Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas samtida
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas samtida vetenskapsmän
Kristina och adeln  →


[ 39 ]

ANDRA KAPITLET.
KRISTINAS SAMTIDA VETENSKAPSMÄN.

Vid sitt uppstigande på tronen fann Kristina en större mängd lärda eller åtminstone kunniga svenskar än någonsin förut kunnat uppräknas; bland de äldre [ 40 ]statsmännerna, en Axel Oxenstierna, Per Brahe, Gyllenhielm, Salvius; och bland de yngre Erik och Johan Oxenstierna, Magnus Gabriel De la Gardie, Skyttarna, Shering Rosenhane, Biörneklou, Ehrensteen m. fl.; bland presterna, då varande eller sedermera blifvande biskoparna Rudbeckius Johannes Matthiæ, Paulinus, Lenæus, Terserus, Baazius, Emporagrius, Gezelius; dessutom de egentliga vetenskapsmännen Messenius, Bureus och Wexionius Gyldenstolpe m. fl. Under Kristinas tid uppträdde också de begge ryktbara dalkarlarna, Stiernhielm och Stiernhöök; hon kallade dem sina båda Dalstjernor. Den utförligare teckningen af flere bland dessa herrar uppskjuta vi till kommande berättelser. Bland de öfriga märkas följande.

LAURENTIUS PAULINUS GOTHUS,

son af en förmögen smed och borgmästare i Söderköping, utmärkte sig redan som barn genom lätt fattning, rena seder och mildt sinnelag. Vid in- och utländska läroverk förskaffade han sig ovanliga kunskaper och antogs till professor i Uppsala, der han uträttade mycket för ungdomens undervisning och blef år 1600 promotor vid den första magister-promotionen i Sverge. Redan Karl den nionde utnämnde honom till biskop i Westerås; men i och med detsamma uppkom dem emellan något missförstånd, så att konungen tog sin kallelse tillbaka, och Paulinus måste till och med vika undan till landet. Snart derefter visade sig en ovanligt stor komet. Karl den nionde blef orolig och frågade om dess betydelse flere lärda, men förgäfves; tills ändteligen Paulinus som var stark äfven i stiernkunskapen, skingrade genom en utgifven afhandling konungens farhågor. Nu kom han åter i nåd och fick anbud af Åbo biskopsstol, hvilken han likväl sig undanbad. Sedan förordnades han till biskop i Skara, men flyttades inom året till Strengnäs för att vara konungen närmare. Här stannade han från 1609 till 1637, då [ 41 ]han, med förbigående af Johannes Rudbeckius, blef nämnd till erkebiskop.

Paulinus var af ett mildt sinnelag, likväl i sanningens försvarande oförskräckt, samt i ämbetet outtröttlig. Han arbetade mycket och med framgång för utbredandet af gudsfruktan, ordning och kunskaper. Det var under hans ledning, som det nya gymnasiet i Strengnäs blef inrättadt. Här nedlade han ovanligt mycken möda; författade sjelf flere bland de läroböcker, som användes, och lät också sjelf utgifva dem från ett eget för sådant ändamål anskaffadt tryckeri. Hans nitiska och lyckliga vård om detta läroverk var länge och allmänt bekant; ehuru hans rykte i ett och annat öfverträffades af grannen, biskop Rudbeckius, mannen med jernviljan.

Lika nitiskt arbetade Paulinus for presternas bildning och till församlingens bästa. Han författade många psalmer, af hvilka flere voro upptagna i 1695 års psalmbok, och tvänne nämligen № 233 och 454, ehuru mycket omarbetade, i den af 1819. Som erkebiskop utgaf han en kyrkolag för hela riket och höll ännu i sitt åttionde år visitationer högt upp emot Lappmarken.

Utom de anförda sammanskref han ock flere andra böcker, deribland ett större sammandrag af fäderneslandets historia. I detta verk yttrade han sig gillande om det föreslagna Consistorium Generale. Arbetet kom ut 1636 just vid samma tid, som mellan Rudbeckius och regeringen fördes den redan omtalade häftiga striden[1]. Troligen har denna Paulini skrift bidragit dertill, att han vid samma tillfälle blef med Rudbeckii förbigående utnämnd till erkebiskop.

I filosofien var Paulinus en stark anhängare af Rami satser, och den, som jemnte Johan Skytte i det längsta uppehöll dem vid högskolan. Äfven i statsläran skref han åtskilligt och det till en del i folkväldets anda. I hans Hustafla, utgifven under Gustaf Adolfs regering, förekommer i kapitlet: Om tyranners afsättning följande [ 42 ]lära. Rådet och ständerna måste först med allvarsamma och upprigtiga föreställningar söka afstyra allt, som sträfvar mot Guds ord, regentens ed och rikets lag; ty bättre är öppet bestraffa än bära hemligt hat. Men, om förmaningar ej hjelpa, då måga rådet och ständerna, på sätt dem bäst synes, befria sig från tyrannen; ty intet folk har gifvit sin konung svärdet i hand, på det han må saklöst och när som häldst hugga till. Tyranners afsättning är också enlig med Guds ord, med begreppet af kontrakt mellan öfverhet och undersåtare, med rättigheternas ömsesidiga likformighet, med grunden för regentens tillsättning o. s. v. För hvarje af dessa punkter voro en mängd bibelspråk som bevis anförda. Oaktadt sådana läror fortfor dock Paulinus att stå i hög nåd hos både Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna, och det var denne sednare, som framdrog den sjuttioåriga mannen till erkebiskopsstolen.

I Uppsala möttes han med någon ovilja, dels af den förbigångne Rudbeckii vänner, dels af aristoteliska filosofiens anhängare. Men spänningen lade sig snart och den gamle mannens sista år förflöto i lugn. Barnen adlades. Sinnebilderna i vapenskölden likasom namnet Oliwekrantz erinra om stamfadrens milda och fredsälskande sinnelag.

LENÆUS.

Johannes Canuti Lenæus blef Paulini efterträdare på erkebiskopsstolen, likasom han var dess like i arbetsamhet och nit för församlingens bästa. Redan som professor utmärkte han sig genom ovanlig lärdom och flit samt utgaf tjugufyra serskilda skrifter; deribland en Logica, som blef i läroverken antagen och länge bibehållen, och genom hvilken aristoteliska filosofien åter till en tid gjorde sig gällande; ty Lenæus var en bland dess ifrigaste försvarare.

Lenæus omtalades redan 1636 såsom passande till erkebiskop; men rikskansleren afböjde det, emedan Lenæus [ 43 ]deltagit i Rudbeckii motstånd mot regeringen. Efter Paulini död blef han dock af Oxenstierna sjelf föreslagen; ty sade denne, Lenæus har, sedan förra tider, något beqvämat sig[2].

Äfven denne erkebiskop uppträdde som författare i statsläran och yttrade der ungefär samma tänkesätt som Paulinus; men mötte icke samma öfverseende utan höll på att få sin bok indragen. Orsaken var troligen den, att Lenæus sjelf hade ett stelare och kanske oroligare lynne. Han höll Rudbeckii parti mot både regeringen och mot erkebiskop Paulinus, så att han derföre blef allvarligen skrapad[3]. Det var äfven han, som vid riksdagen 1650, i egenskap af erkebiskop, understödde den till Kristina framlemnade ofrälseståndets bekanta skrifvelse om kronogodsens återindragning. Redan tidigt hade han kommit in i pfaltsiska partiet, då nämligen Karl Gustaf under sina studentår bodde i Lenæi hus. Sedermera säges han ha varit bland dem, som hemligt eggade Kristina att nedlägga regeringen[4].

MIKAEL WEXIONIUS,

adlad Gyldenstolpe och stamfar för denna slägt, var son af en fattig prest i Pjetteryd socken i Wexiö stift, och sonson af en bonde i Ångermanland. Tidigt utmärkte han sig för goda egenskaper och blef derföre af Gyllenhielm och Axel Oxenstierna understödd och framdragen. Efter utrikes resor och någon tjenstgörning blef han, när Åbo högskola öppnades, utnämnd till förste professor i dervarande filosofiska fakultet och sedan i den juridiska. På dessa platser gjorde han stor nytta; ty med sina utmärkt lyckliga undervisningsgåfvor lifvade han ungdomens [ 44 ]håg för kunskaper och bildning och anses hafva derigenom mycket bidragit till upplysningens spridande inom Finnland.

Gyldenstolpe var på sin tid en bland de mångkunnigaste män inom fäderneslandet och omtalades under benämningen af den ogement lärde Wexionius. Skarpsinnigheten ansågs likväl icke fullt ut svara emot lärdomen. Arbetsamheten deremot var ovanlig. Den visade sig icke blott i träget uppfyllande af ämbetspligterna, utan äfven vid författarebordet. Gyldenstolpe har nämligen utgifvit en mängd skrifter i historia, stats- och rättslära. I dessa sednare hänseenden ansågs han luta till aristokratiska åsigten. Denna hade vid ifrågavarande tid märkvärdigt nog sina bästa förespråkare just vid Åbo högskola, hvilken sjelf var en inrättning af den aristokratiska förmyndarestyrelsen.

Under riksdagen 1650 kom Gyldenstolpe till Stockholm för att å högskolans vägnar lyckönska Kristina vid dess kröning. Han lärer då hafva deltagit i presterskapets enskilda öfverläggningar; men blef så misstänkt för att sqvallra ur skolan, att man till och med talte om att utesluta honom ur ståndet. Del var under denna riksdag och något sednare, som han belönades först med flere finska hemman, och sedermera med adlig värdighet. Namnet Gyldenstolpe lärer vara sammansatt af moderns och mormoderns adeliga namn: den förra hette Gyllengrip, den sednare Stolpe.

JOHAN BUREUS,

bördig från Ångermanland, var en fattig men arbetsam yngling, hvilken för sina många förtjenster slutligen blef riksantiqvarie. Äfven han ansågs vara en ovanligt mångkunnig man, och i nästan alla vetenskaper den mest bevandrade på sin tid. Hans anseende var dåförtiden så stort, att Karl den nionde lät honom jemnte och under Johan Skytte deltaga i Gustaf Adolfs undervisning.

[ 45 ]Johan Bureus har flere förtjenster af fäderneslandet. Han var den förste, som började på vetenskapligt sätt bearbeta modersmålet, dels i språklära, dels i ordbok. Han var också den förste, som undersökte och förklarade våra gamla runeskrifter och derigenom spred denna kunskap till en större allmänhet. Så väl härigenom, som genom sin vård om svenska ålderdomsmärken var han också den, som lade första fröet till det snart härefter uppblomstrande fosterländska nitet för dylika ämnen. När Bureus började sina arbeten funnos endast några få ståndspersoner, som kände runornas betydelse, och det var af dalkarlsbönder, som Bureus första gången, 1594, inhämtade denna kunskap.

Ole Worm, en samtida, och för sin lärdom mycket ansedd herre i Danmark, påstod att runkonsten ursprungligen härstammade från sistnämnde land, och att Worm sjelf varit den, som i sednare tider ånyo fästat på densamma allmänhetens uppmärksamhet. Häremot uppstod Bureus och sökte med mycken ifver att åt sitt fädernesland och åt sig sjelf försvara äran af dessa båda förhållanden.

Bureus var begifven på stjerntyderi och de österländska folkens kabbalistiska grubblerier. Uti nästan alla hans arbeten finnas dylika ämnen inblandade, och det så, att böckernas vetenskapliga värde led deraf. Besynnerligheterna ökades med åren och hafva mycket nedsatt hans anseende. Efterverlden har vanligtvis glömt det nyttiga, han uträttat, för att skratta åt de grillfängerier, hvaråt han på ålderdomen öfverlemnade sig. I synnerhet har man ofta upprepat följande sägen. I Uppsala lefde vid denna tid en apotekare vid namn Wolimhaus, hvilken också idkade stjerntyderi. Bureus trodde sig hafva utransakat, det verldens slut och yttersta dom skulle med första inträffa, hvarföre han manade Uppsalaboarna till allvarlig ånger och bättring. Han till och med utsatte tiden för nämnde händelse och påstod, att den skulle ovilkorligen inträffa på hösten samma år. Apotekaren var äfven å sin sida öfvertygad om dess närhet; men [ 46 ]påstod, att Bureus missräknat sig, och att rätta tiden vore nästföljande vår. Tvisten blef så häftig, att båda de lärda spåmännen slogo vad om sina i Uppsala varande gårdar. Hösten kom, men ingen yttersta dom. Wolimhaus fordrade i triumf Burei gård. Den sednare blef i början nedslagen; men hittade snart på det rådet att begära uppskof till nästa vår, till dess man finge se, huruvida apotekarens spådom sloge bättre in; ty kanhända hade också denne förlorat sitt påstående. Våren kom och gick i vanlig ordning. De båda lärda herrarna fingo behålla hvar sin gård, men tillika hvar sin andel af hela Sverges då varande och sedermera allt framgent fortfarande åtlöje.

En annan sägen förtäljer, att Bureus, förvissad om yttersta domens ankomst år 1647, skänkte all sin egendom åt de fattiga; så att han, när verlden fortfor att ega bestånd, måste, sjelf utfattig, anropa Kristinas frikostighet för sina återstående dagar. − Han dog 1652 i en ålder af 84 år.

Utom dessa lärda infödingar funnos äfven några främlingar, hvilka af förrgående styrelser blifvit inkallade. De förnämsta deribland voro följande:

JOHAN LOCCENIUS,

från Holstein, var redan af Gustaf Adolf antagen till professor i Uppsala. Genom en mängd arbeten utvidgade han begreppen i stats- och rättslära, samt författade en Svea rikes historia, hvilken på sin tid vann mycket bifall, så att han sjelf blef af Kristina utnämnd till rikshistoriograf.

JOHAN FREINSHEMIUS,

1642 inkallad till skytteanska professorsstolen i Uppsala, var den genom snille och smak ojemnförligt utmärktaste latintalaren i Sverge på sin tid och på länge. Kristina [ 47 ]fann mycket nöje i hans samtal och skrifter, och år 1647 höll han på hennes födelsedag och till hennes ära ett tal, som utmärkte sig genom lärdom, snille och beundran. Drottningen blef deraf så hänryckt, att hon jemnte en gåfva af 500 dukater kallade honom till Stockholm som hennes bokvårdare med fritt underhåll och tvåtusen riksdaler i lön; hvarförutan hon åt hans födelsestad Ulm (andra säga Worms) efterskänkte större delen af dess anpart i tyska ersättningspenningarna. Hela summan utgjorde för Ulm 120,000 och för Worms 36,840 gulden. Till drottningens ynnest bidrog måhända också den omständigheten, att Freinshemius år 1645 medelst ett snillrikt tal försvarade den just då af Kristina påskyndade Brömsebro-freden, hvilken eljest af många ansågs förhastad.

Oaktadt dessa nådebevisningar kunde Freinshemius icke i längden uthärda med svenska vintrarna, hvarföre han återvände till sitt fosterland, icke utan Kristinas saknad. Hon öfverhopade honom dock med välgerningar, deribland också tillåtelsen att få behålla hela sin lön som årsunderhåll.

Till Freinshemii efterträdare i Uppsala utnämndes af Skyttarna den redan förut inkomne strassburgaren Johan Scheffer, hvilken genom lärdom och snillegåfvor vann drottningens ynnest samt verkade mycket till ungdomens förkofran. Han var en i allo aktningsvärd man och fästade sig vid det nya fäderneslandet genom att antaga dess seder samt arbeta till främjande af dess bildning och utredande af dess häfder; i hvilka båda hänseenden han förvärfvade sig stora förtjenster. Han ansågs vara af samma slägt som den Scheffer, hvilken deltog i boktryckerikonstens uppfinnande, och är sjelf stamfader för svenska friherrliga ätten af samma namn.

HUGO GROTIUS,

den mycket ryktbare författaren, var född i Holland år 1583 och således årsbarn med Axel Oxenstierna. Han [ 48 ]härstammade från en der i landet öfver 400 år känd och mycket ansedd slägt. Holländska ättnamnet var de Groot, d. v. s. den store; hvaraf Grotius är en efter tidens bruk företagen latinisering. Hugo Grotius utmärkte sig genom tidiga och högst ovanliga snillegåfvor. Redan vid nio år skref han vers; vid femton år följde han en beskickning till Paris och väckte genom snille och lärdom konung Henrik den fjerdes uppmärksamhet. Vid sjutton år uppträdde han som sakförare. Minnet var så starkt, att han efter mönstringen af ett regemente kunde uppräkna soldaternas namn. Han hade också ovanlig kännedom af alla ämnen, serdeles af teologi, historia, rättslära och vitterhet; dertill en högst sällsynt förmåga att med behag och redighet uttrycka sina tankar, vare sig på latin, fransyska eller holländska; samt slutligen en outtröttlig arbetsamhet, rena seder och ett sinne öppet för allt ädelt och godt. Med dessa egenskaper steg han fort och högt och blef redan tidigt begagnad i sitt fäderneslands vigtigaste angelägenheter.

Holländska fristaten hade länge varit delad i tvänne partier, det oraniska och det republikanska; det förra anfördt af prins Morits af Oranien, och det sednare af storpensionären Oiden Barneveld; båda utmärkta och af sitt fädernesland högt förtjenta män. Den förre åsyftade att genom krigsära och folkgunst vinna enväldig eller åtminstone ökad magt; den sednare att bibehålla republikanska statsförfattningen. Till denna länge underhållna spänning kom ett nytt oenighetsfrö. Reformerta trosbekännelsen, som var antagen i Holland, lärde, att Gud af evighet förutbestämt, hvilka menniskor skulle blifva saliga eller osaliga. Denna lära kallades nådavalet. Mot densamma uppreste sig en prest, vid namn Arminius, hvilken påstod, att ett sådant nådaval, en sådan förutbestämmelse vore orimlig och med Guds rättvisa ingalunda öfverensstämmande. Belöning eller straff kunde icke med skäl ådömmas menniskorna, så framt de ej hade frihet i sina gerningar. Endast i detta sednare fall kunde de med billighet vara underkastade ansvar o. s. v. Många lyssnade [ 49 ]härtill; men då uppstod mot honom professor Gomarus och försvarade den gamla reformerta läran. Hela befolkningen tog i tvisten liflig del och splittrades i Arminianer och Gomarister. Många prester tilläto sig att från predikstolarna framställa motståndarnes läror i den förhatligaste dager, och dem sjelfva, såsom djefvulens anhängare, de der redan förspillt sin egen och ville förspilla andras eviga välfärd. Å ömse sidor utkommo en mängd skrifter, de flesta författade med lågande häftighet. Häraf uppretades sinnena än mer, serdeles hos den stora hop, som ej sjelf kunde bedömma saken, utan blindt följde sina ledare. På gator, torg och krogar, ja inom enskilda boningar hördes häftiga trätor om nådavalet och förut-bestämmelsen. Ju okunnigare, desto vildare voro partimännen; så att trätorna ofta öfvergingo till blodiga slagsmål; stundom till och med i kyrkorna. Regeringen sökte stilla bullret. Den föreställde, att en hvar kunde lefva enligt sin öfvertygelse, och den förböd att i predikningar vidröra nämnde punkt, men förgäfves. De, som talade om fördragsamhet, blefvo af båda partierna hatade och förföljda.

Olden Barneveld och många bland de kunnigare omfattade Arminii lära; men den ojemnförligt större hopen, serdeles af lägre folkklasserna, voro ifriga Gomarister. Knappt märkte den sluge prins Morits detta förhållande, förrän också han förklarade sig för Gomarist. Han bearbetade och begagnade den för ögonblicket rådande stämningen, och lät sina anhängare utgifva en mängd smädeskrifter, hvilka med djerfhet anklagade Olden Barneveld, såsom den der ville förråda fäderneslandet och dess trosbekännelse. Folket uppretades och skymfade Barneveld flere gånger och offentligt. Den 70-årige mannen ville genom afsked draga sig undan; men hans och frihetens vänner bådo honom stanna qvar; hans anseende, hans erfarenhet behöfdes för att mot hertig Morits rädda republikens frihet. Barneveld förblef på sin plats och utgaf en mästerlig försvarsskrift, hvari han äfven sökte ådagalägga, huru hertig Morits ville öfverändakasta republikanska författningen och [ 50 ]göra sig till envåldsherre öfver de nederlänska staterna. Gomaristerna samt hertigens hemliga anhängare svarade med fördubblade smädeskrifter. Dessa blefvo af den stora allmänheten trodda; Barneveld misstroddes. Stödjande sig på folkmassan, och oaktadt sjelfva ständernas motsägelse, lät nu hertig Morits fängsla och anklaga Olden Barnevald och dess anhängare. Till domare sattes flere den anklagades ovänner och, som man säger, några mutade personer. Han dömdes till döden och mottog densamma med undergifvenhet och orubbeligt lugn.

Hugo Grotius hade varit en trogen anhängare och vän af Olden Barneveld, och blef derföre vid samma tillfälle häktad, anklagad och dömd till lifstidsfängelse. Han räddades derifrån af sin maka. Hon förde till fångrummet en kista, fylld af böcker. När dessa blifvit uttagna, och kistan skulle bortbäras, bad hon Grotius gömma sig deri, och visade det hon i sidorna borrat flera hål, på det han icke derinne skulle förqväfvas. Grotius lydde rådet och blef utburen. Hustrun föregaf, att han var sjuk, stannade derföre i fängelset och låtsade vara sysselsatt med hans vårdande. När hon ändtligen med säkerhet trodde honom räddad, visade hon för väktarna den tomma sängen och berättade förloppet. Oraniska partiet vredgades. Några ville inspärra henne sjelf i stället för den undsluppne Grotius. Men flertalet frikände den beslutsamma qvinnan, och med mycket beröm begaf hon sig till sin man, hvilken då vistades i Belgien. Derifrån flyttade de till Paris, hvarest Grotius blef väl mottagen och erhöll genom Richelieu ett årsunderhåll af 1000 riksdaler. Det i Holland rådande partiet sökte visserligen reta konungen och Richelieu, mot Grotius, men fåfängt; och denne sednare hämnades genom att äfven nu arbeta för sitt otacksamma fäderneslands bästa. För öfrigt stannade han omkring 11 år uti Paris. Det var under denna tid, som han började genom sina skrifter intaga ett af de förnämsta rummen bland Europas författare. Han visade ovanlig grundlighet både som teolog och språkforskare. Som latinsk skald var han en bland [ 51 ]de förnämsta, som i sednare tider funnits, och alla hans arbeten utmärkte sig genom djup lärdom, träffande snille och ädel syftning. Mest bekant blef hans bok De Jure belli et pacis[5]; ett arbete, som genast väckte allmän beundran, och som ännu i dag ofta åberopas. Genom detta och andra sina verk utöfvade Grotius mycket inflytande på den tid, hvari han lefde.

Slutligen kom han i mindre godt förhållande till Richelieu. Han hade åt Ludvig den trettonde tillegnat nyssnämnde sin bok; några hafva trott, att Richelieu önskat, det Grotius skulle vid samma tillfälle också hafva nämnt honom. Dessutom säges, att Grotius öppet angripit och tadlat några bland Richelieus vänner. Allt nog; år 1631 blef underhållet indraget, och Grotius befann sig med maka och barn utan hem och utan bröd.

Under denna tid hade hertig Morits af Oranien aflidit, och hans mildare broder, hertig Fredrik, bekommit mycket inflytande inom Holland. Grotius återvände till sitt fädernesland. Hertigen mottog honom vänligt; men ännu fortfor partihatet, och Grotii och Olden Barnevelds gamla ovänner började röra sig, så att den förre måste nu för andra gången gå i landsflykt. Han begaf sig då till Hamburg, utan ämbete, utan sysselsättning, utan förmögenhet.

Vi hafva förut berättat, huru stort värde Gustaf Adolf satte på Grotii ofvannämnde arbete och huru han beständigt medförde detsamma till läsning och omläsning. När författarens sistnämnde missöden blefvo kända, föll konungen genast på den tanken att till Sverges tjenst inbjuda en så utmärkt person och att använda honom som sändebud i Paris. Grotius borde känna alla dervarande förhållanden, och för trohet mot Sverge ansvarade icke blott hans redliga sinnelag utan ock hans ovilja mot Richelieu. Detta förslag understöddes af Axel Oxenstierna, hvilken likaledes var ifrig beundrare af Grotius. Konungens död uppsköt emellertid verkställigheten; men så snart [ 52 ]förmyndarestyrelsen hunnit stadgas, gjorde Oxenstierna åt Grotius det nämnde anbudet. Undertiden hade Polen, Danmark och Spanien hvar för sig öppnat underhandlingar för att till sin tjenst draga den utmärkte mannen. Denne valde Sverges och blef nämnd till sändebud i Paris. Richelieu såg ogerna i sådan egenskap en man, med hvilken han stod i mindre godt förhållande; hvarförutan det också tycktes påkostande att med värdighet af främmande minister behandla en person, hvilken nyss varit en fattig, med nådebröd underhållen skriftställare. Kardinalen gjorde derföre allehanda invändningar; och ville bland annat icke erkänna fullmagten, emedan den var utfärdad af Axel Oxenstierna ensam och ej af hela regeringen. Men Grotius visade, att Oxenstierna hade dertill laglig rättighet. Richelieu företog sig då att hemma i sin boning icke lemna Grotius de hedersbevisningar, som dennes ämbete fordrade. Då beslöt Grotius att icke gå dit utan underhandla skriftligen eller genom ombud. En annan af de fransyska ämbetsmännen anvisade Grotius en alltför låg plats; men denne lät sig ej försmå, utan steg sjelf fram och intog sitt rätta rum. Richelieu sökte också öfvertala Oxenstierna till Grotii återkallande, och han understöddes deri af den sednares gamla ovänner i Holland; men fåfängt. Så stannade Grotius åter igen hela elfva år i Paris; under hvilken tid han hade att sköta de ofta kinkiga, alltid vidlyftiga underhandlingarna mellan Sverge och Frankrike; och han skötte dem med så mycket både förstånd och redlighet, att Oxenstierna var med hans åtgerder ganska belåten, och Richelieu sjelf fattade slutligen mot honom bättre tankar, sökte förlikning och skyllde det förra missförståndet på en bland sina gunstlingar, den bekante pater Josef.

Under denna tid fortsatte Hugo Grotius, jemnte ämbetsgöromålen, sina lärda forskningar. Han såg dagligen det myckna och förfärliga elände, som genom trostvisterna utbreddes öfver verlden. Hans menniskoälskande hjerta upprördes härvid. Han tyckte olikheterna mellan de kristna bekännelserna vara af så liten vigt, att de kunde antingen sammanjemnkas eller åtminstone fördragas, och han [ 53 ]utgaf flere skrifter i denna syftning; alla fulla af lärdom, skarpsinnighet och varm menniskokärlek. Men endast få voro de, som rätt uppfattade hans bemödande. Hos de flesta, och det af alla partier, blef han illa anskrifven, förtalad, utropad som Gudsförnekare o. s. v. Grotius bar smädelserna med undergifvenhet och fortfor att träget arbeta på ofvannämnde mål, af hvars vinnande han väntade mycket godt för menniskoslägtet.

År 1644 blef till Grotii biträde vid beskickningen förordnad Cerisantes, en skotte, som genom qvickhet, vackert utseende, någon lärdom och lätthet att författa verser svängt sig i Stockholm och vunnit Kristinas uppmärksamhet; men som tillika befanns slösaktig, oordentlig samt ytterligt egenkär. Man undrade derför på valet, och tidens partiskrifter anförde om orsaken skilda uppgifter. Några sade, det drottningen ville på detta sätt uttrötta och aflägsna Grotius, såsom varande gifven anhängare af Oxenstierna; andra, att Oxenstierna med flit försummade Grotius, när han ej längre kunde med honom förarga den då redan aflidne Richelieu. Båda uppgifterna äro troligen osanna, och rätta orsaken tyckes hafva varit, att Cerisantes vetat ställa sig in hos både Kristina och Oxenstierna. Ja, man finner, att Grotius sjelf någon tid förut anbefallt honom till det bästa. I Paris kom han snart i obehagligt förhållande till sin förra gynnare. Dels af sådan orsak, dels förmodligen af ålder, trötthet och längtan efter lugn, begärde och erhöll Grotius tjenstledighet samt begaf sig till Sverge. Cerisantes stannade ej länge på sin plats. Inom två år lemnade han den, drottningen ovetande, samt antog katolska läran och Frankrikes tjenst.

Vid ankomsten till Stockholm blef Grotius med utmärkelse mottagen, dock ej i förhållande till sitt stora rykte, ej heller till den ifver, hvarmed Kristina vanligen omfattade lärda män. Hans vän och gynnare, Axel Oxenstierna, var också för tillfället borta och vid fredsunderhandlingarna i Brömsebro. En sägen, troligen ogrundad, påstod, att svenska högadeln, som fruktade att skymmas af Grotii utmärkta egenskaper, sjelf visat och förmått [ 54 ]drottningen visa mindre bevågenhet, än Grotius med skäl kunnat vänta. Vid ett företräde har ock något missförstånd af ord och uttryck egt rum. Detta allt kan ej närmare utredas; men det säkra är, att Grotius efter någon tids vistande i Stockholm redan samma år begärde afsked ur Sverges tjenst för att kunna i varmare länder tillbringa sin ålderdom. Kristina yttrade visserligen sin önskan att få behålla en så utmärkt man; men Grotius skyllde på ålder, sjuklighet och det kalla luftstrecket. Vid afskedet erhöll han sina innestående fordringar och dessutom i gåfvor 4000 riksdaler reda penningar samt ett smycke och en guldkedja, värderade, det förra till 600 riksdaler, det sednare till 600 kronor[6], och slutligen årligt underhållsbref på 2000 riksdaler. Under återresan till Tyskland blef han af svåra stormar länge förföljd. Slutligen, hunnen till Rostock, var han af trötthet och sjukdom så angripen, att han inom några dagar afled efter en sannt kristelig dödsberedelse.

Fienderna tystnade icke ens vid den store mannens graf. Flere öfverdrifna nitälskare från så väl påfviska som protestantiska sidan öfverhöljde honom med smädeliga beskyllningar och påstodo bland annat, det han aflidit som en Gudsförnekare. Efterverlden känner numera knappast nidskrifterna och deras författares namn; men fortfar deremot att vörda Grotius såsom en bland de lärdaste, de snillrikaste, de mest ädelsinnade menniskor, som uppträdt på Europas skådeplats.

Om Kristina någon tid misskänt Grotii värde, så godtgjorde hon snart detta fel och yttrade allt sedermera stor högaktning för hans person och beundran för hans skrifter, samt inköpte och lät föra till Stockholm hela hans efterlemnade boksamling. Endast för en hans handskrift om Göternas historia betalade hon åt enkan 3000 riksdaler.

Grotius var född holländare; men ingick sedermera i Frankrikes tjenst. Han blef dock förskjuten både af [ 55 ]sitt medfödda och af sitt antagna fädernesland. Det var Sverge, som bäst uppskattade hans stora egenskaper. Det var i Sverges tjenst, som han efter eget val tillbragte den vigtigaste och längsta delen af sitt ämbetsmannalif; och vid dess slut var det Sverge, som med konungslig frikostighet belönade hans förtjenster. Sverge kan också derföre med skäl räkna honom bland de sina och teckna äfven hans lysande namn bland de många, som vid denna tid spridde sin glans öfver fäderneslandet. Äfven för denna ära har det att tacka Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna.

Vi hafva uppräknat de förnämsta lärda, som redan vid Kristinas tillträde till styrelsen förefunnos i Sverges tjenst; och vi skola nu omtala de ryktbaraste bland dem, hon sjelf inkallat.

JOHAN HENRIK BOECLERUS,

en för lärdom och snille ryktbar man, inkallades 1649 från Strassburg och utnämndes till professor i Uppsala, der han på drottningens befallning erhöll plats öfver alla professorer, som ej längre än tolf år innehaft sin tjenst. Denne man har skrifvit en historia om kriget mellan Sverge och Danmark 1644 och 1645; men säges för öfrigt hafva varit öfvermodig och trätgirig. Med sina ämbetsbröder lefde han i ovänskap, och påstås hafva mot den hederlige Freinshemius förehaft åtskilliga stämplingar. Mot studenterna var han i öppen fejd. Under föreläsningen öfver Tacitus tillät han sig en gång följande uttryck. Jag skulle tillägga flere anmärkningar, om svenskarnas blyhufvud kunde begripa dem. En af studenterna, (man tror, att det var den sedermera ryktbare Lindsköld), svarade genast och högljudt: vi begripa ganska väl icke blott allt, hvad du sagt, utan ock allt, hvad du någonsin kan komma att säga oss. Det berättas, att, när Boeclerus vid timmens slut lemnade lärosalen, hade [ 56 ]uti förstugan samlat sig en hop studenter, hvilka der fasttogo och gåfvo honom en ordentlig stut. Sedermera följde flere andra utbrott af oviljan, ända derhän, att man nattetid icke blott kastade stenar utan äfven sköt kulor genom fönstren af hans sofkammare. Kristina blef högeligen uppbragt och befallte sträng ransakning och bestraffning; men Boeclerus sjelf väntade från denna tid ej mer någon trygghet och trefnad i Uppsala utan begärde afsked, och Kristina beviljade det, ehuru ogerna. Hon begåfvade honom med 4000 riksdaler i handom, en guldkedja af 200 dukaters värde samt ett årsunderhåll af 800 riksdaler; hvarmed förenades titeln, först af historiograf, derpå af kongl. råd. Han hade likväl i Sverges tjenst tillbragt endast tvänne år, och omförmälte historia skrefs först sedermera. Af tacksamhat för de stora och oförtjenta belöningarna var han också i början Kristina ifrigt tillgifven. Men sedan det lofvade årsunderhållet började uteblifva, antog han Österrikes tjenst och författade åtskilliga mot Sverge fiendtliga skrifter; bland andra en slags vederläggning af den bekanta genom Oxenstierna föranstaltade boken Om statsförfattningen i vårt tyska kejsaredöme[7]. Till detta arbete användes den kännedom, han om svenska ärenderna inhemtat under den tid, arkivet i Stockholm och Kristinas förtroende stodo honom öppna.


RENÉ DESCARTES,

eller med latiniseradt namn Renatus Cartesius, anses som den störste tänkare, Frankrike alstrat, och som grundläggare för hela den sednare europeiska filosofien, hvarjemnte han utmärkte sig för ovanliga insigter i de matematiska vetenskaperna. Hans rykte var utbredt öfver hela Europa, och i anledning så väl af denna lärdom och namnkunnighet, som af Chanuts ofta upprepade loford, [ 57 ]började Kristina en brefvexling med den utmärkta mannen. På hennes begäran skref han några afhandlingar och flyttade slutligen sjelf till Stockholm i Oktober 1649. Kristina önskade att få närmare kunskap om hans ryktbara lärobyggnad; men emedan ingen annan tid var för sådant andamål ledig, måste han hvarje morgon klockan fem, andra säga klockan fyra, infinna sig på slottet för att lemna den begärda undervisningen. Cartesius hade förut tillbragt sina dagar i en skriftställares makliga lugn. Det nya lefnadssättet och likaså färderna under de mörka och kalla morgnarna, serdeles i nordens för honom ovana vinterköld, lade inom kort fransmannen först på sjuksängen och snart i grafven. Chanut lät jorda honom i Adolf Fredriks kyrka och öfver platsen uppsätta en enkel minnesvård af måladt träd. Sexton år derefter blefvo lemningarna flyttade till Paris. Men när kyrkan i sednare tider ombyggdes, lät konung Gustaf den tredje i densamma uppföra en ny minnesvård öfver den derstädes fordom hvilande forskaren. En vingad ande med djupt allvar i panna och blick sväfvar öfver det höljda jordklotet. Med ena handen lyfter han täckelset derifrån och framhåller med den andra en brinnande fackla att belysa den förut i mörker gömda verldsrunden. Arbetet är af Sergel. En bland Sverges snillrikaste konungar och en dess utmärktaste bildhuggare halva således tillsammans ärat den mägtiga ande, som på sin tid var Europas djupsinnigaste tänkare, och hvars sista dagar spridde sin glans öfver deras fädernesland.

ISAK VOSSIUS,

bördig från Holland, var utmärkt för kunskaper och skrifter i språk, historia och filosofi. Om hans öfriga egenskaper talas ej det bästa. Hans öfvertygelse var en besynnerlig blandning af otro och öfvertro. För kristendomens läror och för hvarje religion i allmänhet visade han ett förakt, som allmänt ådrog honom beskyllningen [ 58 ]för gudlöshet. Deremot omfattade han med mycken lättro allehanda besynnerliga och underbara läror, så att konung Jakob den förste i England en gång yttrade: det är en besynnerlig man, denne Vossius; han tror på allting, utom på biblen. Derjemnte beskylldes han för skryt, trätgirighet och en egennytta, som för sitt tillfredsställande icke skydde något medel. Man påstod, det han oädelt och till egen vinst begagnade Kristinas förtroende. Några hafva sökt försvara honom; men saken har ett tvetydigt utseende. Alla deremot erkänna hans stora benägenhet att sysselsätta sig med lättfärdiga författare och att i egna skrifter gerna inblanda dylikt kram.

Denne man kom på Kristinas kallelse 1649 till Stockholm och der snart i hennes ynnest. Han medförde sin egen och sin ryktbare faders boksamlingar och sålde den sednare till drottningen för 20,000 gyllen samt med det villkor, att Vossius skulle hafva tillsynen öfver densamma och derför i årlig lön åtnjuta rum och mat på slottet samt 5000 gyllen. År 1650 skickades han till Paris att för drottningens räkning anskaffa sällsyntare böcker. Här inköpte han Petavii boksamling för 40,000 livres, samt ur Mazarins bibliotek åtskilliga arbeten för 10,000 francs. En trovärdig person berättar den ändå nästan otroliga saken, att Vossius på samma gång åt drottningen inköpte tvänne handskrifter, den ena en babylonisk krönika, enda exemplaret som fanns i verlden, den andra en sällsynt kyrkohistoria, båda tillsammans för 160,000 ecus. Många anklaga Vossius att hafva i denna handel förfarit bedrägligt och egennyttigt, eller åtminstone obetänksamt; häldst man påstår, att krönikan var understucken. Men dessa orimliga inköp voro icke de enda, som Vossius åt Kristina uppgjorde. Vid hans återkomst till Stockholm blef likväl alltsammans gilladt och betaldt, och Vossius erhöll den efter Freinshemius lediga platsen, som drottningens bokvårdare. Återigen blef han utskickad för att genomströfva England och Spanien till fullständigande af hennes samlingar.

Vid denna tid hade Salmasius kommit till Sverge, [ 59 ]på Vossii inrådan ditkallad af drottningen. Salmasii son hade af Vossius lånat en betydlig summa penningar, hvars återbetalande gick trögt. Vossius påminte också fadren, men förgäfves. Då antog brefvexlingen en för båda oanständig bitterhet, och Vossius ämnade till och med utgifva en bok mot Salmasius; men denne sednare stod för tillfället i Kristinas högsta ynnest, hvarföre hon med häftighet tog hans parti och afsände till Vossius ljungande skrifvelser om hans grofhet att våga angripa en man sådan som Salmasius, hvilken han borde vörda, om ej, för annat, åtminstone för hennes skull. Hon förbjöd Vossius visa sig, förr än han blifvit försonad med Salmasius. Vossius var då på vägen tiil Stockholm för att urskulda sig; men måste vända om vid Halmstad. Han sökte nu genom ödmjuka bref blidka Salmasius och drottningen; men den förre besvarade honom med stötande öfvermod och den sednare med obeveklig köld. Vossius ämnade söka annan tjenst, då i detsamma ovädret gick öfver. Salmasius och hans vän Bourdelot föllo i onåd, och Kristina återkallade Vossius, samt förklarade, att hon älskade, högaktade och ville för ingenting i verlden förlora honom. Vossius återkom i September 1653, öfvertog vården om en del af hennes böcker; men reste återigen ut litet före tronafsägelsen. Det var då, som han, enligt många sammanstämmande berättelser, utur Kristinas samling borttog och tillegnade sig en mängd sällsynta arbeten och handskrifter, ibland andra den dyrbara så kallade silfverboken. Under vistandet i Belgien 1655 hade han åter någon befattning med Kristinas böcker, och ännu på sena ålderdomen eller år 1680 hedrades han med uppdraget att skrifva hennes historia och fick löfte om bidrag dertill. Sådana samlades ock, men företaget gick ej i fullbordan, och Vossius dog några år derefter.

[ 60 ]

SALMASIUS.

Claude Saumaise, en fransman, vanligen kallad Salmasius, ansågs nära nog som den lärdaste man på sin tid, i synnerhet i språk och historia. Han säges hafva i personligt umgänge varit en ganska stilla och medgörlig man, till och med djupt böjd under hustruns vilja. Men med penna i hand, och när frågan rörde honom sjelf som författare, visade han ett öfvermod och en bitterhet utan alla gränsor. Med ganska många bland den tidens lärda låg han i häftiga tvister, vanligtvis af honom sjelf föranledda.

Vi hafva omtalat, huru han på Vossii råd inkallades till Sverge, men sedermera råkade i oenighet med denne sin fordna gynnare; likaså Kristinas stora tillgifvenhet. Hon sade sig hysa för Salmasius samma vördnad som för en far; och lät honom bo på slottet samt begagna en af hannes sexspända vagnar. Under en sjukdom hedrades han af flere hennes besök. Två af hans söner anställdes som officerare vid gardet, och när han sjelf, oaktadt alla böner, snart återvände till Holland, erhöll han fri utresa och bref på ett årsunderhåll af 4000 livres, fastän han varit i Sverge föga öfver ett år. Det berättas, att Kristina någon tid derefter med ändradt tänkesätt kallat honom: den lärdaste bland alla narrar. År 1653 vid hans död uttalade hon återigen mycken vördnad för hans minne. Man påstod för öfrigt, att både Vossius och Salmasius genom fritänkeri och lättsinnighet inverkade ofördelaktigt på Kristinas hela tanke-och handlingssätt.

Vi hafva nämnt de mest ryktbara och inflytelserika vetenskapsmän i Kristinas omgifning. Långt flere återstå, bland hvilka många hade på sin tid mycket anseende. Det vore likväl tröttande och ändamålslöst att här uppräkna dem alla. Blott en anmärkning bör tilläggas. Flere bland de af Gustaf Adolf och förmyndarestyrelsen inkallade herrarna, en Loccenius, en Grotius, samt den af Skyttarna valde Schefferus, hafva mycket bidragit till [ 61 ]fäderneslandets heder, upplysning och välfärd och några biand dem derstädes för alltid qvarstannat. Med undantag af Boecleri historia om danska kriget, har ingen bland de af Kristina inkallade herrarna efterlemnat något för Sverge nyttigt arbete, och ej heller derstädes qvarstannat längre, än Kristinas gåfvor flödade. De förnämsta bland dem voro ock, med undantag af Cartesius, personer af mer eller mindre tadelvärda egenskaper, och äfven i detta hänseende motsatser till de af förra styrelserna inkallade vetenskapsmännen.


  1. Se 8:de delen pag. 166.
  2. Rådsprot. d. 14 Mars 1637.
  3. Riksark. Acta Salviana. T. IV. Tungel till Salvius d. 29 Juli 1637.
  4. Rådsprot. d. 21 Juli 1668.
  5. Om folkrätten i krig och i fred.
  6. Riksark. Rådsprot. d. 9 Juli 1645.
  7. Se 7:de delen 3:e uppl. s. 191.