Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Träffningarna vid Stum
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Stilleståndet i Stumsdorf
Om konung Gustaf Adolf  →


[ 98 ]

TJUGONDEFEMTE KAPITLET.
STILLESTÅNDET UTI STUMSDORF.

Från lägret spridde sig pesten nedåt Polen och ända fram till sjelfva Warschau, anställande öfver allt rysliga förhärjningar. Polackarnas ovilja mot det i så många [ 99 ]afseenden förderfliga kriget växte och yttrade sig allt mera högljudt; likaså de envisa ropen efter fred. Deras önskningar understöddes af franska sändebudet Charnacé. Denne sökte göra tydligt för Sigismund, huru svårt det skulle blifva till och med för sjelfva Österrikes församlade krafter, än mera för Polen, att afsätta en ung, segrande och af sina undersåtare så älskad furste, som Gustaf Adolf. Del vore derföre klokare att söka försäkra sin ätt åtminstone om thronföljden i Polen, och för sådant ändamål genom fredens välgerning återvinna folkets svalnade kärlek. Konung Sigismund borde också mindre lyssna till kejsaren, hvilken endast åsyftade att på Polens bekostnad sysselsätta Gustaf Adolf, till dess hela Tyskland vore lagdt under oket. Sedan kom ordningen till Sverge eller kanske till Polen sjelft; ty eröfringslystnad ensam vore kejsarens driffjeder; ömheten för katolska läran endast en slöja, bakom hvilken den förra doldes. Dessa skäl verkade på Sigismund. Alla de förra fredsmeklarne hade varit protestanter och som sådana misstänkte för väld. Charnacé var deremot katolik och förstod i grund konsten att vinna förtroende.

För Gustaf Adolf åter framställde han kejsarens och Wallensteins stötande öfvermod; dessutom österrikiska träldomsoket, redan lagdt öfver Tyskland, och snart hotande hela Europa. Slutligen den odödliga ära, som väntade den blifvande befriaren från detta både andeliga och verldsliga slafveri. För att få ledighet till ett sådant företag, borde man så fort som möjligt afsluta det jemnförelsevis obetydliga polska kriget, och dervid icke så noga afväga hvarje småsak. Dessa sistnämnde uppmaningar understöddes till en del af Axel Oxenstierna. Konungen var envis på erhållande af några preussiska städer. Med vännens och fosterlandsvännens hela uppriktighet varnade Oxenstierna för detta fel och erinrade, huru Johan den tredje för att försvara den tomma titeln af Wodski-Petin ådrog både sig och fäderneslandet krigets förlängda olyckor. Hans föreställningar verkade. Under bemedling af Charnacé och af holländska, engelska och [ 100 ]brandenburgska sändebuden börjades underhandlingar i Stumsdorf, en by straxt bredvid Stum, på svenska sidan ledda af Axel Oxenstierna, Herman Wrangel och Johan Banér. Polackernas nöd, Gustaf Adolfs längtan efter slut och Charnacés drift påskyndade underhandlingen. Inom fem veckor var man öfverens om vilkoren. Ett stillestånd på 6 år afslutades. Sigismund behöll väl namnet af arfkonung till Sverge, men nödgades erkänna Gustaf Adolf som verklig konung och gifva honom alla dertill hörande titlar. Utaf eröfringarna fick Sverge bibehålla hela Liffland med Riga, samt de för sina tullar så indrägtiga hamnarna Memel, Pillau, Braunsberg och Elbingen.