Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Oden/Andra akten
| ← Första akten |
|
Tredje akten → |
ANDRA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
A S M U N.
Den dagen, tappra folk, jag ändtlig stundad ser,
Som lofvar Asmun hämd, och friheten åt er.
Då er och min tyrann, från spetsen af sin lycka,
Skall störtas i det stoft, i det förakt igen,
Hvarur han höjde sig att Schytien undertrycka.
Pompé har hämnat oss, i brist af himmelen.
Ty tänken ej, om Rom mot våra klippor ljungar,
Att ämnet för dess hat ett folk af herdar är,
Af lika bortgömdt namn som inskränkta begär;
Dess högmod ser ej oss, dess blixt är gjord för kungar,
Och Rom förföljer ej den ej en krona bär.
Må Oden, om han kan, den svaga thron försvara,
Som han med svek förvärft och ägt med öfvermod;
Men köpom ej för vårt och våra söners blod,
Den nedriga förtjenst att längre trälar vara.
En dödlig Gudars rum för oförsynt beklädt.
Ur gruset af hans thron vi gå att återföra
Den fordna jemlikhet, som var vår första rätt,
Och med vårt fordna skick af lag och lefnadssätt,
Det lugn naturen ger och Konungar förstöra.
Rom bjuder oss sitt skydd, Rom lånar oss sin här,
Att oss, på vår tyrann, med dubbel styrka hämna.
Det annan lydnad ej af Asarna begär,
Och, efter Odens fall, vid sina Gudar svär,
Att oss åt våra berg och skogar öfverlemna,
I allt det sjelfbestånd naturen satt oss der.
Vi äro mästare att stifta våra öden,
Och Odens thron ännu bland dessa klippor står?
J, som ett värdigt hat emot tyranner föden,
Sen här en sårad far, vid gränsen af dess år,
Som sätter stridens hjelm på sina hvita hår,
Och ber till Gudarna om hämden, — eller döden!
EN AF DE SAMMANSVURNE.
Din skymf är oss bekant, du är vår lydnad värd.
Du våra hjertan har, befall om våra svärd.
ASMUN.
I det, af mörkret höljd, i natt, vid Odens sida,
Jag för mot Romarns här, hans häpna folk att strida,
Pompé, i all sin tyngd af samlade gevär,
Till detta kända pass med hemlig omväg tränger,
Som stridens öppna fält från östra sidan stänger;
Der fatten eder plats, och vänten honom der.
Och då i vapnens hot han ljungar öfver eder,
I tysthet skingren er för tyngden af hans här,
Och ryggen blottad gen af Odens trygga leder;
Som häpen, utan strid, att dem förströdda se,
Och tvungen, utan blod, att segern tvungen ge,
Skall lemnas af sin här åt ödet af sin fara.
Då, kämpar, är det tid att segerns lag förklara,
Att kläda purpurns rätt af Asarnas tyrann:
Och finnes en så feg att honom då försvara,
Att möta våra svärd, då, bröder, stupe han!
Hvem syns? det är han sjelf. Han kommer. —
(Han gör tecken att skiljas åt.)
ANDRA SCENEN.
ODEN.
Asmun, svara:
Den ära dig är skedd, ditt mod förtjenar den:
Men, om jag gör dig rätt, begär jag den igen.
Kan Oden om din tro i dag försäkrad vara?
Ser du i mig din kung? ser jag i dig en vän?
Det agg oss länge skilt, säg, har det slocknat än?
ASMUN.
Du tror då att din gunst min svaghet skall förblinda?
Att äran blidka skall en förolämpad far,
Och smickrets fega lof till tystnad mig förbinda?
Jag tiger: men du sjelf, hvad säger du, barbar?
ODEN.
Att jag förundrad hör det språk du djerfves föra;
Att, efter hvad jag trott till din belöning göra,
Af Asmuns högre dygd jag annat väntat har.
Men Schyten alltid vild och oförsonlig var.
Förgäfves hoppas man med godhet honom röra,
Och lena hatets frö ur klippan af hans bröst:
För vänskaps tungomål han äger ej ett öra,
Och äger ej en själ för tacksamhetens röst.
ASMUN.
Han hatar, och med rätt, de länders fega seder,
Der jordens fria son är slaf af en tyrann,
Som Borgarn gälda tror, med gunst och titlars heder,
Det offer och det våld han kostat menniskan;
Och kallar, dubbelt grym, den suck han föranleder,
Otacksamhetens rop mot sin välgerningsman!
Jag är ej otacksam. Nej, Oden, jag är sann.
Så öppen som den rymd der dagens stjerna skrider,
Så öppen är min själ. Jag klagar när jag lider,
Förtryter mitt förtryck, och hämnas om jag kan.
Hör: mins du än de dar, då Oden utan rike,
Till börden, utan glans, till rykte, hopens like,
Af dessa skogar skjuld, i dessa grottors natt,
Med sina planers vidd i tysthet sysslosatt,
Till välde och till thron den första grunden lade?
ODEN.
Välan?
ASMUN.
Mins du en vän, han denna tiden hade,
Som gaf hans rådslag vigt, som eldade hans män,
Och banade hans väg till thronen: mins du den?
ODEN.
Far fort.
ASMUN.
Du mins, kanske, den ed du dervid gjorde,
Att denna samma thron, förvärfd af begges mod,
Till deras vänskaps pris, en dag förena borde
Med begge deras rätt, tillika begges blod?
ODEN.
Och sedan?
ASMUN.
Sedan säg, hvem sina pligter brutit.
Du mins, (om med en thron, ej minnet en förgår
Af hvad man varit förr, af hvad man förr beslutit)
Du den förening mins, du sjelf den första knutit
Emellan vara barn, från deras danings-år.
Hur du förnöjd med mig i tjällens skuggor sutit
Och ren, vid deras lek, i blickar och i tal,
En känslas gryning röjt, som förekom ditt val.
Du mins hvad fröjd du tog i omsorgen att bilda
Min dotter för din son, och Yngves bröst för Thilda?
Du tiger?
ODEN.
Tala blott!
ASMUN.
Det kom en annan tid,
En tid för ärans röst och böjelsernas strid,
Då Oden på en thron, befästad genom lagar,
Ej var den Oden mer jag känt i fordna dagar;
Den vän jag fordom sett, i skuggan af mitt tjäll,
Förtrolig vid mitt bord, af mina samtal säll,
I våra begge barn sin mödas ämnen skåda,
Och hoppet för den thron, som väntade dem båda.
Jag föresåg från då ditt trolösa förslag:
Omsider röjdes det, omsider kom den dag,
Då att Egypten se, att Nilens visdom höra,
Jag Yngve slitas såg ifrån min dotters bröst,
Men dig till straff, barbar, och hennes far till tröst,
Den pil hans hjerta rört, i flykten med sig föra.
Ty tänk ej att din konst, att din förställda blick,
Bedrar, med falska sken, det bröst du genombårar:
Det var ej nya ljus om Staters grund och skick,
Som, längst på Nilens strand, din son att söka gick;
Det var min dotters famn, dess kärlek och dess tårar
Han tvangs - ja, tvangs att fly! ditt högmod bäfvade,
Att Asmuns blod, en dag, med ditt förenadt se.
Har jag ej rönt hur långt din ärelust sig sträcker?
Du hatar, för din son, en annan makas hand,
Än dens, - som från en thron sin spira honom räcker,
Och lägger nya folk till arfvet af hans land.
Ditt öga gråter ej det minne som jag väcker?
Ditt bröst har ingen suck, din mun har intet svar?
Du mins ej Thilda mer? du har förglömt, barbar,
Att sen en böjelse du både väckt och gillat,
Som fäst, vid Yngves hand, dess hjerta och dess dar;
Sen alla, sen du sjelf, din son och hennes far,
Dess oskuldsfulla själ med detta hopp förvillat,
Mer grym än den tyrann, som från Ausoniens skär
På krigets vingar kom att Asiens throner skaka,
Du röfvat från dess famn en älskare, en maka,
Du ryckt ur hennes bröst den bild du tryckte der?
Förgäfves årets krets sig fjerde gången vänder;
Med samma vilda blick, med samma sträckta händer,
Med samma brutna rop hon såg sin brudgum fly,
Att söndras från dess famn af tjugo kungars länder,
Hon dagen höjas ser från östra hafvets stränder,
Och ser den sänka sig i vesterns aftonsky.
Af skogens mörker skjuld, af klippor omkringsluten,
Som nära hennes qval och svara hennes röst,
Hon kallar dödens hand, att hasta den minuten,
Som med en evig köld skall svalka hennes bröst,
Och lutar, blomman lik, af midnattstormen bruten;
Förvissnad för sin dag, och skördad för sin höst.
Men hämden väntar dig. Din svaga thron i våda,
Går snart, med Thildas stoft, att lika jordad bli.
Kom, njut den stund du har, att än ditt offer skåda;
De sista ljuden hör af dess förtviflans skri,
Se hennes kalla kind vid hennes skullra låda,
Se hennes släckta blick, och gläds, — din son är fri!
ODEN.
Sin klagan och sitt hot sig Asmun kunnat spara;
Men harmen älskar ord, och smärtan hämnas vill.
Dess lågor njutit luft; min rätt är nu att svara:
Vet då, — min son är här, och hör din dotter till!
ASMUN.
Han! Yngve?
ODEN, sätter sig.
Asmun, sitt: — och gif dig lugn att höra.
Kanhända någon tid jag hyste det förslag,
Att, af hans böjelse, åt äran offer göra,
Till styrka för en thron, som äger sitt behag.
Det är, du känner det, det är ej först i dag,
Roms aldrig trötta örn kring dessa gränsor sväfvar,
Och Asiens vestra del för dessa härar bäfvar,
Som bära öfverallt dess åskor och dess lag.
Jag hvälft, från längre tid, det djerfva företag,
Att, under Gudars hägn, ett annat rike bygga,
Att flytta deras tjenst och lyfta våra tält
Från denna krigens barm, från dessa dundrens fält,
Till stillare klimat och säten mera trygga.
Jag trodde Yngves hand ett medel dertill bli,
Och, jag bekänner det, jag önskade den fri,
Med någon fruktad makt, att en förening yrka,
Som, med ett skyldskaps-band, fördubblade min styrka,
Men, då Pompé i dag... jag tystnar: det är nog:
Dig hämden återger hvad ärelystnan tog.
(De stiga opp.)
Hör: detta plågo-ris för våra häpna stränder,
Hvars högmod oförsynt de stolta namnen tar
Af våra gränsors Gud, vår hjelte, vårt försvar,
Vet du hvarför i dag, han hotar dessa länder?
Ur hvilka nya skäl han sina vapen vänder
Mot samma glömda folk, hvars fordna vän han var?
Att bryta ett förbund, vet du hvad skäl han finner?
Vet du, för hvad triumf, bland oss han döden bär?
Den segrande Pompé, i spetsen för sin här,
(Hvad prof af romersk dygd!) för Thildas fägring brinner,
Och, under vapnens hot, din dotters hand begär!
(Efter att någon stund hafva betraktat honom med uppmärksamhet.)
Med hvilken ovan köld du din bestörtning tvingar!
Du hör mig utan harm? den tidning jag dig bringar,
Ej ens din undran väckt? — kanske berättar jag,
Hvad första gången ej du lyssnar till i dag,
Jag skyr för mycket ljus, och till en framtid lemnar,
Om kärleken Pompé allena råda fått;
Om Asmun, på sin kung, en dotters tårar hämnar,
Och gör, af hennes hand, ett medel till sitt brott,
Nog af; det vare hämd, det vare afundsjuka,
Men Oden ser med fröjd en fiende så svag;
Mitt högmod smickradt är att honom förödmjuka;
Och du, om du förstår att detta högmod bruka,
Så hör min son och thron din dotter till i dag.
Jag vill att sjelf Pompé skall vittne dertill blifva,
Skall se, framför sin här, med nesa och med harm,
Den han sitt hjerta böd, åt Yngve handen gifva,
Och lyfta, till sin hämd, en fåfängt väpnad arm.
Jag väntar ditt beslut. Du tiger? dig förklara.
ASMUN.
Med möda, det är sant, jag samlar mig att svara.
Pompé min dotter ser, jag det bekänna bör,
Med intet det förakt, som Yngves fader gör.
Du har dig allt bekant. — Du finner då, kanhända,
Om det för Thildas far tillbaka vore lätt
Att gälda med förakt, föraktets oförrätt,
Och hämdens bloss i dag vid äktenskapets tända.
Men, hämden är mitt värn och ej mitt tänkesätt.
Förnedrad af en skymf, och rättvis i min ifver,
jag var din fiende och väpnad mot ditt brott;
Men om du nu din son min dotter återgifver,
Så är jag Odens vän, och Thildas fader blott.
Jag undersöker ej de skäl, som dig förmått.
Hur sällan löna de, att söka hos de höga!
Kanske, i egen sak, min stolthet längre gått;
Men Oden, jag är far, och sluter till mitt öga.
TREDJE SCENEN.
SIGURD.
Det skepp som bär din flagg, från Nilens öfre strand,
Sin kosa närmre styr mot kusten af ditt land,
Och går, med lycklig vind, att snart i hamnen lända.
ODEN.
Gå sök, om det kan ske, att ingen af min här,
Dess ankomst röna må, dess värf, och hvem det bär.
FJERDE SCENEN.
ODEN.
Min vän, det är min son som Gudarna mig sända;
Den höfding de mig skänkt till folks och throns försvar.
Den måg jag lofvat dig, förr'n dagen gick till ända:
Han kommer till sin brud, sitt fosterland, sin far...
ASMUN.
Men Oden, detta skepp, om det din fröjd bedrar!
ODEN.
Nej, mina offer ej till himlen fåfängt brinna.
Jag går att, lyckligt hörd, en tidnings visshet vinna,
Som fäster segerns hopp bland mina kämpars tal,
Det hopp att, i min son, hans fiende skall finna,
Så väl i bragders mod, som kärlek, — en rival.
(Han går.)
FEMTE SCENEN.
ASMUN, ensam.
Nej, ingen svekfull dröm mitt tjusta sinne dårar.
Nej, ingen snaras konst i Odens löften låg.
Hans själ jag oförställd i hämdens uttryck såg.
J Gudar, Thildas värn, som räknat hennes tårar,
Som lofven mig att dö, en mindre smärtad far,
För denna glädje-stund, förlängen hennes dar!
Från dessa skumma tält, hvem nalkas? Gudar! Thilda!
Sen trenne somrar först i dessa trakter sedd!
Hon stapplar matta steg, af sorgsna tärnor ledd.
Hur tynad! så man plär de qvalda skuggor bilda,
Som stå med natten opp ur jordens kalla sköt,
Att sucka på de rum der deras lif förflöt.
Hvad hennes känslor nu från mina äro skilda!
SJETTE SCENEN.
ASMUN, går emot henne med ömhet och förundran.
Det är min dotter sjelf, som mig till mötes går.
Hon kommer...
THILDA.
Ur den graf, som dolt i trenne år
Dess tårar, dess förtryck, för menniskor och dagen.
(Efter någon tystnad.)
Min väntan blef då ej af ödets hat bedragen?
Ni hämnar, på en gång, er sjelf, ert blod, min far,
och Thildas blick sin rätt till ljuset återtar!
Pompé — det är då han, som Asmuns bistånd blifver,
Att straffa en tyrann, hvars högmod kostat har
Er ålderdom dess lugn, er dotter hennes dar?
Jag vet till hvilket pris han detta bistånd gifver.
Jag vet, af Thildas hand det offer han begär;
Er dotter är ej falsk: hon främlingen ej svär
Ett hjerta som hon ej för andra gängen skänker;
Men hämne, hämne han det hjertats rätt man kränker,
Och denna hand, min far, skall möta honom här.
ASMUN, med godhet.
Min dotter! ...
THILDA.
Tro, min far, det är ej utan smärta
Hon sig till offer gör af dessa tänkesätt.
J Gudar! skulle det ej kosta hennes hjerta,
Att söndras från en hand, som varit Yngves rätt!
Men Yngve är ej mer, för Thilda: några dagar,
Och Thilda, Thilda sjelf, skall icke gråta mer!
Af sina grymma qval det yttersta hon ser:
En kropp mot jorden böjd, af hårda ödens lagar,
Hvars bröst, vid urnans brädd, ännu för Yngve slår,
Se der den segerlön, Pompé, hvartill du går!
ASMUN.
Vid hvart af hennes ord, J Gudar! hvad jag lider!...
Nej, lef min dotter, lef för Yngve, för din far.
Ditt öde sig förbytt, och dina sorgers dar
Omsider lemna rum åt dubbelt sälla tider.
Jag Odens tankar sett, han är ej en barbar;
Af ärelystna råd han kunnat villse föras,
Men han skall skåda dig, min dotter, och skall röras!
THILDA.
Han! Oden? den tyrann, som trenne runda år
Min klagan ämnen gett, och gäckat mina plågor?
Ack! han ej älskat har! han smärtan ej förstår
Af den förlåtnas qval, af älskarinnans lågor!
Ack! dessa konungar, begripa de, min far,
Hur annat än en thron ett hjertas offer har,
Och huru andra qval ett dödligt bröst förtära,
Än saknaden af makt, och saknaden af ära?
Nej. Smickroms ej med hopp, att tigern ömma lär;
Nej. Lofvom oss ej falskt, att klippan ger oss tårar;
"Slå ner den dig förtryckt, slit sönder den dig sårar!"
Se der naturens rätt. Jag denna rätt begär,
Den enda sista tröst för ett förtvifladt sinne.
Ni svor er dotter hämd, och hämdens dag är inne.
Min far, — vid detta namn, er ömhet jag besvär,
Haf hennes lidna skymf och eder ed i minne.
ASMUN.
Jag har ej glömt min ed; men tiden ändrar allt;
En annan pligt ...
THILDA.
Min far, hvad kan ej tiden göra,
Om för en dotters qval han gjort ert hjerta kallt!
Har ni, till hennes hämd, ej mer ett svärd att föra?
Och dröjer ni, min far, att hennes klagan höra,
Tills i sin mull, en gång, ni hennes urna satt,
Och hennes qvalda hamn, ur grafvens långa natt,
Förföljer edra fjät, och ropar i ert öra?
Olyckliga, hvad lott för dina sista dar!
Åt hvilka händers makt dig ödet öfverlemnar:
En bödel som dig qväl, en far, som dig ej hämnar!
ASMUN.
Ditt qval förvillar dig, min dotter; och din far
En afsky ej fortjent, som, i en stund af smärta,
På dina läppar född, förnekas af ditt hjerta.
Han öfverger dig ej, din fruktan dig bedrar.
På löftet om din hand, längst från Egyptens stränder,
Pompé mot Schytien flög, för spetsen af sin här;
Ren lyckades vår plan, ren skakade hans händer
Den blixt, han till din hämd mot Odens hjessa bär;
Ren skalf tyrannens thron, och våra vänners skara
I vapen redan stod att oss till bistånd vara;
I Yngves ställe vald till härens höfvidsman,
För sättet af min hämd jag tusen medel fann;
Allt gynnade mitt hat, allt eldade min ifver,
Då i ett ögonblick —
THILDA.
Välan! min far, välan!
ASMUN.
Då, i ett ögonblick, vår plan till intet blifver.
Min dotter, det är nu du styrkan samla bör,
För mer än dina qval, för bördan af din lycka!
Förrn solen nästa dag på fästet återför,
Skall Thilda i sin famn en saknad make trycka;
Dig Oden återger en son som dyrkar dig;
Ett ögonblick ännu, och Yngve visar sig.
THILDA, efter någon tystnad, med nedslagen röst.
Mitt bröst af dödens köld sig redan svalkas kände;
Af ett förrädiskt hopp, hvi återkallas jag
Från grafvens vissa lugn, till en förhatlig dag,
Till smärtan af ett lif, som redan återvände?
ASMUN.
Jag återkallar dig, mitt barn, till dess behag;
Till ämnet för den eld hvaraf ditt hjerta lågar;
Till en lycksalighet som du ej hoppas vågar.
Min dotter, det är tid att tro en lycklig far,
Hvars fröjd din borgen blir, att han dig ej bedrar.
Nej, Odens ärelust ej mer hans hjerta dårar;
Hans son skall blifva min; det är af smärtor nog;
Din misstro går för långt, hör opp med dina tårar,
Lef för den älskare, för hvilkens skull du dog,
THILDA.
Försyn, hvad ljus af hopp du till mitt hjerta skickar!
Men denna älskare, min far, men denna son,
Hvar är han?
ASMUN.
Gif dig lugn: han är ej långt ifrån.
THILDA.
Hvi söks han då ännu af mina sorgsna blickar!
Ack Yngve! du är här, och skyr och glömmer mig!
Och tröstar ej din brud den stund hon dör för dig!
ASMUN.
I detta ögonblick han först i hamnen länder.
Med förra dagens sol hans flagga visat sig.
Och redan hälsar man hans skepp från våra stränder.
Han, på sin fars beslut, Egypten lemnat har,
Att väpna till sitt folks och till sin bruds försvar
En arm, som här och thron ej längre sakna borde.
Med djup och rättvis harm den stolta Oden sporde
Pompés förgätna tro, hans fordran på din hand,
Och nesan af det val han honom bjuda torde,
Af lydnad, eller krig; Roms herrskap, eller band.
Att hämna på en gång en far, en skymfad maka,
Och äran af ett folk, som hyllat Odens blod,
Han skyndat Yngves fjät från Nilens strand tillbaka,
Och Thildas kärlek satt till priset för hans mod.
Hvad ljud af folkets fröjd från stranden redan höres!
Han kommer: ren hans flagg till våra hamnar föres!
Han kommer: segerns hand skall snart förena er.
För trösten af en hämd, som nu till intet göres.
En brudgums kärlek njut, som himlen återger.
THILDA.
Du gör mig ändtlig rätt, Försyn, som jag tillber!
Mot mina plågors höjd min sällhets höjd du jemnar!
Du återskänker mig allt hvad jag mist, och mer!
Jag i min älskare en hjelte återser,
I hvilkens hand du mitt och Schytiens öde lemnar!
För trenne års förtryck, ett ögonblick mig hämnar!
Han kommer att sin brud, och att sitt fosterland
Ur samma farors hot och samma bojor rycka!
Min far, intill sitt bröst han Thildas bröst skall trycka,
Och känna, på dess slag, om hon är värd hans hand.
Förlåt, Försyn, den hämd, som ur mitt hjerta ropat!
Och ni, min far, förlåt den orätt jag er gjort,
De förebråelser, hvarmed jag öfverhopat
En far, hvars hjertelag jag bättre känna bort!
Min sorg förförde mig, min fröjd mig återbringar;
Med himlen dela nu den tack, ni värdig var!
Kom Yngve, skynda, flyg, på segerns sträckta vingar
Och tag emot din brud, ur famnen af dess far!
ASMUN,
Med fröjd jag grafven ser, sen jag har sett den dagen,
Som slutar hennes qval... Men Sigurd kommer der;
Om Yngves återkomst han tidningen oss bär.
Men, — med hvad sorgsna steg! — af hvad förtviflan slagen!
Hvad häpnad i hans blick! — Som af en ljungeld rörd,
Han ser oss an bestört, och darrar att bli hörd!
SJUNDE SCENEN.
SIGURD.
Min åsyn tolka bör hvad bud jag har att föra.
Det anländt detta skepp, som syntes, det är här,
Men skonen er det ord, er återstår att höra!
Det anländt detta skepp....
THILDA.
och Yngve?
SIGURD.
Fins ej der.
ASMUN.
Ej der?
THILDA.
Välan, min far! (Hon svimmar.)
SIGURD.
Den tidning det oss bär,
Är den, att Odens son man ingenstädes funnit;
Att han från Nilens strand, ur templens vård försvunnit,
Vid samma tid Pompé bröt opp framför sin här;
Men att man om hans flykt ej minsta spaning vunnit.
ASMUN.
Och Oden?
SIGURD.
Denna stund i templet skyddar sig,
Af folkets hopar trängd, som, hotadt af ett krig,
Med fruktansvärda rop begär sin höfding åter.
ASMUN.
När Oden bryter tro mot egna undersåter,
Hvem vill han räkna på i faran? svara mig.
SIGURD.
I denna grymma stund, då honom allt förlåter,
Han fäst sitt enda hopp till Gudarna och dig.
Han vet hvad du förmår; han räknar på din heder,
På stort och ädelt bruk af det befäl du för;
På glömskan, hos en Vän, af hvad som glömmas bör,
Och på de nya band i dag förenat eder.
ASMUN.
Jag ser hvad skäl han ger att räkna på hans eder.
Den tidning du mig bär, är sann — jag det bör tro:
Men, om på deras vän de höga Gudar vaka,
Hvi låta de hans thron af Asmuns arm bero?
Hvi ge de honom ej en saknad son tillbaka?
Om åter detta hopp, om deras hägn bedrar,
Hvad törs han lofva sig af mig och mitt försvar?
SIGURD.
Allt hvad han af en vän, en hjelte och en like
Kan vänta för sig sjelf, för Yngve, för sitt rike.
ASMUN, visar på Thilda, som ännu ej återkommit ur sin vanmakt.
Betrakta denna syn, och säg din kung, min vän,
Att Asmun ser sin pligt, och går att följa den.
ÅTTONDE SCENEN.
ASMUN.
Hvad svek! hvad nedrighet, som saknar ord att nämnas!
Tyrann, jag vaknat har, af åskans dunder väckt!
Åt min bedragna tro, jag ser hvad lön som ämnas —
Men skälf! än är den blixt, som hotat dig, ej släckt;
Ännu är denna arm dig öfver hjessan sträckt,
Och straffet än, i höjd, mot dina brott kan jemnas!
THILDA, som kommer sig före.
Har jag ej känt, min far, att Oden oss bedrog?
Jag för hans löften skalf; välan, har jag haft fog?
I djupet af vårt fall, hvad återstår?
ASMUN, efter ett ögonblick.
Att hämnas.
Det är den sista gång hans fega list bedrar
En länge gäckad vän, och en förtviflad far.
Sjelf slaf af mina ord, sjelf ren i mina seder,
Jag trott att ock en kung förbundes af sin heder;
Att hans, om någons tro, på sanning vore byggd,
Och äfven en tyrann i stånd af någon dygd.
Jag rodnar att så blind en grånad hjessa luta,
Och först, vid grafvens brädd, min långa barndom sluta.
Mitt hjerta köper dyrt de högre ljus jag nått,
Men, ändtlig har jag lärt, att icke sky ett brott.
Jag går till stridens fält, att mina kämper kalla.
Pompé oss nalkas, kom. Jag timmen skynda ser.
Min dotter, gif din hand, och fäll ej tårar mer!
Ditt offer väntar dig; en blink, och det skall falla.
THILDA.
Hvad döds-köld i mitt blod! hvad strider i mitt bröst?
Jag hämden stunda ser, — och ser det utan tröst!