Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-12

←  Om Sverges Öfversjöländer

Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen av Anders Fryxell Sverges förhållande till utländska magter

Om Drottning Kristinas stats-förvaltning  →

TOLFTE KAPITLET.
SVERGES FÖRHÅLLANDE TILL UTLÄNDSKA MAGTER.

Den hållning och planmässighet, som utmärkte förmyndarestyrelsens uppförande mot utrikes magter, saknades under Kristinas egen regering. Hennes ombytlighet, infall och personliga tycke hafva också i detta hänseende allt för ofta inverkat på regeringens gång.

RYSSLAND.

Mellan Sverge och Ryssland rådde, likasom under förra styrelsen och af samma skäl, ett oafbrutet vänskapligt förhållande. Några smärre tvistepunkter förekommo väl; men blefvo utan vidare påföljder bilaggda.

En dylik var det närmare bestämmandet af gränsen båda rikena emellan; ty en sådan hade ännu icke alltsedan Stolbowa freden 1617 blifvit fullständigt uppgången; så föga vigt fästade båda staterna vid de mellanliggande halfvilda landtsträckorna. År 1652 utnämndes för besagde ändamal två kommissjoner; den ena för finska, den andra för liffländska gränsen; men det tyckes, som ärendet likväl icke kunnat bringas till fullkomligt slut.

Andra tvistepunkten var följande. Under flere års tid hade mycket folk ömsesidigt rymt öfver från det ena riket till det andra. Detta var i synnerhet händelsen med svenska undersåtare; och man beräknade, att från 1617 till 1649 hade 28,000 hushåll på sådant sätt öfvergifvit Finnland, Ingermanland och Liffland; troligen för att i Rysslands outvecklade men fredliga samhälle undvika Sverges täta knektutskrifningar, ökade skatter och jemnförelsevis strängare ordning. Enligt fredsslutet borde ofvannämnde öfverlöpare skickas tillbaka; men sådant hade från ingendera sidan blifvit iakttaget. År 1647 fordrade Sverge, att berörde öfverenskommelse måtte sättas i verkställighet; men Ryssland vägrade. År 1649 hade några rysska sändebud kommit till Stockholm. Svenska regeringen, nu mera befriad från tyska kriget, iakttog tillfället och bragte saken åter å bana. Ryssarna vägrade i början, ty de trodde Sverge ännu vara inveckladt i ofvannämnde krig. Då lät regeringen från trycket utgifva en berättelse om de i Nürnberg redan afslutade punkterna och om de svenska tropparnas deraf följande hemfärd. Tillika anställdes offentliga tacksägelser för fredsverkets framgång: hvarefter ryssarna tillsades, att i händelse af ytterligare obillighet genast resa hem igen; fartyget till deras öfverförande vore redan färdigt. Detta frambragte åsyftad verkan. Sändebuden befarade, att Sverge skulle kasta sina segervana härskaror öfver Ryssland. De lofvade derföre att betala först 50,000, sedermera 190,000 gulden, hvilket sista anbud blef af Sverge mottaget^[1]. När penningarna jemnte någon uppköpt spanmål skulle föras till Sverge, utbrast i Pleskow ett uppror, hvarunder folket, anfördt af en bagare, fängslade och plundrade svenska ombudet både på penningar och säd. Polska utliggare spelte under, och som retemedel, användes påståendet, att spanmålsutförseln till Sverge skulle förorsaka hungersnöd i Ryssland. I förtröstan på egna rikedomar och främmande hjelp, afslogo de upproriska borgrarne sin egen styrelses förlikningsförslag, så att de slutligen måste med vapen tvingas till underdånighet. Sverge erhöll, hvad lofvadt var, och derjemnte upprättelse för den lidna skymfen.

Tredje tvistepunkten var följande. I Polen hade länge vistats en ryss, vid namn Johannes Senensis, hvilken utgaf sig för brorson af Wasili Szuiskij^[2], och således som arfvinge till rysska tronen. Det var troligen samme man, som med understöd från Polen i hemlighet underblåste upproret i Pleskow. Detta medel misslyckades, såsom vi nyss berättat. Johannes begaf sig derföre till Stockholm, framställde sina anspråk, begärde Sverges hjelp och lofvade deremot afträda några rysska landskap. Framgången, mente han, vore tämligen säker; ty han hade i Ryssland ganska många anhängare. Svenska regeringen, med minne af sina under demetriska oroligheterna på samma sätt gjorda landvinningar, lyssnade till förslaget; men vågade ej närmare inlåta sig deri. Man bad likväl Johannes försöka sin lycka i Ryssland. Om han der kunde vinna något anhang och eröfra en eller annan fästning, skulle Sverges hjelp icke uteblifva. Tsaren, med kännedom om mannens förehafvanden, lät genom ett särskildt sändebud begära hans utlemnande; men Kristina, i förväg underrättad derom, hade sändt Johannes till Rewel. Äfven der lät tsaren anmäla nämnde sin önskan. Ståthållaren, Erik Oxenstierna, begärde anstånd för att inhemta Kristinas vilja; men lät under tiden fången rymma bort; alltsammans enligt förut från Stockholm gifven föreskrift. Sverge gjorde sig nu helt oskyldigt. Mannen, hette det, hade kommit med skyddsbref från fursten i Siebenbürgen, kunde således ej misstänkas eller fängslas; slutligen hade han rest eller rymt, utan att regeringen visste hvart, eller på hvad sätt.

Ryssar, tartarer och andra öst-europeiska folkslag voro ännu försänkta i mycken råhet, och den tidens häfder öfverflöda af exempel derpå. År 1651 hade till Stockholm anländt en stor tartarisk beskickning. Dess trenne förnämsta medlemmar åkte en gång tillsammans ned från ett högtidligt företräde på slottet. Under vägen och i alla de kringvandrades åsyn började sändebuden att inne i vagnen först träta och derpå slåss; det sednare så häftigt, att nästan alla åkdonets rutor klingande föllo i marken. Ryssarne, ehuru närmare till det bildade Europa, voro föga mer hyfsade. Till Stockholm anlände en gång en moskovitisk beskickning, så högtidlig, att sjelfva dess fullmagtsbref var prentadt med stora gyllene bokstäfver. Föredragningen deraf tillgick så, att sändebudet uppläste och dess tolk öfversatte innehållet rad för rad, utan att fästa ringaste afseende vid punkt eller mening. — En annan gång hände, att när hufvudmannen för rysska beskickningen en dag klockan 10 förmiddagen kallades till drottningen, var han redan af brännvin så öfverlastad, att han ej förmådde efterkomma bjudningen. Utan att blifva förlägen, omtalade han förhållandet och begärde anstånd till annan dag, samt att då för säkerhets skull blifva tidigare på morgonen underrättad om det tillämnade företrädet.

Svenskarna kände sitt företräde och läto äfven ryssarna känna det. Vid tillfällen, sådana som ofvanstående, gåfvo de med förnäm öfverlägsenhet ryssarna en och annan underrättelse, om hvad brukligt var bland Europas hyfsade folk; detta dock mer för att visa sin egen högre bildning, än för att upphjelpa grannarnas. Tvärtom, hvarje sådant försök motarbetades af Sverge. Tsaren begärde tillstånd att värfva svenska soldater och befälhafvare, sannolikt för att dermed ordna sin egen krigsmagt; men regeringen i Stockholm vägrade. Rysslands råhet ansågs vara Sverges säkerhet; och den var det ock. Emedan ryssarne icke hade och icke ville hafva ordentliga sändebud vid de andra europeiska hofven, kunde de ej heller få någon fullständig kunskap om utrikes förhållanden. Det var derföre en lätt och ofta begagnad utväg att genom falska eller vrängda underrättelser inverka på deras beslut. Man gick dervid någon gång tämligen djerft till väga. Det befinnes, att svenska styrelsen, äfven under denna tiderymd, lät med flit de från Tyskland hemskickade segerfanorna bäras förbi rysska sändebudets boning för att sålunda rätt tydligt hålla honom Sverges segrar och magt för ögonen^[3].

Under den fredliga och länge regerande tsar Alexei växte emellertid Ryssland i styrka och sammanhållning; fast ännu för det vestliga Europa nästan okändt. Dess styrelse insåg dock fördelen af att komma i lättare beröring med den öfriga verlden och sökte derföre redan nu tränga sig fram till Östersjön. Att för sådant ändamål med vapen anfalla det segerrika Sverge vågade man ej. År 1649 begärde deremot rysska regeringen att med penningar få lösa Ingermanland tillbaka. Sverge nekade och vidblef sin grundsats att så mycket som möjligt, beherrska Östersjöns stränder och dervarande tullar. Man fortsatte äfven, ehuru lamare, den förra regeringens bemödande att draga Rysslands handel från Archangel till Narwa, Rewel och Riga. Erik Oxenstierna, under sin förvaltningstid i Rewel, arbetade mycket också i denna väg. Några handelsmän från Moskwa hade ingått på förslaget^[4]; och för att ytterligare lätta detsamma, begärde man nedsättning af tullen samt tillstånd för svenska köpmän att handla i Pleskow och Nowgorod. Men holländarne, som i allmänhet voro afundsjuka öfver Sverges växande rörelse och serskildt befarade minskning i sin handel på Archangel, lade allehanda hinder i vägen. Ryssland sjelft insåg fördelen för Sverge, förlusten för sig och afslog anbuden. Under Kristinas sednare regeringsår äro inga åtgärder i detta hänseende af oss kända.

POLEN.

Konung Uladislaus, i manlig, rakt nedstigande linea ättling af Gustaf Wasa, dertill son af en f. d. Sverges konung och sjelf fordom dess utvalde tronföljare, påkallar af dessa orsaker vår närmare uppmärksamhet. Han var en bland Polens bättre konungar, duglig, driftig, fredsäll och likväl segersäll, när han tvingades till vapen. Under sin sextonåriga regering sökte han införa åtskilliga förbättringar, hvilka dock ofta misslyckades i följe af statsförfattningens och sjelfva folkets många egenheter och fel. Detta jemnte i Polen vanliga nästan oupphörliga inre oroligheter förbittrade hans lefnad. Så tvistade lithauer med polackar, katoliker med protestanter och i Westpreusen sins emellan både adel, bönder och borgare; i synnerhet det motspänstiga Danzig. Alla uppmaningar till lugn och sansning voro fåfänga. Konungen sökte att vid ett sammanträde förmå protestanter och katoliker till fördragsamhet; men de skildes åt än mer uppbragta mot hvarandra, och äfven mot honom. Emedan polska ständerna icke ville sjelfva underhålla några ständiga troppar, hade man vid konungavalet föreskrifvit Uladislaus, att en fjerdedel af de hittils för hofhållningen bestämda inkomsterna skulle användas till besoldande af dylikt manskap. Så skedde; och artilleri samt några stående regementer, de så kallade quartianerna, anskaffades. Då vaknade ständernas fruktan, att konungen skulle med tillhjelp af dessa troppar och af sitt allmänna anseende inskränka landets frihet, hvarföre de tvungo honom att afskeda en betydlig del af krigsfolket. Uladislaus, uppbragt, vände sig till Kristina och begärde understöd för att mot polska ständerna upprätthålla sitt anseende. För att vinna hennes bifall, öppnade han för Sverge utsigten att få behålla Liffland och bekomma Preussen^[5]. Men Sverge följde sin förra statskonst och vägrade. Snart härefter utbrast bland kossackerna ett svårt och långvarigt uppror. Det var till en stor del framkalladt af polska adelns öfvermod och orättvisor; men på riksdagarna hade samma adel vägradt bidrag till nödiga försvarsanstalter. Vid krigets utbrott egde man derföre hvarken fästningar eller folk att sätta mot den antågande svärmen. Kosackerna utbredde sig härjande öfver landet och hade inom kort tillfångatagit en stor mängd af den öfvermodiga adeln och förjagat de få mötande tropparna. Just vid denna tid dog konung Uladislaus. Sjukdomen var ett häftigt slag; kanske följden af harm och bekymmer.

Uladislaus var förmäld, första gången med Cecilia Renata, en syster till kejsar Ferdinand den tredje; och andra gången med Lovisa Maria Gonzaga, en hertiginna af Mantua, uppfostrad vid fransyska hofvet. Alla de barn, han med dessa gemåler egde, dogo i yngre åren och före sin fader.

Det var den 20 Maj 1648, som Uladislaus afled. Genast hörde man som tronsökare omtalas flere furstar från Österrike, Ryssland, Ungern och sluteligen Uladislai tvänne bröder, Johan Kasimir och Karl Ferdinand; båda häftigt täflande, oaktadt deras blodsband och andeliga stånd; den förste var nämligen kardinal, den andre biskop. Dessa två hade mesta anhanget inom Polen; ty man fruktade en främmande konung med egna, af ständerna oberoende tillgångar. Båda prinsarna vände sig genast till Kristina och begärde hennes understöd. Karl Ferdinand skref till och med till Axel Oxenstierna och grefve Magnus med anhållan om dessas förord hos drottningen. I händelse af hjelp lofvade Karl Ferdinand att städse visa tacksamhet; Johan Kasimir dessutom att afstå både Liffland och sina arfsanspråk på svenska kronan; Uladislaus hade nämligen på dödssängen utnämnt Johan Kasimir till sin efterträdare som Sverges arfkonung. Frågan om polska konungavalet föredrogs i svenska rådet. Rikskansleren yttrade: att en klok och mägtig konung i Polen vore för Sverge någonting ganska farligt; men deremot ju oförståndigare och svagare, desto bättre. Emedan nu Johan Kasimir vore en sådan, och dessutom äldst, och hade begärt Sverges hjelp, borde man honom förorda. Han kunde då måhända af tacksamhet bortlägga svenska konungatitteln. Troligen får han i alla fall rösterna; ty polackarna vilja hafva en skuggkonung, hvilket också är, hvad Sverge och Frankrike dem önska^[6]. Oxenstiernas mening antogs. Johan Kasimir blef af både Frankrike och Sverge förordad och af polska ständerna utkorad.

Sedan Johan Kasimir vunnit detta mål, brötos de förut gifna löftena. Han fortfor att kalla sig Sverges, Götes och Wendes konung; han gjorde anspråk på detta rike och serskildt på Liffland, somt insatte Sverges tre kronor i sitt sigill. Han föreslog visserligen att nedlägga sina arfsanspråk, om blott Sverge ville åt honom afstå något landskap; t. ex. Liffland, häldst till hans egen och enskilda tillhörighet. Men Sverge nekade, och erbjöd i dess ställe en million riksdaler samt hjelptroppar mot de upproriska kosackerna. Johan Kasimir svarade: att för så ringa summa kunde man ej sälja ett konungarike.

Hans regering blef ganska orolig. Kosack-upproret fortgick beständigt. I de flesta striderna flydde polska tropparna på fegt och skamligt sätt; öfverlemnande sitt och landets försvar åt tyska legoknektar, hvilka vanligtvis voro de enda, som gjorde kosackarna något allvarsammare motstånd. Det hände till och med, att man måste ställa tyska soldater bakom de polska, för att hindra dessa sednare från flykt. När 1651 Johan Kasimir vunnit en betydlig seger öfver kosackerna och kunnat genom dess fullföljande måhända göra slut på hela upproret, hindrades han derifrån af polackarna sjelfva, hvilka till större delen plötsligen öfvergåfvo honom, dels af öfvermod, dels af hemlängtan, dels ock af fruktan, att konungen skulle genom för stor medgång blifva farlig för deras frihet. Inom några veckor hade kosackerna åter hämtat krafter och började å nyo sina plundrande infall.

Enskilda öfverlöpare saknades ej heller. Om Radziejowsky och hans förrädiska företag hafva vi redan talat. Äfven en Radzivil från Lithauen började under Kristinas tid hemliga stämplingar med Sverge ^[7].

Dessa olyckliga omständigheter förbittrade polska Wasarnas regering och ledde folk och rike till förderfvets brant. Polackarnas egennytta och njutningslystnad ville för statens bästa knappt uppoffra någon enda skärf; deras sjelfsvåld och obändighet ville ej underkasta sig lagar och styrelse; deras misstänksamhet beröfvade regenten all magt, till och med att främja deras eget bästa. Konungarna å sin sida tänkte beständigt på medel att utvidga sitt inflytande, och skydde dervid ej hemliga stämplingar med utländningen, icke ens uppoffringar af hela landskap, såsom vi sett efter den eljest berömvärda Uladislaus. Aningen eller kunskapen om dessa förräderier retade folket än mer, och så växte hatet och misstroendet ömsesidigt, till förderf för Polen och till glädje för grannarna. Äfven för Sverge. Axel Oxenstierna anmärkte, huru Polen försvagas genom sina inre oroligheter, hvilka grannarne spela under ^[8]. Sverge var sjelft en sådan spelman; ty för nästan hvarenda polsk riksdag finner man, att någon svensk utliggare ditskickades. År 1651 vidtogs en sådan åtgerd uttryckligen derföre, att man fruktade, det Polens konung och ständer skulle möjligtvis kunna till Sverges olycka med hvarandra förenas ^[9]. — Man fortsatte äfven den gamla planen att mot Polen reta och skydda Danzig; alldeles på samma sätt som kejsaren mot Sverge retade och skyddade Bremen ^[10]. Polen ville nämligen gerna eröfra Danzig; i synnerhet för att få Östersjö hamn för en tillämnad flotta; och Spanien med flere hade lofvat biträde till företaget. Sverge, som genom sina sändebud fått reda på afsigten, varnade Danzig och lofvade hjelp till beskyddande af dess frihet. Planen, upptäckt, måste för tillfället inställas.

Äfven Polen å sin sida sträfvade att efter förmågan tillfoga Sverge skada. Försöket att rycka till sig Ösel hafva vi redan omtalat ^[11]. År 1651 förehades en plan att öfverraska och från Sverge borttaga Riga. Några holländska der bosatta köpmän voro vunna för förslaget och skulle bidraga till dess utförande. Men saken hölls icke tyst nog. Biörenklou, svenska sändebudet i Wien, fick derom spaning och furst Ragotzki i Siebenbürgen fullständig underrättelse. Båda skyndade att meddela svenska regeringen, hvad de visste. Besättningen i Riga blef genast förstärkt, och hela förslaget om intet.

Den beständiga fiendskapen var nära att utbrista i öppet krig. År 1648 herrskade inom Polen en förfärlig villervalla genom så väl kosack-upproret, som tronledigheten och valpartierna. I svenska rådet väcktes fördenskull fråga om att anfalla det nödställda landet, och att till sådant ändamål begagna det just nu från tyska kriget hemkommande manskapet; man hoppades dervid samma lyckliga utgång, som vid sista danska fejden. Men Axel Oxenstierna talade för fredens bibehållande. Det vore, sade han, en betänklig sak att med krig öfverfalla ett oskyldigt folk. Den danska fejden var på sin tid ett oförväget vågstycke, hvilket blott genom Guds nåd fick en lycklig utgång. Åke Natt och Dag invände: att den samme Guden lefde ännu. Oxenstierna svarade: ja visserligen! Men skilnaden är, att kriget mot Polen skulle vara orättvist och derföre icke förtjena Guds hjelp. Sverge är dessutom i stort behof af fred, för att derunder ordna sitt kammarverk ^[12]. Hans mening segrade.

Stilleståndet förblef således orubbadt. Man ville förvandla det till verklig fred, och ombud för sådan afsigt skickades till Lübeck år 1651. Chanut var å Frankrikes vägnar medlare. Men genast uppkommo tvister, som ej kunde slitas; i synnerhet den, att Johan Kasimir ville behålla sina anspråk på Sverge, hvarföre ock han sjelf behöll rikets tre kronor i sitt sigill och hans ombud kallade Kristina svenskarnas drottning, ej Sverges drottning. I följe häraf ville denna sednares ombud icke godkänna polackarnes fullmagt, ej heller med dem sammanträda. Under dessa och dylika tvister förgingo flere månader, utan att ens någon sammankomst blifvit hållen. För att åstadkomma en sådan och dervid möjligtvis genom personligt samtal undanrödja några af hindren, föll Chanut på den tanken, att bjuda båda parterna till sig på gästabud; detta likväl med stor farhåga, att herrarna under nordisk dryckenskap kunde råka i än värre tvister. I synnerhet fruktade han för svensken Wachtmeister, hvilken i allmänhet var stolt och uppbrusande och dertill af oroligt ölsinne. Men, emedan intet annat medel återstod, måste detta försökas. Det gick på sätt och vis lyckligt, d. v. s. utan trätor. Ja, man sporde kring laget blott glädje, brorskålar och omfamningar. Men i hufvudsaken vanns ingenting; ty båda parterna vidblefvo sina påståenden. I synnerhet höllo sig polackarna raka. De fingo just under denna tid underrättelse om den ofvannämnde seger, som Johan Kasimir vann öfver kosackerna. Till dess firande anställde sändebuden en stor och bullersam högtid, som väckte hela Lübecks uppmärksamhet och svenskarnas harm; det sednare i synnerhet derföre, att polackarna läto bland folket utkasta en öfver nämnde seger preglad skådepenning, på hvilken man såg på ena sidan polska konungens bild jemnte orden: Johan Kasimir, Polens, Sverges, Götes och Wendes konung; på den andra fyra kronor, sammanbundna med en lagerkrans, betecknande naturligtvis de fyra i titteln uppräknade rikena och varande jemnte titteln ett nytt bevis på Johan Kasimirs bibehållna anspråk. Svenskarna blefvo uppbragta; polackarna ville ej gifva med sig och efter ett halft års sammanvaro upplöstes mötet.

I slutet af år 1652 sammanträdde det ånyo, och å samma ort; men olyckligtvis med å ömse sidor samma fordringar, samma envishet och derföre samma utgång. Till dessa sednare bidrog måhända i någon mån den omständigheten, att Axel Oxenstierna hyste för hela polska folket en djup känsla af både vedervilja och förakt. Han hade af sådan orsak i förhållningsbrefvet uppsatt Sverges fordringar ganska högt; och ombuden, med minne af hans missnöje öfver stilleståndet 1635, vågade icke i någon punkt gifva efter, för att icke vid hemkomsten blifva utsatta för den gamles förebråelser. Också Johan Kasimir hade af kejsaren erhållit löfte om hjelp och vid sista polska riksdagen fått sig beviljade mer mynt och folk än vanligt, och var derföre å sin sida lika oböjlig. Biörenklou lyckades att i Wien förskaffa sig afskrifter af polska ombudens förhållningsbref, hvarur syntes, att Johan Kasimir var i sjelfva verket föga angelägen om fred. När dessa handlingar blefvo bland svenskarna bekanta, förlorades naturligtvis allt hopp om lycklig utgång och mötet upplöstes efter nära tre månaders sammanvaro.

Sverges och Polens uppförande under dessa möten är märkvärdigt nog. Båda talade högt om sin magt och sin ära, och om sina derpå grundade anspråk. I sjelfva verket kände hvar och en sin egen vanmagt och grundade sina anspråk förnämligast på det hopp, att tillståndet hos motståndaren skulle vara än sämre. Sverge led af så stor penningenöd, att man ej kunde på länge hemifrån affärda fredsombuden; och grefve Magnus föreslog, att till ytterligare besparing borde alla dervid sysselsatta herrar äta vid gemensamt bord och uppassas af gemensamma hofsvenner; icke som hittills hafva hvar sin egen taffel och betjening. Sjelf undandrog han sig dock att deltaga i denna tarfliga beskickning; och Salvius, som måste deran, tog saken så illa, att han vid ankomsten till Lübeck hemskickade den föreslagna gemensamma hofbetjeningen och ordnade allt på vanligt vis. Så tyckte sig svenskarna sakna medel att enligt tidens sed underhålla en beskickning; huru mycket mer att underhålla ett krig. — Polackarna sågo år efter år, gång efter gång, sitt land härjadt af kosacken; de kunde uppenbarligen icke försvara sig mot denna fiende, än mindre mot en dertill kommande ny.

Johan Kasimirs sista beskickning till Sverge skola vi berätta i sammanhang med Karl Gustafs historia.

ÖSTERRIKE.

Genom besittningen af Pommern och Bremen m. m. kom Sverge till kejsaren och till tyska riket i flere nya ofta tvistiga förhållanden; serdeles angående investituren, d. v. s. att nämnde genom freden afträdda landskap skulle äfven vid tyska riksdagen såsom rikslän till Sverge formligen öfverlemnas. Först sedan detta skett, kunde nämligen Sverge vid samma riksmöten taga säte och stämma. Men nu påstod kurfursten af Brandenburg, att sådant ej borde beviljas, förrän gränstvisten mellan honom och Sverge blifvit afgjord. Kejsaren biföll påståendet; och begges afsigt dermed var troligen att så länge som möjligt ega ett band på Sverge. Emellertid hade man i Stockholm genast efter nürnbergska underhandlingarnas slut påtänkt en beskickning till investiturens mottagande. Gunstlingen, grefve Magnus, var dertill utsedd för att genom detta lysande uppdrag ytterligare förherrligas. Men snart märkte man de mötande svårigheterna. Då blef i grefvens ställe Biörenklou skickad. Mellan honom och kejserliga hofvet uppstodo långa tvister, för det mesta om ceremonier samt om majestätstitteln. På ett helt års tid fick han icke ens företräde; än mindre investitur. År 1652 kom Bengt Oxenstierna i samma ärende till Prag, der kejsaren och kurfurstarna då vistades; men äfven hans bemödande blef fåfängt, och han sjelf behandlades med så föga aktning, att han snart ansåg sig böra för Sverges ära lemna kejserliga hofvet. Ändteligen 1653 och sedan tvisterna med Brandenburg blifvit afgjorda, beviljades investituren. Men vid samma tid förestod Kristinas afsked, hvarföre hon nu mera sjelf uppsköt högtidligheten, på det den icke skulle behöfva att med dubbel kostnad vid Karl Gustafs tillträde förnyas.

Ett den tiden löpande rykte om förslag till äktenskap mellan Kristina och kejsarens son synes hafva varit utan all grund.

Så väl genom att på ofvannämnde sätt hindra investituren, som genom att understödja och reta Bremen m. m., visade kejsaren en tydlig obenägenhet mot Sverge. Sådant oaktadt närmade sig Kristina till hofvet i Wien. År 1653 ville kejsaren låta i förväg välja sin son till efterträdare. Frankrike arbetade deremot; ty det ville försvaga österrikiska huset och derföre från detsamma flytta kejsarekronan på någon annan fursteätt. Man trodde allmänt, att Sverge, Österrikes gamla motpart, skulle häri förena sig med Frankrike, Man förvånades så mycket mer, när Kristina icke blott gaf sina egna röster åt kejsarens son, utan äfven uppmanade andra tyska stater att följa exemplet; och dervid till och med talade om de stora förtjenster, österrikiska huset hade af Tyskland, och huru väl det förvaltat sin nu i lång tid innehafda kejsaremagt. Detta lät underligt ur Kristinas mun, då man besinnade, att den af Sverge ständigt anförda orsaken till deltagandet i trettioåriga kriget var klagomål öfver kejsarens tyranni mot tyska staterna. Besynnerligt var ock, att 1654 om vintren, just när bremrarna började att på kejsarens uppmaning gripa till vapen mot Sverge, blef kejserliga sändebudet Montecuculi af Kristina mottaget med alla tecken till nåd och förtroende. Orsaken till detta, likasom till några andra dylika förhållanden, torde hafva varit, att Kristina vid denna tiden tänkte mindre på Sverges, än på sin egen fördel; hvarföre hon sökte genom eftergifvenhet bereda sig anspråk på kejsarens välvilja under hennes framtida vistelse i det sydliga Europa.

HOLLAND.

Redan under förmyndarestyrelsen hade Sverges handel tillväxt på ett förvånande sätt; och efter Brömsebrofreden tycktes detta böra blifva än mera händelsen. Bland alla på Östersjön seglande folk hade svenskarna ensamma fördelen af tullfrihet i Sundet, kunde derföre också undersälja de andra och draga handeln nästan uteslutande till sig. Holländarna insågo genast faran för deras egen rörelse. Vänskapen med Sverge, hvilken nyss förut varit serdeles varm och förtrolig, förvandlades derföre inom ett års tid till afund och hat; och köpmännerna i Amsterdam började snart hålla sammankomster för att utgrunda bästa medlen till qväfvande af Sverges växande handel ^[13]. Deras regering påböd redan 1646, att alla varor, som kommo från Östersjön, skulle i holländska hamnarna betala en viss tull, kallad Veilgelt. Afsigten sades vara att betäcka kostnaden för de rustningar, som Holland behöfde göra för att skydda handeln på Nord- och Östersjön. Egentliga afsigten var att dermed motväga den fördel, som svenska köpmän hade genom tullfriheten i Öresund, och att sålunda jemna förhållandet mellan dem och holländarne. Sverge klagade, men utan verkan. Holländarne fortforo att så mycket, som utan fredsbrott ske kunde, skada Sverge och i synnerhet dess handel. De borttogo några skepp, som kommo från svenska nybygget i Afrika, och deras köpmän tilläto sig öppna fiendtligheter mot nybygget i Amerika. År 1649 ingingo de med Danmark en öfverenskommelse, den så kallade Redemtions-traktaten, hvilken lemnade sundska tulluppbörden i holländarnes hand, af hvilket tillfälle dessa begagnade sig att oroa svenska handelsskeppen. Vid den ena underhandlingen mellan Sverge och Polen skulle holländarne vara medlare; men visade dock öppen partiskhet för det sistnämnde riket. Under Sverges oenighet med Bremen uppmuntrade Holland nämnde stad till motstånd. En svensk köpman blef i Amsterdam olagligen fängslad och qvarhållen; och när 1653 kriget mellan England och Holland utbröt, och svenska köpmännerna ville begagna tillfället att som neutrala draga handeln till sig, började holländarne att under allehanda förevändningar uppbringa sådana skepp. Om äfven olagligheten sedermera erkändes och fartygen återlemnades, skedde det likväl så sent, att för svenskarna stor skada genom dröjsmålet förorsakats. Man såg tydligen, det afsigten var att hindra Sverge från en närmare och lifligare handelsrörelse med södra Europa.

I det längsta undvek Sverge att mot dessa fiendtligheter vidtaga några kraftigare åtgerder. Slutligen och under Kristinas sista regeringsår närmade hon sig till England, Hollands då varande motståndare; och 1653 blefvo i Stockholm flere holländska köpmän, skepp och varor tagna i beslag. Svenskarna hade genom ofvannämnde stämplingar blifvit mot Holland så uppretade, att denna sista åtgerd väckte i Stockholm mycken och allmän glädje ^[14], ehuru Kristina var nog djerf att vidtaga den på olagligt sätt; d. v. s. utan rådets hörande. Genom löfte om upprättelse och om frihet för de i Holland fasttagna svenskarna och deras varor, lyckades det väl att få beslaget häfvet; men båda staterna hade till hvarandra råkat uti ganska ovänligt förhållande. Härtill kom, att Kristina tillät sig ett lättsinnigt gäckeri mot holländska sändebudet v. Beuningen i anseende till dennes ovana vid våldsammare ridter. Personlig ovilja förenade sig med den allmänna; och båda föranledde den under nästa regering utbristande fiendtligheten och flere dess företeelser.

FRANKRIKE.

Redan tidigt visade Kristina en liflig beundran och varm tillgifvenhet för Frankrike och allt, hvad dermed stod i gemenskap. Orsakerna voro troligtvis flere; t. ex. språkets redan utbildade behag och vitterhet; folkets lätta umgängesätt; kanske ock till en del det förtroliga och under hela hennes ungdom fortfarande förbundet med nämnde land; möjligtvis ock gunstlingen De la Gardies fransyska börd, seder och tänkesätt. Orsakerna må nu hafva varit hvilka som häldst; verkningarna deraf föllo snart i ögonen. Redan under första regeringsåren finner man en mängd fransmän antagna vid hofvet. Deras antal och ynnest ökades mer och mer, och det så, att allvarsamma missnöjen deraf föranleddes. Redan 1647 yttrade presterskapet med understöd af Per Brahe den önskan, att fransmännen måtte från hofvet aflägsnas; ty man fruktade deras yppighet, lättsinne och främmande trosbekännelse. Under riksdagen 1649 framställde bondeståndet samma önskan. Det tyckes dock, som motståndet snarare retat än rättat drottningen. Sistnämnde år inkom till Sverge förra fransyska sändebudet i Warschau, grefve De Bregy. Denne man lyckades vinna Kristinas ynnest och förtroende i så hög grad, att hon ofta under samtal med honom tillbragte halfva natten ^[15]. Hon beslutade antaga honom till förste hofmarskalk, med uppdrag att värfva trehundrade fransyska ädlingar, hvilka skulle blifva hennes närmaste lifvakt. Detta retade naturligtvis svenskarna än mer. Rådet gjorde formliga föreställningar och bad Kristina frivilligt afstå från förslaget, hvilken önskan hon sluteligen fann för godt att efterkomma. Likväl fortfor hon att i sitt hof mer och mer upptaga fransmän och hade stundom på en gång icke mindre än fyra sådana handskrifvare. Sjelf begagnade hon både ofta och gerna deras språk, och det så väl i tal som skrift.

Denna personliga tillgifvenhet inverkade mycket på statsangelägenheternas gång. Vi hafva, i synnerhet i kapitlen om westfaliska freden, anfört flere bevis på hennes efterlåtenhet för fransyska hofvets önskningar. Äfven vid andra tillfällen, och det ofta nog, föreföllo dylika uppträden. Så t. ex. bannade hon pfaltsgrefven Karl Gustaf derföre, att denne under sammanträdet i Nürnberg icke nog lifligt understödde Frankrikes fordringar. Strax efteråt blef svenska sändebudet i Paris, Shering Rosenhane, af drottningen återkallad derföre, att han under striderna mellan hofvet och parlamentet tagit det sednares parti. År 1648 förärade hon åt kardinal Mazarin ett enkom för hans räkning byggdt örlogsfartyg, hvilket kallades till hans ära och med hans namn Julius, samt förde trettiotvå kanoner och värderades till 40,0000 riksdaler. Ungefär vid samma tid erhöll hon af fransyska hofvet en summa af 100,000 riksdaler; som det sades till skänks, men som det tyckes, i afräkning på en ej fullt erkänd fordran. Kristina förärade tillbaka åt enkedrottningen, regentinnan af Frankrike, ett likaledes för dennas räkning uppbyggdt och med hennes namn uppkalladt örlogsfartyg. Kristinas tillgifvenhet eller rättare eftergifvenhet för Frankrike var så allmänt känd, att till och med nämnde lands sändebud sjelfva måste vidgå förhållandet.

Sådana hennes tänkesätt visade sig i synnerhet verksamma under striderna mellan Frankrikes hof och parlament. Utan betänkande tog hon det förstnämndes parti och det så ifrigt och högljudt, att hennes tänkesätt blefvo allmänt kända öfver hela Europa; hvarföre ock under Pariser-upproret 1648 den stormande pöbeln inbillade sig, att Kristina med svenska troppar stode för portarna för att understödja hofpartiet. Denna villfarelse var en aning om hvad som tillämnades; ty några månader derefter anhöll Mazarin, att Sverges i Tyskland varande troppar skulle efter freden öfverlåtas till franska hofvets tjenst mot det upproriska frondpartiet. Kristina var genast färdig till bifall, och yttrade för Chanut sin förhoppning om att kunna saken genomdrifva. Men hon bedrog sig. Alla rådsherrarna, med Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie i spetsen, satte sig deremot, och till och med sjelfva grefve Magnus följde deras exempel. De anmärkte, att Sverge behöfde lättnad genom krigsfolkets afskedande; samt att hjelptropparnas öfverlemnande åt Frankrike skulle utsätta Sverge för Spaniens fiendskap ^[16] och måhända föranleda nytt krig. När Kristina icke förmådde öfvervinna motståndet, tog hon saken på en annan sida. Nu skulle pfaltsgrefven Karl Gustaf i hemlighet öfvertala de afskedstagande tropparna att låta ånyo värfva sig. Egentligen borde det ske för svenska kronans räkning; men för att derigenom icke lemna Spanien någon anledning till krig, skulle alltsammans utgifvas såsom ett enskildt företag af någon bland krigshöfdingarna; ungefär sådant som Wallensteins eller hertig Bernhards rustningar. Detta var Kristinas och Chanuts nya förslag; men det återstod att till detsammas verkställande finna en skicklig anförare. Karl Gustaf Wrangel ville icke låna sig dertill, än mindre Hans Kristofer Königsmarck; och ingen bland de andra hade nog anseende. Sluteligen framkom Kristina äfven nu med sin grefve Magnus, och föreslog, att denne herre borde bland de afskedstagande tropparna värfva tiotusen man och jemnte svågern, Gustaf Adolf Lewenhaupt, anföra dem mot franska hofvets fiender. I öfverensstämmelse med denna plan befallte hon också pfaltsgrefven Karl Gustaf skicka tvåtusen man mot fransyska gränsen. Så tycktes förslaget komma att gå i verkställighet och Sverge att derigenom invecklas i ett nytt krig knappt ett halft år, sedan Kristina med så mycken ifver påskyndat det förras afslutande. Likväl mötte det ena hindret efter det andra. Riksråderna fortforo att med seg ihärdighet motarbeta förslaget, äfven i denna dess sednare form. Deras många vänner och anhöriga bland krigsbefälet gjorde allt möjligt för att under hvarjehanda förevändningar hindra eller fördröja verkställigheten, och gamla Jakob De la Gardie satte sig helt och hållet mot sonens deltagande deri. Det tyckes, som äfven denne sednare varit mindre nöjd med sitt tillämnade uppdrag; emedan han oaktadt många underhandlingar icke kunde med franska hofvet komma öfverens om villkoren. Troligen önskade han häldre stadna på sin lysande plats bredvid tronen. Så blef saken genom den allmänna oviljan och overksamheten fördröjd, till dess ifvern hos drottningen småningom svalnat. Inom ett år hade man slutligen nedprutat alltsammans till ett regemente af tolfhundrade man, hvilket skulle sändas såsom lifvakt åt konung Ludvig den fjortonde. Men det oaktadt fortfor rådsherrarnes motstånd. Understödet, mente man, vore för ringa att gagna Frankrike, men tillräckligt stort för att reta kejsaren och Spanien. Mängden, som fått fatt i saken, knotade, att man ämnade åt utländningen sälja Sverges blod. Kristina ville dock ej helt och hållet afstå från sin föresats; men Chanut trodde nu mera, att fördelen af så liten hjelpsändning icke motsvarade olägenheterna af det derigenom retade missnöjet. Han gjorde derföre af nödvändigheten en dygd och förklarade inför Axel Oxenstierna, att Frankrike ej ville ytterligare drifva denna sak, om den vore för Sverge misshaglig. Chanut lemnade derföre med fullt förtroende i rikskanslerens hand att dervid göra och låta, huru denne bäst syntes. Följden blef, att hela förslaget gick om intet.

Såsom vi förut omtalat, märkte man, att under Kristinas sista regeringsår hennes tillgifvenhet för franska hofvet betydligen minskades. Svenska i Paris varande sändebudet, den ofvannämnde Shering Rosenhane, sjelf intagen för parlamentets sak, skickade till Stockholm många af nämnde parti utgifna skrifter, genom hvilkas läsning Kristina leddes till ofördelaktiga, ofta orättvisa tankar om fransyska hofvet. Stundom trodde hon ock, att parlamentet skulle helt och hållet få öfverhand. När nu slutligen hennes förnämsta hjelte och älskling, den beryktade Condé, också öfvergick till de missnöjdas sida, blef hon än mera tveksam och orolig. Hon erböd sin bemedling; men franska hofvet afböjde den för att ej låta främmande magter blanda sig i rikets inre angelägenheter. Den hos henne väl anskrifne Chanut lemnade ock vid samma tid Sverge och kunde ej mera derstädes bevaka sitt hofs fördelar. Deremot hade först Bourdelot och sedermera Pimentelli inkommit, hvilka på sätt, vi förut omtalat, begagnade ofvannämnde förhållanden och vände Kristinas sinne helt och hållet från franska hofpartiet, och till en del från Frankrike i allmänhet.

År 1653, när i nämnde land hofpartiet åter fick öfverhand och skickade Chanut tillbaka till Sverge, blef visserligen den förra vänskapen något uppvärmd; men drottningen höll sig äfven sedermera hufvudsakligen till spanska partiet. Detta jemnte hennes medellöshet och snart förestående tronafsägelse gjorde, att den ännu qvarvarande fransyska hofbetjeningen tropptals återtågade till sitt hemland. Man har efter dem en afskedshelsning till Sverge under namn af Les adieux des François ^[17]. De beklaga sig deri med bitterhet öfver Bourdelot, det missfostret, den gudlösa menniskan, som förledt Kristina till allehanda ogudaktighet och laster, och som äfven vändt hennes sinne från Frankrike och dess innevånare. Slutligen uppmanar författaren sina landsmän att öfvergifva det magra, kalla och otrefliga Norden och återvända till det herrliga Frankrike. Han slutar med dessa ord: Abandonnez donc promtemont ces deserts et ces solitudes affreuses pour venir posseder une terre de promission, qui a esté donne à vos peres et qui doit faire votre heritage, et laisses aux Suedois leur stremelin et leur cakebrut, sur tout prenez garde de ne toucher pas a leur houbelon, de peur que l’on ne vous face courir de gadelope ^[18] o. s. v

SPANIEN,

katolicismens förnämsta stöd i Europa, och tillika genom slägt- och statsförhållanden länge och nära förenadt med österrikiska huset, hade i följd af dessa omständigheter länge varit en både fruktad och hatad fiende till Sverge. Men lärotvisternas bitterhet mattades, och faran för österrikiska husets öfvervälde försvann, båda delarna genom trettioåra krigets långvarighet och utgång. Härigenom blefvo sinnena å ömse sidor benägna till försoning. En sådan påkallades äfven af den i Europa vid nämnde tiden uppväxande handelsrörelsen. Spanien egde nämligen många nybyggen, rika på dyrbara och begärliga råvaror; men sjelf visste det hvarken att förädla eller med verksam rörelse omsätta dem. En dylik rigtning hade deremot nu i trettio år utgjort föremålet för svenska regeringens bemödanden. Sådana i sjelfva sakförhållandet liggande skäl förde snart båda folken närmare tillsammans. Knappt var westfaliska freden stadfästad, förrän ett svenskt sändebud anlände till Madrid för att bereda närmare handelsförbindelse; och, ehuru Frankrike, Spaniens ännu fortfarande fiende, ifrigt arbetade deremot, kommo snart båda staterna i ett vänskapligt förhållande till hvarandra.

Det var för att närmare befästa denna vänskap, och tillika för att om möjligt helt och hållet upplösa Sverges förbindelse med Frankrike och Portugal, som den ryktbare Pimentelli skickades till Stockholm. Han sades medföra 300,000 livres för att dermed genomdrifva sina syften. Dessa misslyckades väl i afseende på portugisiska handeln, men icke i afseende på Frankrike, enligt hvad vi redan omtalat. Hufvudsakliga vinsten af Pimentellis resa bestod dock i personliga förhållanden; i Kristinas enskilda tillgifvenhet för honom och i följe deraf för hans hof och fädernesland. Veckorna före sin afsägelse ville hon nödvändigt åt konungen i Spanien förära ett bland sina gardesregementen under anförande af Dohna och af pfaltsgrefven Adolf Johan. Det var endast med möda, som Karl Gustaf mägtade afböja det besynnerliga förslaget.

PORTUGAL,

som år 1640 befriat sig från Spaniens öfvervälde och sedermera var länge mot nämnde rike i öppen fejd, skulle derigenom naturligtvis närma sig till Sverge, Spaniens vid den tiden sjelfskrifna fiende. Så skedde ock medelst ömsesidiga beskickningar, vänskapsförklaringar och handelsförbindelser. Sverges köpenskap i detta land tillväxte hastigt och gaf mycken vinst. Portugal önskade längre fram att med Sverge ingå ett uttryckligt skydds- och krigsförbund och erböd för dess vinnande fri handel på sina indiska besittningar, en sak, hvilken eljest ogerna beviljades. Äfven franska hofvet understödde lifligt Portugals bemödanden; men Axel Oxenstierna arbetade deremot. Han ville, att Sverge skulle hafva öppen handelsrörelse med både Portugal och Spanien, och derföre icke reta det ena genom allt för nära förbund med det andra. Denna hans åsigt följdes vid behandlingen af ärendet.

Emellertid hade redan förmyndarestyrelsen erkänt den nye konungen i Portugal såsom sådan och från honom mottagit och till honom affärdat formliga beskickningar. Drottningen iakttog samma uppförande, sedan hon sjelf tillträdt regeringen. Portugal behandlades som ett sjelfständigt konungarike; dess ombud blefvo mottagna och afskedade på samma sätt som andra staters. Kristina hade låtit dem öfvervara sin kröning, och enkom för ett afresande portugisiskt sändebud och till dess ära anställt en lysande och kostbar högtidlighet. I den förda brefvexlingen hade hon gifvit den nya portugisiska konungen den tittel han begärt, och således äfven på detta sätt högtidligen erkänt hans konungsliga värdighet. Det föll ingen svensk in, att numera draga densamma i tvifvelsmål.

Ungefär tre veckor före Kristinas tronafsägelse lät hon en dag tillkalla överceremonimästaren von der Linde och befallte honom göra sig i ordning att genast afresa i ett uppdrag, hvars innehåll han först längre fram skulle få veta. Klockan elfva om qvällen samma dag borde han infinna sig på slottet för att detsamma mottaga. Linde kom på utsatt timme och resfärdig. Drottningen befallte honom att genast fara till Stockholm och der utan ringaste uppehåll begifva sig till portugisiska sändebudet. Tillika lemnade hon honom ett bref med påskrift: till överceremonimästaren von der Linde att öppnas först i närvaro af portugisiska sändebudet. Hon befallte Linde strängeligen att noga iakttaga detta villkor och att, så snart brefvet blifvit öppnadt, genast uppläsa det för nämnde herre samt tillåta honom att, om så önskades, deraf taga afskrift.

Linde kastade sig i vagnen och skyndade till Stockholm. Ankommen dit, gick han på ögonblicket till portugisaren, anmälde sitt ärende, öppnade brefvet och uppläste under bådas stora nyfikenhet följande dess innehåll. Jag vill härmedelst hafva befallt eder, von der Linde, att å mina vägnar för den sig så kallande konungen af Portugals sändebud tillkännagifva, att hans närvaro i detta hof är öfverflödig; emedan jag beslutat ej mer erkänna hertigen af Braganza såsom konung af Portugal, hvilken sistnämnde värdighet endast tillkommer konungen i Spanien och dennes efterträdare. Jag skall alltid anse hertigen af Braganza som en ovärdig inkräktare af Portugals tron, och jag har nu velat derom underrätta dess härvarande beskickning, på det denna må bereda sig till afresa: ty här har hon ingenting vidare att begära. Jag skall äfven underrätta min efterträdare om dessa mina tänkesätt, så att också han må behandla hertigen af Braganza i öfverensstämmelse därmed. Detta beslut är fattadt af Kristina.

Linde och portugisaren blefvo båda lika öfverraskade. Den sednare, hvilken saken mest rörde, tog henne likväl tämligen lugnt; ty han insåg genast, att drottningens försök att skymfa Portugal skulle i stället skada henne sjelf. Han förklarade sig derföre beredvillig att så snart som möjligt afresa. Hos svenskarna deremot väckte drottningens uppförande den högsta både bestörtning och harm, serdeles hos rådsherrarna; ty den vigtiga åtgerden hade blifvit vidtagen utan deras hörande, och de voro bäst i tillfälle att inse dess förderflighet. Saken var så mycket betänkligare, som för närvarande funnos i Portugals hamnar många svenska handelsfartyg, mot hvilka man fruktade sträng vedergällning af de med skäl uppretade portugisarna. Riksråderna blefvo öfver företagets både djerfhet och besynnerlighet så förvånade, att de icke kommo sig före med någon insaga deremot; kanske ock att de ansågo hvarje dylik öfverflödig, i anseende till den snart väntade tronafsägelsen. Prins Karl Gustaf skulle ock i samma dagar hålla sitt högtidliga intåg i Uppsala. En mil derifrån mötte honom Linde och lemnade å drottningens vägnar underrättelse om hela förhållandet. Prinsen blef öfverraskad och missnöjd; men tiden för detta meddelande var af Kristina med mycken slughet afpassad; och då prinsen några ögonblick derefter strax utanför staden mötte drottningen och rådet i spetsen för ett högtidligt tåg, måste han buga, kyssa klädningsfållen, tiga och visa ett gladt ansigte. Men strax derefter skickade han den gemensamma gunstlingen Schlippenbach till drottningen för att efterfråga hennes afsigt. Kristina blef i början förlägen och kunde föga svara; men sade slutligen, att det numera vore en afgjord sak, hvilken ej kunde ändras; prinsen finge deremot efter sitt anträde till regeringen tillfälle att behandla ärendet, såsom honom bäst syntes. Af detta svar tycktes det, som Kristina vidtagit åtgärden endast för att visa sin personliga benägenhet för Spanien; och tillika, som hade hon sjelf insett dess orimlighet och önskat dess snara upphäfvande. Af denna orsak ville hvarken prinsen eller rådet ytterligare med henne tvista derom. De nöjdes med att genom franska sändebudet bedja portugisaren stanna samt lofva honom snar och billig upprättelse; hvarjemnte både de och andra yttrade mycken ovilja mot den nyss förut afresta Pimentelli, hvilken med skäl ansågs som rätta upphofsmannen till hela upptåget. Aningen bekräftades, när man snart derefter fick veta, att hofvet i Wien haft underrättelse om saken förr, än svenskarna derom visste ett enda ord.

Man trodde emellertid, att stormen var förbi; men några dagar före tronafsägelsen befallte Kristina en bland statssekreterarne att till de förnämsta sjöstäderna skicka en afskrift af hennes ofvannämnde mot konungen i Portugal rigtade förklaring. Statssekreteraren, det var den mycket använde Cantersten, gick till Linde, begärde urskriften och omtalade ändamålet. Linde fann sig genast och beklagade, att han förlaggt papperet; men lofvade att med första detsamma. tillrättaskaffa. Detta var blott ett svepskäl för att vinna tid. Linde skyndade till prinsen med underrättelsen om denna nya stormil. Många inom rådet blefvo dervid så uppbragta, att de ville göra drottningen allvarsamma föreställningar; och det var ej utan möda, som prinsen lyckades afböja ett så obehagligt och nu mera ändamålslöst uppträde. Å andra sidan bad han Linde uppehålla Cantersten, tills posten hunnit afgå. Så skedde ock; men ett par dagar derefter skulle ett ilbud affärdas till Göteborg, vid hvilket tillfälle Kristina nödvändigt ville medskicka den nu mera framskaffade förklaringen. Då måste Karl Gustaf deran; ehuru ogerna. Han bad drottningen om möjligt återtaga sitt beslut; men hon var obeveklig. Det är sannt, sade hon, att jag vidtagit denna åtgerd utan rådets hörande; men jag har deri handlat såsom drottning och enväldig herrskarinna, hvilket jag också bör vara; och detta mitt uppförande är för eder ett exempel att följa. Hvad Portugal beträffar, vill jag, att hela verlden får veta mina tänkesätt derom; och jag är ledsen att ej förr hafva tillkännagifvit dem. Prinsen vågade ej motsäga henne, utan måste stillatigande låta saken hafva sin gång.

Den bilades genom underhandlingar mellan Axel Oxenstierna och portugisaren, med franska sändebudet till medlare. Den gamle rikskansleren undvek så länge som möjligt att yttra sig öfver det personliga af drottningens uppförande. Han teg, suckade och höjde axlarna; sade dock sluteligen: man måste bekänna, att åtgerden är oförmodad, onyttig, oroande, och detta för alla. Han bad fransmannen öfvertala portugisiska sändebudet att icke göra något buller af saken, utan stanna qvar och gifva sig tålamod ännu några dagar; hans herre skulle sedermera erhålla full upprättelse. Förslaget antogs och sålunda slutades denna obehagliga tvist.

ENGLAND.

Kristinas förmyndare hade under Englands inre oroligheter bisprungit parlamentet i dess strid mot konungamagten. Axel Oxenstierna var också nu benägen för närmare förbindelse med det förstnämnde ^[19], och nyss efter Kristinas uppstigande på tronen omtalas svenska i London varande utliggare, hvilka retade sinnena så väl mot den angripna konungen, som mot konungadömet i allmänhet. De troddes vara handtlangare åt svenska rådspartiet, hvars republikanska åsigter icke undfallit statsmännens uppmärksamhet, och hvilket dessutom sökte oroa det med Danmark nära förenade engelska konungahuset. Sedan Kristina tillträdt regeringen, blef naturligtvis Sverges uppförande i detta hänseende helt och hållet förändradt, Konungadotter och sjelf regerande drottning, var hon genom sin personliga ställning benägen för konungadömets sak, obenägen mot det granskande, klandrande, magtinskränkande folkpartiet. Följden visade sig snart. Redan hösten 1646 beslöt svenska regeringen att ej mer understödja parlamentet; ty, hette det, konungen vore nu mera tillräckligt illa medfaren ^[20]. Året derpå föreföllo fiendtligheter mellan svenska och engelska skepp, som det tycktes, dels af ovilja, dels af missförstånd. Förhållandet vägde någon tid fram och tillbaka, hvarunder man å ömse sidor afvaktade händelsernas utveckling. Snart kom underrättelse om, att parlamentet börjat rättegång mot den fångne konungen. Vid samma tid anlände från dennes son flere bref med enträgen anhållan om hjelp åt den nödställde fadren. I ångesten vände sig prinsen äfven till Axel Oxenstierna, under smicker och löften bedjande, att denne mägtige herre måtte med sitt anseende bidraga till gynnsamt svar. Det var för sent. Den 29 Januari skref sonen från sin landsflykt ofvannämnde bref; och den 30 Januari föll fadrens hufvud i London. Underrättelsen om sistnämnde händelse spridde bestörtning och fasa öfver hela Europa; ej minst i Sverge. Äfven de, som förut gillade parlamentets förfarande, yttrade nu afsky vid dess öfverdrift och orättvisa. Kristina tog saken ganska häftigt och ville gerna gripa till vapen för att hämnas sin ämbetsbroders död och hjelpa dess son till tronen. Gunstlingen, grefve Magnus, försäkrade ock, det hela svenska krigshären längtade efter tillfälle att blodigt straffa det begångna konungamordet. Men i sjelfva verket voro tänkesätten mycket delade. Flere svenskar, ehuru de ogillade afrättningen, sågo dock gerna den läxa, jordens konungar genom denna omstörtning erhållit. När Kristina i sittande råd vidrörde sitt förslag att bispringa engelska prinsen, mötte hon derföre allvarsamt motstånd, anfördt af Jakob De la Gardie. På sitt vanliga sätt sade drottningen rent ut: jag håller mer med konungen än med undersåtarne, och skulle nog hjelpa honom, om jag hade medel dertill. Men De la Gardie erinrade, att engelska konungahuset alltid varit Sverge emot och derföre icke förtjent någon hjelp; man borde ej heller utan nödtvång blanda sig i främmande rikens angelägenheter och derigenom blottställa fäderneslandet för ett nytt krig ^[21] o. s. v. Axel Oxenstierna gick än längre. Från flere håll hörde och hade man länge hört omtalas, huru han gillade parlamentets uppförande. För franska sändebudet yttrade han sina tänkesätt tämligen öppenhjertigt. Han sade sig nämligen afsky alla mot konungen begångna grymheter och orättvisor; men ej kunna annat än berömma engelsmännens visade klokhet och erfarenhet; häldst han sjelf hade tycke för republikanska statsförfattningar. Märkas bör, att häftigaste tvisterna om detta kinkiga ämne föreföllo just under värsta brytningen emellan rikskansleren och drottningen.

Mot sådana tänkesätt, yttrade öppet och af sådana män, kunde ingen verksammare hjelpsändning komma i fråga. Kristina gjorde dock, hvad hon kunde, för att visa sina personliga känslor. Hennes hof anlade sorg efter den halshuggna engelska konungen. Prinsens sändebud blef mottaget med mycken välvilja och erhöll till sin herre ett bref, hvari drottningen hjertligt beklagade den inträffade olyckan, samt lofvade vänskap och biträde; dock med löftets ordalag sväfvande mellan tomt deltagande och verkligt understöd. Angående öfverskriften på samma bref uppstodo inom rådet nya tvister. Den förra engelska konungen hade bland andra ogenheter aldrig gifvit Kristina hennes rätta tittel. Många yrkade derföre, det Kristina icke hade något skäl att reta parlamentet genom att gifva den landsflyktige sonen full majestäts tittel; och det så mycket mindre, som denne alldeles icke vore konung åtminstone icke ännu. Men Kristina påstod, att dylika tittelfrågor vore småaktiga; och att man ej heller borde visa stolthet mot dem, som af olyckan förföljdes. Öfverskriften blef till den stormägtigste furste och herre Karl den andre, konung öfver Stora Britannien och Irland. Drottningen lät ock, ehuru genom tredje och enskild hand, skänka honom tolf kanoner, sextusen muskötter, tusen pistoler och lika många harnesk och svärd, allt till understöd vid hans mot parlamentet företagna rustningar. Året derpå eller 1650 anmodades hon att medla mellan prinsen och ett mägtigt parti bland skottarna, hvilket sökte försoning med konungahuset. Många bland rådet afstyrkte, men Kristina åtog sig bemedlingen och höll för detta och andra ändamål Cantersten som serskildt sändebud hos prinsen. I början af 1651 gaf hon å nyo understöd åt denne sednare och yttrade tillika, att spanska hofvet, hvilket var det första, som erkände den engelska parlamentsregeringen hade genom detta erkännande begått en verklig låghet.

Emellertid hade nämnde parlamentsregering och i synnerhet dess förnämsta ledare, den ryktbare Cromwell, visat ovanlig kraft och klokhet samt haft lika ovanlig lycka och derigenom betydligen stadgat sitt anseende, så in- som utrikes. De flesta europeiska regeringar funno fördel och försigtighet fordra att söka vänskap med den nya, mägtiga staten, och sjelfva fransyska hofvet hade beslutat i detta hänseende öfvervinna sin stolthet och sin ovilja. Inom Sverge höjdes många stämmor i samma anda; nämligen köpmännernas och högadelns, hvilka den tiden gemensamt drifvande Sverges handel, äfven gemensamt ledo af engelska kaperier. Deras åsigter fingo en mägtig förespråkare i Axel Oxenstierna, hvilken leddes af ömhet dels för engelska fristaten, dels för Sverges och egen fördel. Han begagnade sin nu återkommande ynnest och talade ofta med drottningen i ofvannämnde rigtning. Cromwell sökte äfven genom undfallenhet vinna hennes välvilja, likasom han genom kraft och lycka vunnit hennes beundran. Härtill kom den mer och mer framträdande omöjligheten att kunna för den landsflyktiga och lättsinniga prinsen någonting uträtta. Allt detta verkade förändring i Kristinas tänkesätt. Sommaren 1651 märkte man, att hennes vänskap för prinsen började vackla, och snart derefter öfvergick hon helt och hållet från hans parti och erkände parlamentsregeringen, oaktadt Holland och Danmark arbetade ifrigt deremot. Enligt några uppgifter, har hon begagnat tilfället och som villkor för detta erkännande utkräft af engelska regeringen 60,000 riksdaler som ersättning för lidna kaperiförluster. Nu flydde från Sverge alla det engelska konungahusets vänner, och till prinsen sjelf skref Kristina och beklagade hans olyckor samt yttrade sin öfvertygelse om omöjligheten af att återskaffa honom kronan. Ur öfverskriften på detta bref hade konungatitteln försvunnit och det hette nu helt enkelt: Min bror! — Holland, som sedermera råkade i krig mot Cromwell, föreslog att med Sverges tillhjelp återställa nämnde prins; men Axel Oxenstierna afstyrkte och Kristina vägrade. Längre fram kom från samma prins ett sändebud, medförande strumpebandsorden åt Karl Gustaf, tydligen med beräkning på framtiden. Men sändebudet ansåg sig först böra nämna saken för drottningen. Hon vägrade sitt bifall och kastade enligt egen uppgift brefvet derom på elden. Sändebudet måste till den landsflyktiga prinsen återföra dess försmådda hedersbevisning.

Under Kristinas sista regeringsår ökades vänskapen mellan engelska och svenska regeringarna mer och mer. Den sistnämnda sökte äfven vid detta tillfälle främja sin gamla plan att stänga Rysslands köpenskap öfver Archangel och i stället leda den genom Narwa, Rewel eller Riga, till oberäknelig både handels- och tullvinst för Sverge. Men engelsmannen var för slug att öfvergifva sina fördelar af den förstnämnda redan ordnade rörelsen. Invecklad i ett häftigt krig mot Holland, åstundade han likväl närmare förbund med Sverge och skickade i sådan afsigt den ryktbare och redlige Whitelocke. Cromwell hade då helt nyligen på våldsamt sätt förjagat parlamentet och under benämningen Protektor öfver England tillvällat sig nästan oinskränkt magt. Kristina, med enväldiga tänkesätt, gillade och beundrade detta steg och yttrade den förhoppning, att Cromwell skulle snart sätta konungakronan på sitt hufvud. Detta angående sjelfva andan i hans företag. Deremot i afseende på utförandet fruktade både Kristina och hennes rådgifvare, att Cromwell allt för tidigt och brådstörtadt tillåtit sig parlamentets fördrifvande. De befarade missnöjen, uppror och måhända en ny och fullkomlig omstörtning. Derföre och för att afvakta utgången så väl häraf som af engelsmännens krig emot Holland, uppsköt svenska regeringen vecka efter vecka förbundets afslutande; och det tyckes som den iakttagit tillfället och af England betingat sig 400,000 ecus för lidna köpmansförluster. Emellertid hade lyckan så inom- som utomlands förklarat sig för Cromwell, och i April 1654 afslutades mellan honom och Sverge det ifrågavarande närmare förbundet.

DANMARK.

Det hufvudsakligaste af Sverges förhållande till Danmark är redan framställdt i kapitlet om Corfits Ulfeld; så att endast föga återstår att derom nämna.

Det nyss slutade kriget hade hos båda folken lemnat spår af ömsesidigt agg. Oviljan ökades hos Danmark, när Sverge började bortgifva förläningar i Halland, ehuru detta landskap innehades med blott förpantningsrätt; och hos Sverge, när Danmark år 1649 genom den så kallade redemtionstraktaten åt Holland bortpantade tulluppbörden i Sundet; en åtgerd, som för Sverge medförde någon, ehuru obetydligare skada och olägenhet. Klagomål och förklaringar vexlades fram och åter utan annan följd än ökad ömsesidig bitterhet.

Spår finnes, att Sverge också nu sökte stifta missnöje inom nämnde sitt grannrike. I Norrge kringspriddes en uppmaning att afskudda danska oket, återtaga den fordna friheten, välja egna råd och riksdagsmän, och ställa den nya staten under Sverges beskydd o. s. v. Författaren efterspanades, men fåfängt. Försöket vann ej heller någon framgång. Mer lofvande var förhållandet i Danmark. Vid Fredrik den tredjes uppstigande på tronen ville nämligen högadeln genom en sträng konungaförsäkran än mer binda hans händer. Underrättad derom, förklarade Axel Oxenstierna i sittande råd, att sådant vore både rätt och försigtigt ^[22]. Också hände några år derefter, att när bemälte konung Fredrik sökte afskaffa en hop inrotade oordningar, började flere af hans adel omtala, huru man borde undandraga sig ett sådant konungens tyranni och i stället söka svenska regeringens skydd. Det tycktes verkligen luta till något sådant; ty icke blott Corfits Ulfeld utan äfven flere andra öfvergingo till Sverge och sökte der att, understödda af grefve Waldemar, reta drottningen till krig mot Danmark. Vi hafva berättat, huru Kristina på fullt allvar lyssnade till deras förslag, så att till och med rådsöfverläggningar derom höllos och rustningar gjordes; men att Axel Oxenstierna hindrade planen från att gå i verkställighet. Dessa rustningar jemnte de stora hedersbetygelser, drottningen visade Corfits Ulfeld, skulle naturligtvis föranleda misstankar och motrustningar. Så lefde man någon tid bortåt under ömsesidig oro och spänning. Konung Fredrik sökte likväl förekomma utbrottet. Han lät år 1653 uppsäga den för svenskarna misshageliga redemtionstraktaten och affärdade samma år en högtidlig beskickning till Stockholm för att med dervarande styrelse knyta närmare förening. Men det misslyckades genom Kristinas egenheter och Ulfelds ingifvelser. Vi hafva redan berättat, huru hon, för att göra denne sednare till viljes, tillställde mellan honom och Peder Juel en för danska hofvet mycket förolämpande sammankomst. Detta uppträde tilldrog sig några månader före hennes tronafsägelse. Konung Fredrik ansåg ändamålslöst att beifra en sak, som visserligen var för honom obehaglig, men för tillställarinnan både gagnlös och vanhedrande.

I början af 1654 framkastade Kristina den planen, att England och Sverge skulle krossa Danmark och derefter åt Kristina anslå Seland till underhåll och vistelse efter afsägelsen. Engelska sändebudet behandlade förslaget som skämt, och det kom ej mer i fråga.

FÖRHÅLLANDET TILL UTRIKES MAGTER I ALLMÄNHET.

När Kristina mottog regeringen, var Sverge i nära förbund med Portugal, Holland och Frankrike mot Polen, Österrike och Spanien. Detta förhållande hade länge fortfarit och var till en del följden af de bekännelsetvister, hvilka under nära hundrade års tid delade Europa i tvänne partier, det katolska och det protestantiska. Meningsfejden blef dock slutligen genom trettioåra kriget utkämpad. Frågorna om handel och nybyggen kommo i stället och började utgöra förnämsta föremålen för europeiska statskonsten. Denna förändring i de allmänna förhållandena, tillsammans med några Kristinas personliga tycken, medförde också en fullkomlig förändring i Sverges ställning till utländska magter. Vid slutet af hennes regering befanns landet i nära vänskap med Österrike, Spanien och England; samt i mer eller mindre spänning mot Holland och Frankrike. Mot de närmaste staterna, Ryssland, Polen och Danmark, togo som vanligt granntvisterna ut sin rätt bredvid och öfver de allmänna europeiska förhållandenas fordringar.

En egenhet utmärkte Kristinas uppförande mot främmande magter; den nämligen, att hon gynnade och med hedersbetygelser mottog sådana män, som med sina egna regenter råkat i personlig fiendskap. Så på ett eller annat sätt var det med fransmannen Condé, ryssen Johannes Senensis, polacken Radziejowsky och dansken Corfits Ulfeld. Förhållandet tadlades allmänt, emedan det nödvändigt skulle reta ifrågavarande regenter utan att för Kristina eller hennes land medföra någon motsvarande nytta.

Ännu en anmärkning må tilläggas. Vi hafva redan omtalat, huru Kristina påskyndade och Axel Oxenstierna motarbetade westfaliska fredens förtidiga afslutande. Allmänheten kände blott yttre sidan af detta förhållande, ej de å ömse sidor drifvande orsakerna. Kristina sjelf och hennes vänner, eller rättare sagt, högadelns ovänner, begagnade dessa omständigheter och framställde drottningen såsom den der af kärlek för folket ville förskaffa fäderneslandet fred; Axel Oxenstierna och hans anhängare deremot, såsom de der af personlig egennytta ville förlänga kriget. Under de mot den republikanska högadeln fiendtliga pfaltsiska konungarna, samt genom uteblifven närmare granskning af förhållandet, rotfästades ytterligare denna åsigt af saken, så att den ännu utgör mångas öfvertygelse. — Verkliga förhållandet befinnes dock hafva varit, först och främst, att oxenstiernska partiet icke ville hindra westfaliska freden, utan blott åt fäderneslandet betinga de fördelar, som detta med skäl kunde fordra; vidare, att under Kristinas återstående regering var hon sjelf flere gånger i begrepp att inveckla Sverge än i fransyska, än i engelska eller polska inbördes krigen; likaså, att hon verkligen ville angripa Danmark; men att det var just Axel Oxenstierna och hans vänner, som alltid och ifrigt, och ofta i strid mot drottningen sjelf arbetade på och äfven lyckades att åt Sverge bibehålla det fredslugn, som landets uttröttade innevånare behöfde.

---

1. Enligt andra källor betalade Ryssland 400,000 riksdaler; enligt andra 150,000 rubler och 40,000 läster spannmål. Rådsprot. d. 13 Sept. och 26 Okt. 1649.
2. Se del. 5.
3. Rådsprot. d. 28 Maj 1646.
4. Rådsprot. d. 5 Juni 1639.
5. Rådsprot. den 29 Maj 1647.
6. Rådsprot. d. 6 och 7 Sept. 1648.
7. Rådsprot. d. 8 Nov. 1648.
8. S. st. d. 22 Maj 1649.
9. Rådsprot. d. 22 Oct. 1651.
10. S. st. d. 13 Mars 1651.
11. Se 8:de del. pag. 211.
12. Se 8:de del. pag. 211. d. 4 Aug. 1648.
13. Falk. Axel Oxenstierna till Erik Oxenstierna den 17 Dec. 1647.
14. De la Gard. J. Ekeblad till C. Ekeblad. Stockholm d. 2 Nov. 1653.
15. De la Gard. Ekebl. bref d. 17 Okt. 1649.
16. Rådsprot. d. 9 och 10 Mars 1649.
17. Fransmännens afsked.
18. Öfvergiven då snart dessa ohyggliga ödemarker för att åter beträda det förlofvade land, som blifvit upplåtet åt edra fäder, och som bör utgöra edert arf. Lemnen åt svenskarna deras strömming och kakbröd, och framför allt akten er för deras hummelöl (?), på det ni ej må tvingas springa gatlopp o. s. v.
19. Rådsprot. d. 2 Oct. 1645.
20. S. st. d. 3 Oct. 1646.
21. S. st. d. 21 Febr. 1649.
22. Rådsprot. d. 7 Jan. 1648.