Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/89
| ← Krigshärarnas aftågande |
|
Gustaf Adolfs tåg till Saxen → |
ÅTTIONDENIONDE KAPITLET.
WALLENSTEINS TÅG TILL SAXEN.
Så snart Gustaf Adolf fick underrättelse om Wallensteins aftågande, beslöt han att dela sina troppar. Bernhard af Weimar med åttatusen man lemnades qvar för att beskydda Franken; med den öfriga delen gick konungen sjelf nedåt Bäjern för att draga kriget till dessa fiendtliga och på samma gång rika länder, fullända deras eröfring och slutligen intränga i Österrike.
Sedan Wallenstein och Maximilian lemnat Alte Veste, stannade de ett par veckor vid Forchheim för att låta tropparna hämta krafter efter det långvariga svältkriget. Derpå begåfvo de sig till Coburg. Uti denna stad inträffade underrättelsen om Gustaf Adolfs tåg mot Bäjern. Kurfursten ville naturligtvis ila sitt land till undsättning, och bad dervid om Wallensteins hjelp. Samma önskan yttrade också Ferdinand, hvilken återigen fruktade, att Gustaf Adolf skulle genom Bäjern infalla i Österrike och gifva luft åt dervarande både oroliga och talrika protestanter. Men Wallenstein var obeveklig. Det enda han gjorde var att genom några afskickade regementer tukta Österrikes bullrande bönder. Maximilian deremot kunde för sig och sitt land icke erhålla det minsta understöd. Denne furste beslöt derföre att skilja sig från kejserliga hären och föra bäjerska tropparna tillbaka till fosterlandets försvar. Afskedet visade hycklad vänskap och Wallenstein följde kurfursten ett långt stycke på vägen. Men denne lät sedermera ganska tydligt förstå sina tänkesätt. Han klagade att under tåget till Nürnberg hafva tillsatt många tappra krigare och 900,000 riksdaler i penningar, utan att derföre hafva vunnit det minsta annat än dagliga förödmjukelser, och dertill den harmen att ändå nödgas visa ett vänligt och gladt ansigte.
Orsaken till Wallensteins sist fattade beslut var måhända till en del begäret att förorsaka Maximilian nya förödmjukelser och förluster, likasom att både för kejsaren och verlden visa sitt oberoende; till en del också den plan, han uppgjort för sin egen verksamhet. Han ämnade nemligen eröfra Schweinfurth, Coburg och hela Franken, sedan intränga uti Thüringen, förena sig med den ditkallade Pappenheim, tukta de med Sverge förbundna furstarna af Weimar, Kur-Saxen och Brandenburg och derigenom antingen locka konungen uppåt Nord-Tyskland, eller också helt och hållet stänga honom ifrån Östersjön.
Denna plan blef redan i sin början rubbad genom hertig Bernhard, hvilken af Gustaf Adolf fått löfte på Franken och nu använde hela sitt snille för att skydda och bibehålla detta land. Uti Schweinfurth låg Karl Hård med vestgöta fotfolk. Vid de kejserligas annalkande ditskickades besättningen ur Königshofen samt Taupadel med sina dragoner, hvarförutan också Bernhard sjelf hastade till undsättning. Wallenstein med sina utmattade krigare vågade icke angripa en så väl försvarad fästning, utan ryckte med plundringar och mordbrand in uti baireuthska landet och derifrån till Coburg. Men som en blixt var Taupadel före honom och inqvarterade sina dragoner i dervarande slott. Wallenstein eröfrade, plundrade och brände staden och lät beskjuta och på tredje dagen storma slottet. Men läget var så fördelaktigt och dragonerna gjorde så tappert motstånd, att femhundra af de stormande jemnte flere deras anförare föllo på stället. Wallenstein fick i detsamma veta, att hertig Bernhard slagit den mot honom utskickade Isolani och nu skyndade till Coburgs undsättning. Han såg sig derföre tvungen att öfvergifva både denna fästning samt alla sina planer på Franken och Thüringen. Förbittrad tågade han genom Erzgebirge och kastade sig öfver södra Kur-Saxen.
Redan i början af sin vistelse bredvid Nürnberg hade han till detta landskap utskickat sextusen man under Holk, hvilken derstädes utan motstånd, men också utan barmhertighet, förhärjade, brände, plundrade hela södra delen. Efter honom kom snart Gallas med flere troppar, och slutligen Wallenstein sjelf med hela sin här. Landet blef öfversvämmadt ända inemot Elben, och alla städer, ja sjelfva Leipzig, öppnade med bäfvan sina portar för den fruktade fienden.
Johan Georg såg med smärta sitt härliga land denna gången icke blott hotas utan lida af krigets rysliga uppträden. Hans egna under Arnheim stående troppar hade förenade med svenskar och brandenburgare trängt djupt in uti Schlesien. Kurfursten befallde dem visserligen att skynda till fäderneslandets försvar; men detta gick så ovanligt långsamt, att mången misstänkte, det Arnheim enligt hemlig öfverenskommelse med Wallenstein med flit lemnade kurfursten i sticket, för att dymedelst tvinga honom att öfvergifva konungens parti. Men, om äfven Arnheim med hela saxiska hären infunnit sig, hade han likväl varit alldeles för svag för att hejda den öfverlägsna fienden. Kurfursten skickade derföre bud på bud till Gustaf Adolf, bedjande, uppmanande, besvärjande honom att hasta sin olycklige bundsförvandt till hjelp.