Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolf och Wallenstein
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Skärmytslingar kring staden
Gustaf Adolfs tal  →


[ 389 ]

ÅTTIONDEFJERDE KAPITLET.
SKÄRMYTSLINGAR KRING STADEN.

Svenskarna hade visserligen tillräckliga förråd af de flesta nödvändighetsvaror; dock saknades åtskilligt, och i [ 390 ]synnerhet godt foder för hästarna. Af denna orsak nödgades man esomoftast företaga smärre ströftåg kring nejden. Ehuru Wallenstein hade fri tillförsel från alla sidor, kom han dock lika snart och i lika stor förlägenhet, som Gustaf Adolf. Trakten, i sig sjelf föga fruktbar, var redan förut tömd af både nürnbergare och svenskar. I brist på segelbara floder, måste de nya förråderna fraktas på hjul, och det ända bort ifrån Pfalz och Bäjern, hvilket naturligtvis icke kunde gå annat än både långsamt och oordenlligt. Wallenstein var derföre också på sin sida nödsakad att genom ströftåg fylla bristen. Härvid hände det nästan dagligen, att större eller mindre skärmytslingar föreföllo. Vid sådana tillfällen utmärkte sig bland Wallensteins troppar serdeles kroaterna under Isolani, bland svenskarna åter Stålhandske med finnska rytteriet och Taupadel med sina dragoner. Vi vilja berätta ett par af de betydligaste bland dessa uppträden.

Redan trenne veckor hade båda härarna legat midt emot hvarandra, då vid någon af de dagliga småträffningarna en kejserlig officer blef tagen till fånga. Denne måste omtala allt, hvad han hade sig bekant om Wallensteins förehafvanden. Man fick på sådant sätt veta, att en betydlig fora lifsmedel med åtföljande kreatursdrifter var på vägen till kejserliga lägret, och det lyckades att utspeja både dess tid och kosa. Förrådet samlades nemligen i Freystädtlein och ett par tusen man voro redan från Altenberg ditsända för att skydda den återstående färden. Gustaf Adolf gaf Taupadel i uppdrag att detsamma öfverraska och bortföra eller åtminslone uppbränna; han fick rättighet att till företaget utvälja hvilka troppar han sjelf önskade. I spetsen för sitt eget och tvenne andra regementer skyndade Taupadel till bestämd ort. Han ankom under nattens mörker, borttog i hemlighet den yttre vakten, sprängde porten och rusade in i staden, hvarest den yrvakna besättningen blef nedhuggen eller förjagad. Nu uppsökte han allt, hvad som i hast kunde medföras, och dref på sådant sätt tillhopa 900 boskapskreatur och 300 hästar. Dessutom funnos tusen vagnar, [ 391 ]lastade med bröd. Af brist på dragare och serdeles på tid, måste dessa qvarlemnas; men staden antändes och uppgick jemnte det stora förrådet uti rök. — — Wallenstein, orolig öfver den betydliga foran, sände till hennes ytterligare skyddande en betydlig styrka både till häst och fot under anförande af Sparre. Denne lade sig i försåt vid byn Burgthan för att passa på, derest några åt detta håll ströfvande svenskar skulle visa sig. — Gustaf Adolf å sin sida, likaledes orolig för utgången af Taupadels företag, ryckte ut i egen person med ett tämligt antal troppar. Helt oförmodadt stötte han på Sparren. Konungen, ehuru underlägsen, anföll häftigt, och lyckades att inom kort drifva kejserliga rytteriet på flykten; men fotfolket, till största delen irländare under Gordon och Lesly, drogo sig tillbaka uti en kärraktig skog, hvarest de gjorde ett förtvifladt motstånd. Konungen sjelf angrep dem, och under den häftiga striden föllo två eller tre hofsvenner vid hans sida. På slutet nödgades irländarne vika. En stor del af dem blef tagen tillfånga, deribland sjelfva deras öfverstar; äfvensom Terzky, Wallensteins svåger, och till och med Sparren sjelf. Denne hade redan en gång förut vid Frankfurt am Oder fallit i konungens händer. Då han derföre framfördes, utropade Gustaf Adolf: Min kära Sparre! Jag ser, att ni håller rätt mycket utaf mig, efter ni icke kan umbära mitt sällskap. Lesly och Gordon blefvo utan lösen återsända till Wallenstein, dels för att gälda hans förut visade artighet, dels som belöning för deras eget visade mod. Sparre och Terzky måste deremot följa konungen, som i sällskap med den rikt belastade Taupadel återvände till svenska lägret. Belöningar utdelades åt alla, som utmärkt sig. Befälet fick större och mindre skådepenningar, präglade med konungens bröstbild, och hvarje soldat en riksdaler i klingande mynt. Trenne ryttare, som öfverlemnade hvardera sin från fienden tagna fana, erhöllo också hvardera sina etthundrade riksdaler. Uti staden och lägret hölls allmän tacksägelse för denna betydliga framgång.

I början af skärmytslingarna kring Nürnberg ledo [ 392 ]svenska ströfpartierna mycken skada af de kringsvärmande kroaterna, öfverlägsna till antalet och försedda med snabbare hästar, lyckades det dessa sednare att mer än en gång öfverraska och nedhugga de förra; och det var derföre icke utan anledning som kroatanföraren Isolani fick tillnamnet svenskarnas gissel. Ändteligen föll det Gustaf Adolf in att i dessa förhållanden använda samma medel, som han i slaget vid Breitenfeld och ofta annorstädes hade med fördel begagnat. Han lät nemligen sina ryttare åtföljas af en hop fotknektar, hvilka med pikar och muskötteld mottogo de anfallande kroaterna. Detta lyckades förträffligt. Sedan de sistnämnde några gånger med egen och betydlig förlust erfarit, att denna nya uppfinning begagnades äfven vid ströfpartierna, började de visa mycket mindre stridslystnad än förut. Flere dagar gingo förbi utan något enda företag, och Isolani var högst missnöjd och förargad, både öfver sysslolösheten och öfver de lidna förlusterna, serdeles den vid Burgthan, och detta så mycket mer, som han för sina förut gjorda tjenster nyligen af Wallenstein till skänks erhållit 4000 riksdaler och en präktig spansk gångare. Han ville visa sig förtjent af en sådan belöning och red åter ut med sina kroater, öfverföll någre svenska ryttarehopar, nedhögg trehundra, dref de öfriga på flykten och återkom med tvenne eröfrade fanor till lägret. Han blef straxt bjuden till middag hos Wallenstein. Efter måltiden framtogos tärningarna och Isolani, berusad af seger och vin, spelte bort den förut erhållna penningesumman samt slutligen också den spanska gångaren. Wallenstein uti inre rummen blef underrättad derom och lät sin hofmästare på ögonblicket åt Isolani framlägga tvåtusen dukater. Denne sprang upp och in till hertigen för att förklara sin tacksamhet. Under samtalet nämnde Wallenstein likasom af en händelse, det han fått höra, att svenskarna väntade en betydlig fora från Würzburg. Isolani, utan att säga ett enda ord, gick ut, steg med sina kroater till häst, uppsökte foran, nedhögg tvåhundrade af betäckningen, förjagade de öfriga, [ 393 ]och anlände med alla vagnarna tillbaka till Wallensteins läger.