Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om jagt
| ← Tal emot Äktenskapsskillnader |
|
Skribenten Durencran berättar sitt poetiska och kritiska lefnadslopp → |
OM JAGT.
Text och betraktelse.
Ur Esprit des Journaux för Maj månad 1791.
”Man har gjort en beräkning af det villebråd, som *** af *** dödat under sin resa till Wien. Antalet är så förfärligt, att det synes derigenom icke ovärdigt all uppmärksamhet. Det är bevisadt, att denne herre i Österrike, Böhmen och Mähren nederlagt 5 Björnar, 1,820 Vildsvin, 1,968 Hjortar, 15,330 Fasaner, 6,354 Harar, 1,625 Rågetter, 11,443 Hindar, 13,335 Rapphöns,” m. m.
Se der tvifvelsutan, allt sedan Nimrods dagar, den väldigaste djurslagtare. Låtom oss ej fråga, om texten har sin trovärdighet, eller om berättaren ljuger några tusende. Tryckt sak behålle sin respekt. I hvar tunna underbar lögn som afsättes kring jorden, finnes dessutom alltid ett och annat uns sanning, hvaröfver man kan tala eller skrifva några blad temligt godt förnuft, som efter vanligheten intet stort uträttar. Nu till betraktelsen.
Det synes, som våra tiders beröm för mildare seder icke borde alltför långt utsträckas, och som flera spår af den gamla vildheten ännu lemnats temligen ohöljda. Skulle det ej gifvas vissa ämnen, hvaröfver man från ålder likasom kommit öfverens, att antingen tänka alldeles ingenting, eller åtminstone icke antaga några sunda begrepp, ehuru tydligen de än kunde ställas för ögonen? Och skulle det ej i detta afseende förhålla sig med vår prisade samhällsodling, ungefär likasom med en halt, som tar ett långt steg med den ena foten, under det han deremot alltid blir ett godt stycke efter med den andra?
Talom ej här om följderna deraf för de menskliga djuren; talom om djuren i skogarna. Huru t. ex. skall man förena den allmänna välvilja för alla känsliga varelser, denna mildare mensklighet, hvaraf vi berömma oss, med våra jagtbragders mordiska nöjen? Huru skall man begripa, att ofta den samma handen, som användes att med ömmaste godhet lindra en hunds, eller något annat hemtamdt djurs naturliga plågor, väpnar sig med fröjd, att på det grymmaste sätt förfölja skogarnas oskyldiga inbyggare? Jag vet att det gifves i allt en medelväg, och att man kan vara för vekt god, likasom för hårdt stark. Jag glömmer ej heller, att naturen sjelf, till utseendet ännu grymmare än menniskan, tyckes hafva gjort af hela den lefvande skapelsen ett evigt slagtarfält, hvarpå den ena varelsen minutligen uppoffrar den andra. Lika så litet behöfver jag påminnas, om de otaliga härar af lefvande varelser, som antingen måste falla för yxan i våra slagtarhus, eller utsträckas för knifven i våra kök. Det är oundgängligt, jag vet det väl, att luft och haf och skog och jord dagligen skatta till menniskans bukfyllnad, som är djurens konung, och som på flera sätt fullkomligen bevisar det. Det gifs ej någon filosofi för magen. Man har, med det menskligaste hjerta, tyranniet i tarmarna. Allt det der förhåller sig beklagligen så, och deremot är ingenting att invända. Den mildaste filosof vänder bort ögonen, suckar och äter. Men i allmänhet mördar han ej sjelf, om han kan undvika det. Han gör sig i synnerhet ej ett ljuft nöje deraf, i fall han dertill nödsakas. Det är blott i skogen, som äfven filosofen upphör att vara förädlad menniska, som han mördar frivilligt och med glädje. Och nu, på det läsaren må riktigt förstå min mening, vill jag här tillkännagifva, att det är icke jagtens behof som jag nekar, icke dess bruk jag tadlar, utan det onaturliga nöje man dervid finner; ett nöje som gjort, att den varit i alla tider ansedd för ett det yppersta och ädlaste tidsfördrif, och derföre på många ställen förbehållen endast konungar, prinsar, och de förnämsta i landena.
Att slagtaren, med trettio gånger om dagen upphöjd yxhammare, krossar trettio behornade pannor, likasom att jägaren, tvärs kall det blifvit, flitigt riktar vård hord med skogarnas förråd, der vid är ej att påminna. Deras verkligt grymma förrättning är ett nödvändigt Ondt, och det är ej nöjet som styr deras slag, det är behofvet. Men kunde de också vara nog barbariska, att finna deri ett vildt nöje, blir dock den grymhet hvartill de vänjas de igenom, af ringa inflytande på de allmänna sederna, likasom på andra medborgares öden. Deras lägre krets hindrar det: nästan ingenting af samhällets allmänna välfärd beror på dessa enskilta personers mer eller mindre milda lynnen. Det förhåller sig deremot helt olika med de upphöjdare klasserna.
Våra filosofer, våra uppfostrare gifva sig all möda, att inplanta hos det uppväxande slägtet den ömma välvilja, som skall göra menniskor deltagande för hvarandras plågor, ädla, medlidande och hjelpsamma. Man har inrättningar för hjertats och känslornas förädling; man samlar sig att gråta på våra skådespel vid en vacker gerning, grundad på den medlidande godhet som icke nog kan upplifvas i menniskohjertat. Allt sådant är rätt bra gjordt, jag nekar det ej. Men man borde vara sig något lik i det öfriga. I dessa seder är det icke, att nästa timme, väpnad med ett mordiskt gevär, förfölja i skogarna ett oskyldigt djur, hvars blod man aldrig skulle hafva nog grymhet att vid sin egen husdörr sjelf utgjuta. I dessa seder är det icke, att se, innerst fröjdad, denna olyckliga varelse, med utsträckt tunga och skalfvande bogar, jägtas intill störtning af blodtörstiga hundar, och slingra sin ångstfulla flykt i hundrade bugter, tills den omsider, träffad af kulan, stupar i sitt blod, släpar sin sönderslitna kropp ännu några steg under ohyggliga ryckningar, och blir ändteligen qvarliggande i arbetet af en lång dödsvånda. Se der detta yppersta bland tidsfördrif, med kostnad tillredt, och ofta, genom de strängaste lagar, förbehållet endast de stora på jorden, såsom en ljuf hvila från deras omsorger. Se der hvad man funnit värdigt att kallas ett furstligt nöje; ett namn, hvilket, om namn betydde något, borde anses på det högsta förolämpande för mänsklighetens högsta, ädlaste kall. Jag tillstår, att jag icke ser hvad man derefter kan hafva att tadla hos den romerska kejsaren, som vissa timmar på dagen förlustade sig, att med ett hvasst jern genomstinga flugorna i sin kejserliga boning. På denna grund har jag ock alltid älskat den engelska guvernörens ädla harm, som svarade, fast med liten öfverilning, sin unga prins, när denne under jagten visade honom en hjort, hvilken han med ett väl syftadt skott träffat midt i hjertat: ”Nådige Herre! ni är redan sjelfva Brightwells mästare.” Denne Brightwell var, då för tiden, bödeln i London.
Samhället har behof af en viss känslolöshet till straffens utöfning. Jag tror att de, som dertill användas, kunde vinna genom jagten en nyttig hårdhet. Men i sanning, huru skall man föreställa sig, utan misstanke om antingen grymhet eller lättsinnighet, att menniskor, utan tvång till denna förrättning, och utan att den äger minsta gemenskap med deras yrken och lefnadssätt, välja den såsom ett sällt tidsfördrif, och utstå med glädje de våldsammaste mödor, endast för vällusten att se ett blod strömma, som de med egen hand utgjutit.
En af deras betjening, lönad för denna beställning, kan åtminstone säga, när han bär hem från skogen hvad han der lagt till jorden: ”jag har skaffat en rätt åt min herres bord.” Men herrn sjelf, som af intet behof, blott af behag till sjelfva gerningen, deltar deri, hvad kan han säga, när hans skott träffat en af skogens usla flyktingar, annat än detta: ”jag har haft det nöjet, att döda en lefvande varelse?”
Man torde kanhända anse såsom en alltför veklig blödighet i ett manligt sinne, att icke kunna med egen hand begå en i grunden både loflig och nödvändig hårdhet. Men det är, jag upprepar det, icke styrkan som jag klandrar, att kunna i behof göra det; det är nöjet man finner deri, hvilket jag håller för omenskligt. Tag bort nöjet, och ingen af våra förnäma herrar skall mera jaga än slagta.
Detta grymma nöje har funnit älskare äfven ibland det kön, hvars ädla medlidande hjerta utgör i öfrigt dess icke mindre distinktiva kännetecken, än dess spädare och skönare kroppsbyggnad. Den, hvars vackra ögon skulle smälta i tårar vid förlusten af sin papegoja, eller sin älskade joli, jagade ej sällan, med sin egen hvita hand, kulan genom lifvet på en med dem lika oskyldig varelse, på ett flyktande villbråd, som, i fall det kände sin förföljerskas annars naturliga godhet, skulle söka sitt försvar vid hennes fötter.
Jag har förut anmärkt, att alla med mig intyga den habituella grymhet, som måste i småningom födas af vanan att se blod gjutas, och ännu mer af vanan, att sjelf med vällust gjuta det. Det gifves länder, hvarest ingen kirurg och ingen slagtare får äga den minsta befattning med den straffande lagskipningen. Och med rätta. Den som vant sig, att se med lugnt hjerta känsliga varelser våndas i smärtans brännande ångest, skall han ej småningom sakna det ömma medlidande, hvaraf menskligheten, särdeles hos de stora på jorden, har det mest trängande behof? Den tiden, då den förnäma adeln i Europa tillbragte dagarna i deras vidlyftiga skogar, och låto hemsläpa med sig till deras slott hela lass af ännu halflefvande offer, som fallit för deras händer; fråga historien, den tyska i synnerhet, och hon skall säga er, huru många usla bönder då gåfvos, hvilkas dagliga medfart föga åtskilde deras öde från djurens i skogarna.
I de aflägsna forntiderna var jagten, jag undrar ej derpå, i stor ära. Kroppsstyrkan var då den förnämsta egenskap, efter hon var den nödvändigaste. De vilda horderna behöfde jagtkonsten ej blott till uppehälle, utan äfven som försvar; den gaf styrka och färdighet att bruka den tidens vapen. Den skyddade dem för rofdjuren, och gaf dem, genom ständiga krig mot dessa, skicklighet att öfvervinna fiender af deras eget slägte. Den som skulle befalla öfver andra, borde då äfven i dessa förtjenster öfverträffa dem, och på det sättet blef jagtkonsten en furstlig egenskap, Herkules och Nimrod voro, som man vet, väldiga jägare. Sjelfva gudarne föreställdes ofta med båge och pilar, och ryktet talade ej om annat, än om nedlagda villdjur. Den lille Ascanii första bragd i Latien var att fälla en spak hjort, som simmade i Tibern; men den som läser Virgilii beskrifning på det sårade djurets jemmer, skall, jag är viss derom, förlora lusten att härma honom. På den tiden emellertid, då jagten var ett nödvändigt värn emot villdjuren, var ej heller underligt, att styrkan, skickligheten, frälsningen och lofordet förenade, gåfvo sina nöjen åt detta grymma handtverk. Men förhåller det sig nu i våra dagar på samma sätt? Man påstår väl, att helsan befordras genom rörelsen, att kroppen styrkes och göres vig till andra förrättningar. Men gifves då ej flera slags kroppsöfningar: att väl tumla sin häst, att göra detta ystra och krigiska djur lydigt under ryttarens hand, är den öfningen ej rätt god? Våra krigsbragder hafva ej, såsom fordom, den minsta enlighet med våra jagtöfningar. dessa gifva nu ingen färdighet till försvar, såsom fordom. Är det ej nog dertill, för en ädling, äfvensom till färdighet i kroppsöfningar, att kunna gifva med behag och styrka en stöt genom armen, låret, bröstet på sin rival, applicerad efter alla fäktkonstens reglor? Hvarföre har man lagt bort alla de gamlas öfriga öfningar, till exempel loppet, simningen, ringränningen m. fl., oändligt nyttigare och enligare med vår tids både kroppsbehof och sinnesodling?