Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/70
| ← Gustaf Adolf i Frankfurt |
|
Tåget mot Donau → |
SJUTTIONDE KAPITLET.
ERÖFRINGEN AF KREUTZNACH.
Under denna Gustaf Adolfs vistelse uti Frankfurt hade många fredsunderhandlingar blifvit påbegynta, men alla utan önskad framgång. Frankrike, som redan vunnit sitt åsyftade mål, kejsarens förödmjukande, och som tillika fruktade en ny och farligare medtäflare i Gustaf Adolf, var måhända den enda, som uppriktigt önskade freden. Kejsaren hoppades att genom Wallensteins snille och krigets skiftande lycka återvinna sin förlorade öfvervigt, och Gustaf Adolf ville icke höra talas om fred, förr än katolikerna voro så försvagade, att de ej mer kunde skada. Förr, mente han, kunde ingen hoppas att för dem få vara i fred. Man rustade således till ett nytt fälttåg. Hvarje parti trodde, att det skulle blifva afgörande, och ansträngde i förhållande dertill sina krafter. Gustaf Adolf med bundsförvandter hade ungefär 100,000 till fot och 40,000 till häst. Kejsarens och katolikernas rustningar voro ändå större.
Krigsrörelserna hade under vintern endast aftagit, icke upphört, och redan i medlet af Februari började konungen laga sig till uppbrott. Han hade ännu icke afgjort, antingen han skulle angripa Tilly, eller vända sig mot Köln, men han ansåg i alla händelser nödvändigt, att förut försäkra sig om fästningen Kreutznach till en förmur för Mainz, i fall spaniorerna ämnade angripa denna stad. Bönderna i landet voro honom så tillgifna, att de för detta tåg sjelfvilligt lagade de af vinterregnet skadade vägarna och anskaffade alla nödiga underrättelser. Vid framkomsten lät Gustaf Adolf uppfordra fästet; men besättningen, bestående af 600 pröfvade soldater, afslog hvarje underhandling. Stället tycktes ointagligt genom lägets och försvarsverkens höjd. Dessa sednare reste sig hotande, det ena efter det andra, och fingo af svenskarna namnet: Djefvulsverken. Men Gustaf Adolf var ej van att öfvergifva ett företag, och belägringen öppnades. Dess framsteg voro dock ganska långsamma, emedan den hårdt tillfrusna jorden försvårade gräfningen; men ändteligen efter fjorton dagars arbete nalkades löpgrafven till murarna. Konungen, som önskade erhålla noggrann kännedom om belägenheten, hade, åtföljd af några officerare, gått nära intill vallen, då en derifrån kastad sten flög tätt förbi hufvudet och en muskötkula dödade en af de åtföljande herrarna. Konungen drog sig tillbaka och gick till en närbelägen höjd, hvarifrån man, ehuru sjelf på nära håll utsatt för fästningens eld, kunde bättre utforska tillståndet i dess inre. En underofficer kröp försigtigt uppföre backen, och kom efter en stund ned igen med underrättelse om sina upptäckter. Konungen ville dock hafva än närmare besked och kröp derföre sjelf upp på åsen, vida högre än underofficern hade vågat. Han återkom oskadad, och reste sig åter upp, sägande: Nu vet jag, huru fästningen invändigt ser ut; och i morgon afton klockan fem ämnar jag sitta som borgherre derinne; och han utdelade straxt de för sådant ändamål nödiga befallningarna. Morgonen derpå antändes en mina, hvilken kastade i luften en del af murarna, hvarefter svenskarna rusade till stormning; Winckel med blå regementet först, sedan en mängd frivillige af alla folkslag. Motståndet var förtvifladt. Winckel blef illa sårad; Torstensson, af en sten träffad i hufvudet, störtade afdånad från stormstegen; och slutligen drefvos alla svenskarna tillbaka. Gustaf Adolf befallte ett nytt angrepp, hvilket företogs med utomordentlig häftighet; striden uti murbrottet varade fulla två timmar. Ändteligen ropade en kejserlig officer ordet pardon. Wallonerna ville i sin förbittring mörda honom, men i samma ögonblick klättrade andra svenskar in öfver de på sidan obevakade murarna; allt motstånd var fåfängt, och besättningen begärde att dagtinga. Svenskarna hade redan vallarna inne; gatorna lågo öppna och oförsvarade för deras fötter; och att plundra en med storm eröfrad stad ansågs vara de stormandes rättighet. Men så sträng var krigstukten i svenska hären, att ingen enda sprang ned i husen, utan alla stannade i god ordning på murarna, afvaktande sin konungs ytterligare befallning. Borgrarna sågo detta uppförande med beundran, och skyndade att sjelfmant inbjuda soldaterna till förfriskning och hvila. — Gustaf Adolf, förtretad öfver besättningens långa motstånd och den derigenom lidna förlusten af både tid och folk, befallte, att wallonerna skulle nedlägga sina vapen och tåga bort utan någon krigisk hedersbevisning. Men han ångrade på ögonblicket denna orättvisa mot tappra fiender. Besättningen fick återtaga sina med heder förda vapen och under flygande fanor lemna fästningen.
Under tiden hade hertig Bernhard eröfrat de flesta i trakten varande borgar och städer, så att Mainz nu mera kunde anses temligen tryggadt. Konungen lemnade derföre i denna stad sin drottning och tillika Axel Oxenstierna; åt hvilken anförtroddes högsta styrelsen öfver rhenländerna och der förlaggda krigshärar. Sjelf tågade han med hufvudstyrkan tillbaka till Franken, för att möta den nu från sina vinterqvarter uppbrutne Tilly.