Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolfs landstigning i Tyskland
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Stettins eröfring
Försåt mot Gustaf Adolf  →


[ 214 ]

FYRATIONDETREDJE KAPITLET.
STETTINS ERÖFRING.

Uti Pommern regerade vid denna tiden hertig Bogislaus, en femtioårs-gammal herre, sjuklig och barnlös. Kurfursten af Brandenburg var efter honom närmaste arfvingen till hertigdömet, men såsom vanligt uppstodo en mängd medtäflare. Äfven katolska partiet kastade begärliga blickar på det bördiga landet, och hade redan i förväg ämnat det åt en af kejsarens söner; på sådant sätt skulle katolska läran och österrikiska magten vinna ytterligare förkofran. Den gamle, fromme Bogislaus måste redan under sin lifstid höra och se, huru de mägtige tvistade om hans qvarlåtenskap; stundom nödgades han allvarsamt tillbakavisa deras försök att till och med före hans död rycka till sig det blifvande arfvet. Kejsaren hade redan besatt hela hans hertigdöme utom Stettin. Dels med våld, dels med list hade han sökt bemägtiga sig äfven denna den gamles sista tillflyktsort, men detta hade misslyckats. Hertigen var emedlertid i en svår belägenhet, med ålderdomens längtan efter lugn midt ibland de beständiga oroligheterna. Obehaget ökades genom svenskarnas ankomst. Redan före Gustaf Adolfs afresa från Sverge hade hertigen skickat en af sina herrar, för att afböja det tillämnade besöket, men förgäfves. Sändebudet fann konungen [ 215 ]sysselsatt med krigshärens inskeppning, och erhöll på alla sina föreställningar intet annat besked än de orden: att konungen ämnade komma, och sjelf gifva hertigen utförligare och muntligt svar. Bogislaus kom nu mellan tvenne eldar, svenskarna och österrikarna, fruktande icke utan skäl hos båda hemliga afsigter på det blifvande hertigliga arfvet. I hjertat gynnade han visserligen svenskarna; men vågade ej visa det af fruktan för de kejserligas hämnd. Han beslöt att förblifva neutral; och blef derföre angripen af båda. Conti gjorde ännu ett försök att genom öfverraskning bemägtiga sig Stettin; men det upptäcktes och misslyckades; hvarpå han tågade upp mot Anklam för att hindra svenskarnas i dessa nejder väntade infall.

Gustaf Adolf, noga underrättad om de kejserligas rörelser, ville begagna denna deras frånvaro och under tiden företaga ett raskt anfall mot samma Stettin. Med största skyndsamhet samlade han vid Lebbin 100 smärre fartyg och en betydlig styrka, ämnande derifrån segla rakt på Stettin och bemägtiga sig denna stad, innan Conti kunde hinna till undsättning. Redan voro både folk och artilleri inskeppade, men en häftig motvind stormade öfver Grosse Haff och hindrade afseglandet. Gustaf Adolf blef ledsen och otålig. Slutligen gick han ned till stranden och ombord på flottan. I samma ögonblick stillades stormen och vinden sprang öfver till nordan. Hela krigshären, hänryckt af glädje, tyckle sig i denna omständighet se, huru himmelens hand följde deras hjelte. Denne befallde i ögonblicket ankare och segel hissas. Vinden blef utmärkt gynnande. Inom två timmar hade flottan tillryggalaggt sex mil och ankrade klockan två eftermiddagen den 10 Juli vid Oderburg, en half mil från Stettin, hvarest ingen visste ett ord utaf, förrän svenska lösen dånade öfver strömmen. Gustaf Adolf förde folk och artilleri skyndsamt i land och uppförde dem i full slagordning på det så kallade Bleket, en åttondedels mil utom staden.

Uti hertigliga hofvet uppstod en förfärlig villervalla. Öfverste Damitz, anförare för besättningen, skickade i [ 216 ]brådskan en trumslagare till konungen, med antydan att draga hären tillbaka; eljest skulle stadens kanoner börja spela. Trumslagaren utförde sitt uppdrag. Hvem har skickat dig? frågade Gustaf Adolf häftigt. Öfverste Damitz, svarade budet. Hälsa Damitz, sade konungen, det jag icke är van att genom tolk underhandla med sådana karlar som han! Förlägen öfver detta svar, begaf sig Damitz sjelf ofördröjligen ut till svenskarna. Han bad på det enträgnaste, att staden måtte förskonas från svensk besättning; erinrande tillika om den trohet hertigen var skyldig sin kejsare. Gustaf Adolf anförde deremot: att han kommit, icke som fiende, utan som vän och befriare från de kejserligas förtryck o. s. v. Slutligen begärde han få tala med hertigen sjelf. Medan sändebudet för denna orsak återvände till staden, språkade Gustaf Adolf vänligt och förtroligt med stettinerboarna, hvilka till stort antal, serdeles af qvinnokönet, strömmat ut för att se och beundra den efterlängtade hjelten. Borgmästaren sjelf hade af nyfikenhet följt svärmen. Gustaf Adolf, som fick veta det, tillkallade och försäkrade honom om sina fredliga afsigter mot tyskarna. Han hade kommit, icke som en ärelysten furste, utan blott som en soldat, för att beskydda dem mot röfvare och förtryckare. Under samtalet nödgade han den gamle borgmästaren att påsätta hatten. Denne, likasom hela menigheten, blef alldeles hänryckt af den svenska konungens mildhet och nedlåtenhet.

Ändtligen ankom gamle Bogislaus, för sjuklighets skull åkande i en vagn. Gustaf Adolf mötte honom med förekommande höflighet på halfva vägen. Efter de första vänskapliga helsningarna höll konungen ett utförligt tal, hvari han sökte visa, att han icke kommit såsom fiende hvarken till Tyskland i allmänhet, eller Pommern enskildt, utan endast för att befria båda från kejsarens förtryck; begärde alltså, att hertigen ville lemna honom som vän inträde i Stettin, hvaremot han heligt lofvade att innevånarne skulle af hans troppar alldeles icke oroade blifva. Hertigen begärde och erhöll tillstånd att med sina rådsherrar gå afsides och öfverväga saken. Om en stund [ 217 ]återkom han och förklarade, att hans pligt mot kejsaren och det tyska riket hindrade honom bifalla det gjorda förslaget. Han bad derföre konungen att, om möjligt vore, heldst lemna landet, eller åtminstone förskona Stettin och unna denna stad den neutralitet, som de kejserliga å sin sida lofvat och hitintills hållit. — Konungen svarade, att han redan flere gånger bedyrat sina afsigter icke vara fiendtliga mot tyska riket, utan blott mot kejsaren. Hertigen borde derföre ej längre med sådana skäl envisas. Jag känner också alltför väl, fortfor han, stadens tillstånd, och huru lätt det är för mina troppar att, om så behöfves, med våld bestiga dess vallar. Eller tror väl eders durchlauchtighet, sade han och pekade på en mängd fruntimmer, som sågos i slottsfönsterna, att det der sköna lifgardet skall försvara murarna mot mina dalkarlar. Dessutom är det ej värdt att med mig tala om de kejserligas neutralitet. Jag känner alltförväl den neutralitet de iakttagit så väl mot hela hertigdömet, som mot staden, och hvilken tydligen blifvit ådagalaggd genom såväl landets utplundring, som de sist mot Stettin gjorda, fast misslyckade öfverrasknings-försöken. För mig, hoppas jag, skall det gå bättre. Dessa äro goda nycklar, som snart skola låsa upp stadsportarna; härvid pekade han på de uppställda kanonerna. Ack! utbrast hertigen, skall jag nu vid mina år blottställa mig för att drifvas i landsflykt och se mitt hertigdöme plundradt och åt en annan bortskänkt och sjelfva denna mina förfäders boning måhända snart nog af den uppretade kejsaren nedbränd till stoft och aska. Konungen svarade: Stralsund har jag med Guds hjelp beskyddat, Rügen, Ysedom och Wollin eröfrat. Med samma hjelp hoppas jag ock befria och försvara både Stettin och hela Pommern. Derföre beder jag hertigen skynda, ty jag har icke längre tid att låta mina soldater stå sysslolösa. Tro mig! icke alla Dröjare äro Fabier! — Men, invände hertigen, känner också eders majestät kejsarens nästan oemotståndliga magt? Gustaf Adolf svarade: Jag käner den väl, men jag känner också, att Guds magt är ändå större och att han aldrig [ 218 ]öfvergifver den rättvisa saken; dessutom, att jag sjelf har trettiotusen man landsatta i Pommern, tjugutusen hemma i Sverge, förutan flygande troppar i Preussen och annorstädes. Hertigen teg ännu. Den som icke är med mig, är emot mig! tillade konungen med hög och hotande röst. Nå i Guds namn då! utropade hertigen, och det begärda inträdet beviljades.

Skottarna besatte oförtöfvadt den närmaste porten, hvarpå Gustaf Adolf vid Bogislai sida åkte in i staden, der på slottet en präktig måltid väntade. Men knappt hade konungen af de första rätterna stillat sin hunger, förrän han stod upp, lemnade hertigen qvar vid det svigtande bordel och skyndade sjelf ut för att bese vallar och vaktplalser, hvilka besattes af svenskarna under Nils Brahes befäl. Att gå ned i staden blef soldaterna strängeligen förbudet, än mera all plundring. Tvenne knektar, som ur en borgares trädgård tagit litet frukt, blefvo på ögonblicket hängda, soldaterna till varnagel, innevånarne till tröst. Emedlertid inbröt skymningen. Hertigen hade på slottet låtit för konungens räkning tillreda flere rum; men denne betackade sig och tog i dess ställe nattläger ute på flottan. Då konungen, sade han, ligger på matrosbädd, måste också generalen vara nöjd med fodrad röck och soldaten med ren halmkärfva.

Staden Stettin måste i brandskatt betala 50,000 riksdaler och kringliggande landet lika mycket. Öfverste Damitz antog Gustaf Adolfs tjenst, likaså hela besättningen, hvilken af sina fanors färg erhöll namnet hvita regementet. Stadens fästningsverk voro svaga och förfallna. Gustaf Adolf lät sina soldater ofördröjligen företaga deras iståndsättande. Med otrolig ifver och drift fortgick arbetet under konungens ögon och ledning. Inom fyra dagar sågo stettinerboarna med förvåning sin stad förvandlad till en nästan ointaglig fästning. Under tiden hade Conti med hastadt tåg skyndat tillbaka. Han kom två dagar för sent. Gustaf Adolf lät, för att visa sin öfverlägsenhet, stadsportarna stå öppna både natt och dag. Conti lemnade honom i fred och drog sig nedåt Greiffenhagen och [ 219 ]Gartz, hvarest han anlade ett förskansadt läger, som beherskade Oderströmmen och holade hvarje svenskarnas rörelse. Gustaf Adolf lågade dit och erbjöd honom en slagtning, men Conti, kännande sina fördelar, låg orörlig bakom de starka med kanoner späckade vallarna.

Emellan konungen och hertigen af Pommern ingicks emedlertid ett skydds- och anfalls-förbund, hvari Gustaf Adolf förbehöll sig att vid orolighelernas en gång blifvande slut få behålla Pommern, tills Sverges krigsomkostnader blifvit betalda. Hertigens stora fruktan för kejsaren dref honom dock att i hemlighet ursäkta sitt förbund med Gustaf Adolf. Som skäl anfördes svenskarnas öfverlägsenhet, de kejserligas våldsamheter och plundringar m. m. Ferdinand, i stället för att blidkas, blef än mera uppbragt, och befallde Tilly hädanefter behandla hertigen af Pommern och hans undersåtare såsom mot kejsaren och riket upproriska förrädare.

Emedlertid hade Gustaf Horn med största delen af den förut i Preussen varande hären anländt till Stettin och förenat sig med konungen. Man företog flere ströftåg kring trakten, oftast med framgång, bland andra ett till Sturgard, Detta anförtroddes åt Damitz och hvita regementet, dels emedan dessa bäst kände nejden, dels för att pröfva deras trohet. Det lyckades. Octavio Piccolomini erhöll, efter tappert motstånd, frihet att tåga bort med besättningen; svenskarna funno på slottet stora förråder af både matvaror och krigsförnödenheter.

Konungen ville icke tränga djupare in i landet, förrän han på båda sidorna tryggat sin ställning. I sådan afsigt hade han lemnat Kniepbausen qvar för att intaga slottet vid Wolgast, samt tygla kejserliga besättningen i Greifswald, Monroe och några skottska regementer voro förlaggde i Hinter-Pommern; Gustaf Horn lemnades med åtta tusen man i Stettin, medan konungen sjelf med den öfriga hären seglade till Stralsund och eröfrade passen Damgarten och Ribnitz, genom hvilka vägen går från Pommern till Mecklenburg. Medelst insända kungörelser och smärre ströftroppar uppmanade han innebyggarne i detta [ 220 ]sistnämnde land att öfvergifva Wallenstein och återvända till deras ärfda och lagliga öfverhet. Dessa rörelser utfördes under loppet af Augusti och September månader. I början af Oktober återvände konungen till Stralsund.