Bref om Theatern/Fjerde brefvet

←  Tredje brefvet

Bref om Theatern av Okänd Fjerde brefvet

Femte brefvet  →

FJERDE BREFVET.

Det är en heder för hufvudstadens publik, att de försök, som från theatern under de sednare åren blifvit gjorde, att locka åskådare genom rysligheter och skräckscener, hafva misslyckats. Stamfrun med hela sin gamla reputation, har icke vunnit bifall, oaktadt de spelandes förtjenster, och på samma sätt har det varit med flere stycken af samma skola. Må man icke säga, att dessa stycken på sin tid haft ett stort tillopp i Tyskland; det torde vara svårt att inse, hvarföre hvar och en öfvergående galenskap, som haft sin lysande period i ett annat land, skulle äfven hafva det hos oss, och att den här skulle införas, just då man i moderlandet började småskämmas deröfver. Eller skulle det vara med de tyska snille-alstren likasom med de franska mod-artiklarne, att då de blifvit för gamla på hemorten, skickar man dem till norden.

Hvad moraliteten angår, har den varit sådan, att inga föräldrar, som haft begrepp om vådan af theatraliska framställningar der sinligheten ligger till grund för handlingen, vågat låta sina döttrar se ett stycke då det första gången blifvit uppfördt.

Men inhemska talanger hafva åtminstone blifvit uppmuntrade och Originalstycken gifne!! Det är sannt; men, med undantag af några små pjeser, hvilka åtminstone varit så goda som flere af de antagna öfversättningarne, lära icke mer än två originaler hafva blifvit uppförde, neml. Birger Jarl eller Stockholms anläggning och Svenskarne i Neapel. Den förre gafs under det Direktionen hade Tidningarne till sina gynnare, och derföre ansågs äfven denna uselhet såsom dräglig. Det är likväl icke gerna möjligt att tänka sig någonting sämre på Svensk theater uppfördt, och man kan tryggt påstå, att ett sådant arbeter af ingen föregående Direktion skulle blifvit antaget. I jemförelse ned Birger Jarl är Svenskarna i Neapel att Mästerstycke. Båda styckena hafva likväl det gemensamt att de bära historiska namn, utan spår till historiska karakterer. I Birger Jarl står dem lilla svaga händelsen i alldeles ingen förbindelse med anläggningen af Stockholm, och något motif till denna anläggning förekommer icke, ehuru många historien erbjuder. Birgers syn eller dröm är en så fullkomlig hors d'oeuvre, som någonsin i en opera varit synlig, om man icke snarare ville kalla den en karrikatyr på drömmarne i Gustaf Wasa, ty Birgers ändamål med Stockhölms anläggning var icke dans och illuminationer och svarta taflor. De båda Konungar, hwilkas statyer visas, voro visserligen i alla afseenden stora, men hvarken härstamma de ifrån Birger eller hafva de gjort någonting särskilt för Stockholm. Dessa granlåter, jemte musiken, lockade utan tvifvel publiken de gånger som pjesen gaf folk; men icke behöfver man sammansmörja ett skådespel för att framkomma med schene rariteten. Svenskarne i Neapel är ett ämne, som två gånger förut blifvit behandladt. Ingen mer än Herr Ling har uppfattat den rent romantiska sidan deraf. Han har likväl icke gjort en tragedi för theatern, hvilket är en alldeles särskilt konst, som endast genom vanan kan förvärfvas; men som tyckes vara fransmännen medfödd. Herr af Darelli har insett, att om den hel. Brigitta framställes på Scenen, kunde man icke gifva henne en underordnad roll, och hon är derföre i hans tragedi alldeles utesluten. Herr K. har velat skrifva ett historiskt skådespel utan att i det ringaste följa historien, ett försök, som, äfven, om det lyckades, icke skulle förtjena att efterföljas. Hans tragedi bar blifvit med kanske allt för mycken bitterhet recenserad; men utom denna recension skulle den svårligen gifvit folk så många gånger, ty en pjes utan handling, kan aldrig intressera. Att språket i Herr K:s arbete är vida bättre än i Birger Jarl är knappt någan förtjenst.

Det har eljest varit en sällsamhet, att i de nyare dramatiska produkter, som till uppförande: blifvit valde, höra ett vårdadt språk. Utom det vanliga, att öfversättaren icke förstått meningen i originalet, får man ofta höra ordvridningar, som alldeles icke äro Svenska, och ord nyttjade i en helt annan mening, än de i Svenskan äga. Man måste således förmoda: antingen att pieser esomoftast antagas utan granskning, eller att de som skola granska, icke förstå språket tillräckligt.

För öfrigt kan man icke klaga på brist öfver nya stycken; aldrig har man förr på en enda termin, gifvit så många. Men detta har varit nödvändigt då man väljer sådant, som stundom efter första representationen icke får åskådare, och som efter några fåfänga försök att påtrugas allmänheten, måst öfvergifva. Besväret att inöfva ett dåligt stycke, är likväl detsamma som att inöfva ett godt, och då man har svårt att finna goda skådespelare är det lindrigast sagdt obetänksamt, att genom en obehörig ansträngning påskynda den slapphet, som förr eller sednare blir en följd deraf. En theater behöfver icke allenast bushålla med penningar utan äfven med de spelandes och sjungandes krafter. Det är redan alltför mycket, att de första sujetterna nödgas uppträda i hvart och ett obetydligt efterspel.

Då en pjes, som första gången uppföres, icke är talrikt besökt, bevisar detta i allmänhet, att publiken icke har förtroende till Direktionens omdöme, Ett sådant förhållande har ganska ofta, under de sednare åren, inträffat, och publiken har alltid haft rätt. Man kan visserligen antaga, att de som vanligen besöka Spektaklerna högst utgöra en tiondedel af Stockholms invånare; men äfven denna tiondedel är tillräcklig för sju fulla hus. Spektaklerne besökas dessutom mycket af resande, och många åskådare komma flere gåpger att se ett stycke, hvaraf de varit roade. Konsten att locka till sig åskådare består icke deri, att man inkastar i Dagbladen underrättelser om de njutningar, allmänheten har att vänta, äfven då grannlåten icke består i något annat, än att taket blifvit hvitlimmadt; goda stycken behöfva icke sådana förord, och man har redan hunnit så långt, att dessa vinkar förlorat den verkan, som de måhända fordom haft — emedan man vet hvarifrån de komma.

Flere gånger har man hört det ryktet, att theatern skulle upplösas, och anledningen dertill har förmodligen varit en Kongl. Maj:ts nådiga proposition under sistledne Riksdag, hvaruti ett sådant förhållande antydes — Att den ekonomisak och financiella ställning, hvaruti theatern nu befinner sig, icke kan räcka rätt länge, tyckes vara lätt att inse; ty då skulden oupphörligen ökar sig, åtminstone genom räntorna, ^[1] och ingen amortissements-fond blifvit anslagen, måste utvägarna att betäcka den, en gång upphöra, och det är nog förvånande, att detta icke redan skett. I moraliskt, ästeliskt, stundom äfven i artistiskt afseende bar theatern redan hunnit den punkt hvarunder den icke gerna kan falla; utan att uppenbart blottställa sig för allmänna oviljän, och således är, i detta fall, någon förhoppning. — Att med moralitet icke någon annan än scenens kan komma i fråga, behöfver förmodligen icke anmärkas, men öfver denna äger hvar åskådare en ovilkorlig domsrätt.

Stockholm kan likaså litet som någon annan hufvudstad nmbära spektakler, och att det finnes personer, med upplysning, som påstå, att icke åtminstone två theatrar der kunna bära sig, bevisar huru svårt det är att göra sig fri från de skråprinsiper man en en gång gillat. Med antagandet att icke mer än en theater i hufvudstaden bör finnas, är det: likväl inconseqvent att ordnarne få gifva skådespel och taga betalning för entréen. Den som ville inrätta en enskilt theater, behöfde ju blott söka tillåtelse att stifta en Orden, och låta hvar inträdes-biljett anses såsom en kallelse att vara ordens ledamot.

Det gifves andra, som icke blott fordra en fullkomlig frihet i denna väg, men tillika påstå, att hufvudstaden bör, likasom de andra städerna, sjelf draga försorg om sina nöjen. De hafva rätt om de kunna bevisa, att theatern icke har annat ändamål än att roa sysslolösheten, och i detta fall vore allt, hvad som af allmänna medel dertill användes, ingenting annat än bortkastade penningar. Men om staten icke är blott ett räkningscollegium, om det gifves högre syften, än de som med siffran kunna uppställas, då torde det icke vara utan en väsendtlig nytta att understödja en inrättning, hvars afsigt bör vara att uppmuntra litteraturen och de sköna konsterna, lifva fosterlandskänslan, genom skämtet hejda dårskaperna, genom sanna taflor göra brottet afskyvärdt och dygden älskad. Men om ingenting af allt detta verkställes, om theatern, i stället att bestraffa våra egna dårskaper, inympar dem som eljest icke så lätt skulle blifvit nationella, om den genom tvetydigheter, eller ännu värre, genom tydliga berättelser och allusioner, framställer sådane saker för hvilka blygsamheten bör skonas, och icke ens godtgör allt detta med sådana stycken af verklig jovialitet, hvaråt man skrattar, utan att det sker på någons bekostnad, då förtjenar den visserligen icke att staten för dess uppehållande gör några uppoffringar, emedan den motverkar sin bestämmelse.

Men, frågor man, hvem skall slutligen betala theaterns skuld, ty om den äfven några år bortåt kan betäckas, kunna resurser af detta slag icke vara gränslösa? — Då denna fråga en gång kommer att allvarsamt företagas kunde möjligtvis hända; att theaterns upplösning deraf blefve en följd, åtminstone för någon tid, emedan ett Hof och en hufvudstad icke kunna nöja sig med en sådan, som man träffar i alla småstäder, det vill säga hvad dekorationer, kostymer och yttre prakt angår; ty i anseende till smak och ästetisk förtjenst har man redan några år nödgats hålla till godo hvad som vankats.

1. På de flesta lånen betalas 5 procents ränta; 1834 erhölls från Kongl. Stats-Contoret af Choleramedlen ett räntefritt förskott af 10,000 R:dr, och Herr Presidenten Westerstrand har åren 1833, 35 och 36 ädelmodigt förskaffat 25,000 R:dr, för hvilka ingen ränta i räkningarne upptages.