Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-26
| ← Kristina antager offentligen katolska läran |
|
Kristina i Rom → |
TJUGONDESJETTE KAPITLET.
KRISTINAS INTÅG I ROM.
Från Insprück for Kristina öfver Trident, Mantua, Bologna och Ancona till Rom. Öfverallt mottogs hon med utmärkta hedersbetygelser samt rika gåfvor, såväl af furstar som städer, så att hon och hela hennes hof gjorde nästan hela resan fritt. Skämtare sade, att man sökte genom denna uppmärksamhet köpa sig ifrån hennes infall och stickande anmärkningar.
Att beskrifva alla högtidligheterna skulle erfordra en egen bok. Vi sakna dertill både tid och tålamod; läsaren troligen på samma sätt. I förbigående må dock nämnas, att vid ankomsten till Loretto steg drottningen ur vagnen och gick såsom pelegrim till fots och under många vördnadsbetygelser in i staden och till den ryktbara Mariabilden, åt hvilken hon verkligen förärade en gyllene krona och spira, besatta med 160 rubiner och 368 diamanter.
Den nionde December 1655 klockan 7 om aftonen anlände Kristina till Rom. Intåget skulle hetas ske i tysthet; men skedde dock i stort och lysande sällskap, bland oräkneliga folkmassor, under kanonernas dån och vid skenet af mer än tusende facklor. Kristina sade till de i samma vagn åkande kardinalerna: här i Rom reser man inkognito på ett ganska besynnerligt sätt. Tåget gick till påfvens palats, hvarest man åt drottningen anordnat rum med utsigt åt trädgården Belvedere. Sedan Kristina under några ögonblick hemtat sig, begärde och erhöll hon företräde hos påfven. Enligt vanliga bruket skedde helsningen medelst tre knäfall, det ena vid inträdet i rummet, det andra midt på golfvet, det tredje framför hans fötter, vid hvilket sistnämnde hon äfven kysste hans toffel och hand. Påfven upplyfte henne och anvisade plats på en bredevid stående praktfull stol. Efter någon stunds samtal slutades detta deras första möte.
Den 14 December, för romrarne var det den 24 eller sjelfva julaftonen, blef ändteligen allt i ordning till det högtidliga intåget, och Kristina for om morgonen till ett utanför staden beläget trädgårdspalats, hvarifrån färden skulle taga sin begynnelse. Den var nära att blifva uppskjuten i anseende till inträffande regn. Men hastigt ljusnade himlen och högtidligheten öppnades. Vi hinna icke beskrifva all dess herrlighet. Påfven ville göra sin och sin kyrkas triumf så lysande som möjligt. Hans exempel följdes af det härmande hoffolket, af de smickrade prelaterna, af den rika och stolta romerska adeln, ja af alla romare och rättrogna katoliker, hvilka hvar och en voro i sin mån stolta öfver denna den romerska bekännelsens seger. Drottningen, klädd som amazon samt omgifven af furstar och kardinaler, red på en hvit gångare, skänkt af påfven. Tåget gick genom Porta del popolo till Sankt Peters kyrkan, hvars alla murar och pelare voro klädda med dyrbara tapeter. Sedan drottningen under vanliga vördnadsbetygelser och herrlig musik blifvit införd i kyrkan och derstädes förrättat sin bön, blef hon af tvenne kardinaler beledsagad till den innanför belägna konsistoriisalen, hvarest påfven väntade och mottog henne på ungefär samma sätt som förut. En eller annan dag derefter undfick Kristina i vatikanerkyrkan af påfven först sin dopbekräftelse, hvarvid namnet Alexandra lades till hennes förra; och sedermera sjelfva nattvarden, enligt katolska kyrkans bruk.
Orsaken till valet af namnet Alexandra var enligt flesta uppgifterna artighet mot påfven; enligt andra en aktningsgerd för macedoniern Alexander den store, hvilken städse utgjorde ett föremål för Kristinas lifliga beundran.
Annandag jul om aftonen flyttade drottningen från vatikanen till farnesiska palatset, hvilket blifvit på påfvens och romerska högadelns bekostnad med utsökt prakt inredt och möbleradt, och nu, i detta tillstånd, lemnades henne som välkomstgåfva och till blifvande boning. Påfven utmärkte sig äfven här för mycken uppmärksamhet; ty han hade i förväg låtit fylla dervarande visthus och källare för en längre tid. Att uppräkna alla hans gåfvor vore både ändamålslöst och ändelöst. Vi beskrifva blott som exempel en bland vagnarna. Den drogs af åtta präktiga springare. Klädseln var af himmelsblått sammet med tjocka broderier och galoner; sjelfva korgen af silfver, pressadt, graveradt eller gjutet i betydelsefulla bilder, enligt ritningar af Bernini, Italiens då varande störste bildhuggare. Denna gåfva ensam värderades till 22,000 scudi. På samma gång öfverlemnades en växel på 90,000 kronor, hvilken Kristina dock under betygande af sin lifliga tacksamhet skickade tillbaka.