Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/22
| ← Nils Stiernskölds död |
|
Träffningen vid Gorzno → |
TJUGONDEANDRA KAPITLET.
FÄLTTÅGET ÅR 1628.
Redan den 13 Maj 1628 hade Gustaf Adolf med friska förstärkningar återigen anländt till Pillau, hvarest i samråd med Axel Oxenstierna planen för det blifvande fälttåget uppgjordes. Gustaf Adolf tågade till Danziger-Haupt, förenade sig med Johan Banér och hoppades nu ändtligen kunna tukta Danzig, innan de efter vanan långsamma polackarna hunne till undsättning. Början lofvade godt. Det lyckades konungen att frakta både krigshär och artilleri Öfver ett stort träsk och sedermera fatta stånd i stadens grannskap, hvarjemnte flere danzigerfartyg blefvo af svenskarne tagne. Men den 10 Juni började ett häftigt regnande, som fortfor hela Juni och Juli månader, så att man i flera mansåldrar icke sett dess like. De i sig sjelfva lågländta och sumpiga omgifningarna blefvo alldeles öfversvämmade, så att svenskarna måste begifva sig derifrån. Några troppar blefvo till och med af vattnet på en afsides höjd omgifna, så att konungen endast med möda förmådde ditskaffa nödigt munförråd, tills folket slutligen hunnit afhemtas. Svenska hären måste af dessa orsaker draga sig söderut till det gamla lägret vid Dirschau. Danzig var för andra gången räddadt.
Med början af Augusti månad inträffade vackrare väderlek; men emedan Koniecpolsky med polska krigshären under tiden hade ankommit, kunde Gustaf Adolf i dess närvaro icke något hufvudsakligt mot Danzig företaga, utan sökte i dess ställe lägenhet att i en ordentlig träffning få mäta sina krafter med sjelfva den fiendtliga hären; men förgäfves.
I början af kriget och serdeles under Karl den niondes tid ansågo sig polackarne vara svenskarna öfverlägsna uti alla slags vapen, och de voro det också. Efter Rigas eröfring började de erkänna, att svenskarna hade gått om dem i belägringskonsten; men, på öppna fältet, mente de, skulle polackarne bibehålla sin fordna öfvervigt. Efter 1626 års fälttåg, och serdeles efter träffningen vid Mewe, måste de förnuftigare medgifva svenska fotfolkets företräde framför det polska. Efter träffningarna vid Dirschau 1627 gick det nästan på samma sätt i afseende på rytteriet, och polackarne sågo med sorg sin fordna öfverlägsenhet alldeles försvunnen. Genom sina hästars snabbhet ägde de likväl ännu ett bestämdt företräde uti öfverraskningar och det så kallade lilla kriget. Den kloke Koniecpolsky insåg allt detta, och undvek derföre på det sorgfälligaste hvarje hufvudträffning, sökande deremot att genom hunger och ströftåg skada svenskarna. Då beslöt Gustaf Adolf att tränga djupare in åt landet, dels för att i de ännu icke härjade orterna finna underhåll för sitt manskap, dels för att skrämma polackarna och tvinga Koniecpolsky till drabbning. Den 8 Augusti firade hären en allmän bönedag, och morgonen derpå skedde uppbrottet. Svenskarna voro 15,000 man starka, samt anfördes af konungen sjelf och under honom af Herman Wrangel, Åke Tott, Banér, båda Thurnarna, Didrik Falkenberg, Teuffel, Soop, Ruthwen, Hepburn, Torstensson, La Chapelle m. fl. Tåget gick utefter östra stranden af Weixeln, under det Koniecpolsky med polackarna följde motsatta sidan. Svenskarna eröfrade Marienwerder, Neuenburg, Engelsburg med flere slott och småstäder, och vunno betydligt byte, serdeles genom Zacharias Pauli, öfverste för Södermanlands ryttare. Så snart nemligen folket led brist på munförråd, utsändes alltid Pauli, och det slog sällan felt, att han icke återkom med flere brödvagnar och några hundrade kreatur, om också de i samma trakter förut afsända ströftågen ingenting kunnat finna. Teuffel, Soop, Hepburn m. fl. skärmytslade beständigt med fienden, likaså konungen sjelf. Då han låg utanför Graudentz, ankom en ganska betydlig förstärkning. Konungen af Danmark hade nemligen afskedat rhengrefven Otto Ludvig, samt öfverste Baudis med deras troppar, hvilka sjelfmant begåfvo sig till Preussen för att antaga Gustaf Adolfs tjenst. Härigenom ännu modigare, tågade svenskarna rakt på staden Strasburg och företogo dess belägrande. Koniecpolsky skickade undsättning, hvilken dock blef fördrifven, hvarpå belägringen fortsattes med den drift, att flere af fästningsverken dels nedskötos, dels sprängdes i luften, och befälhafvaren Lamontaigne, som dessutom led brist på krut, nödgades d. 24 Sept. ingå på det villkor, att fästningen dagen derpå skulle mot fritt aftåg för besättningen uppgifvas. Men dagen derpå kommo någgra polska troppar och förorsakade larm uti svenska lägret, samt lyckades skaffa en hop krut in i fästningen. Nu ropade polackarna, att Lamontaigne borde bryta den afslutade dagtingningen, ty de hoppades att med det ankomna krutet kunna än längre försvara sig. Men denne nekade att bryta sitt en gång gifna löfte, heldst tvenne af befälet blifvit lemnade som gisslan. På utsatt timma öfverantvardades derföre slottet åt svenskarna, och besättningen tågade till polska lägret, der Koniecpolsky oförtöfvadt lät till lifvet straffa Lamontaigne för borgens allt för tidiga uppgifvande.
Uti Strasburg var allting af polackarne så utätet, att svenska krigshären måste sträfva vida omkring för att erhålla sitt nödiga lifsuppehälle. En gång utsändes en betydligare styrka under Didrik Falkenberg och Baudis. Desse genomströfvade Masowien och inre Polen, trakter, der på hundrade år ingen fiende varit sedd, och utbredde förskräckelse ända till Warschaus murar. Man började till och med att i sistnämnde stad tänka på försvarsanstalter. Starosten och borgmästaren mönstrade stadsvakten och begåfvo sig sedan till tyghuset. Men just då de trädde in i salarna, nedföll hvalfvet, dödade många, skadade än flere, och sjelfva starosten och borgmästaren måste illa krossade framdragas ur gruset. Detta ansågs af folket som ett olyckligt förebud och ökade förskräckelsen ända derhän, att många flyttade bort till rikets aflägsnare landskaper. Emedlertid hade Falkenberg samlat ett ansenligt byte, hvarmed det lyckades honom att återkomma till konungen.
Det långvariga höstregnet och deraf föranledda fuktigheten hade i betydlig mån skadat soldaternas helsa. Dertill kom bristen på ordentliga förråder, hvilket gaf anledning till ströfverier och ett mera oregelbundet lefnadssätt. Svenska hären hade af dessa orsaker lidit ansenligt. Många voro döda, flere sjuka och alla de öfriga utmattade. Gustaf Adolf beslöt derföre att, oaktadt svågerns alla föreställningar, gifva soldaterna tidiga och goda vinterqvarter uti det af kriget hittills skonade Brandenburgska Preussen. Teuffel och unga Thurn förordnades till befälhafvare i Strasburg, hvarpå konungen d. 30 Sept. begaf sig derifrån och tågade uppåt kusten. Koniecpolsky följde efter, och det lyckades honom och irländaren öfverste Buttler att vid Osterrode öfverraska och tillfångataga Baudis med en hop ryttare. Efter denna bragd upphörde kriget och båda härarna gingo i vinterqvarter. I slutet af Oktober återvände konungen till Sverge.