Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/2
| ← Om Oden och hans efterträdare |
|
Om Rolf Krake och konung Adil → |
ANDRA BERÄTTELSEN.
OM HJALMAR OCH INGEBORG.
FÖRSTA KAPITLET.
OM KONUNG ANE DEN GAMLE.
Den sextonde konungen af Ynglingaätten hette Ane. Han fruktade för krig, och satt derföre hemma i sitt land, varande mycket begifven på offer. Han blef tvenne gånger af främmande konungar besegrad och fördrifven, men öfverlefde dem båda och kom så åter till Uppsala välde. Sista gången var han 100 år gammal. Det säges, att han då hvart tionde år offrat en af sina söner åt Oden för att lefva längre, och att han fått 10 års lifstid för hvardera sonen. Så offrade han 9 söner och blef alltså 190 år gammal, och var han då så svag, att han beständigt låg till sängs och diade ur ett horn såsom ett spädt barn. Han ville dock lefva längre, och befallte derföre, att hans tionde son också skulle offras. Men Svearne tilläto det ej, och alltså dog Ane af ålder, utan sjukdom och plåga, hvarföre en sådan död efter honom kallades Anasot, och ansågs den af våra förfäder föga berömlig. Ane sjelf fick tillnamnet den gamle.
ANDRA KAPITLET.
OM HJALMAR DEN HUGFULLE OCH ÖRVAR-ODD.
På denna tiden lefde i Norrge en stor stridskämpe, som nyss börjat draga ut i härnad, och utmärkte sig för tapperhet. Hans namn var Odd, han kallades äfven Örvar-Odd, d. ä. Pil-Odd; ty han hade förtrollade pilar, hvilka träffade allt, hvarpå han måttade, och dock sedan kommo tillbaka till honom. Hans första krigsfärd var till Bjarmaland.[1] Han var der uti stora farligheter, men befriade sig genom tapperhet och mod, vinnande tillika stora rikedomar; så att han för denna resa blef mycket beryktad öfver hela Norden. Han öfvervann sedan ganska många vikingar. En vår, då han skulle fara ut i härnad, frågade han sin far, hvarest han kunde finna de tappraste män och det skarpaste motstånd, ty han tyckte sig nu vara fullväxt till de svåraste mannarön. Fadren sade då: «Du skall uppsöka Hjalmar den hugfulle och dess fosterbroder Tord Stafngalm, hvilka vistas i Uppsala i konung Anes hof, och äro hans landtvärnsmän, samt de styfvaste männer, jag vet.» Odd tackade för dessa ord och seglade derpå till Sverge. En afton lade han sina skepp vid ett näs och gick upp derpå. Då ser han, hvarest på andra sidan lågo 15 skepp, som tillhörde Hjalmar och Tord; men folket var uppe på land och anställde der lekar. Odd ville nu pröfva, om desse män verkligen voro så modiga, som det berättades, skiftade derföre sitt folk i två delar, och gaf befallning åt sin bror Gudmund, hvad göras skulle. Gudmund går med sin hop ut på näset, men Odd med sin upp uti skogen bakom Hjalmars folk. Nu uppgaf Gudmund och hans män ett stort härskri, straxt derpå gjorde Odd med sina män likaledes. Men det är berättadt, att Hjalmar och hans folk ej aktade något på det första ropet, och då de hörde det andra bakom sig, stannade de väl, medan det stod på, men fortsatte straxt leken igen, likasom ingenting varit å färde. Odd och Gudmund draga sig nu tillbaka och mötas. Odd sade: «Här lärer tarfvas mer än att skria och ropa, och dessa män månde ej frukta för strid.» «Hvad skall man då företaga nu?» frågade Gudmund. Odd svarar, «att på slika män borde man ej stjäla sig utan vänta tills morgonen.» Så skedde ock andra dagen: så snart det var stridsljust, härkläder sig Odd med sitt manskap och seglar mot Hjalmar. Hjalmar frågade: «Hvem råder för detta folk?» «Han heter Odd», svarade Odd sjelf. «Är du den Odd, som for till Bjarmaland?» frågade Hjalmar vidare. «Det är jag,» svarade Odd, «och vill jag nu röna, hvilken af oss är den käckaste karlen.» «Det må vi göra,» genmälte Hjalmar, «men huru många skepp hafven i?» «Fem skepp,» säger Odd, «hur många har du sjelf?» «Jag har femton,» svarar Hjalmar, «men icke bör mantalet mellan oss vara olika. Jag vill derföre bortlägga 10 skepp och gå emot dig med lika styrka.» «Manligen är det taladt», sade Odd. Derpå rusta de sig och börja den häftigaste strid, som varade allt till qvällen. Då läto höfdingarna hålla upp frisköld,[2] och Hjalmar frågade: huru Odd tyckte det hade gått om dagen? Odd lät väl deröfver. Hjalmar frågade: om han längre ville hafva denna lek? »Det vill jag,» svarar Odd, «ty än aldrig fann jag tapprare och handfastare kämpar.» Nu foro de till sina härbodar och läto folket laga om sig och förbinda sina sår. Andra dagen fortsätta de åter striden; och om qvällen, då frisköld hölls upp, frågade Odd, hvad Hjalmar tyckte om leken? «Väl,» svarade Hjalmar, «vill du leka längre?» »Det vill jag,» svarade Odd, «och nu skola vi som bäst pröfva våra svärd.» Då frågade Tord Stafngalm: «är det mycken rikedom att få på era skepp?» Odd nekade härtill, sägande sig denna sommar ej ännu hafva funnit några egodelar. »Här hafva då,» sade Tord, «de oförståndigaste män funnits, som strida endast af öfvermod och täflan. Det tyckes mig bättre, att vi gjorde bolag tillsammans.» «Väl likar detta mig,» svarar Odd, «men icke vet jag, hvad Hjalmar säger dertill.» Hjalmar utlåter sig dermed vara nöjd, blott Odd ville för sig och sitt folk gå in på Hjalmars vikingalag, «Den vill jag höra,» svarade Odd, »innan jag samtycker dertill.» Hjalmar sade då vilkoren, nemligen: 1) Att aldrig äta rått kött eller dricka blod, hvilket tycktes vara vargamat, ej mannamat. 2) Att aldrig plundra krämareskutor eller bönder, utan vid strandhugg[3] betala allting. 3) Att aldrig våldföra qvinnor. Den som bryter häremot skall mista lifvet, hvem han ock är. Odd underkastade sig dessa vilkor, och de ingingo alltså foster-brödralag. Detta tillgick enligt bruket på följande sätt: De lösskuro en ganska bred torfremsa, så att ändarna sutto fasta i jorden, och upplyftade remsan på spjut. Derpå trädde de båda männerna derunder, sårade sig och läto sitt blod flyta tillsammans i mullen. Sedan knäböjde de och svuro, »att ett och samma skulle öfver dem gånga; samt att hämnas hvarandras död, såsom bröder.» Alla Gudar kallades till vittne öfver denna ed, hvilken slutligen bekräftades med ett handslag. — Härpå draga fosterbröderna ut i härnad och vinna stora egodelar under sommaren. Om hösten bjuder Hjalmar Odd att fara med sig till Uppsala och öfvervintra der. Odd jakar härtill, och så skedde. Konung Ane emottog dem väl, och gaf Odd efter någon tid fyra gårdar.
Ane hade en dotter, som hette Ingeborg, och var hon den fagraste och visaste jungfru. En gång, då Odd och Hjalmar talades vid, sade Odd: «Hvarföre begär du icke konungadottern; ty jag ser, att eder håg faller väl tillsammans?» Hjalmar svarade: «Nog har jag begärt Ingeborg; men konungen vill ej gifta henne med någon, som icke har konunganamn.» «Då skola vi,» säger Odd, «till sommaren samla vårt folk och förelägga konungen tvenne vilkor: antingen att slåss med oss eller gifva dig Ingeborg.» Hjalmar svarade: «Icke må jag det göra, ty Ane är min konung, och jag har lofvat honom tro, såsom landtvärnsman»[4]. De suto der alltså vintern öfver. Om våren foro de ut i härnad och vunno stora rikedomar, ty ingen kunde stå emot dem, men om hösten kommo de åter att vintra öfver i Uppsala. På ett af dessa härnadståg fick Odd af en prinsessa på Irland en silkesskjorta, som var så gjord och tilltrollad, att intet jern bet på den, och så länge Odd bar henne, skulle ingenting, hvarken jern, eld eller vatten, skada honom, så framt han ej flydde; ty då kunde hon ej längre skydda honom. Odd tyckte sig häri hafva fått en kostelig ting, och lade aldrig af sig denna skjorta.
TREDJE KAPITLET.
ANDGRIMS SÖNER.
På Bolmsö[5] lefde denna tiden en kämpe, benämnd Andgrim, och hans hustru Eyvor. De hade tillsammans tolf söner. Den äldste het Angantyr och var hufvudet högre än de andra, samt tapprare och förmer än andra män. Han hade af sin fader fått det goda svärdet Tirfing, hvilket smiddes af dvergar åt Odens sonson Svafurlane, och hade den egenskap, att det bet på allt och gaf ständig seger åt den, som förde det. De öfriga elfva bröderna voro äfven stora kämpar, och ofta kom beserkagång öfver dem, så att de dråpo sina egna män, och gingo upp på land samt nedbröto träd och stenar. Derföre foro de ensamma omkring; dock fingo de ej någonsin motstånd, ty folket fruktade dem mycket och onda sägner gingo om dem kring länderna.
En julafton sutto dessa bröder hemma hos sin fader, och gjorde då löften om tillkommande bragder, såsom brukligt var. En af dem vid namn Hjorvard utlofvade då, att han skulle äga Ingeborg, konung Anes dotter i Sverge. Våren derpå reste alltså bröderna till Uppsala och trädde fram för Ane, då Hjorvard frambar sitt ärende, begärande straxt svar derpå. Ane började tveka, besinnande af huru stor ätt samt huru starka kämpar dessa bröder voro. Men då Hjalmar hörde Hjorvards begäran, steg han fram för konung Ane, sägande: «Kommer ihåg, herre, huru mycken vördnad och tjenst, jag har er bevisat, samt huru jag nu i många år beskyddat edert rike! Ty beder jag, att i viljen gifva mig eder dotter, den jag länge hafver älskat. Och är det tillbörligare, att i låten denna heder vederfaras mig, än dessa främmande berserkar, hvilka blott bedrifvit illgerningar både i edert och andras riken.» Ane kom nu i svårt val: slutligen sade han «sig ej kunna föredraga någon af dessa förnämliga män framför den andra, utan ville låta Ingeborg sjelf välja.» Ingeborg utlät sig då, «att hon ville hafva den till man, som vore henne väl känd af många goda egenskaper», tagande alltså Hjalmar. Hjorvard utmanade då denne på holmgång[6] på Samsö, kallande Hjalmar hvars mans niding, om han undvek detta envig, men Hjalmar sade sig nog skola komma. Derpå foro Andgrims söner hem. Då de berättade fadren sin färd och det tillämnade enviget, sade han, «att de behöfde goda svärd och vapen, ty de skulle nu träffa hårdtagna och starka vikingar».
FJERDE KAPITLET.
STRIDEN PÅ SAMSÖ.
På utsatt dag kommo Hjalmar och Odd till Samsö, hafvande med sig tvenne väl beväpnade skepp. Fosterbröderna gingo upp på landet för att efterse, om Andgrims söner voro komna. Hjalmar var fullväpnad; men Odd hade blott en yxa i handen, att dermed hugga ämnesträd till ett block, som gått sönder på skeppet. Under det desse voro borta, kommo Andgrims söner till deras skepp, och föll då berserkagången på dem, så att de beto i sina sköldar, skriade högt, och gingo sex in på hvardera skeppet, huggande ned allt, som förekom; men der voro så frimodiga svenner inombords, att ingen flydde, utan hvar och en försvarade sig och föll på sin plats. Då alla voro slagna, ropade berserkerna: «Ljugit har vår fader Andgrim, då han sagt dessa vara starka och hårdtagna män, och borde vi väl fara hem och dräpa den usla gubben till lön för hans lögn.» Derpå lade de hvar och en af besättningen på dess plats vid årorna, och funno de då, att båda styrmännen feltes, hvaraf de förstodo, att Hjalmar och Odd ej voro bland de slagne. Då föll berserkagången af dem, och blefvo de efter vanan svaga och matta som sjuklingar.
Hjalmar och Odd återvände nu och fingo se berserkerna samt hvad de gjort. Då qvad Hjalmar:
De skarpa karlar
Från skeppen stiga,
Tolf bröder tillsammans,
Att bryta våra brynjor.
Vi skola i afton
Oden gästa,
Två tappre män;
De tolf månde lefva.
ord af Hjalmar. Men Odd svarade härpå:
Det skall jag svara
På sådant ord.
De skola i afton
Oden gästa,
Tolf berserkar.
Vi två skola lefva.
«Eller kanske du vill fly till skogs?» sade Odd. Men Hjalmar svarade:
Aldrig vi fly
För fiender några;
Skulle de också
Synas oss skarpa.
Då skyndade Odd till skogen och högg sig en klubba, hvarefter fosterbröderna gingo ned mot stranden, där de mötte Andgrims söner. En af dem var hufvud högre än de andra och hade ett svärd, som lyste likt solstrimmor. Det var Angantyr med svärdet Tirfing. Då sade Hjalmar: »Vill du, fosterbroder, slåss mot Angantyr ensam, eller mot de andra elfva?» Odd svarade: «Jag vill slåss mot Angantyr, ty jag litar mera på min skjorta än på din brynja». Hjalmar svarade: «Tycker du det vara svårare att slåss mot Angantyr, så vill jag göra det. Eller hvar foro vi någonsin fram, der du gick före mig, då det gällde?» «Illa gör du nu», sade Odd. Men Hjalmar ville ej annorlunda. Derpå kommo de öfverens med Angantyr, att den, som fölle, skulle ej af de efterlefvande plundras, utan sättas i hög med sina vapen och dyrbarheter. Sedan gingo Hjalmar och Angantyr mot hvarandra med stora hugg, så att ingen någonsin sett hårdare anfall; men Odd ropade på de andra elfva, sägande:
En skall mot en
Stånda i striden:
Om männer i ären,
Och modet ej fattas.
De jakade härtill, och Odd och Hjorvard gingo emot hvarandra. Silkesskjortan hjelpte dock så väl, att intet bet på Odd, men han utdelade så tunga slag med klubban, att han fällde Hjorvard först och sedan de andra elfva bröderna, hvar efter annan, och hade ändå ej fått något sår. Då gick han dit, der Hjalmar och Angantyr hade kämpat. Angantyr var då fallen, men Hjalmar satt lutad mot en tufva på marken. Odd gick till honom och qvad:
Hur är dig, Hjalmar?
Har färgen du skiftat?
Svårt du besväras af
Såren, de stora.
Skuren är hjelmen:
Sliten är brynjan.
Ditt lif jag ser nu
På sista resan.
Hjalmar svarade:
Sår har jag sexton
Och sliten brynja.
Mörkt är mig för ögon.
Jag mägtar ej gå.
Angantyrs svärd
Skar mig i hjertat
Med hvassa udden,
Härdad i etter.
«Nu har jag fått den största skada, jag kan lida i lifvet,» sade Odd, «och hafva dina råd illa lyckats; annars skulle vi här hafva fått en herrlig seger». Hjalmar svarade: «Hvar menniska skall dock en gång dö. Men nu skall du föra denna min afskedssång hem till Sverge.« Började så qväda:
På fjället jag hade
Fem fullgoda gårdar;
Dock leddes jag alltid
Att lefva på landet.
Nu utan lifshopp
Ligga jag måste,
Sårad af svärd,
På Samsö strand.
Men tärnor ej skola
Spörja på landet,
Att nånsin jag hafver
Hejdat för huggen.
Månde det fägna
De fagra tärnor,
Att de ej höra
Huggrädd mig vara.
Kongsdottren fagra
Följde mig på väg,
Ytterst i skären
Vid Agnefit.
Sannas lär sagan,
Som hon mig sade,
Att hon ej mera
Månde mig se.
Svårt var att skiljas
Från sången, den fagra,
Som tärnorna sjöngo
I Sota-skär[7].
Men skeppet det framsköt
Snällt uti farten.
Och fjerran jag for
Med fasta vänner.
Bär nu till kongssal
Brynjan och hjelmen.
Dem du för alla
Der skall visa.
Hjertat lär hvälfvas
Hos konungadottren,
När brynjan hon ser
För bröstet huggen.
Drag nu af handen
Gullringen röda;
Gif den min unga
Ingeborg.
Han skall hos henne
Hugfästa sorgen,
Att hon ej mera
Månde mig se.
Nu lemnade Hjalmar ringen åt Odd. Sedan begärde han att blifva förd till Uppsala och ej höglagd bland dessa onda och trollslika berserkar. Derpå helsade han till alla sina stallbröder, och qvad slutligen:
Dricka med kungen
De kämpar många
Ölet med lust
Uti Uppsala stad.
Mången man mödes
Af mjödet, det myckna;
Men mig stänga såren
Här på stranden qvar.
Korpen nu sunnan
Kommer från heden.
Flygande örnen
Följer honom efter.
Han skall suga
Skummande blodet.
Jag örnastek skurit
Nu sista gången.
Derpå dog Hjalmar. Odd drog då alla berserkerna tillsammans, låtande hvar och en behålla sina vapen, och lade Tirfing under Angantyrs hufvud. Derpå uppkastade han stora högar öfver dem. Likaledes gjorde han med sina egna män. Sedan bar han Hjalmar ned på skeppen. Det är berättadt om Odd, att han trodde hvarken på Oden, Thor eller några andra gudomligheter, utan blott på sin egen styrka och lycka, som säges hafva varit så stor, att blott han hissade segel, fick han medvind, hvart han ville. På detta sätt skall han nu hafva seglat till Sverge. Han drog skeppet i land, tog den döda Hjalmar på sina skuldror, och gick så till Uppsala. Der lade han Hjalmar utanför salsdörren, och trädde sedan in, hafvande dess hjelm och brynja i handen. Dessa lade han ned framför Ane och berättade Hjalmars fall. Sedan gick han till Ingeborg, der hon satt på sin stol, och höll på att sömma en mantel åt Hjalmar. Odd träder fram för henne och säger: «Hjalmar helsade och skickade dig denna ring i sin dödsstund.» Ingeborg tager emot ringen, ser på honom, svarar intet, utan dignar död neder. Då tog Odd och bar ut henne och lade henne i Hjalmars armar, sägande: »Nu skola de döda njuta den sällhet, som ödet nekade de lefvande.» Odd sade sedan, att arföl skulle drickas efter Hjalmar, och han och Ingeborg begrafvas i samma hög. Konung Ane lät göra som Odd ville, och blef alltså öfver dem en dråplig hög uppkastad. Men Odd for sedan vida verlden omkring, och ingen kunde någonsin besegra honom. Han kom ock till Jerusalem och blef kristen, och det finnes ganska många berättelser om hans bragder. Men de stora högarna öfver kämparna på Samsö syntes i många hundrade år, och en saga gick ibland folket, att om natten brunno stora eldar derur och starkt buller och dån hördes öfver hela ön ifrån de högsatta berserkarna.
- ↑ Bjarmaland ligger i Ryssland söder om Hvita Hafvet.
- ↑ Frisköld kallades en hvit sköld, som upphöjdes till fridstecken.
- ↑ Strandhugg kallades, när sjöfolket gick upp på land och tog sig, hvad som behöfdes.
- ↑ Landtvärnsman kallas den, som åtagit sig att värna och försvara ett land mot fiendtligt anfall. Landtvärnsmannen skulle alltid vara en stor och ansedd kämpe.
- ↑ Bornholm.
- ↑ Holmgång betyder envig, ty det hölls vanligtvis på holmar i sjön, eller på de små utstakade platser på landet, hvilka då också kallades holmar.
- ↑ Utanför Sotholms härad i Södermanland.