Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Försåt mot Gustaf Adolf
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Pasewalks förstöring
Monroe i Rügenvalde  →


[ 223 ]

FYRATIONDEFEMTE KAPITLET.
PASEWALKS FÖRSTÖRING.

Några mil vester om Stettin vid stränderna af Ukerfloden låg staden Pasewalk, liten, men genom innevånarnes ordning och arbetsamhet treflig och välbehållen. Detta lyckliga tillstånd fick ett hastigt slut, sedan wallensteinska tropparna började besätta Pommern. Det var 1627, då de första gången visade sig utanför Pasewalk, varande blott tre fanor ryttare, för hvilka Wallenstein begärde inqvartering endast på tre veckor. De godtrogna borgrarna biföllo och öppnade sina portar. Sedan den tiden voro tre år förlidna och ändå låg den kejserliga besättningen qvar, nu mera ökad till mångdubbelt antal. Af innevånarna deremot återstod knappt en tredjedel; de öfrige dels dödades, dels flyktade. Ett gränslöst prejeri och sjelfsvåld hade här likasom annorstädes utblottat staden både på penningar och folk. Man beräknade att den uti utomordentliga krigsgerder erlaggt nära 147,000 riksdaler.

Det var efter Stettins öfvergång som kejsaren uppmanade Tilly och denne sina underbefälhafvare att hädanefter icke visa någon skonsamhet mot det till svenskarna affallna Pommern. En sådan befallning åtlyddes gerna af sådana troppar. Hela Pommern, så långt nemligen de kejserligas magt sträckte sig, behandlades på det obarmhertigaste sätt. Pasewalks öde blef likväl det sorgligaste och förtjenar att anföras såsom bevis på trettioåra krigets lynne redan den tiden.

Efter den från Tilly erhållna uppmaningen delade kejserliga öfverstarna sins emellan likasom med lottkastning de pommerska städerna. Hvar och en skulle hafva sin del att lefva af, att plundra; Pasewalk tillföll öfverste Hans Götz. Denne fordrade af innevånarne 18,000 riksdaler i brandskatt. De anskaffade en del, men [ 224 ]förklarade sig alldeles oförmögna att erlägga hela summan, och den allmänna nöden och fattigdomen bevittnade mer än tillräckligt sanningen af deras ord. Men Götz förblef obeveklig. Den 31 Juli ditsände han några troppar, hvilka fasttogo borgmästaren och sjutton andra bland de förnämsta innevånarne, samt förde dem till lägret i Gartz. Belastade med tunga jernkedjor, lemnades de derstädes under bar himmel, natt och dag, i regn och storm, i smuts och hunger, och tillika mål för soldaternas våldsamheter och begabberi. Uti Pasewalk qvarlemnades en hop ryttare och knektar, hvilka på vanligt sätt skulle tvinga borgrarna att utbelala den återstående delen af krigsgerden. Knektarna fullgjorde villigt uppdraget och plågade samt tyranniserade den arma staden utan all måtta. Innevånarne i yttersta nöd sökte att åstadkomma den äskade summan, icke i reda penningar, ty sådana stodo icke mer att finna, utan i allehanda slags varor. De alldeles utblottade sina hus, i hopp att fullkomlig fattigdom, om icke något annat, skulle befria dem sjelfva och deras fångna medbröder från de rysliga förföljelserna. Så utrustades en mängd vagnar, lastade med mjöl, smör, ost, fläsk, dricka, metallsaker och husgeråd, sista lemningarna af det fordom förmögna borgerskapets lösegendom. Men dels var alltsammans otillräckligt efter Götz's värderingspris, dels blef en stor del deraf på vägen eller till och med i sjelfva Pasewalk borttaget af hans egna officerare, under förevändning att staden bordt lemna detta till besättningens underhåll; krigsgerden deremot skulle erläggas i klingande mynt. På sådant sätt huserade de kejserlige uti Pasewalk under hela Augusti månad. Den tredje September kom underrättelse, att svenskarna nalkades. De kejserliga, för ögonblicket underlägsna, flydde genast, lemnande stad och portar öppna för svenskarna, hvilka, 300 man starka, största delen af Kniephausens folk, ryckte in under folkets glada jubelrop. Deras första omsorg blef att med borgerskapets tillhjelp förbättra fästningsverken till beskydd mot framtida faror. Men redan den sjunde September visade sig åter de kejserliga skarorna. [ 225 ]Svenskarna ryckte i början ut till deras möte, men drogo sig efter någon skärmytsling tillbaka inom murarna, finnande fienden vara alltför öfverlägsen. Det var Götz sjelf med 3000 man. Han befallte sitt folk genast löpa till storms. Besättningens ringa antal gjorde det omöjligt att försvara de vidlyftiga verken, och efter en kort strid hade fienden inträngt i staden, der ett ännu skarpare fäktande uppstod, icke slutande förr, än den sista svensken fallit. Nu beslöt Götz att låta staden umgälla dess dröjsmål med betalningen, dess benägenhet för svenskarna. Den lemnades till plundring. Detta var tecknet till de rysligaste uppträden. I början visade sig förnämligast plundringsbegäret, och officerarne sjelfva instörtade i de förnämsta husen, tvingande med hotelser, med tumskrufvars påsättande och dylikt, innevånarna att framtaga den redbara egendom, som ännu kunde vara gömd, hvaremot de erhöllo löfte att sedan lemnas i fred. Men då det dyrbaraste på sådant sätt var bortskrapadt, och befälet med mättad vinningslystnad åter aflägsnade sig, utbröt den råa soldathopens raseri och djuriska lynne i sin fulla vederstygglighet. Befälet hade tagit det redbara rofvet, soldaterna höllo sig i brist på annat till sämre varor. De ryckte kläderna af både män och qvinnor; misshandlande, oftast mördande de förre, trupptals våldförande de sednare, af alla åldrar och stånd, lemnande dem förstörda och nästan liflösa på gatorna mellan männernas blodiga kroppar. Rofvet utfördes till lägret, jemnte de skönaste qvinnorna, hvilka för en ringa betalning köptes och såldes fram och tillbaka bland soldaterna. Så fortforo de uti vildt raseri d. 7, 8 och 9 Seplember, under hvilken tid flere qvarter hade nedbrunnit, dels antände af våda, dels med flit. Af en lycklig slump var dock ännu en betydlig del af staden skonad från lågorna. Den 10 gaf Götz befallning, att äfven denna skulle tändas. En af stadens prester, ännu af händelse vid lif, ehuru sårad och illa misshandlad, begaf sig vid underrättelsen härom till öfversten, och besvor honom att unna de olyckliga [ 226 ]qvarlefvande åtminstone de tomma husen till boning och helgedomarna till gudstjenst. — Nej, svarade Götz, jag har med dyr ed förbundit mig att förstöra detta kätterska och förrädiska näste, och denna ed får icke brytas. Han gaf brandtecknet och kroaterna rusade in, antändande staden i alla hörn, och på samma gång ströfvande återigen med plundringar och mord genom husen. Elden grep hastigt omkring sig och dref mordbrännarne från gatorna. De samlades i lägret och anträdde med allt det samlade rofvet sitt återtåg, lemnande bakom sig staden i full låga. Se, ropade kroaterna, se, hur präktigt Pasewalk brinner! Så vacker brand har man väl aldrig förut sett! Snart störtade kyrktornen tillsammans, och de sjunkande lågorna tillkännagåfvo, att Pasewalk sjönk i aska och stoft. Med sitt rof och sina röfvaretroppar kom Götz tillbaka till det kejserliga lagret,

Detta ohyggliga förfarande väckte ovilja och harm öfverallt. Protestanterna utgöto högljudda förbannelser öfver det kejserliga soldatpacket. Laniena Pasevalcensis[1] var namnet på en flygskrift, som öfver hela Tysklund spridde underrättelsen om illgerningen och tillika förbittringen deröfver. Sjelfva de bättre katolikerna yttrade: att det icke vore underligt, om Gud, för att straffa sådana brott, gåfve de kejserliga vapnen sin förbannelse i stället för den förra välsgnelsen.

Båda partierna blefvo än mera uppretade mot hvarandra. Med möda kunde anförarne göra den grundsatsen gällande att under fäktandet gifva pardon åt dem, som begärde. De kejserliga undantogo alllid pommeranarne, såsom förrädare. Svenskarna svarade: att i sådan händelse de å sin sida ej heller skulle skona kroaterna, hvilka såsom gudlösa, nästan vilda menniskor, icke förtjenade någon nåd.


  1. Slagtandet vid Pasewalk.