Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas intåg i Rom
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristina i Rom
Kristinas första besök i Frankrike  →


[ 229 ]

TJUGONDESJUNDE KAPITLET.
KRISTINA I ROM.

De första månaderna af Kristinas vistelse i verldens gamla hufvudstad, voro helt och hållet upptagna af förströelser och nöjen. Alla kyrkor, konstverk, samlingar och märkvärdigheter besågos, hvartill mycken tid åtgick. Dessutom firades nästan hvarenda dag genom besök, gästabud, baler, maskerader, skåde- och tornerspel. Det [ 230 ]säges, att påfven, oberäknadt hvad på andra håll utgafs, lemnat endast åt jesuiterna 20,000 ecus, för att deraf bekosta åtskilliga högtidligheter för drottningen. De rika romerska ädlingarna följde exemplet och anställde till hennes ära högst kostsamma och lysande fester. En dylik, som prinsen af Pamphili gaf, beräknades till 40,000 scudi. Barberini och prinsen af Palestrina föranstaltade en annan, hvarvid uppfördes en opera och flere skådespel, der man bland annat, såg lefvande buffeloxar och elefanter samt dekorationsförändringar hvar fjerdedels timme. Den enkom för tillfället uppförda amfiteatern rymde sextusen åskådare. Så fortgick det i sus och dus ända till fastan, då dessa bullrande nöjen utbyttes mot konserter, andeliga skådespel samt lärda öfningar och sammankomster af alla slag. För det mesta utgjorde Kristinas person, hennes bragder, snille, lärdom och öfriga egenskaper högtidligheternas ämne. I sådant hänseende omtalade man i synnerhet hennes besök i kollegiet De propaganda fide [1]. Här funnes lärjungar af 22 olika folk samt ett tryckeri för utgifvande af böcker på alla dessas olika tungomål. Vid Kristinas inträde lät man inom några ögonblick på åtta språk författa, sätta och aftrycka de orden: lefve Kristina för alltid! hvarefter det praktfulla och smickrande bladet öfverlemnades åt drottningen. I kollegiet framträdde till henne en lärjunge för hvarje af de tjugutvå språken och uttalade hvar på sin mundart några smickrande ord till helsning. Dessa alla blefvo sedermera tillsammans tryckta och utgifna under namn af: tungomålens enstämmiga lofsång till drottning Kristinas ära. Hon å sin sida yttrade mycken belåtenhet med och beundran för sin nya boningsort och lät slå en skådepenning, som visade en sinnebild af staden Rom och till omskrift Horatii vers: possis nihil urbe Roma visere majus! [2]. Tillfredsställelsen var ännu ömsesidig. Det var som svensken säger: nytt öl och litet afdrucket.

[ 231 ]Eftersmaken kom snart nog. Romerska högadeln tyckte sig hafva för Kristinas skull gjort stora uppoffringar och visat henne hedersbetygelser, snarare öfver än under förtjensten. De trodde sig finna, att hon mottog dessa offer med föga erkänsla; nära nog med likgilltighet, alldeles som de varit en vanlig och skyldig gerd åt hennes storhet. Hon behandlade ofvannämnde personer med snillets och bördens förenade öfverlägsenhet, och i hennes rum blef för besökande romerska damer, utom prinsessorna, aldrig framsatt annat än kullerstolar. Och i deras ögon var likväl Kristina medlem af endast ett fattigt, adligt, först för hundrade år sedan krönt hus i det öde och okända norden; de sjelfva deremot ättlingar af furstliga ätter, hvilka nu öfver ettusen år med rikedom och anseende blomstrat i och omkring medelpunkten af den bildade verlden; många dessutom härledande sina anor från det gamla, allherskande Roms mest lysande ätter. De började knota tämligen allmänt; likväl hann missnöjet denna gång icke mogna till något allvarsammare utbrott.

Förhållandet till påfven blef också i någon mån brutet. Alexander den sjunde hade den fåfängan, att icke blott sjelf tro utan ock vilja intala andra, det Kristinas omvändelse varit till stor del hans eget verk. Denna svaghet, i sammanhang med hans öfverdrifna utgifter, prakt och fjesk vid hennes mottagande, gaf anledning till mycket skämt, mycket tadel, äfven från Kristinas egen mun, hvilket sednare stundom blef framburet och naturligtvis ej välkommet. Dessutom, hennes sjelfsvåldiga uppförande, hennes visade brist på nit och allvar i andaktsöfningarna stötte alla ifriga katoliker och påfven mest. Hon, den nyomvända; hon, om hvilken det skulle heta, att hon, drifven af andan, lemnat krona och fädernesland för att omfatta den katolska tron; hon, denna så ryktbara och beprisade Kristina, tillät sig här likasom i Stockholm att under gudstjensten, till och med under sjelfva bönerna, fritt tala med sina grannar, skratta och göra anmärkningar. Påfven ville gifva en [ 232 ]höflig påminnelse. En dag, då han sjelf anmärkt sådana åtbörder, iakttog han tillfället och förärade henne en rosenkrans jemnte uppmaning, att under bönerna densamma begagna. Kristina förstod meningen och svarade genast: jag för min del ämnar icke vara katolik efter rosenkrans. Men äfven den lilia spänning, som på sådant sätt förorsakades, blef för de flesta okänd och förorsakade inga svåra uppträden.

Allvarsammare blef brytningen med spanjorerna. Dessa, framdragna af gunstlingen Pimentelli, hade åren 1653 till 1655 varit Kristinas älsklingsfolk och på resan från Brüssel till Rom hennes nästan enda omgifning. Vid ankomslen till Italien inkallade hon i sitt hof flere personer från sistnämnde land, hvaröfver de förut gynnade spaniorerna genast visade missnöje. Det oaktadt upptog drottningen än flere italienare och började lemna sitt förtroende åt sådana; naturligtvis äfven derföre, att dessa kunde i eget land bättre än de främmande spaniorerna förrätta hennes tjenst; också derföre, att hon ville vinna det folk, bland hvilket hon ämnade tillbringa sina återstående dagar. Efter ankomsten till Rom gick det med de spanska gunstlingarna Pimentelli och Cueva på samma sätt, som det gått med deras företrädare, hvar på sin tid; med fransmännen Bourdelot och Chanut, främlingarna Ulfeld och Radziejowsky, svenskarna De la Gardie och Tott; de skymdes och glömdes för nya bekantskaper, nya vänner, nya gunstlingar; denna gång italienarne Sentinelli och Azolini, med flere. Kristina började dessutom åter närma sig fransmännen, spaniorernas fiender, hvilket än mer ökade de sednares ovilja. Flere gånger talade man med drottningen härom. Hon svarade i början fogligare, derpå med bestämda ord, att hon icke vore spanska konungens undersåte, utan ämnade sjelf välja sina umgängesvänner. Nu började spaniorerna att med Pimentelli och Cueva i spetsen hålla sammankomster hos några spanskt sinnade kardinaler, som man trodde, icke utan stämplingar mot Kristina och hennes vänner; hvarjemnte om hennes person åtskilliga vanrykten utspriddes. Cueva, en [ 233 ]man af häftigt lynne, var i synnerhet den, som i sin harm kringförde dylika från hus till hus. Af trycket utkommo på spanska språket skrifter af samma innehåll och, som man trodde, från samma parti. Två spaniorer, hvilka misstänktes som författare, blefvo till och med af Kristina häktade och hos deras konung anklagade. Hon började visa Cueva en märkbar kallsinnighet och lät honom sluteligen förstå, det han gerna kunde återvända till Flandern. Cueva svarade, att han skulle resa inom en vecka; och redan dagen derpå utnämnde hon till hans efterträdare d. v. s. till förste kammarherre italienaren Frans Maria Sentinelli. Pimentelli, som äfven, ehuru med större försigtighet, dragit sig tillbaka, besökte nu åter Kristina i afsigt att ställa till rätta Cuevas sak. Men det var förgäfves. Efter några dagar togo Cueva och hans fru sitt formliga afsked. Kristina inkallade som vittnen härtill alla de bättre af sitt hof. Efter en djup bugning kysste Cueva hennes hand och sade med en tung suck: det smärtar mig att icke hafva kunnat uppfylla mina pligter, såsom jag bort och velat, och jag beder eders majestät om förlåtelse derföre. Kristina svarade: jag låter edert samvete dömma, huruvida ni tjenat mig väl eller illa. Men var öfvertygad derom, att jag skall alltid veta belöna en hederlig karl och straffa en skurk; och att, om jag får höra, det ni talat om mig utan skyldig vördnad, så skall min arm hinna eder, hvarhäldst ni ock må vistas. Cueva föll på knä och försäkrade, att han vore och skulle alltid vara hennes underdånigaste tjenare. Kristina vände sig från honom till hustrun och sade: jag är eder förbunden för besväret att hafva från Flandern följt mig ända hit och, om ni äfven deltagit i mitt förtalande, så bryr jag mig icke derom; ty ni är en qvinna. De ville ursäkta och försvara sig; men Kristina tillät ej ett enda ord utan visade dem genast ur rummet. Samma dag lät hon om hela denna händelse gifva underrättelse åt kardinal De Medicis, hvilken stod i nära förhållande till spanska hofvet. Hon bad nämnde herre helsa sin konung, att, om Cueva icke [ 234 ]haft den äran vara general hos hans spanska majestät, skulle hon låtit traktera honom med käppen. Man härmade efter henne också ett annat glåpord, nämligen: Jag har i Belgien funnit blott två slags folk; nämligen narrar, spaniorerna och dumhufvud, belgierna. För att underrätta allmänheten om verkliga förhållandet lät hon uppsätta och utdela en berättelse om anledningen och utbrottet af fiendskapen mellan henne och spaniorerna [3]. Vid denna brytning drog sig Pimentelli helt och hållet från Kristinas hof och hans namn försvinner ur hennes historia. Han var den siste vän, nära nog den sista bekantskap, som ännu från norden stod qvar vid hennes sida.

Kristinas tycke för vitterhet började åter vakna. Redan i Januari 1656 stiftade hon en akademi, bestående af kunniga och snillrika italienare, hvilka en gång hvarje vecka sammanträdde i drottningens rum och under hennes ordförandeskap. Man sysselsatte sig med lärda samtal, med uppläsandet af dikter, granskningar och afhandlingar, och slutade vanligen med musik. Också de sköna konsterna hade i Kristina en varm beundrarinna. Den bekanta bildlhuggaren Bernini var just nu på spetsen af sin ära, och äfven Kristina hänrycktes af hans då för tiden mycket beundrade arbeten. Vid något tillfälle besåg hon en af honom huggen marmorbild, som skulle föreställa sanningen. Hänryckt, utropade drottningen den ena gången efter den andra: ack huru skön! ack huru skön! Någon bland de kringstående yttrade då: Gud ske lof, att eders majestät älskar sanningen! hvilken eljest personer af så hög börd vanligtvis ej tycka serdeles om. Kristina svarade: det tror jag nog; ty alla sanningar äro icke af marmor.

Under dessa månader inträffade en företeelse som gaf anledning till både skämt och allvar. En ungefär femtioårig kardinal, han var af huset Colonna, [ 235 ]förälskade sig i drottning Kristina och det så häftigt, att hans böjelse väckte allmän uppmärksamhet och blef föremål för åtlöje. Det är en sägen, att några skalkar vid Kristinas hof narrat prelaten alt pudra sitt läppskägg för att derigenom, som de inbillade honom, än mer behaga drottningen. Påfven tyckte sluteligen, att saken gick för långt, och förböd kardinalen alla besök hos Kristina. Då företog sig den häftiga älskaren att om nätterna anställa serenader utanför hennes fönster, så att påfven sluteligen nödgades förvisa honom ur staden. Saken har sin märkvärdighet, äfven derföre, att oaktadt Kristinas ungdom, qvickhet och behag, vet ej historien att nämna en enda man, som för henne fattat någon ömmare böjelse, utom just denne kardinal.


  1. För trons utbredande.
  2. Du kan aldrig se något herrligare än Rom!
  3. Föregående stycke är grundadt på drottningens egen berättelse.