Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Stilleståndet i Stumsdorf
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Om konung Gustaf Adolf
Om Axel Oxenstierna  →


[ 100 ]

TJUGONDESJETTE KAPITLET.
OM KONUNG GUSTAF ADOLF.

Konung Gustaf Adolf var en ansenlig herre, något öfver tre alnar lång, väl växt, dock under de sista åren läggande alldeles för mycket på hullet, till och med så, att endast ovanligt starka hästar förmådde bära honom under en långvarigare ridt. Han var det oaktadt frisk och stark samt derjemnte härdad och rörlig, ehuru icke som fadren. Närsynthet var det enda kroppsliga lyte, hvaröfver han kunde beklaga sig. Hans hållning var ädel och full af behag; kroppen fördes rak, hakan något framskjuten; håret kort och öfver pannan uppstruket; det var likasom knäfvelbårar och pipskägg gullgult, hvarföre han ofta kallades Guldkungen. Pannan och näsan voro höghvälfda, ögonen öppna och ljusblå, ansigtet städse bibehållande ungdomens färger och fyllighet. Uti hans blick, anletsdrag och hela väsende låg en sällsynt förening af nedlåtande mildhet samt konungsligt allvar och majestät.

[ 101 ]Få personer hafva varit begåfvade med så utmärkta själsförmögenheter som Gustaf Adolf. Med lika snabb som djup blick genomskådade han alla så enskilda som allmänna förhållanden, och det redan som yngling ofta bättre än de under arbete och erfarenhet grånade statsmännerna. Tillika ägde han förmågan att utan förberedelse och likväl med serdeles klarhet och behag utveckla sina tankar, varande genom mildheten i stämma och åtbörder en nästan större talare än den store farfadren. Han har, sade man, öfvervunnit lika många med tungan som med svärdet.

Hans minne var ganska starkt, och omfattande under mannaåren rikets lagar och innevånare med samma lätthet, som under ynglingaåren alla slags vetenskaper och språk. Som fältherre kände han icke blott högre befälet, utan äfven de lägre graderna, till och med många af de utmärktare soldaterna.

Uti hans hjerta bodde en sann och lefvande gudsfruktan, yttrande sig både i ord och gerning. Morgon- och aftonbönerna försummades sällan; gudstjensten aldrig. Svordomar, lättsinnigt och vanvördeligt tal om andeliga ting kunde han platt icke tåla. Ofta fann man honom ensam läsande uti den Heliga Skrift. Jag söker, sade han, att genom ordets begrundande stärka mig mot onda lockelser. En person på min plats är ingen annan än Gud för sina gerningar ansvarig; men just denna sjelfständighet inleder i många frestelser, mot hvilka vi aldrig kunna tillräckligt vara på vår vakt. Sjelf uppsatte han många af de brukliga fältbönerna, och den ryktbara krigspsalmen: Förfäras ej du lilla hop! anses likaledes vara af honom författad. En samtida häfdatecknare beskrifver honom i detta hänseende sålunda: Konung Gustaf Adolf är en herre, den der börjar alla sina företag med bön, och derföre slutar dem med tacksägelse.

Konungens hela lefnad var en spegel af denna rena och innerliga gudsfruktan. Efter förvillelsen med Margareta Cabeliau kunde honom aldrig förevitas den ringaste utsväfning. Frosseri, spel och sysslolöshet voro honom [ 102 ]helt och hållet främmande. Sjelf genom ovanliga egenskaper utom all fråga upphöjd öfver hela sin omgifning, var han också i och med detsamma upphöjd öfver hvarje frestelse till afundsjuka. Falskhet behöfde han ej, hafvande ingenting att dölja; icke misstänksamhet, då ingen var förorättad; jag kan sofva, sade han, i knäet på hvar och en af mina undersåtare. Girig var han, men blott efter ära, sökande densamma uti sanningens seger och fäderneslandets väl. Serdeles ädel och älskvärd visar han sig i förhållandet till sina närmaste. Modren, enkedrottning Kristina, hade tillintetgjort hans ungdoms ljufvaste förhoppningar, sökt mot honom uppreta yngre brodern Karl Filip, och tillställt flera för riket vådliga, för honom sjelf obehagliga uppträden; och likväl bemötte han alltid denna mor med sonlig vördnad och ödmjukhet, gifvande vika för hennes nycker uti allt, som icke rörde fosterlandefs väl och hans konungsliga pligt. Sina båda medtäflare, hertig Johan för det närvarande, hertig Karl Filip för det tillkommande, förvandlade han till sina pålitligaste vänner, sjelf bemötande dem med oskrymtad och broderlig vänskap. Sin gemål var han obrottsligt trogen och sökte så mycket som möjligt för verlden dölja hennes svagheter, hans förhållande till systern, pfalzgrefvinnan Katarina, och till vännen Axel Oxenstierna, är en lysande förebild af allt, som finnes skönt och ädelt uti broderlig kärlek och orubblig vänskap.

Sålunda sjelf framställanda efterdömet af en ren och tadelfri lefnad, tålde han ej heller uti sin omgifning några personer med fläckade seder. Sqvaller och bakdanteri bortvisades med förakt; spe], dryckenskap och utsväfningar voro alldeles bannlysta. En och annan ungherre, som började vända sig åt den sidan, blef straxt och utan krus jagad från hofvet; och de andra aktade sig. Sverges konungaborg var en boning icke blott för krigsära, kunskaper, smak och behag, utan äfven för gudsfruktan, rättvisa och sedlighet; och Sverges innevånare blickade dit upp, icke blott med beundran för det lysande, utan också med vördnad och brinnande kärlek [ 103 ]för det ädla, det vördnadsvärda, som bodde inom dess murar, och det höga efterdömet spridde sin välgörande verkan öfver hela riket. Gustaf Wasa, Gustaf Adolf och de trenne likasinnade Karlarna voro i detta hänseende fäderneslandets sanna fäder, med regering och efterdöme uppfostrande folket till det sinnelag af kraft, allvar, dygd och redbarhet, som utgör enda grundvalen för så väl den enskildes som statens sanna lycka.

Gustaf Adolf älskade det lysande och utmärkta, men endast i personliga egenskaper och bragder; icke uti prakt och grannlåt. Hans lefnadssätt var ganska enkelt och tarfligt, likaså hans drägt, och detta både hemma och i fält. Vid allmänna högtidligheter visade han dock den prakt som tillhör majestätet.

Konungen hatade sysslolöshet och nöjen. Sjelf var han outtröttlig vid arbetet. Man såg honom redan som gosse sitta med boken i hand långt in på nätterna. Jagt, lustfärder och dylika tidsfördrif bortlade han tidigt och egnade sina dagar nästan uteslutande åt regeringsärenderna. Sådana ville han äfven hafva embetsmännerna och skrapade personligt och allvarsamt, då han märkte motsatsen. Ordalagen voro efter tidens sed kraftiga. Fogdarne hotades att betala med hufvudet, eller att få repet till halsband; man igenkände sonen till Karl den nionde. En officer skulle uppföra några fästningsverk, men gick dermed både långsamt och lamt tillväga. Konungen blef missnöjd. Officeraren anförde som ursäkl: att den hårdt tillfrusna jorden hade hindrat all gräfning. Konungen svarade: jorden är alltid frusen för lata svin — ett gammalt svenskt bondespråk, hvarmed både hans farfar, farbröder och far plägade möta dylika beqvämlighetens invändningar.

Höjd öfver personlig egennytta och personliga svagheter, behöfde han aldrig sky rättvisan. Vid en egotvist uppträdde han sjelf såsom part inför hofrätten, tillhöll dess ledamöter att, utan afseende på personen, iakttaga alla vanliga rättegångsbruk, och berömde sedermera deras uppförande, då de enligt lagens fordran fällde en för [ 104 ]konungen ofördelaktig, men, som han sjelf slutligen insåg, fullkomligen rättvis dom.

Gustaf Adolf älskade kunskaper och läsning. Genom sitt tidiga uppstigande på tronen och ännu tidigare deltagande i regeringsärenderna, blef hans uppfostran för snart afbruten. Men ännu som konung plägade han vid lediga stunder tillkalla sin fordna lärare Johan Skytte, och ytterligare begagna sig af dess undervisning. Xenophon, Seneca och serdeles Hugo Grotius voro hans älsklingsförfattare. Äfven med historien sysselsatte han sig gerna, kallande densamma en lärarinna för lifvet. Metafysik var den enda vetenskap, som han mindre gynnade; detta måhända en följd af Skyttes och Ramistiska filosofernas ingifvelser. Gustaf Adolf utmärkte sig äfven som författare. Hans verser, om också inga mästerstycken, bära dock stämpeln af rena och upphöjda tänkesätt. Uti sin tafla öfver faderns regeringstid visar han sig deremot som en både till anda och framställningssätt utmärkt häfdatecknare. Talare var han utan jemnförelse den största på hela sin tid.

Konungen var af ett serdeles mildt och nedlåtande lynne, till och med så, att det af mången tadlades, i synnerhet af dem, som icke kände hans medfödda förmåga att sommansmälta personlig förtrolighet med konungsligt majestät. Han sprakade gerna och vänligt, och det icke allenast med sin närmaste omgifning, utan äfven med öfriga undersåtare af hvad stånd som heldst. Man såg honom länge sysselsätta sig med erfarna tjenstemän från embetsverken och landsorterna, med anseddare borgare, likaså med bönder och landtbrukare, derunder inhämtande noggranna underättlelser om landets tillstånd, och sjelf meddelande uppmuntringar och nyttiga råd. Mest vänlig var han dock mot gamla, uttjenta soldater. Flere sådana blefvo som drabanter anställda på slottet, och sällan gick konungen förbi, utan att gifva dem ett godt ord. Den äldste var en gråhårsgubbe, som i sin ungdom hade deltagit i den under Gustaf Wasas tid inträffade ryska fejden. Denne hyllade han serdeles, satte sig ofta vid [ 105 ]hans sida och språkade om fordna dagar, och om gamla tung Gösta och dess seder.

Gustaf Adolfs häftiga lynne och deraf föranledda öfverilningar var ett fel, som stundom gaf anledning till ledsamma uppträden. Det hände nemligen icke sällan, serdeles i yngre åren, att han förgick sig med häftiga ord, till och med med hugg och slag, och det var honom svårt, nästan omöjligt att tygla utbrottet af sina känslor. År och erfarenhet lärde honom dock slutligen den svåra konsten att beherrska sig sjelf, och oftast kunde man blott af en hastigt öfvergående rodnad eller dragning i ansigtet gissa till hans inre rörelse. Sjelf kände och erkände han ofvannämnde sin svaghet. Men, tillade han, mina vänner kunna väl hafva öfverseende med min häftighet; likasom jag med deras fel, den enes långsamhet, den andres vin, den tredjes egennytta, o. s. v. Deremot var han lätt och snart försonad, sökande ifrigt och ädelmodigt att godtgöra hvarje förhastande. Efterhängande groll och ovilja hyste han aldrig. Man berättar i detta hänseende följande tilldragelse. En skottsk öfverste vid namn Seaton begick vid en mönstring något fel, i anledning hvaraf konungen fann sig befogad att gifva honom en förebråelse. Seaton började ursäkta och försvara sig, hvarvid ordvexlingen tog en så liflig vändning, att konungen slutligen gaf öfversten en örfil, och det midt framför hela linien. Seaton kunde narturligtvis icke erhålla någon upprättelse, utan begärde straxt afsked, och skyndade ännu samma qväll öfver danska gränsen för att derstädes söka ny tjenst. Konungen ångrade sig snart, medtog ett par betjenter och red efter. Straxt på andra sidan gränsen träffade han Seaton. Herr öfverste, sade han, jag har både förorättat och förolämpat eder. Det gör mig ondt, ty jag anser eder vara en hederlig man, ock derföre kommer jag att gifva upprättelse. Här utom Sverges gränser äro Gustaf Adolf och Seaton lika goda. Se här, två pistoler, eller två värjor! Hämna eder om ni kan! Seaton kastade sig till hans fötter och bad att få lefva och dö i konungens tjenst. Gustaf Adolf omfamnade honom, och de redo tillbaka till lägret, der han [ 106 ]i fleres närvaro omtalade den upprättelse, som Seaton hade erhållit.

Gustaf Adolf var en bland de största härförare som någonsin funnits. De många förbättringar, hvilka krigskonsten genom honom erhållit, skola framdeles närmare omtalas. Personlig tapperhet hade och visade han i högsta grad, så att han derföre af många tadlades, såsom den der förblandade soldatens åliggande med fältherrens. Det var dock hans öfvertygelse, att en anförare icke kan af sina soldater fordra mera mod, än han sjelf visar. Fruktan var också en för Gustaf alldeles främmande sak. Då man varnade honom, svarade han skämtande: ännu har ingen konung fallit för en kanonkula! — eller allvarsamt tilläggande: förtröstan på Gud är den bästa försigtigheten; eller ock: hvilken död vore för en konung skönare än att falla för sitt folk och sin rättvisa sak? Att räkna alla hans under fälttågen genomgångna lifsfaror är nästan ogörligt; nio stora ärr, utom dem han erhöll på dödsdagen, buro vittne derom. Trenne gånger hade han varit i sjönöd, nemligen vid Wittsjö, Demmin och på Bråviken, vid hvilket sistnämnde tillfälle hästen förlorades och konungen sjelf kunde med möda rädda sitt eget lif. Man afrådde honom en annan gång från att stiga ned i Falu grufva. Hvad, sade han, skall en konung icke besöka sitt rikes bästa skattkammare?

Få personer hafva åtnjutit så stort och utmärkt anseende som Gustaf Adolf, äfven bland sina fiender. Han är verldens störste konung, sade påfven. Katolikerna talade med beundran om hans många dygder, hans krigstukt, hans rättvisa, hans sedlighet, hans nit och oskrymtade gudaktighet, fastän uti en ogudaktig tro. Knappt en enda smädeskrift syntes mot denne deras dödsfiende. Ända till Europas aflägnaste nejder, till halfvilda furstar och folk, trängde sig hans rykte och namn. Turkiet sökte bans vänskap; tartarerna skickade lyckönskande sändebud och muskowitiska storfursten visste icke, huru han skulle uttrycka sin tillgifvenhet, sin beundran. Detta af främlingar, till och med fiender. Af sina egna var han [ 107 ]dyrkad. Uti svenska hären fanns en stor skara engelsmän och ännu flera skottar, hvilka just vid denna tiden voro som most lifvade af hat mot påfvedömet och en svärmande kärlek för protestantiska lärorna. För dessa var Gustaf Adolf en annan Judas Maccabeus, lejonet af Norden, likasom fordom lejonet af Juda; tillika oskuldens lam, offrande sitt rena blod för verldens frälsning. Litet före slaget vid Lützen hade de flesta skottska regementerna blifvit qvarlemnade i Schwaben och derigenom hindrade att deltaga i nämnde slagtning. Serdeles rörande är att läsa deras klagan, att dem icke förunnades i döden följa deras in i döden älskade konung Gustavus. Lika, om ej ännu mera tillbedd var han af de protestantiska tyskarna, af honom befriade från både verldsligt och andeligt slafveri, och så genom århundraden bibehållande hans namn i välsignadt minne. Svenskarna älskade och vördade honom såsom deras måhända största konung, endast att jemnföra med den lika store och älskade farfadren. Axel Oxenstierna satte honom högst. Aldrig, skref han, har Sverge ägt en större konung. Gustaf Adolf den Store och fäderneslandets fader äro titlar dem han af oss rättvisligen förtjenat. Uti hela verlden finnes för närvarande ingen, som med honom kan jemnföras, och har på många århundraden icke funnits. Jag tviflar, om kommande tider någonsin skola frambringa hans like.