Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Oden/Första akten
| ← Sceneri |
|
Andra akten → |
FÖRSTA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
ODEN.
Berömde fosterbarn af tappra fäders bygder,
Som ägen deras jord och öfven deras dygder,
Bevisen er i dag en lemning af det blod,
Som Asiens gränsor fyllt med ryktet om sitt mod.
Ett folk, som verldens skräck och verldens afund väcker,
Som hennes välden lagt i aska eller band,
Från Tiberns strand i dag mot Schytiens hällar sträcker
Den boja, som det höjt i sin förmätna hand.
Med Grekland i sin makt, med Asien deldt och plundradt,
Rom, dock ej riktadt nog, och dock ej nog beundradt,
Till Odens glömda thron ett stormigt öga vändt.
Må det från dessa fält ej andra byten bära,
Än ärr af våra jern, än minnet af vår ära,
Och bäfvan för ett folk hvars mod det icke känt.
I spetsen för en här, som kufvat hundra länder,
Som stormat klippors höjd och fästen bryta vet,
Pompé vår forne vän, Pompé, — hvad trolöshet,
I dag med högmod går att skaka dessa stränder!
Som annan mur ej fått än Schytens tapperhet.
Egypten som han gick att skydd och bojor skänka,
Som Ptolomei död i Roms beskattning lagt,
Egypten ser ej mer, betungadt och försagdt,
Kring Nilens rika strand hans legioner blänka.
På hämdens vingar förd han ljungar, stat från stat,
Att krossa i sin flykt en slagen Mithridat,
Och med hans sista blod hans brutna thron bestänka.
Men hämden gör ej nog, om segern i hans spår
Ej flyger, medlertid, att i hans bojor sänka
Hvart fritt, hvart lyckligt folk från Nilens strand till vår:
Nationer, hvilkas lugn han ej hör opp att kränka.
Så länge för hans namn en enda återstår.
SIGURD.
Må han ett fruktadt namn till jordens gränsor föra.
Men, Oden, vore han i vishet mer än du,
Och ägde han som Thor att dundrets vagnar köra,
Och klöfve, med sitt svärd, han dessa fjäll i tu,
Oss Asar skall han ej till sina trälar göra,
Så länge i mitt bröst mitt blod är varmt ännu,
Och mina kämpar än sin höfdings stämma höra.
ASMUN.
Sarmaten bleknar ej vid frågan om hans blod,
Och äfven stupande han lärt sin lager knyta;
Men pröfvom, pröfvom först, förrn vi af segern skryta,
Mot fiendernas bröst vårt stål och våra mod.
Emot en fruktad här vi våra tjäll försvara,
Vår klokhet, våra svärd, stå här på lika prof.
Vi hafva tapperhet, men också råd behof.
Den vise trotsar ej en öfverlägsen fara;
Han vet, tills lyckan dömt, att ordens högmod spara.
ODEN.
En hvar ännu bland oss de dagar minnas kan,
Då andra tänkesätt af Thildas far man hörde;
Då hans försigtighet ej allt betänkligt fann,
Och segerns storhet, mer än farans, honom rörde.
Frid Asmun! Släck ett hat som alltför brottsligt brann,
Om det en dag till köld mot staten dig förförde
Mig flyr ej, med hvad rätt en höfding och en far,
Hvars blod på stridens fält för fosterlandet flutit,
Bort vänta sig att se det band omsider knutit,
Som mellan våra barn af oss beslutit var.
Men statens väl för vårt ett företräde har,
Och ett beslut som dröjs, är derför icke brutit.
ASMUN.
Den stund man väpnar sig för en gemensam bygd,
Är brottsligt vald kanske, att kalla minnet åter
Af enskilt oförrätt och brutna löftens blygd;
Men om ett hämdbegär förvillade min dygd,
Det vore då mot dig, ej dina undersåter,
Jag riktade mitt hat, jag väpnade min hand.
Räds för dig sjelf: du vet, att Schyten ej förlåter.
Men räkna på hans blod, så snart ett fosterland
Och äran gifva lag, att han det rinna låter.
Dit går han; längre ej; han har ej andra band.
ANDRA SCENEN.
VÄPNAREN.
En romersk Drott, — Legat ur fiendernas läger,
Begär på löftens tro att synas inför er.
Han bjuder Asa-folk Roms vänskap, som han säger.
ODEN.
Väl. Romarn träde fram. Mitt ord jag honom ger,
I dessa kämpars namn, att synas utan fara.
Säg han skall trygg bland oss, som i sitt läger vara:
Den sig till oss förtror, är ej vår ovän mer.
(Väpnaren går.)
Pompés och Roms Legat i Asarne skall finna
Ett folk till vänskap lätt, ej lätt att öfvervinna.
TREDJE SCENEN.
MILO.
Förgätne boningsmän af obebyggda fält,
Som bergen låna skydd och skogarne ge föda.
J hälsens af ett folk, som fruktadt, stort och sällt
Af hundra segrars namn, och seklers långa möda,
Vill lydas, från i dag, jemväl i edra tält.
Med makt af höfvidsman för tjugu legioner,
Som ila, under skygd af romerska baner,
Att tämja vilda folk, att ge och bryta throner
Och föra segerns glaf så långt som dagen ser,
Pompé sig yttrar här, igenom mig, till er:
Hans minne, som han tror, ej än hos er försvunnit.
Ert land i trenne år ett skydd i honom funnit,
Har sett hvad han som vän, som fiende förmår.
Sjelf mins han och gör rätt åt edra kända dygder,
Er sinneshöjd, ert mod, er kärlek för de bygder,
Der fädrens aska göms och deras enfald rår.
Han vet, i lefnadssätt, hur långt er stränghet går;
Att marken är, hos er, den bädd hvarpå man hvilar,
Att eder rikedom i rustningar och pilar,
I hjordar och i frukt, och ej i guld består.
Han ärar edert hat för dessa veka seder,
Som Asiens östra del despoter underlagt,
På fältet veklingar, och kungar blott i prakt.
Men han förmodar ej J vågen mäta eder
Med Rom, dess kända namn, dess lycka och dess makt.
Om någon rätt hos er välgerningarna lemnas,
Kanske att hvad han gjort har värde nog att nämnas.
I hvilka lagrars skygd, J kämpar! om ej hans,
Satt Schytien oförstördt och sina hjordar skötte,
Då Asien blixtrade af höjda vapnens glans,
Och härar vid dess gräns med härar sammanstötte?
Hvem värde edra tjäll mot Parthens ströfveri,
För Mithridats försåt, Tigrans förräderi,
Och lågan af det krig som omgaf edra länder?
Ännu som eder vän han nalkas edra stränder;
Må hans förtjenst, mot er, hans enda vapen bli,
Och rycken fridens palm ej våldsamt ur hans händer.
I Roms och segerns namn, han fordrar nu af er
Den öfverherrskapsrätt, som vapnens framgång ger,
Och verldens kända folk åt Latiens fanor svurit!
Betänken edert svar och edra företag;
Det svärd han till ert hägn förut med lycka burit,
Förhindren att det lyfts till edert nederlag!
Gån hellre åt hans makt att fredligt öfverlemna
Hvad annars krigets rätt med ångradt blod beskär;
Och svärjen, vid hans fot, den lydnad han begär
För Rom — och den som Rom till er regent skall nämna.
J veten om Pompé är van att blifva lydd.
J kunnen göra val emellan Roms beskydd,
Och allt det tömda blod som skall ett afslag hämna.
ODEN.
Ditt högmod, — eller ock det budskap som du bär,
Hvad bör, — jag vet det ej, — vår större undran väcka?
På dessa hjeltars tro begär du synas här,
Och du försöka djerfs att dem med hot förskräcka?
Långt bör du, Roms Legat, rätt långt begreppet sträcka
Om våra löftens helgd, att midt inför vår här,
Med detta fega språk ett folk af kämpar gäcka.
Vi hafva ej begärt det skydd Pompé oss gett,
Vi veta i behof att sjelfve oss försvara;
Vi honom som en gäst i våra hyddor sett,
Och aldrig som ett värn i våra länders fara.
Så väl som sitt beskydd, sitt hot han kunde spara:
Att lefva eller dö, för Asarne är ett,
Så ofta frågan, är att friheten bevara.
Vi söka ej ett namn, en fåfäng värdighet.
Pompé med sitt beröm vårt högmod ej förleder.
Men om han känner oss och känner våra seder,
Så vet han vårt förakt för våld — och trolöshet.
I hat för dessa brott, som menniskan förnedra,
Och hjelten framför allt, — kanske vi längre gått
Än andra, som sitt mod af länders plundring hedra,
Och smickra sig att se i oss — barbarer blott!
Vi förevita ej din höfding hans bedrifter;
Hans lycka skyddar dem: men — Asars fordne vän,
Har han, som vår tyran, bort synas här igen?
Vill han vi skola stå på våra fäders grifter
Och le mot bojan blott, och ropa: gif oss den!
Men du begär ett svar, och vårt beslut du frågar.
Gack ut på våra fält, och räkna, hvart du går,
De redan dragna svärd, de redan spända bågar,
Se der det svar vi ge: ett svar, som Rom förstår!
Säg, att det af en Kung sig valet kan bespara.
Kan hända är det än för tidigt företag,
Att bjuda om ett land der Oden skipar lag,
Att bjuda om en thron, som Asarne försvara.
Då först, när qvinnors flykt och brända tält förklara
Mitt väldes undergång och minas nederlag,
Befaller Segrarn här: till dess — befaller jag.
MILO.
Du går att af hans arm de lydnads pligter lära,
Som vägrats åt hans råd utaf ditt öfvermod.
Far fort; men känn med skräck det ansvar du skall bära
för Schytiens undergång och dina kämpars blod.
(Han går.)
FJERDE SCENEN.
ODEN, till Milo i det han går.
På fältet möten oss, — och hotets nesa sparen!
Upp kämpar, rusten er, försvaren er, försvaren
Er frihet, templens helgd, naturens, hjertats band.
Gån, och vid Romarns bröst förkunnen hvem J ären;
Förskräckelse och död i hans cohorter bären,
Och sänken med en arm, som hämnat edert land
Hans hals i samma jern han smidt åt eder hand.
(Han stiger opp ifrån thronen.)
Mitt kall, som vägrar mig att vapnens omsorg taga,
Till dess för Gudarna jag burit offrens blod,
J kämpar, lika sent för faran, och ert mod,
Er Konung frihet ger att stridens pansar draga.
Den ära och den rätt att eder hämd ledsaga,
Näst Oden, hörde då till Yngve, till min son.
Men, då i andra land han gått att värdig blifva
Den thron —
ASMUN.
Som likväl nu hans arm, så långt ifrån,
Ej kan, mot Roms förtryck, ett saknadt bistånd gifva!
ODEN.
Han skall förtruten se, att han ej dela fått
Med mig sitt folks befäl, i fosterlandets fara;
Bland Schytiens hämnare, att Yngve saknats blott
Och att det var hans blod, som ödet velat spara,
Då tusen kämpars lif i ädel våda stått:
Men då han, skild från oss ....
ASMUN.
Han det ej borde vara.
Hvad är det, hvilka ljus, hvad nya dygder, — svara, —
Som längst på Nilens strand din son att söka gått?
Begär han veta mer än fäderne förstått?
Begär han sig ett namn för högre dygder göra?
Man lär, i andra land, försmå sitt eget blott.
Hans vishet vare den, att sina kämpar föra,
Och hans förnämsta dygd, att ej förstå de brott,
Som hundra throner sänkt och hundra folk förstöra.
EN HÖFDING, som träder fram invid Asmun.
Ja Oden — Asmuns tal är fullt af billighet.
Du ej ditt trogna folk en höfding bort beröfva,
Som du med all din makt, all din förslagenhet
Oss ej kan återge, då vi hans arm behöfva.
Hvad söker han för ljus, hvad nytta skördar han
Att andra länders bruk och deras visa skåda,
Om, under samma tid, en segrande tyran
Beröfvar honom det, der han var född att råda?
Du känner, för din son, vår kärlek och vår tro;
Du vet hvad segern plär af höfdingen bero;
Förundra dig då ej, om dina kämpar vika,
Om dina höfvidsmän sig förespå med harm,
All segern, tills i dag, så trogen deras arm,
Kanhända ger ett prof, att deras vapen svika.
ODEN.
Välan. Försagda Folk! gå, Romarns offer blif.
För bristen af ditt mod, din Konung skulden gif.
Bryt ut, — var orättvist — tänk ej han deraf röres.
En blind, en knorrisk hop i dig han endast ser,
Hvars harm är böljans gny, då hon mot klippan föres,
Hvars djerfva trots ett ord skall slå med blygsel ner!
(Han går till thronen, stiger opp ett trappsteg,
fattar Svärdet, som är fäst deröfver, och
upphöjer det inför menigheten.)
Sen stridsmän denna glaf, af Brage fordom buren,
Och hvarvid trolös ed var aldrig strafflöst svuren!
(Han träder ner i midten af det församlade Folket.)
Nu — hören höfvidsmän! och kämpar, närmen er:
Vid Asa Gudars hägn, som mina steg ledsaga,
Som läna råd och skydd åt Odens företag,
Och hvilkas fordna vård er tacklöshet i dag
Dem gåfve rättvis grund att från er återtaga;
Vid dessa Gudars makt, — vid Brages glaf — jag svär:
"Att samma ögonblick af tvekan eller fara,
"Som Yngves arm behöfs att Asa thron försvara,
"Skall Yngve visa sig i spetsen för sin här".
ASMUN, med förställning af ett slags helig vördnad.
Helgd vare dina ord! — Men faran står oss när,
Men striden vill en arm, af den hon riktad blifver,
Och dina kämpars röst en höfvidsman begär.
ODEN.
Jag undersöker ej hvad missförstånd dig drifver,
Om, i en dotters barm, det sår som blöder än,
Dig ej mot Yngves far ett hemligt vapen gifver.
Jag skyr att tro ett brott, förlåter dig din ifver,
Gör rätt åt din förtjenst, än mer — belönar den.
(Han tar ett svärd af sin vapendragare).
Tills Gudarne bland oss den höfding återkalla,
Hvars saknade befäl man Oden förebrår,
Dig, Asmun, jag förtror att Asa-Här befalla,
Bekläd med glans ett kall, som billigad af alla,
Jag egnar åt ditt mod, din vishet, dina år.
(Han lemnar honom svärdet.)
EN HÖFDING, med handslag:
Sätt lycklig segerns krans på dina hvita hår.
EN ANNAN.
Se fruktad slagnas hop för dina fötter falla.
ODEN.
Gån kämpar med det mod, som segerns visshet har,
I edra makars famn och edra tjälls förvar
Att väpna edra bröst mot fiendernas skaror;
I det att eder Kung det offer företar,
Som fäster Gudars hägn vid edra striders faror,
Du, Asmun, tag ditt rum för hären.
(Till Sigurd.)
Du blif qvar!
FEMTE SCENEN.
ODEN.
Hans hy förbytte sig, hans blick förvirrad var.
Han väntade sig ej den ära honom hände.
SIGURD.
Han teg, men hämden log i hvarje blick han sände.
ODEN.
Det prof af gunst han rönt, bör evigt släcka den.
SIGURD.
Hos Asmun? åt hvad hopp du törs dig öfverlemna!
Är han ej Schyt, och far, och förolämpad vän?
Har han ej mer sin skymf, och Thildas död att hämna?
ODEN.
Hans dotters? Hon är död?
SIGURD.
Nej. Men ifrån den dag
Din son det afstånd sökt som hennes stolthet sårar,
Man våren tvina ser i hennes anletsdrag,
Och hennes öga skymdt af evigt gjutna tårar.
Med hvar förnyad sol man darrar för det slag,
Som går med hennes lif att hennes kärlek sluta:
Räds, Oden, räds min Kung de sörjande behag,
Som i en faders famn sin sista smärta gjuta.
ODEN.
Jag dem beklaga kan, men rädas! Sigurd, nej,
Det hör ej Oden till. Likväl jag nekar ej,
Att när jag detta lugn af åldrig sämja störde,
Jag statens fordran mer, än tacksamhetens hörde.
Jag lydde kanske blindt en fördom för min thron,
Som mig i en Sarmats, en undersåts person,
Änskönt min fordna vän, ett slägtband föreställde
I ryktet utan glans, och gagnlöst för mitt välde.
Att slita detta band nödvändigheten böd;
Kanhända fordrar hon att det förnyas åter.
Nog af: jag såg min thron i saknad af ett stöd,
Som sällan lyckligt söks bland egna undersåter.
Jag ville att min son, till kronors lott beskärd,
Af fordna tycken glömsk, med fordna tider flydda,
Sig valde en gemål hans kärlek mera värd,
Än dottren af en Schyt, blott herre till sin hydda,
Sin hjord, sitt betesfält, sin stridsvagn och sitt svärd.
Jag trodde för min son hos Asmuns dotter finna
En känsla, vanans verk, till ringa välde bragt,
Som, genom tidens längd, aflägsenhetens makt
Och nya föremål, blef lätt att öfvervinna:
Allt svek, allt hotar mig; — På sjelfva Nilens strand,
Sen trenne somrar skild från brud och fosterland,
Jag Yngve täras vet ännu af samma låga,
I det att med Pompé, som sig mot Schytien vändt,
Den svaga Thildas far (känn hvad du förr ej känt)
Förenar allt sitt hat, sitt anhang, sin förmåga,
Att hämna, på min thron, den skymf som henne händt.
SIGURD.
Han? Asmun? – med Pompé! förrädarn skulle våga
Så långt ....
ODEN.
Allt är bestyrkt, och allt mig kunnigt är.
Min blick har genomträngt hans trolösa förslager.
Af ett fördoldt parti han styrkan sammandrager,
Att i förbund, mot mig, med fiendernas här...
SIGURD.
Han? Asmun? — till den höjd han skulle brottslig blifva,
Att vilja Romarns ok åt Schytiens kämpar gifva?
ODEN.
Och denna boja, lagd på eget fosterland,
Du tror det knappt, — dess pris — dess pris är Thildas hand!
SIGURD, med bestörtning.
Hon älskas af Pompé?
ODEN.
Sen trenne somrar redan!
Du mins, vid denna tid, att han i Schytien var.
Hans eld, förskuten då, har blifvit gillad sedan
Till pris af det beskydd han svurit hennes far.
Ej att jag åt Pompé till ensam afsigt länar
De svaga tänkesätt han synes följa blott;
Att krossa en nation, hvars frihet är dess brott,
Han sig med romersk list af Asmuns hat betjenar,
Och hoppas genom svek, hvad vapnen ej förmått.
SIGURD.
Förskräckligt!
ODEN.
Sant likväl.
SIGURD.
Men rysligt sant! — jag skälfver,
J Gudar! Yngves brud hans fiende bestämd?
ODEN.
Se djupet af det svek, som Asmuns hjerta hvälfver.
Det är, för Thildas hand, han köper hennes hämd.
SIGURD.
Hvad låghet! hvilka brott! och Thilda sjelf?
ODEN.
Sig lemnar,
Af svaghet eller harm, åt den som henne hämnar.
Till blygd för menskligt vett, hvaraf beror ibland,
Beståndet af en thron och ödet af ett land!
SIGURD.
Du har, vi veta det, i klokhet ej din like,
Men hvilken man du valt till höfding för din här!
ODEN.
Gå Sigurd, gör mig rätt; har jag då skapt ett rike,
Der jag, sen sjutton år, en frägdad spira bär;
Har jag af halfva djur, af kämpar fordom vilda.
Ett odladt samfund byggt, en stat förstått att bilda,
Att icke känna dem, hvars ledare jag är?
Låt ske, att detta kall med hvilket Asmun hedras,
Förböd hans högmod ej att till ett svek förnedras;
Men aldrig skall en här, ett samladt folk likväl,
Fördra ett nedrigt bruk af ett förtrodt befäl.
Hvad? hörde du ej sjelf det upprorsgny bland hopen,
Hvartill dess harm en grund af Yngves saknad tog?
Hvem väckte detta knot? hvars voro dessa ropen?
Var det ej Asmuns hat som lånade dem fog?
Välan: med det befäl jag i hans händer lade,
Hans klagan, utan röst, ej mer ett uttryck fann.
Och hans parti stod stumt, stod bundet liksom han,
Af ett förtroende som det ej väntat hade!
SIGURD.
Djupt vördas, som sig bör, din vishet i mitt sinne!
Men — denna löftes-röst, det nästan Guda-svar,
Som Yngves återkomst åt hären lofvat har,
Skall det så lätt, min Kung, förloras ur dess minne?
Skall man ej ropa strax: nu — nu, är faran inne.
ODEN.
Steg du med dagens ljus på klippans höjd, min vän?
Såg du åt hafvet?
SIGURD.
Nyss för några stunder sedan.
ODEN.
Det skepp, du såg i går, säg, visar det sig än?
SIGURD
Det höll mot kusten fram och syntes nalkas redan.
ODEN.
Och bogens gyllne bild, med visshet, såg du den?
SIGURD.
Jag såg den, tro min blick, och såg att masten förde
En flagg af korsad färg, som blåste på dess topp.
ODEN.
Väl Sigurd, väl, var trygg: mitt Guda-svar fylls opp.
Från samma ögonblick, som jag med visshet hörde
Egyptens tömda fält förlåtna af Pompé,
Och att han med sin här mot Schytien åter dragit,
Jag ren förutsåg allt som hotade att ske.
Förutsåg Asmuns hämd, och mitt beslut var tagit.
Jag tackar Gudarna, som främjat mina mått!
SIGURD.
Bedrags jag? detta skepp, det för din son tillbaka
I skötet af sitt folk, i famnen af sin maka?
ODEN.
Gå, Oden liknar sig. Ännu en timme blott,
Och Yngve strida skall i spetsen för dess härar.
Jag för min trygghet ej ett större hopp begär;
Kanske skall för min hämd jag snart ej mer begära.
Man känner ej min son, sitt blod han värdig är.
Pompé skall pröfva det, Pompé kanske skall finna,
Om kärleken i strid är lätt att öfvervinna;
Och om, ur Schytens famn, den brud han tror sig värd,
Är röfvad lika lätt, som oförsynt begärd.
Hans namn, ehuru stort, är ej för stort att hinna.
SIGURD.
Pompé har gjort sitt namn, och Yngve söker ett;
Af segern obekrönt jag ingen hjelte sett,
Som slogs för fosterland, för kung och älskarinna.
På dessa tänkesätt är Schytens ära byggd,
Och kärlek i hans bröst är grunden till hans dygd.
ODEN.
Min son skall ej mitt hopp, mitt första hopp bedraga.
Sjelf stadd på Nilens strand, han sett sin ovän der,
Förmörka fältens rymd med molnet af sin här.
Af egna ögon ledd, han kunnat visshet taga
Om vidden af dess makt, dess styrka eller svaga,
Den ordning af befäl, den strids-konst och de mått,
Som andra folkslag, först med bojan, känna fått.
Pompé för Odens son, kanhända, skådad nära,
Den half-gud icke synts, som ryktet honom gjort,
Hvars glans, på afstånd sedd, hvars namn från fjerran spordt,
Lagt verlden till hans fot, förblindad af hans ära.
Min omsorg föreser, min hand skall styra allt.
Gå Sigurd, lemna mig. Gif akt som jag befallt,
Om detta sedda skepp, som böljan bär oss åter,
Från våra klippors höjd sig närmre blicka låter.
På Yngves återkomst mitt hopp jag grundat har,
Med Yngves återkomst soldaten skall förbinda
En lycklig öfvertro om Gudarnas försvar.
Gå Sigurd, verden vill att den som styr bedrar,
och hopen har behof af under, som förblinda.
SJETTE SCENEN.
ODEN, ensam.
Ja! — hopen vill bedras: men undrens tid är kort;
En strimas ljus går opp, förblindelsen flyr bort,
Och menniskan står qvar, och Guden fins ej mera!
Hvi gör du, fega verld, likväl den konst så svår,
Att genom ren förtjenst och sanningen regera?
Dock, pröfvom hvad en gång ett redligt ord förmår.
Allt är mot mig förent — och striden förestår!
Jag går, — det måste ske, — jag går att Asmun finna.
Hans hat kan blidkas. — Ja! men synas rädas! — men,
Af ett förliknings ord att nesan öfvervinna!
Väl, hyddans fordna son: en Kronas lycka känn!