Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Stettins eröfring
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Försåt mot Gustaf Adolf
Pasewalks förstöring  →


[ 220 ]

FYRATIONDEFJERDE KAPITLET.
FÖRSÅT MOT GUSTAF ADOLF.

Gustaf Adolfs personliga egenskaper väckte redan tidigt de skarpsyntare katolikernas farhågor, och man beslöt att med list undanrödja den fruktade fienden. I sådan afsigt och enligt öfverenskommelse med Conti gick en öfverste-löjtnant vid namn Quinti del Ponte öfver från de kejserliga till svenskarna, der han utan misstroende blef emottagen och anställd vid Didrik Falkenbergs regemente. Här fann han före sig en ryttmästare, Johan Baptista, äfven italienare och nyligen öfvergången till svenskarna. Likhet i lynne och öden alstrade snart förtrolighet och slutligen en gemensam öfverenskommelse att vid något lägligt tillfälle lönmörda konungen, eller ännu heldre att lemna honom fången i Contis händer. Man berättade efteråt, att Baptista till och med flera gånger varit i begrepp att utföra den förstnämnda illgerningen, men hvarje gång kant sig tillbakahållen genom en oförklarlig rörelse af fasa eller, enligt andra uppgifter, af fruktan att af konungens följeslagare blifva ertappad.

Det var i början af Augusti som konungen tillkännagaf sitt beslut att, som förut omtaladt är, vända sina vapen mot Vor-Pommern och bemägtiga sig fästningarna i detta landskap; bland andra också Demmin. I denna stad hade del Ponti sina sammanroffade skatter förvarade. Af fruktan att dessa skulle förloras på samma sätt, som de [ 221 ]blifvit förvärfvade, beslöt han att påskynda sitt förrädiska förehafvande och afvaktade endast lägligt tillfälle dertill. En dag ämnade Gustaf Adolf rida ut för att närmare undersöka det kejserliga lagret, och gaf befallning åt sjuttio finska ryttare att följa med som betäckning. Detta hörde Del Ponte och smög straxt undan för att i enlighet dermed vidtaga sina mått och steg; men litet före afresan befallde konungen, att tre fanor ryttare och ett kompagni fotfolk ytterligare skulle på något afstånd följa tåget. Till Gustaf Adolfs lycka blef Del Ponte okunnig om denna sista åtgärd, ty han hade straxt i sporrsträck ilat förut till Gartz, der han af Conti utbad sig 1500 neapolitanska kurassierer, hvilka han gömde vid båda sidorna af en hålväg som Gustaf Adolf med sin lilla tropp skulle rida igenom. De erhöllo befallning att, om möjligt vore, taga konungen lefvande, för hvilken orsaks skull de icke borde aflossa några skott, också för att icke väcka ändra svenska ströftroppars uppmärksamhet. Gustaf Adolf med sina finnar kom helt obekymrad nedridande uti dälden, då på en gång bakhållet bröt fram från alla sidor. Svenskarna slöto sig rundt om konungen och gjorde ett förtvifladt motstånd. Flere gånger drefvo de tillbaka den mer än tjugu gånger starkare fienden, hafvande också den serskilda fördelen att nyttja både skjut- och hugg-gevär, då italienarne endast använde de sednare. Del Ponte och hans folk blefvo otålige. Svenskarnas skjutande kunde redan väckt andra troppars uppmärksamhet, och striden började blifva mera långvarig och blodig, än man väntat. Dröjsmålet och förlusten af mången tapper kamrat retade neapolitanerna, så att äfven de började nyttja sina eldgevär. Kulorna spridde snart död och förödelse uti den lilla svenska hopen. Konungens häst blef skjuten, men under det häftiga handgemänget kunde ingen af ryttarne komma åt att lemna honom någon i stället. Den ene efter den andre föll uti den glesnade ringen; slutligen blef konungen sjelf, ehuru efter tappert motstånd, tagen. Den fiendtliga ryttaren visste dock icke värdet af sin fångst, utan skulle just öfverlemna den åt Del Ponte, då det efterföljande [ 222 ]svenska rytteriet, varnadt af skjutningen, i sporrsträck anlände till stället. Striden förnyades. Neapolitanerna, som redan lidit hetydlig förlust och dessutom voro bragte i oordning, måste snart lemna både rof och fält och dertill fyrahundrade döde och tvåhundrade fångne. Gustaf Adolf hade under det förnyade handgemänget funnit tillfälle att åter göra sig fri och förena sig med sina landsmän. Med sorgsen blick betraktade han de fallna finnarna. Huru mången bragd sade han, skulle icke dessa hjeltar hafva utfört, derest icke min oförsigtighet hade ledt dem till en förtidig död. Han återvände till lägret, derstädes mottagen af de sinas jublande glädjerop.

Del Ponte hade med de flyende neapolitanarna återvändt till Gartz, och syntes ej mer i svenska lägret. Hans förut hafda förtroliga umgänge med Baptista föranledde åtskilliga misstankar. Händelsevis blef på samma tid gripen en spejare, som höll på alt afteckna svenska lägret, och som visste och bekände Del Pontes förbindelse med Baptista. Denne blef fängslad, hans papper undersökta och misstankarna till fullo bekräftade, hvarpå ryttmästaren på Ögonblicket måste vandra till galgen[1].

Någon tid härefter fick man veta, att bäjerska jesuiterna utskickat en svärmande munk, hvilken hade förbundit sig att på ett eller annat sätt bringa Gustaf Adolf om lifvet. Han var förklädd till evangelisk prest och skulle vid något tillfälle öfverlemna konungen ett bref, beströdt med så fint giftpulfver, att konungen vid läsandet skulle genom inandningen deraf vara ohjelpligen förlorad. Dessutom medförde han en dolk att för samma ändamål användas, om så tillfälle gåfves. Genom säkra spejare blef Axel Oxenslierna om saken i tid underrällad, konungen varnad och hela förslaget gjordt om intet[2].


  1. Palmsk. Acta ad Historiam regis Gustavi Adolphi. T. IV. N:o 2087. Berättelse om Quintis förräderi. Riksark. Acta Historica. 1611—1632. L. Grubbe till Ax. Oxenstierna. Stettin. d. 2 Aug. 1630.
  2. Ridderst. (83 b.) Tvenne bref på latin, daterade Regensburg. d. 10 och 20 Aug. 1630 från Kristofer Sternkopf, med beskriftning om den utsända mördaren.