Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-3

←  Kristinas samtida vetenskapsmän

Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen av Anders Fryxell Kristina och adeln

Om Presterskapet  →

TREDJE KAPITLET.
OM KRISTINA OCH ADELN.

Under de första sex åren af sin regering visade Kristina ofta i ord och någon gång i gerning en slags ovilja mot adeln och en viss benägenhet att inskränka dess öfvervägande företrädesrättigheter. Vi hafva redan anfört åtskilliga både orsaker till sådana hennes tänkesätt och yttringar deraf. Dessa sednare bestodo mest i allmänna satser om jemn rättvisa, om lika befordringsrätt, o. s. v. med hvilka talesätt hon förstod vinna och länge nog bibehålla ofrälsemännens tillgifvenhet, och det i så hög grad, att de flesta ansågo henne oskyldig, men adeln ensam vållande till rikets iråkade fattigdom. Många förblefvo i denna öfvertygelse, till och med sedan drottningen nedlaggt styrelsen.

Det vore orättvist att påstå, det Kristinas ofvannämnde yttranden härflutit ensamt från begäret att göra lycka hos ofrälsestånden. De tyckas fast mer under första åren varit uttryck af verklig rättskänsla och öfvertygelse. Drottningens tilltagande lättsinne och ovilja för ihärdiga och sammanhängande regeringsarbeten voro förmodligen, jemnte farhågan för adeln, de skäl, hvilka icke allenast hindrade ofvannämnde hennes åsigter från att gå i verkställighet, utan äfven längre fram ledde till deras motsats. När man nämligen går från ord till gerningar, så befinnes, att kanske ingen enda svensk regering har i högre grad än drottning Kristina främjat adelsväldet, serdeles efter 1650 ^[1]. De vidgade privilegierna för frälseståndet i allmänhet 1644 och serskildt för grefvarna 1651 hafva vi redan omtalat. År 1653 ämnade hon inrätta ett lifgarde, som skulle bestå af endast adelsmän ^[2]. och att sådana icke saknades, derom hade hon dragit tillräcklig försorg. Antalet af dem, hvilka Kristina, som myndig, upphöjde till adeligt, friherrligt eller grefligt stånd, gränsar till otrolighet. Före henne funnos fyra grefveätter; hon tillskapade ytterligare sjutton. Före henne funnos nio friherrliga ätter; hon tillskapade ytterligare fyratiosju. Före henne funnos 321 adeliga numror; hon tillskapade ytterligare 363. Under hennes icke fullt tioåriga regering belöpa sig af dylika nya skapelser två grefvar och fem friherrar på hvart år, och tre adelsmän på hvar månad. Till underhåll åt alla dessa nya slägter bortskänktes många tusende krono- och skattegods, hvarigenom adeln än mera stärktes och kronan och ofrälsestånden försvagades.

Kristinas obetänkta frikostighet blef af ridderskapet både flitigt och allmänt begagnad. Äfven de utmärktaste bland dess medlemmar kunde ej motstå frestelsen att åt sig utverka eller åtminstone mottaga gåfvor eller förläningar, hvilkas storlek öfverskred all måtta ^[3].

Kristinas ofvannämnde många ynnestbevis tyckas likväl ingalunda föranledda af verklig tillgifvenhet för adeln såsom sådan; utan fastmer af en oförmåga både att inse gåfvans värde och att afslå en bön; derjemnte af lusten att visa sig stor, lysande och frikostig. Adeln, hvilken mer än de andra stånden utgjorde hennes personliga omgifning, var också den, som mest frestades att draga nytta af hennes slöseri, och som äfven gjorde det. Den tycktes likväl känna, att gåfvorna icke härflöto från verklig välvilja. Detta, jemnte deras orimligt tilltagna storlek, hvilken medförde osäkerhet i besittningen, motarbetade tacksamhets-känslan. Förtroende eller tillgifvenhet fanns aldrig mellan drottningen och frälseståndet; och när den förra under slutet af sin regering började återtaga några sina gåfvor, steg misstroendet och missnöjet hos det sednare till ganska hög grad.

Kristinas regering gaf ökad fart åt adelns gamla anspråk och inkräktningsförsök, hvilka nu uppenbarade sig i tvåfaldig rigtning, nämligen så väl mot konungamagt som mot medständer.

Vi framställa först försöken mot konungamagten. Förderfligheten af den sjelfrådiga Kristinas regeringsåtgerder insågs tydligt af enhvar, som egde någon kännedom af förhållandet. Grundsatserna af folkvälde voro likväl inom Sverge ännu för litet utbildade, att deri kunde sökas något skydd mot konungamagtens missbruk. En sådan återhållande kraft hade deremot ansetts tillkomma adeln, och serdeles rådet; hvilket derföre påstod sig vara en medlare mellan konungen och folket, och den, som borde tillhålla båda att uppfylla sina ömsesidiga pligter. Detta begrepp om öfverinseende födde snart andra tankar, beslägtade med svenska högadelns gamla regeringslystnad. Exemplen af förmyndarestyrelsens nyttiga och Kristinas förderfliga regering gaf ökad fart åt sådana föreställningar. Troligen åsyftade man konungamagtens inskränkande likasom i England, eller afskaffande likasom i Rom, hvarefter riket skulle styras förnämligast af adeln, kanske genom ett råd, en senat eller ett öfverhus. Åt ofrälsestånden tycktes man ämna blott en del af magten, kanhända i egenskap af ett slags underhus. Till ett sådant adelsvälde syftade ock de stundom förekommande lärorna: att adeln vore rikets omedelbara, ofrälsestånden blott dess medelbara undersåtare; att den egentliga styrelsemagten låge hos adeln; att de andra stånden hade blott en bild deraf, o. s. v. Hit hörde också konungamagtens försvagande genom kronogodsens afyttring.

Af många anledningar synes det, som man för utförandet af dessa planer ämnade iakttaga tillfället af tronledigheten och det ärfteliga konungahusets utslocknande vid Kristinas en gång inträffande död, afsägelse, – kanske afsättning. Stundom hade man dock mera brådtom och drog då icke i betänkande att gifva Kristina åtskilliga rätt tydliga vinkar om nödvändigheten af några medgifvanden. I Mars 1650 just då, enligt sägen, tvisten förevar om inskränkning af Kristinas egen magt, omtalade hon i rådet, huru man borde med vapen i hand återförhjelpa Karl Stuart till engelska kronan. Axel Oxenstierna deremot mente, att nämnde furste borde gifva efter för sina undersåtares framställda fordringar; sådant vore bästa medlet att återfå fadrens förlorade krona. Kristina tog härvid eld. Nej, sade hon, till en sådan eftergift vill jag aldrig råda honom; ty då skulle han skämma ut alla andra konungar. Hvad engelsmännen förebära mot hans trosbekännelse, är blott svepskäl. Hela hans fel är att vara verklig kung; ty de vilja hafva en sådan, inför hvilken de ena stunden stå med hatten i hand, men på hvilken de andra stunden kunna afslå hufvudet; de vilja hafva en konung till namnet, ej till gagnet; och en sådan duger ej. Af dessa i rådsprotokollet ännu qvarstående ord ^[4] kan man lätt sluta till båda partiernas verkliga tänkesätt och inbördes ställning.

Adelns mot medständerna rigtade inkräktningsförsök bestod i påståendet att vara enda eller åtminstone förnämsta målsmannen för rikets alla innevånare, och att derföre icke kunna af de andra stånden öfverröstas; en sats, som några länge yrkat, men aldrig kunnat göra gällande. För dess genomdrifvande sammanstötte likväl vid denna tid flere gynnande omständigheter; t. ex. frälseståndets genom kriget och förmyndarestyrelsen högt stigna anseende och hopade rikedomar, samt kännedomen om de många utrikes exemplen på en dylik adelns uteslutande besittnings- och målsmansrätt. Försäljandet och bortgifvandet af krono- och skattegods ledde äfven till samma mål; emedan de gjorde adeln till ensam egare af den mesta jorden. Detta sednare hade under de förra regeringarna gått endast småningom; men under Kristina och genom hennes obetänkta åtgerder brådstörtades saken. Gustaf Adolf hade sålt 1063 hemman, förmyndareregeringen 2105, men Kristina 4115 ^[5]. Dels till allodial, dels till bröstarfvingegods hade Gustaf Adolf i Sverge och Finnland bortgifvit gods till en årlig ränta af 191,074, Kristinas förmyndare till 68,761 och Kristina sjelf till 560,196 d. s. m. ^[6]. Man beräknade, att uti Sverge och Finnland, utom Skåne, Halland och Blekinge, funnos 63,293 eller enligt andra 63,283 hela hemman. Enligt uppsatser från denna tid voro minst 43,645 ^[7] på ett eller annat sätt i adelns hand, hvilken således i sjelfva verket innehade ungefär två tredjedelar af Sverges jord och motsåg möjligheten att snart tillegna sig alltsammans. Af dessa förhållanden drogos åtskilliga slutsatser; t. ex. att adeln, såsom ensam egare till Sverges jord, också ensam egde föra dess talan och vore oemotsägligt ensam kronans omedelbara undersåtare; att ofrälsestånden utan egen jord vore blott adelns arrendatorer, åbönder och således omedelbart undersåtare under adeln, men blott medelbart under kronan. Till stöd för dessa åsigters användande äfven på den sålda skattejorden, började man åberopa en af von Pyhy under Gustaf Wasa mycket yrkad tysk sats; nämligen, att kronan vore rätta egaren till all skattejord, och att dennas nu varande innehafvare hade icke egande- utan blott besittningsrätten. Deraf slöts, att denna kronans påstådda ursprungliga eganderätt skulle vid försäljandet af skattejordens räntor förflyttas på deras köpare, d. v. s. på frälsemännen. Så sökte man både i lära och verklighet grundlägga det adelsvälde, det ofrälseståndens beroende, eller nästan slafveri, som i åtskilliga andra länder var rådande. Tanken på lifegenskap framskymtade äfven nu. Presterna klagade, att några frälsehärrar nekade de på godset varande drängarna att utom detsamma antaga tjenst.

Otvifvelaktigt var Sverge vid denna tidpunkt nära att undergå en betydlig förändring i nästan alla sina inre statsförhållanden. Det är svårt att gissa, hvart inom möjligheternas rike rörelsen kunnat leda, om den fått hafva sin framgång. En statsförfattning, i någon mån liknande den engelska, tyckes hafva varit det mål, som sväfvade för ögonen på de bättre, de mest välmenande inom frälsepartiet.

Att ofvanstående sträfvanden hejdades, dertill bidrogo många orsaker, af hvilka vi vilja uppräkna några de vigtigaste, Genom Kristinas öfverdrifna slöseri växte frälseståndets rikedom, rättigheter och anspråk så brådstört, att medständerna deraf uppskrämdes till motstånd, medan ännu tid var; d. v. s. medan man ännu hade det förra förhållandet i friskt minne; och innan de nya på sitt sätt lagliga anspråken vunnit också häfdens helgd. Utsigten att från en någorlunda oberoende sjelfständighet blifva inom en mansålder förvandlad till adelns åbönder, torpare, nära nog lifegna, var tillräcklig för att jaga alla tre ofrälsestånden i harnesk och drifva dem till förtvifladt motstånd. — Ett annat skäl låg just i sjelfva de vunna godsen. Om nämligen adeln icke låtit locka och besticka sig af dessa, utan i förening med ofrälsestånden och med anledning af Kristinas oskickliga styrelse angripit och sökt till fördel för alla ständerna inskränka konungamagten, så hade utgången måhända blifvit helt annorlunda. Nu begick adeln den missräkningen, att vid konungväldets försvagande vilja rycka allt, både jorden och magten, ensamt åt sig, med de andra ståndens icke blott uteslutande, utan äfven förorättande. Adeln var visserligen både skicklig, kraftfull och mägtig; dock ingendera tillräckligt för att lyckas i ett sålunda företaget angrepp på en gång mot både folkväldet och konungamagten. Dessa båda sednare förenade sig och kunde således både snart och kraftigt tillbakadrifva frälseståndets försök. Till denna utgång bidrog äfven förhållandet inom detta sednare. Dess i allo utmärktaste man, Axel Oxenstierna, älskade för mycket både rättvisa, fosterland och Gustaf Adolfs dotter för att någonsin kunna i deras helhet gilla ofvannämnde syften; än mindre hade han hjerta, att för deras uppnående använda den list eller de våldsamheter, som stundom för statshvälfningar erfordras. Dessutom var ståndet inom sig oenigt. En icke ringa del, i synnerhet af den yngre och fattigare adeln, uppträdde som försvarare af en stark, nästan enväldig konungamagt; detta dels för att genom densamma göra lycka; dels af öfvertygelse om dess gagn, antingen i allmänhet eller som skydd mot högadeln.

Riksdagen 1650 var brytningspunkten. Det nära förbundet mellan Kristina och ofrälsestånden; bådas bestämda och kraftfulla uppträdande; och i synnerhet arfsrättens öfverflyttande på Karl Gustaf, hvarigenom många framtida stämplingar och hvälfningar förekommos; allt detta gjorde, åtminstone för ögonblicket, högadelns förhoppningar till intet. Den drog sig tillbaka, måhända i afvaktan på kommande bättre tider.

Man gjorde emellertid, hvad man kunde, för att upprätthålla sin magt och sitt anseende. Detta sednare var ganska stort. En ung Brahe, Oxenstierna, De la Gardie m. fl. blefvo vid främmande hof bemötta nära nog som furstesöner; och föga mindre här hemma. Högskolorna t. ex. valde i all ödmjukhet sådana sina lärjungar, ofta skägglösa gossar, till så kallade Rectores illustres. Det var i synnerhet grefvarna, som sökte antaga en värdighet, en ställning, hvartill de tyska sjelfständiga riksgrefvarna tyckas hafva lemnat förebilden. Inom sina grefskap uppförde de sig som furstar, anlade städer, gåfvo dem vapen och namn efter sina egna, utfärdade förordningar och omgåfvo sig med ett lysande hof. Genom de år 1651 meddelade grefve-privilegierna gaf Kristina än mera näring åt dylika anspråk. Dock bör å andra sidan märkas, att grefvarnas och i allmänhet adelns anseende betydligen minskades genom det orimligt stora antalet af dem, som Kristina till nämnde värdigheter upphöjde, samt genom många af dessa nykomlingars medellöshet och deraf följande beroende.

Man fortfor att så mycket som möjligt skilja mellan frälse och ofrälse. En fröken Rosenhane hade förälskat sig i sina bröders ofrälse lärare och slutligen af honom blifvit förförd. Slägten klagade i rådet och påstod, att fröken ej kunnat till ett så djupt felsteg lockas, så framt ej förföraren användt trolleri ^[8].

Att bibehålla sina nu vunna fördelar blef i adelns ögon det vigtigaste, åtminstone för ögonblicket. Kronogodsens återtagande var derföre ett förslag, mot hviket riddarhuset kämpade både med skäl och svepskäl. Som bevis på ståndets enträgenhet i detta hänseende berättades följande uppträde. Adeln fruktade räfst under den kommande regeringen. För att mot denna fara bereda så mycken säkerhet som möjligt, lät ståndet, kort före regentombytet, hos drottningen begära stadfästelse på alla sina innehafda gods. Drottningen gaf undvikande svar, men rikskansleren, adelns ordförande, var envis. Slutligen blef Kristina först ledsen och sedermera förargad, så att hon utbrast: och tig då en gång, ni gamla narr! Oxenstierna svarade: jag finner, att jag nu mera icke längre kan tjena eders majestät, hvarpå han aflägsnade sig. Det var endast med möda, som drottningen och prinsen sedermera kunde blidka den gamle och hans uppbragta anhängare.

De vid Kristinas tronafsägelse förefallna tvisterna om reduktionen skola vi framdeles berätta; likaså, huru genom försummad uppfostran adeln började från denna tiden mer och mer förlora sin fordna magt och öfverlägsenhet.

---

1. Se 9. 101—109
2. De la Gard. Ekebl. bref d. 23 Mars 1653.
3. Hvad i första upplagan sid. 65 på detta ställe anfördes om adelns visade egennytta vid afståendet af sin frihet från stora sjötullen, uteslutes nu, emedan förf. funnit, att nämnde uppgift är både obevist och osannolik; ehuru den af våra sednare häfdatecknare blifvit antagen. Den framkastades första gången i Åke Rålambs deduktion; men vid närmare granskning af nämnde uppsats skall man finna de anförda bevisen och bilagorna, ingalunda bevisande. Samma deduktion var också en parti- och konjunkturskrift. Ämnet skall vidare utvecklas.
4. Den 19 Mars 1650.
5. Kammar-Kollegii Arkiv. Reduktionskansliet. På samma ställe har förf., sedan 1:sta upplagan trycktes, funnit en annan uppgift, som enligt landsböckerna d. 13 April 1655 beräknar, att Gustaf Adolf sålt 1480 7⁄12, Kristinas förmyndare 2708 1⁄48 och Kristina sjelf 6289 107⁄240 mantal hemman.
6. Kammar-Kollegii arkiv. Bland reduktionshandlingarna. Extrakt på donationer i Sverge, Finnland, Ingermanland och Kexholms län, efter Norrköpings beslut. På samma ställe har dock förf. efter 1:a upplagans utgifvande funnit en annan uppsats, som beräknar, att årliga räntan af donationsgods (förmodligen också i Sverge och Finnland) steg för Gustaf Adolf till 145,293, för Kristinas förmyndare till 63,231 och för Kristina till 560,192 allt dal. s. m.
7. Riksark, Acta angående ridderskapet och adeln, äfven utförligt citerad i Löfbergs Dissertation De Militiæ equestris mutationibus p. 28 – I riksarkivet bland riksstaterne finnes också ett odateradt och ounderskrifvet halfark, som uppgifver 47,503 frälsemantal i Sverge och Finnland. En odaterad måhända än sednare beräkning upptager dem till 53,170.
8. Rådsprot. d. 9 Mars och 3 Sept. 1650.