Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/23
| ← Fälttåget 1628 |
|
Träffningarna vid Stum → |
TJUGONDETREDJE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID GORZNO.
Vid sista afresan från Preussen hade Gustaf Adolf efter vanligheten lemnat högsta styrelsen öfver landet och hären åt Axel Oxenstierna. På polska sidan hade äfven Koniecpolsky aflägsnat sig och under tiden förordnat Stanislaus Potocki till fältherre. Denne började belägra Strasburg och det med hopp om snar framgång, emedan besättningen led brist på hvarjehanda förnödenheter, och ena befälhafvaren, unga Thurn, hade dött uti fältsjukan och den andra, Teuffel, var uppkallad till Elbingen. Deras efterträdare, major Wildenstein, försvarade sig dock med eftertryck; men sände till Oxenstierna bud på bud om undsättning. Denne sednare lät derföre samla svenska troppar till ett antal af nära 8000 man. Till anförare utnämndes fältmarskalken Herman Wrangel. Under honom fördes befälet vid rytteriet af rhengrefven, general Baudis, Zacharias Pauli och Streuff, vid fotfolket af Teuffel, Ehrenreuter, Axel Lillie, Lilliehök, Ramsay, Arwid Wittenberg, med flere. Uppbrottet skedde den 25 Januari och vägen togs åt Dollstadt, Salfelt, Osterrode, och derifrån på södra sidan om Dribentzfloden, för att lättare finna uppehåll uti det mindre utplundrade Michelawien. Detta svenskarnas tåg skedde så hastigt och oförmodadt, att fienden till dess hejdande omöjligt kunde hinna samla hela sin styrka. Ända från Osterrode hade han genom smärre anfall sökt oroa svenskarna, men dervid nästan beständigt sjelf varit den förlorande. Sedan Potocki ändteligen hunnit draga till sig ett betydligt antal troppar, fattade han stånd vid den lilla köpingen Gorzno, två mil från Strasburg. Här var ett ganska svårt pass att för svenskarna tränga igenom. De skiljdes nemligen från Gorzno och Strasburg af Printzelfven, hvilken från Polen faller ut i Dribentz något ofvanför Strasburg. Ehuru en af de mindre strömmarne, är den både strid och djup, tillfryser sällan, samt omgifves på båda sidorna af vidlyftiga träsk. Vid Gorzno grenar den sig kring en liten ö, öfver hvilken tvenne broar lemna den enda der i trakten befintliga öfvergången. På andra sidan var stranden hög och dels bebyggd, dels skogbeväxt, så att polackarna, på dubbelt sätt skyddade, hade det bästa tillfälle att hindra svenskarnas framträngande. De hade äfven upprifvit den första bron och med soldater besatt den andra, jemnte husen och skogsdungen. Den första Februari om eftermiddagen kommo svenskarna till platsen. Wrangel ansåg öfvergången vådlig, och sände folk åt båda sidorna för att uppsöka något tjenligare ställe, men förgäfves i anseende till träsken och den ännu ej fullkomligt tillfrusna floden. Emedlertid visade sig vid detta tillfälle, likasom förut under hela tåget, en utomordentlig stridslust uti svenska hären. Emedan äfven Oxenstierna uttryckligen hade befallt att, om för Strasburgs undsättning så fordrades, inlåta sig i drabbning, beslöt Wrangel att våga försöket. Axel Lillie med österbottningarna återbyggde under natten den rifna bron, och tidigt om morgonen d. 2 Febr. började svenskarna angreppet. Teuffel gick uti bröstet, Axel Lillie och Ramsay på ena och Ehrenreuter på andra armen. Elden började från svenska fältstyckena och handgevären, samt besvarades af polackarna från skogen och byn; men då svenskarna trängde närmare, öfvergåfvo polackarna den fördelaktiga ställningen och drogo sig längre bort till hufvudhären, så att svenskarna med artilleri och tross kunde obehindrade komma öfver floden och bemäktiga sig passet. På andra sidan om skogen var en stor slätt, der Potocki ställt krigshären uti slagordning. Man hade uppmanat honom att angripa svenskarna just vid floden, då de öfverkomna tropparne lätt kunde nedhuggas, innan de andra hunne till hjelp. Potocki svarade, att en sådan skärmytsling skulle medföra föga nytta eller ära. Han ville derföre låta fiendens hela styrka komma öfver och sedan angripa och med ett slag förstöra densamma, innan den hunnit ställa sig i ordning. Men Wrangel hade förutsett allt och i förväg utdelat noggranna befallningar. Svenskarna voro dessutom ganska öfvade och hastiga i sina rörelser, så att, innan Potocki visste ordet af, såg han midt framför sig hela svenska hären uppställd och det i bättre ordning än han sjelf. Venstra flygeln fördes af Ehrenreuter, midten af rhengrefven, högra flygeln af Teuffel. Reserven var i antågande under Baudis, Lilliehök och Pauli. Alla svenskarna, så befäl som gemenskap, brunno af ifver, och snart började skjutandet, först med kanoner och sedan med handgevär, dock endast på afstånd. Wrangel, som såg att fienden ämnade inlåta sig i en ordentlig drabbning, ville afvakta reservens ankomst. Men genom Teuffels häftighet började träffningen förr, än fältherren hade ämnat. Straxt vid slagfältet låg nemligen en by, hvars innehafvande Teuffel ansåg vigtigt för stridens utgång. Han sände derföre några musketerare för att intaga densamma; men polackarna, som sågo och förstodo rörelsen, ditskickade på samma gång ett kompani husarer för att hindra den. Dessa mottogos med en skarp salva af musketerarne, men erhöllo understöd, så att Teuffel med sitt fotfolk började komma först i trängsel, sedan i oordning, då polska husarerna flerestädes bröto sig igenom lederna. Streuff och Hans Wrangel, som med sina ryttare stodo närmast, skyndade till hjelp. Nu började på denna flygel ett ganska lifligt fäktande. Polackarnas tyska ryttare flydde inom kort; men husarerna försvarade sig kraftigt, och genom det häftiga handgemänget blefvo snart vänner och fiender utan ordning blandade om hvarandra. Hela den öfriga hären åskådade med stum väntan denna strid. Husarerna voro polackarnas kärntroppar, och Teuffel med gula regementet började redan bland svenskarna vinna samma anseende. Ändteligen såg man ur den orediga svärmen husarerna börja rida ut och taga till flykten; de kunde ej motstå svenska rytteriets och fotfolkets förenade anfall. Denna åsyn injagade skräck hos den öfriga polska hären, och dess rytteri gjorde en svängning åt sidan för att draga sig tillbaka. Rhengrefven hade under tiden endast med yttersta möda och på Wrangels befallning kunnat tygla sin otålighet; men då han nu såg fienden börja återtåget, fruktade han, att denne skulle oklappad slippa undan, och sprängde derföre fram med sina ryttare utan att afvakta befallning derom. Vid denna syn kastade sig hela polska rytteriet på flykten och förföljdes i hamn och häl. Polska fotfolket, sålunda öfvergifvet, måste dels fly, dels sträcka gevär. Ryttarejagten gick emedlertid hela fältet utöfver. Flera gånger sökte polackarna fatta stånd, men fördrefvos straxt af de i god ordning förföljande svenskarna, och så fortgick det nära två mil, tills ändteligen en skog slutade slätten och striden. Mer än 1500 lågo döda på fältet, och femhundrade fångar, fyra kanoner, samt alla trossvagnarne blefvo segrarnes rof. Vägen till Strasburg stod öppen, och Wrangel tog sitt högqvarter i Gorzno, der Potocki natten förut hade legat. Dagen derpå blef Strasburg undsatt med folk och förnödenheter, hvarpå Wrangel utan dröjsmål tågade rakt på Thorn, för att under fiendens första förvirring öfverraska denna vigtiga ort. Det hade nära lyckats, ty i staden fanns endast obetydligt krigsfolk, och förstäderna och utanverken blefvo straxt intagna. Men vid första ryktet om slaget vid Gorzno, hade polska öfversten Denhoff, som förutsåg detta anfall, skyndat till Thorn och ankommit två timmar före svenskarna, samt ställt sig i spetsen för försvaret. Wrangel fann snart, att ingenting stod till att uträtta, emedan på det hastiga tåget inga belägringsförråder hunnit medföras. Dessutom voro hans hästar uttröttade, och de med byte lastade ryttarna längtade hem, och började till och med att olofligt smyga sig från hären. Han brände derföre förstäderna, härjade landet, och tågade sedan till vinterqvarteren igen. Den 13 Febr. var han åter i Elbingen. Tåget hade varat icke fulla tre veckor.
För att hindra de andra polackarna komma Potocki till hjelp, hade Oxenstierna låtit Johan Banér och Erik Soop undertiden rumla om med de uti Pommerellen varande tropparna.