Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om borgerlig frihet
Om Borgerlig Frihet.
Jag kastar mina ögon öfver verlden och nationerna, som ömsevis befolkat den: det är ett stort skådespel, och redan detta vore nog, att gifva värde deråt.
Men det är icke blott ett skådespel. Det talar icke blott till inbillningen och känslorna. Filosofien, samhällsläran upplysas deraf. Man börjar veta, att skatta erfarenheten framför spekulationen, som utom henne var ofta blott dunst och dröm. Men hvar finnes hon, denna folkslagens läromoder? Hvar måste hon sökas? Jo, ibland ruinerna af trettio störtade välden. Der bor hon, därifrån höjer hon sin fackla, till dem leder hon betraktaren tillbaka. Genom hvälfningarne af stigande och fallande nationer, för hon honom tidehvarf från tidehvarf, verldsdel från verldsdel; och förskaffar honom, genom jemförelser emellan det närvarande och det förflutna, en säkrare klokhet, än han skulle vinna genom de klyftigaste tankebyggnader.
Dessa lärda konstmödor, ännu en gång sagdt, hvart längre hafva de fört oss i detta, än i så många andra ämnen. Man har velat forska djupt efter grunderna till samhällsrätt och styrelsemakt. En har uppgjort ett ursprungligt kontrakt utan kontrahenter; en annan vill ej veta af annat än gudomlig stiftelse, och en odelbar organism af samhälle och regering, likasom af hufvud och kroppsdelar. Hvardera meningen har velat segra. Man har täflat i klyftig slutkonst, och omhvälft sig med mörk djupsinnighet, intill dess man ej mera funnit utväg ur tanketöcknet. Emellertid säger oss det enkla och sunda omdömet, redan vid första eftersinnande, att hvarje samhälle måste böra så inrättas, som det skulle blifvit om allas förnuftiga vilja kunnat dervid rådföras; att samhällsmakt är till för samhällsväl; och att så väl dess yttre form, som öfverlåtandet deraf, måste böra bero af dem, hvilkas välfärd det angår och gäller; ändteligen, att om principen af borgerligt fördrag kunde någon gång missbrukas, ända till totalt förlamande af den styrande makten, så gifves dock utan denna princip ingen skyddsgräns för borgerliga rättigheter; likasom å andra sidan, principen af maktens ursprung från Gud allena öppnar breda vägen för alla despotiska viljor, och legitimerar dem.
Detta allt, säger jag, inser redan det enkla, sunda förnuftet; men hvad mera fordras väl? Hvad har den lärda spekulationen derutöfver upplyst, eller snarare, hvad har hon ej förmörkat? Lemnom henne då i sitt värde, och rådfrågom här endast det klara menniskoförståndet, vägledt af tidernas långa erfarenhet.
När man då som filosof öfverskådar dessa vidsträckta rymder af länder och tidehvarf, hvilkas ännu öfriga få minnesmärken utgöra hvad vi kalla med ett stort namn menniskoslägtets historia; hvad söker man förnämligast? Tre saker: Frihet, Odling, Välmåga. Man säger, att de två sednare naturligen åtfölja den förstnämda. Emellertid har man oftare sett odlingen, välmågan; men det kunde frågas, om man ännu någonstädes sett friheten i hela dess prisade fullkomlighet. Man har, det är sant, att till svar anföra namnen af vissa statsformer, fordna eller närvarande. Men när allt öfverväges, och när pröfningen sker efter frihetens enklaste måttstock: statens och den enskilta medborgarens verkliga trygghet; torde ännu återstå att afgöra, under hvilken art af styrelseform man funnit deraf den största och sannaste redbarheten.
Jag säger Statens och Medborgarens trygghet, emedan utan den förra, den sednare icke är att länge räkna på. Frihetens begrepp innefattar: frånvarelsen af despotiskt ok; organiserad folkmakt; jemnade rättigheter i allmänhet; erkändt individuellt menniskovärde; fri och hörd röst som medborgare; fullkomlig samhällsordning, och likväl allt det enskilta sjelfbehag som dermed kan förenas; ändteligen tryggande lagar, som göra rubbningen af allt detta omöjligt. Men en sådan frihet, — jag söker förgäfves öfver hela den stora taflan af verldshändelserna, som ligger för mina ögon, — jag finner den ingenstädes svarande mot denna ideala föreställning.
Det vanligaste begreppet om frihet är folkmakten, hurudan som helst; till och med i sin blotta rå massa. Denna har funnits några gånger i verlden; men aldrig trygg, alltid kämpande för sin rätt emot förtrycket, som legat öfver och hotat den. De stunder folkmakten segrat, — man svare mig, har den gjort samhället lyckligare? När det tyckts vara på vägen att blifva det, — man svare mig ännu, har det mera varit folkmakten som styrt?
All historisk erfarenhet bestyrker denna följande mening: att när man i verlden sett någon nation till en viss grad lugn och välmående, har det ej varit genom folkstyrelsen, utan genom folkmakten lyckligtvis inträffad i händerna på en eller flera visa och dygdiga män, under hvad namn det må hafva skett. När de upphört att vara visa och dygdiga, huru har det gått, oaktadt regeringssättets formella natur?
Frihetens ära och sällhet, när med frihet förstås folkmakten, hvari har den vanligen bestått? I något större betydenhet hos individen i allmänhet, jag medger det, och någon starkare liflighet i de allmänna rörelsekrafterna; men sällan eller aldrig i fullkomligt jemnade rättigheter, eller i verkligt större trygghet för enskilta. Man har kunnat säga, det är sant: ingen krönt despot förtrycker mig. Men tjugu, femtio, hundra okrönta hafva gjort det i stället.
När menighetens håg varit vänd på makt och inflytelse i statsärenden, så har det haft sina förmåner och sina olägenheter. Det kommer an på att inse och afväga dem. Förmånerna hafva varit, som nyss sades, ett upphöjdare begrepp om sitt värde, mera kraft, större lifaktighet, vissa stora talangers tillskapelse, vissa lysande företag m. m. Olägenheterna hafva varit afund, täflan, partier, förföljelser, folkköp och meningshandel, icke sällan upplösta seder, och sluteligen inbördes krig, som gjort på alltsammans stundom en ömklig ändalykt.
Jag nödgas bekänna, hvad jag trott mig märka. Det är, att under goda regenter, med tillräcklig makt, jorden och folkslagen räknat sina lyckligaste ögonblick; men det har varit ögonblick. Goda regenter, i all bemärkelse goda, hafva varit sällsynta gåfvor af himmelen. Ty äfven de stora hafva icke alltid varit goda. Många af dem hafva utan tvekan uppoffrat nationernas väl åt storheten af sitt namn och sitt anseende.
Jordens och folkslagens öden hafva då, med undantag af några korta mellanstånd, oupphörligen varit en kastning emellan despotismens förtryck, några enskiltas egennytta och äregirighet, eller folkyrslan. Detta lär oss historien.
Hon lär oss vidare, att folkmakten kan skaffas genom en regeringsform, likasom furstemakten; men icke den verkliga friheten. Den kan finnas i principen af regements-författningen; men dess verkliga åtnjutande beror på en upplyst och dygdig styrelse, hos hvem den helst må ligga: ty förtryckets möjlighet hör till alla regeringar, likasom sjukdomens till alla kroppar.
Är då således valet emellan dem likgilltigt? Jag törs ej yrka denna mening, som tyckts vara Popes och flera stora snillens, men som synes hafva blifvit af andra med goda skäl ogillad. Det är tvifvelsutan nödvändigt, att principen af allmän frihet ligger såsom en grundregel i sjelfva styrelseformen. Men denna princip finnes öfverallt hvarest folket genom sina ombud måste i vissa hufvudsakliga mål höras, (om eljest representationen är förståndigt inrättad), och hvarest den enskilta medborgarens röst ej qväfves af kufvande vördnadspligter. Denna enda sak gifven, månne all öfrig olikhet är mycket mera, än blott en olikhet af namn? Nödvändigt skola i alla styrelser missbruk oftare inträffa. Det är kanske omöjligt, att ju icke, i republikanska som i monarkiska regeringar, de personer, åt hvilka den verkställande makten i sina öfver- och underafdelningar måste förtros, någon gång begagna sig deraf till personliga afsigter, och att icke den myndighet, som tillhör deras kall, mer eller mindre antager beskaffenheten af deras passioner. Ju större ett samhälle är, ju vidsträcktare omsorger dess styrelse fordrar i alla dess särskilta grenar, ju mera måste ofelbart lemnas åt deras klokhet och rättsinnighet som den förvalta; men just derigenom, ju flera tillfällen att följa väld och egna afsigter. Den allmänna viljan en gång stadgad i allmänna lagar, genom folkförsamlingarnes egen röst, kan äfven i de mäst fria stater icke utan sällan och med svårighet vidare inhämtas, och de allmänna stadgarnes tillämpning på särskilta fall måste blifva alltid underkastade ett visst godtfinnande hos dem, som det tillkommer att göra dessa tillämpningar. Derifrån detta förblandande af personen och kallet, denna högre och lägre embetsmanna-myndighet, som nästan i alla länder, mer eller mindre, underkastat sjelfva principalerne eller folket sina ombudsmäns viljor och välbehag, och gjort dessa till herrar öfver dem, hvars magt de egentligen blott bekläda. Men det är ej deraf man måste sluta till frihetens saknad: det är af hjelpens lättare eller svårare möjlighet. Ty man glömme det aldrig: förtryckets möjlighet hör till alla regeringar; men icke så försvarets. Det är denna som åtskiljer dem.
De närmaste följderna af all regeringsmakt kunna således lätteligen blifva desamma i de mest fria, som i de mest despotiska styrelseformer. Majoriteten af en senat förtrycker lika djupt, ofta djerfvare, än den största despot skulle våga, och vi hafva sett, till och med under de fullkomligaste folkregeringar, dessa exempel af förtryck från deras hand, som förstått att göra sig ett parti. Men de aflägsnare följderna blifva åter mycket olika under de mera republikanska regeringarne, emot under en våldsmakten. Hjelpen är i förra fallet möjlig utan vådlig omstörtning, och kan efterhand verkas, emedan principen af borgerlig frihet likväl i detta fall ännu subsisterar; men är deremot ingen i det sednare. Den utgör i fria samhällen kompassen hvarefter skeppet styres; det kan uthärda stora vindkast; men det återkommer till kosan. I en sådan regering, ehuru mycket den missbrukades, känner medborgaren sitt värde, ihågkommer sina rättigheter, och kan i följd deraf upphöja sin röst i allmänna ämnen, ofta med eftertryck, utan att derföre kunna, med mindre än uppenbart våld, såsom brottslig och upprorisk släpas till straff. I en alldeles enväldig har den enskilta medborgaren nästan ingen röst, intet borgerligt värde; han är mindre medlem af staten, än styrelsemaktens undersåte; den minsta klagan, till och med det minsta granskande omdöme, är ett brott, redan förut dömdt af lagen. Man akte till denna skillnad; ty häraf kan dragas en följd, som torde vara betydligt afgörande, för att upplysa naturen af borgerlig frihet; icke sådan som den i sin ideala fullkomlighet kan utmålas på papperet, utan sådan som den i dess dagliga utöfning verkligen skiljer sig ifrån sin motsats: borgerligt förtryck.
Jag upprepar då (och detta är hufvudsumman af dessa reflexioner), att i de mest republikanska, likasom i de mest despotiska regeringar, kan icke allenast den borgerliga friheten märkligen förtryckas, utan det sker äfven i smärre och större fall, i synnerhet under vissa tider, ofta och dagligen. Ja, jag vågar gå längre och påstå, att ju mera man i en regementsförfattning söker, att genom en kinkig noggrannhet befästa sig emot fursteväldet, ju mera bereder man sig från andra händer hvad man ville undvika från denna. Skulle således till frihetens verklighet blott slutas ifrån omöjligheten af sådana missbruk, hade den hvarken någonsin funnits, eller kunde finnas. Den vore, hvad många anse den för att vara, en filosofisk chimer, ett Ens rationis, möjligt i sina första begrepp, omöjligt i sin vidsträckta verkställighet. Men den både kan finnas, har funnits, och finnes verkligen, igenkännelig på tvenne dess hufvudsakliga egenskaper. Den första: sjelfva principen af sådana regeringssätt, der hela folket genom sina ombud är lagstiftare; den andra: hvar och en medborgares deraf följande känsla af sitt värde, sina rättigheter, jemte friheten att offentligen och utan vördnadsbrott låta höra sin röst i alla ämnen, som på något sätt röra samhällets sällare eller osällare skick. Vill man genom exempel härom bättre upplysas, finner man ett ganska lifligt i det engelska regeringssättet, sådant som det än i dag är, med sina missbruk och sina fördelar. Så länge rättigheten att fritt yttra sig ännu icke förqväfves, så länge existerar ännu verkligen den borgerliga friheten, och inskränkes icke till ett blott och tomt ordsladder, derföre att den enskilta medborgarens ord och meningar icke förbinda till någon nödvändig efterföljd. Det är nog: han känner sitt värde, sin rätt; han kan försvara den, han kan gifva luft åt sitt nit för det allmänna bästa, och kan göra sina goda skäl gällande, om ej genom någon dermed förenad utöfningsmakt, åtminstone genom den allmänna opinionen: en makt, kanhända på längd den starkaste af alla, under hvilken de styrandes ofelbart slutligen måste höja sig, och som ensam tjenar till varaktigt värn för medborgaren emot allt det tillfälliga förtryck, som han genom en missbrukad myndighet skulle kunna underkastas.
Jag säger icke, att den borgerliga friheten består endast i friheten att få yttra sig. Denna rättighet, betraktad såsom en blott munfrihet, synes i sig sjelf fåfänglig nog, och det är just på grund af att den kan så anses, som man oftare velat försäkra oss, att den är likgilltig, och kan på de fattigaste skäl utan stor oförrätt undertryckas. Den borgerliga friheten i sin egentlighet förutsätter då visserligen flera och reellare fördelar, än blott denna. Men jag säger, att friheten att yttra sig är icke allenast kännetecknet af den borgerliga frihetens verkliga existens, måttstocken af dess vidd eller inskränkning, utan äfven dess tryggaste beskydd. Ett folk, som njöte alla andra frihetens fördelar utom denna, hade dem ännu blott till låns af godheten, och skulle aldrig kunna med trygghet åtnjuta dem.
I den mån denna rättighet egenmäktigt inskränkes, undertryckes; i den mån tillintetgöres, i våra närvarande samhällen, den enda och sanna lifsprincipen till borgerlig frihet, hvars dödsslag är, icke pligten af ovillkorlig lydnad för de styrande, men den tillagda ovillkorliga pligten af underdånig mållöshet.
Fortsättning. År 1810.
Jag har här talat om yttranderätten såsom i allmänhet den borgerliga frihetens lif och väsende. Den måste, för att uppfylla hela sitt ändamål, äga all den storhet och fullkomlighet, som jag tror mig äfven hafva till någon del utvisat. Men naturligtvis förutsattes härvid ett samhälle af det trygga och stadgade bestånd, att det ej behöfver darra för vådorna af en sådan frihets möjliga missbruk. En annan fråga blir alltså, huruvida yttranderätten, i hela denna fullkomliga mening, kan och bör finnas i hvart och ett borgerligt samhälle, eller huruvida den, ifall ej förut ägd och njuten, skulle böra, på hvad tid och i hvad samhällsställning det vore, genast införas till hela sin vidd och oinskränkta åtnjutning?
Visserligen bör det medgifvas, att stora betänkligheter häremot yppa sig. All rätt som ej utgör en blott fordran på fredadt tillstånd, utan sträcker sig till krafters utöfning efter välhehag, förutsätter nödvändigt ett förnuftigt bruk deraf, ett bruk som ej skall blifva ofelbart förstörande; eller måste böra i annat fall nödvändigt inskränkas. Yttranderätten har tvenne föremål: 1:o eget enskilt försvar emot förtryck och oförrätter; till denna del bör den visserligen finnas i hvarje samhälle, och på ingen tid inskränkas; men den sträcker sig i sin större mening ännu långt öfver den enskilta kretsen till allt annat utomkring den: 2:o domar öfver andras förhållande, medlydandes eller styrandes; statsämnen, regeringsvärf och samhällsskick. Det är om ovillkorligheten af denna del deraf, som frågan här egentligen uppkommer.
Då det är med en så utvidgad frihet lika lätt att gripa till mordblosset, som till upplysningsfacklan, kan det omöjligen vara likgilltigt, om en sådan rätt skänkes åt förståndet och redligheten, eller åt hatet, hämden, omstörtningsbegäret; ännu mindre om, då den på sistnämda sätt nyttjas, sådant sker i ett samhälle starkt till sin byggnad och brandfritt för alla förrädiskt utströdda eldsämnen; eller i ett skakadt, vacklande, antändligt, och hvarest hvarken genom pröfvade lagar, eller genom den allmänna samhällsandan, någon motvigt ännu funnes beredd emot missbruken deraf.
Det är, jag medgifver det, visst icke under förutsättning af ett alltid förståndigt och värdigt bruk af yttrande-rätten, som den allenast bör tillhöra en nation, och bör oförkränkt bibehållas: den skulle under sådant villkor kanhända böra finnas ingenstädes. Men der denna gåfva utsträckes af lagstiftaren till hela vidden af sin rätta mening, der måste detta nödvändigt vara skedt, eller hafva bort ske, under förutsättning af en stat, tryggad mot missbruken genom sin samhällsanda och sin fasta sammansättning, eller som åtminstone genom fördelen af sitt läge och andra omständigheter, finner sig i stånd att uthärda dem, intill dess de slutligen hinna förvandla sig i välgörande följder. Ett motsatt förhållande förtjente säkert att kallas oförnuftigt.
Skulle alltså i något samhälle, genom ett långt förderf, oförståndet, egennyttan, falheten, vildheten hafva tagit synbarligen öfverhand: skulle det på en gång befinna sig i den vådliga ställningen af utvertes faror och invärtes jäsning: skulle kärleken för fäderneslandet och dess bestånd hafva lemnat rum åt förbittring och afund emellan medborgare, lägres emot högre, och högres sinsemellan: skulle menigheten, förledd af främmande efterdömen och inhemska anstiftelser, redan svärma till utbrott: månne det vore i en sådan tidpunkt som yttrande-rätten, i sin mest obegränsade frihet skulle böra införas? Och denna prisvärda skänk, månne den förblefve alltid lika prisvärd, äfven då den under sådana omständigheter nyttjades att ingifva olydnad och misstroende för styrelsen; att uppreta medborgare emot hvarandra; att bereda uppstudsighet och indisciplin hos till och med den beväpnade styrkan; att utpeka för menigheten hatets och hämdens offer; ja, att påkalla offentliga mord-scener, eller att såsom medborgerliga storverk prisa dem? Jag lemnar detta till hvarje förnuftig mans eftersinnande.
Sådan är då menniskolotten, att äfven den billigaste, den vigtigaste bland rättigheter, kunde möjligtvis blifva förderflig, om ett folk i otid tillrycker sig den, eller sättes i åtnjutande deraf, innan någon motvigt af missbruken ännu hunnit blifva beredd. Men en sådan motvigt, för att blifva pålitlig, hvarest måste den sökas? Utan tvifvel i goda lagar, men framför allt i den allmänna samhällsandan, utom hvilken de förra äro endast en död bokstaf och ingenting annat. Och hvarifrån uppkommer en sådan samhällsanda? Tviflom ej derom, endast från detta lyckligare tillstånd af ett borgerligt samhälle, som väl långsamt verkas och tilldanas, men som gör att medborgare, ju längre ju mer, inse förmånerna deraf, och slutligen allmänt vänja sig, att derifrån härleda sitt välstånd och sin säkerhet. Under ett sådant tillstånd är det först, som man skall se födas den verkliga kärleken till fäderneslandet, det sanna nitet om dess fördelar, och tillika med förståndet derom äfven den sansning och manlighet i sättet att yrka dem, som gör den högsta frihet af yttrande-rätt möjlig att njuta, utan behof att frukta dess faror.
Månne det således icke gifvas borgerliga samhällen, der denna prisvärda rättighet ännu måste böra tåla att hållas inom vissa strängare skrankor? samhällen ännu ej mogna för denna högsta grad af borgerlig frihet, och hvilka, likt enskilta menniskor, befinna sig för någon tid i en ålder af omyndighet, som sätter dem i uppenbart behof af en klok styrelses förmynderskap? Var ej detta sjelfva Kants mening.
Men ett sådant förmynderskap, frågar man, huru länge skall det räcka, och när och hvar skall ej despotismen finna i dess påstådda nödvändighet en pretext till dess eviga förlängande?
Häruppå kan blott svaras, att i ödets bok läses ej af menniskoöga. Men så länge sakernas egen natur behåller sin verkande kraft, skola förmodligen ingenstädes hvarken frihetens njutning eller dess saknad räcka längre, än de genom sina verkande orsaker nödvändigt måste. När i något samhälle yppigheten, lättjan, egennyttan, afunden, lättsinnigheten (dessa källor till armod, obestånd, och alla vilda hänförelser) lemna rum åt arbetsamhet, tarflighet, förnuftiga begär och stadgade tänkesätt: när emellan klasserna hvarken en orimlig usurpation mera försökes, eller en dåraktig afundsharm vidare får insteg, utan hand och fot erkänna hvarandras värde och nödvändighet: när begreppen om rättigheter och pligter, frihet och ordning, icke mera anses fiendtliga till hvarandra, utan befinna sig tvertom oskiljbart förenade: korteligen, när en samfundsanda hunnit födas och utbreda sig, till den grad upplyst och stark, att alla egennyttans, oförståndets, splitets, alla stämplares, folkhetsares, bullerfödares oroliga försök nödvändigt måste bryta och förlora sig emot den stora, allmänna, orubbliga massan af förnuft och medborgerlighet; då, varom derom försäkrade, skall ock emot samma klippa despotismen (om den ännu kunde finnas) lika nödvändigt bryta och förlora sig, och frihetens ernående icke finnas långt åtskildt ifrån mognaden dertill.
Skulle det således ej kunna sägas med en viss djup sanning, att likasom friheten motverkar sig sjelf genom omedborgerlighet, oförstånd och vild yra, på lika sätt bereder den sig också sjelf genom förnuft och samhällsdygder: så att huru man må ifra för den, och hvilka medel till dess befästande man må söka i politiska beräkningar, det säkraste sättet att både ernå och bevara den, likväl förblifver alltid att göra sig värdig deraf.
Hvari denna värdighet består, och huru ett folk dertill upphöjes, är ett ämne hvari jag ej skall här inlåta mig. Jag skall blott nämna i få ord, att likasom tåligheten blir en moder till nästan alla dygder, genom den lättare och tryggade bergning och det sjelfberoende, som gör för den inre, bättre menniskan möjligt att framträda, så blir yppigheten, å andra sidan, en moder till nästan alla laster, genom sin förlågande karakter af eviga behof och tvingande vinningsnöd. Ett sådant folk består blott af enskilta, som svärma efter rof och slitas derom: man har der hvarken tid eller kallelse att vara medborgare.
För öfrigt anmärker jag i afseende på yttrande-rätten, att man svårligen torde vilja inrymma åt styrelsen det faderliga förmynderskap deröfver, hvarom jag ofvanföre talat. Nå väl, görom då bättre: tillhöre detta förmynderskap nationen sjelf, genom sina betrodda ombud, sina Fäder och Visa. Det är skönt och stort, att se ett folk sjelf afmäta behofvet af sina fria krafter, och derefter begränsa dem. Men till den ändan måste en epok först hafva inträffat, då man icke mera värderar yttranderätten, blott såsom ett patriotiskt medel att depopularisera regeringar och embetsmän; icke mera gör till tryckfrihetslagens hufvudsyfte, att rycka missbrukaren undan domarens åtgärd, och att sätta honom i skjul för vådan af all möjlig upptäckt; ändteligen då man uppriktigt finner sig öfvertygad, att en nations dyrbaraste rättigheter säkrast bevaras genom förebyggande af missbruken deraf.
Man skall säga, att detta sednare tillagda stycke motsäger det föregående, och att författaren emellan postskriptet och hufvudtexten ombytt politisk religion. Jag svarar dertill: att när tvenne satser, läror, meningar i ett ämne tyckas motsäga hvarandra, kommer allt an på huruvida de likväl ej begge måste erkännas för sanna. Måste de det, då gifves utan all tvifvel ett visst tredje, en föreningsmening hvari de inträffa med hvarandra och otvunget hoplänka sig: likasom tvenne åtskilda vatten längre hört sammanflyta och blifva ett och samma. Man skall hafva funnit detta tredje, denna föreningspunkt, då man en gång hunnit öfvertyga sig, att lagen för yttranderätten måste, i ett samhälle, nödvändigt höra förlikas och kunna stå tillhopa med dess öfriga lagar och rättigheter; samt att vården om detta frihetens palladium, ehuru vigtig, dock likväl aldrig kan vara vigtigare än sjelfva hufvudmålet för allt: Samhällsordning och Samhällsbestånd.