Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Durencran

←  Om Jagt. Text och betraktelse

Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet av Carl Gustaf af Leopold Skribenten Durencran berättar sitt poetiska och kritiska lefnadslopp

Om Ledsnaden  →

Skribenten Durencran berättar sitt poetiska och kritiska lefnadslopp.

Öfversättning från Tyskan.

Redan i min ungdom, eller rättare sagdt, redan i min barndom, älskade jag otroligt skaldekonsten, det vill säga, meter och rim. Jag blef utom mig af glädje, när min salig far köpte in i huset den nerömde Gottscheds vittra arbeten i sex luntor. Jag bläddrade deri morgon, middag och afton. Hvilket stort geni! sade jag vid mig sjelf; ty hvilken otalighet af rim! men derjemte, hvilken fullkomlighet! icke en enda stafvelse för mycket eller för litet i någon rad; icke ett enda rim, som ej har sitt motsvarande; icke ett ord eller en mening, som ej är godt tyskt ord, riktig tysk mening! Och hvilken lätthet sedan! tag bort rimmen, så är allt pura hvardagstalet.

Med den största liflighet beundrade jag hans vattenklara språk, gungadt på meterns lätta vågor. Jag lärde hans verser utantill: de utgjorde, genom deras samvetsgranna takt, alltid ett slags dansgille för min själ; och min tunga rörde sig med hurtigheten af en riktig slängpolska, när hon t. ex. framtaktade dessa sköna rader^[1].

Nej aldrig skall kärlek få dåra mig mer,
Sad’ Tirsis i skogen allena &c.

Med så stor kärlek för poesien, blef jag också i min ordning, som ni väl gissar, en liten poet. Icke så att förstå, som skulle jag rimmat sällan och litet; som skulle jag lemnat obejunget något dödsfall, eller något bröllop; som skulle någon knähund, någon papegoja, eller någon artig dam af husets vänner haft att klaga öfver min efterlåtenhet; eller som skulle jag ej, lika så väl som andra, hafva hållit tal på vers vid högtidliga tillfällen, tal i ordnar och sällskaper. Nej. Men jag blef en liten poet, ty värr, på det sättet, att jag ej blef en stor poet; hvilket, som jag märkt, händer somliga, och hvilket jag, fastän mycket sent, dock omsider nödgades förnimma. Man skall efter denna bekännelse mindre förundra sig öfver uppriktigheten af det följande.

Om min far, min mor, min informator, mina tanter, och alla husets vänner funno ett stort nöje i mina snillefoster, ansågo dem såsom små underverk af qvickhet, och lofvade sig i mig en ny Gottsched, så var jag långt ifrån att vid mitt inträde i verlden finna deras spådom bekräftad. Man säger väl att hela verlden är en stor slägt; för min del fann jag saken annorlunda. Mina poemer funno i denna stora slägt klen välkomst. Mina roliga bröllopsverser roade ingen, och knappt lästes mina grafskrifter mer af de qvarlefvande, än af de bortgångna, öfver hvilka de voro skrifna. Jag kämpade någon tid, som jag trodde, emot orättvisan, innan jag ändteligen nödgades gissa, att orättvisan tilläfventyrs icke hade så orätt, och att någonting felades mig for att skrifva, som man säger, ur eget hufvud.

Ingen slutsats tycktes mig naturligare, än att jag följakteligen skulle lyckas väl i öfversättningar. Rim och reson, sade jag vid mig sjelf, se der de två svåraste sakerna i hela poesien. Men när jag först har tankarna gifna, hvad bekymmer återstår väl sedermera? Rimmet medför väl ännu alltid en liten svårighet, men icke är det rimmet som utgör poesien. Lemnom bort rimmet, och tågom förnuftet af andra, så gör poemet sig så godt som sjelf, och hvarken rimfel eller tankefel kunna af kritiken tillvitas mig.

Nu var min bana utstakad. Jag såg den löpa rätt fram till målet; men huru med sjelfva målet egentligen var beskaffadt, kunde jag icke rätt klart skönja. Till en början öfversatte jag, utan rim, ett par tragedier från det fransyska språket, som aldrig blefvo spelta, förmodligen af den orsak att de aldrig blefvo lästa. Deraf slöt jag likväl åter på nytt till rimmets nödvändighet; hvarefter jag företog mig att öfversätta med rim några moraliska stycken. För att vara denna gången desto säkrare om framgången, och sjelfva originalet så mycket trognare, beslöt jag att öfversätta dem i alldeles lika många rader dermed, icke en enda öfver eller under antalet, hvilket syntes mig höjden af öfversättningskonsten. Men förgäfves påstod jag, att der icke fans en rad i originalet, hvaremot ej en rad i öfversättningen svarade. Kännare försäkrade deremot, att de ej sågo dem emellan minsta annan likhet, än den som finnes emellan en karl, elfva qvarter tre tum fyra linier lång, och en annan karl af alldeles samma längd.

Jag erfor vid detta tillfälle ett lika öde, med det som sedan öfvergick en af mina stallbröder i Apollo, hvilken efter mitt exempel förtyskade en fransysk tragedi, också i lika verstal med originalet. Man gjorde deröfver ett epigram, som jag ännu påminner mig; det lydde så:

 ”För poesien, och för sitt kön,
”Den Galliska Zaire en evig prydnad blifvit;
 ”Den Tyska, som von Trög oss gifvit,
”Är fuller jemt så lång, men intet jemt så skön.

Hvad skulle jag nu slutligen begynna? ty att låta, som man säger, rent af bli, detta syntes mig, bland alla svåra företag i vitterheten, alltid det svåraste. Poesien liknar en skön flicka: de som vinna hennes gunst, bli henne otrogne; de som hon gör narr af, hänga beständigt efter henne.

Som en annan Herkules stod jag här på skiljevägen emellan åtlöjet och namnlösheten. I detta bekymmer låg jag en natt på min säng och läste Drottning Disas förträffliga krönika; ty jag har, i förbigående sagdt, alltid trott att den djupaste vishet bodde nödvändigt inom de äldsta permarne, och att det uslaste sladder ändå alltid med tidens längd multnar till förnuft. När jag kom till det sköna stället, hvarest Disa efter Oraklets befallning företar sig att vandra till konungaborgen, hvarken klädd eller oklädd, hvarken åkande eller gående, eller ridande, hvarken dag eller natt, hvarken i ny eller nedan, råkade jag öfver detta sköna qvolibet i så djupa betraktelser, rörande svårigheten att komma fram här i verlden till vissa stora ändamål, att jag dervid insomnade.

Under sömnen hade jag följande dröm. Jag tyckte att jag stod inför Apollo. Till min stora hugnad syntes han mig, på långt när, ej nu mera den lifliga skägglösa yngling, som fordom förfört Ovidius, Tibullus, Horatius, Rochester, Chaulieu, Voltaire, Wieland och så många andra, till tusen odödliga immoraliteter. Han var en bedagad hedersman, med ett ganska skrynkligt och moraliskt ansigte, för öfrigt snygg och välrakad, och hade på hufvudet, i stället för Delisk eller Mantuanisk lager, en god varm felb-karpus, under hvilken lockade sig en hederlig rektorsperuk, som räckte honom på båda sidorna, ner i råckfickorna. Sådan hade också, efter min inbillning, Snillets Gud alltid förekommit mig.

Se här huru hans röst skedde till mig: ”Tu menniskobarn, sade han, tag till tig i första gryningen, trettio sextern styft oskurit stämpelpapper; ett och ett halft stop godt svart bläck från thet höga fursteliga krono-apotheket; sex gånger tolf af the hårdaste gåspennor, som vuxit på trettio mils omkrets: sätt tig therefter neder att skrifva; och när tu mycket skrifvit hafver, stryk thet mästa ut: vid pass fem ark skall tu utstryka af hvarje sextern, tre sidor af hvarje ark, eller till thet minsta två gånger åtta rader af hvarje sida. Gör af thet öfriga sedan ett vittert arbete, som hvarken är original eller öfversättning, hvarken titt eller andras, hvarken på vers eller prosa, hvarken på tyska eller något annat språk. När tu thet gjort hafver, gif thet tinom barnom till ett evigt arfskap: thet skall them af ingom fråntagit varda, och the skola theraf ej varda rikare.” Just som han sade dessa sista orden, vaknade jag.

Läsaren föreställe sig min förundran. Drömmen var tydligen profetisk: men huru skulle jag göra ett vittert arbete, som hvarken var mitt eller andras, hvarken sjelftänkt eller öfversatt, hvarken på vers eller prosa, hvarken på tyska eller något annat språk? I sanning syntes mig villkoren för Disas odödlighet icke svårare att uppfylla. Se här likväl huru jag försökte att uppfylla dem.

Efter all min gissning, var frågan härom ingenting ringare, än om det stora snilleslaget, som man plägar kalla kom-pi-la-tion. Jag tog ner alla mina böcker af bokhyllorna, och satte mig att genombläddra dem. Allt hvad fras, allt hvad sentens var, som kunde möjligen passa att ingå i ett arbete, ifrån åtta raders längd till två ords, utskref jag på originalspråket med auktorernas namn under. Ingenting var så enkelt, så sjelftydligt, så hvardagligt, hvarom jag, genom autoritet funnen i något främmande tungomål, ej försäkrade mig att det gick an att säga. De vanligaste talesätt, sådana som t. ex. tiden flyr, solen går opp, vädret blåser, sömnen vederqvicker, den gröna marken, den blå himmelen, det flitiga biet, allt hade jag tagit någonstädes: ingenting var tänkt af mig, utan riktigt sagdt af någon annan författare, som jag blott eftersade. Så att allt detta slutligen blef ingens: hvarken mitt genom tanken, eller någon annans genom uttrycket. Sjelfva den svartaste afund skall ej kunna tillegna mig annat deraf, än blotta öfverflyttningen i det språk jag påstod att skrifva. Svårigheten låg i den litet besvärliga sammanklistringen af alla dessa otaliga tankebitar, hvilken jag med ett om, ett som, ett af, ett men, &c. likväl ofta lyckligt nog tillvägabragte.

På sådant sätt gjorde jag nu, efter gubben Apollos befallning, ett vittert arbete, som i grunden hvarken var original eller öfversättning, hvarken tillhörde mig sjelf eller någon annan författare. Det var ej skrifvet på Tyska: alla goda språkkännare öfverensstämma derom; men också icke på något annat språk. Det var icke författadt hvarken i bunden eller obunden skrifart; ty utom det att hvarje vers syntes genom sin ovanliga längd vanka helt obunden, hade jag till öfverflöd träffat emellan begge slagen en så lycklig medelväg, att mitt verk på en gång åtskildes af stilen ifrån vers, och af rimmet ifrån prosa.

Det vidlyftiga mästerstycket lemnade pressen. Samma olycka som förut: ingen läste det. Det hade blott en uppriktig beundrare, en enda berömmare, en enda ifrig uppläsare, en enda, med ett ord, som oupphörligen omtalte, utspridde och rekommenderade det: denna enda var jag sjelf. Om det är vackert, som en auktor säger: att sjelf göra sitt rykte, utan andras minsta tillhjelp, så hade jag i visst afseende denna förtjenst. Men man gjorde ej rättvisa deråt. I längd kunde jag nu visserligen täfla med andra skalder; men ehuru lång och stor ofta betyda detsamma, var man likväl envis att i detta fall åtskilja dem.

Emellertid hade under mycket läsande och skrifvande, eller rättare sagdt afskrifvande, min smak stadgat sig till en viss hårdnad, hvilken jag alltid ansett såsom kännetecknet på Smakens manliga mognad. Jag hade icke mera, det är sant, den lifliga ungdomseld, som i yngre åren framalstrat oläsbara öfversättningar; denna hade gifvit rum åt en viss granskande köld, som då den vid läsningen af nya tyska poemer alltid gjorde att kritiken fast-isades vid orden och fraserna, också derigenom satte mig ur fara att hänföras af det sköna i tankarna, och att låta mitt omdöme mutas deraf. Förgäfves bad lifligheten af ett poetiskt drag om nåd för en liten vårdslöshet. Som en sträng Eunuk står obevekligen fast vid Seraljens lagar, så stod jag fast vid verstaktens och grammatikans. Det är sant, att hvad små förkortningar beträffar, sådana som t. ex. båd’, skull’, had’, så var jag i det målet alltid färdig att taga reson. De gifva, som man vet, en viss ledig gång åt poesien, och kunna betraktas såsom älskvärda friheter.

Vidare, och alldenstund en granskare måste hafva system i sin konst, men system är, som hvar och en lätt begriper, intet annat än sakernas sammanhang, så dröjde jag ej heller länge att förnimma det nära sammanhang, som finnes emellan prosodien och allt annat, intill sjelfva de Smalkaldiske artiklarne. Innan kort blef jag en fin kännare i brännbara poemer. Jag igenkände en Lessings, en Wielands, och deras likars, med största lätthet, på en viss eld i tankar och stil, och sade ofta vid mig sjelf under läsningen deraf, med en hemlig tillämpning af ritualen: af eld äst tu kommen, till eld bör tu åter varda igen.

Nu trodde jag mig således omsider hafva utrönt min sanna kallelse. Naturen kunde hafva förnekat mig gåfvan att blifva auktor. Hon kunde hafva vägrat mig äfven den att öfversätta, den att imitera, den att kompilera, &c. &c. &c. Men hvilken skulle hon då hafva gifvit mig, om ej den att granska och dömma? Boileau hade sagt:

L’un peut tracer en vers une amoureuse flamme,
L’autre d’un trait piquant aiguiser l’epigramme &c.

Efter honom sade jag nu med en liten tillämpning på mig sjelf:

Att sjunga om sin kärleksflamm’ naturen skapad’en;
En ann’ med epigrammets udd kan göra dåren men;
Ens vittra kall blef högan sång hur tappra kämpar strida;
En ann’s att föra granskningsbloss, och uppå orden rida.

En ny poet hade uppstigit. Man måste uppmuntra och handleda ungt folk, sådan var alltid min lära. Genom en väl afpassad handledning fick jag honom ändteligen en gång fast inom väl tillstängda dörrar, tillika med hans poem. Sedan jag, efter Quinctiliani råd, som bjuder att först söka intaga den som man vill förbättra, — sedan jag efter detta mogna råd, och för att göra den unga poeten nöje, först läst opp for honom några hundrade verser af ett eget skaldefoster, hvartill jag på tjugu års tid ej kunnat finna förläggare, kom ordningen till hans poem, hvaröfver jag tilltalade honom på följande sätt:

”Ni är en ung man, min kära herre, sade jag, som ej saknar snille. Gud har gifvit er vackra pund, och ni kan bli en god poet vid femtio eller sextio års ålder, om ni emellertid följer med läraktighet erfarna och utlefvade mäns råd och undervisningar. Utom orden, konstruktionerna, metaforerna och de något osymboliska meningarne, finner jag i ert poem annars ingenting, som icke är vackert och berömligt. Jag har två goda råd att gifva er derom.”

”Det första är, att från början till slut, ju oftare ju hellre, utstryka och omskrifva det. Man kan aldrig på annat sätt vara säker att man gjort ett godt poem. Ni tycker måhända, att vissa tankar äro både sanna och träffande. Gör ingenting: effacez souvent, säger Boileau. Tro mig: alla elaka poemer hafva intet annat fel, än att deri är för litet utstruket. Nil sine magno labore natura dedit mortalibus.”

”Naturen gaf oss ingenting förutan gräslig pina:
Man måste grubbla länge på det höga och det fina.”

”Mitt andra råd är att, så länge ni kan, bevara ert arbete från så många arbetens vanliga förderf, trycksvärtan. Horatius gömde sina i nio år. Vill ni vara ännu vissare på er sak? Göm edra i aderton. Man måste lemna skrifsanden sina vissa somrar att torka på. Ni tror ej hvad det verkar till ett poems godhet att först hafva skörnat i bordslådan. Det är visst derom som man kan säga, att hvad som nedlägges i förgänglighet, det skall uppstå i oförgänglighet. Jag ger er ej ett råd, hvars grundlighet jag ej sjelf på ett eller annat sätt erfarit. Det är ingenting annat än utgifningen, som skadat mina arbeten.”

”Skulle tiden vid allt detta falla er lång, sätt då i ert förtroende några få intima vänner: på sin höjd femtio elller sextio. Fånga dem hemma hos er, den ena efter den andra, eller grip dem på sängen om mornarna, och läs opp för dem. Förebär nyttan af deras granskning: pressa deras höflighet, sug deras beröm om också blott droppa efter droppa: det läskar, försäkrar jag. Under väntan på utgifningens stora ära, njuter ni således redan en slags ljuf försmak deraf, hvilken genom samma lätta konstgrepp kan (om jag så får uttrycka mig) alltid behållas qvar i munnen. Och skulle ni än vid närmare öfverläggning alldeles försaka tryckningsäran, alldeles förlora ur ögnasigte edra verks odödlighet, kan dock berömmet af den dagliga uppläsningen, hvilket dessutom fås till långt bättre pris, i nödfall ersätta efterverldens. Det blir en slags lifränta af edra vittra skatter, som ni drar à fond perdu; hvilket ej alltid är den sämsta uträkningen.” Se der de trogna lärdomar, som jag vid detta tillfälle meddelade. Begäret att vägleda andra, sedan jag sjelf ingen väg kunnat hitta i vitterheten, hade stigit hos mig till en passion af oemotståndlig kraft.

Den unga skalden tackade mig med höflighet, och lofvade att taga mina råd i öfvervägande. Om tre dar var hans pjes tryckt, och emottogs med ett allmänt rop af bifall och välbehag.

Jag beklagade den falska smakens framgång, men tröstade mig af en läraktigare skald, som uppväxte, under min tillsyn, och öfver hvars poemer jag ägde, genom vissa relationer med hans anhöriga, ett fullkomligt jus vitae & necis.

All granskning, sade jag till denne, har sin grund i de fel som i ett poem förekomma. Men konsten är att upptäcka dem. Deri består den goda smaken. Se här hvad en mångårig djup meditation derom uppenbarat mig.

Är det icke sant, att alla de fel som finnas i ett poem, måste nödvändigt finnas inneslutne emellan den första raden och den sista? Men hvad är det som mellan dem innehålles? Åter andra rader. Och hvaraf bestå dessa? Af ord. Genomlöp Grekers, Romares, Fransosers, Engelsmäns, Tyskars, alla nationers poesier: ingen enda skall finnas, som ej består af ord. Är det då icke sant, att när man funnit alla ordens felaktigheter, har man med detsamma upptäckt alla de felaktigheter, som ett poem kan innehålla?

Jag medgifver att af orden uppkommer stundom något, som man plägar kalla uttryck och tankar. Men är det icke sant, att om ni lyckligen förändrar alla orden af en felaktig tanke, så har det sedan ingen fara med sjelfva tanken? Alltså bli alltid orden granskningens verkliga föremål.

Efter dessa principer af solid kritik företogs nu den läraktige skaldens poetiska försök, hvilket med möjligaste flit genomhäcklades, genomgrubblades, genomtröglades, ord från ord, rad från rad, sida från sida. Der klipptes vingarne af en tanke som höll på att lyfta sig. Der afkyldes ett varmt uttryck som tycktes förborga en gnista eld. Der drogs en litet dristigare metafor, så lågt som möjligt, ner till hvardagstalet. Der utvidgades en kort mening, som syntes innehålla mindre ord än sak, o. s. v. Sedan arbetet under några månaders förlopp blifvit på detta sätt, och genom dessa omsorger, fördt till höjden af fullkomlighet, och sedan jag af förekommande skäl och omständigheter ansenligen förkortat tiden af dess minderårighet, utgafs det ändteligen på trycket. Men om det, som man plägar säga, såg dagen, så såg dagen det visserligen icke tillbaka. Ingen talte derom, och ingen läste det. En af mina bekanta sade mig blott med ett hastigt ord, att man deri saknade en liten sak, som han kallade geni.

Geni! upprepade jag vid mig sjelf, geni, hvad är då detta för en ny meningstom väderfras? Har en nyss kläckt poet några vackra tankar, några lifliga och rörande målningar, eller en hop qvicka, träffande tillämpningar på tidens seder och dårskaper, strax skriker den lättsinniga allmänheten om pojken, att han har geni, och köper, och läser, och beundrar, och kan utantill. Men en gammal sannskyldigt grundelig man, som föraktar allt sådant ungt sladder; som aldrig tänker ett ord utan efter tryckt bok, och drar sin versfåra rakt efter rimtakten, rakt efter grammatikan, han njuter ingen rättvisa, och om honom säger man alldeles ingenting, när man vill vara som höfligast.

Ledsen, förtruten öfver alla dessa motgångar, var jag snart färdig att helt och hållet öfvergifva ett otacksamt yrke, hvari lyckan tycktes emotstå min förtjenst med en ööfvervinnelig envishet, och som gjort af min lefnad föga annat än en lång förargelse. Förgäfves hade jag väntat rättvisa af tiden: tiden gick och berömmet kom ej. Likaså förgäfves hade jag, för att åtminstone vara mig sjelf nog, varit länge på en gång både auktor och publikum, den som skref och den som prisade. Ingen låtsade märka de lagrar jag påsatte mig, och midt ibland mina otacksamma landsmän befann jag mig likasom af en fiendtlig trollmakt osynliggjord.

Ändteligen började jag att känna hämdens rörelser. Mina verser hade ej gång: jag beslöt att gå i deras ställe, och att med egna ben fortskynda omloppet deraf. Lönnväpnad med dem emot mitt tidehvarf, begaf jag mig ut tidigt på förmiddagarna med försåtet i bröstfickan. Men naturen som, enligt Popes uttryck, skänkt åt alla sina foster, i noga afmätt förhållande, gripande grymhet eller flyende snabbhet, hade gifvit åt nästan alla dem jag träffade, i otrolig grad, undflyktens fintlighet.

Efter hundrade fåfänga försök, hvilka jag ej upprepar, beslöt jag ändteligen att hvila som mina arbeten: ett beslut, hvarvid himmelen bibehålle mig! Några bröllopsverser, några charader, några psalmer och rebus undantagna, skref jag ifrån, den stunden nästan ingenting vidare. Jag lät verlden gå sin gång på vers och prosa bäst hon gittade, och fann mig väl deraf. En hop gamla rim ligga mig väl ännu ständigt på tungan, och vilja gerna vid mina besök framkomma strax efter första helsningen; men så snart jag märker att sällskapet omkring mig småningom försvunnit, stannar deklamationen af sig sjelf.

En Sorgens son har jag, som läsarn finner, alltid varit i den tyska vitterheten; men mitt samvete är lugnt. Mina verser och min prosa hafva aldrig varit i vägen för någons ryktbarhet, eller gjort någons lager det minsta stridig. Ofta har jag tyckt, att man tvertom haft oförmärkt roligt af mig, hvaremot jag å min sida aldrig låtit emot någon dödlig ett enda qvickt ord undfalla mig. En liten oskyldig hätskhet har jag väl beständigt hyst emot ett eller annat berömdt namn i skaldekonsten; men sällan har jag låtit den komma längre, än till några små skymford om dem i privat sällskap: aldrig har den gått ända till att genom bättre arbeten förmörka deras ära.

Att jag i tal och skrift, rimmad prosa och orimmad, ideligen upphöjt den afledne Gottsched framför alla lefvande skalder i Tyskland, det har sin begripliga orsak deri, att han var död och de lefvande. Dessutom hade han redan i mina första barnår vunnit mitt högsta bifall, och jag har aldrig dömt om poesien på annat sätt, än jag dömde derom i mina första barnår. Den förekom mig då såsom takt och rim; och såsom takt och rim har den sedan alltid förekommit mig.

Den uppriktighet jag vid allt det föregående iakttagit, tillåter mig ej att lemna alldeles obemält ett ibland mina yttersta försök. Ty oaktadt allt, uppkom ännu, då och då på min ålderdom, den tanken hos mig, att jag låtit för hastigt afskräcka mig af orättvisan. Jag hade alltid hört sägas, i anledning af våra hög-fursteliga hof-operor, att hvad som ej kan läsas sjunger man. Jag hoppades då att åtminstone sjungas. I denna öfvertygelse författade jag för första gången i min lefnad en folkvisa, af hvilken jag väntade mig den största verkan. Den hade till titel: Grundelig vederläggning af den gudlösa Marseiller-sången. Det var Grotius och Puffendoff, satta i strofer, och hvarje strof bestyrkt med citationer ur deras skrifter. Efter min plan var den egentligen ämnad till krigssång för de tyska rikstropparna, för att elda deras mod till striden, och i hopp att med deras halsar öfverskrika den vederstyggliga Marseiller-sången. Ty Frankrikes händelser hade upplyst mig; jag ville hafva lugn i staten; och, mina egna undantagna, ryste jag ärligt för menniskans rättigheter. En kompositör af mina bekanta lofvade att sätta en vacker martialisk musik på mitt sångfoster. Men hvad han lofvat, höll han ej. Buonaparte stod för Wien, och min visa var ej färdig. Nu slog också gikten opp i bröstet på mig. Några år tillförene hade jag gjort en resa till Hannover, hvarest den store Zimmermann förutsade mig, att jag ej skulle länge öfverlefva mina poemer: låtande mig derjemte förstå, att det låg tvifvelsutan en stor massa förskämd vitterhet till grund för den svåra natthosta som utmattar mig. Detta rann mig nu i hågen, och tvang mig att tänka förståndigare. Jag begynte att eftersinna flärden af verldslig ära i allmänhet, och af den poetiska! synnerhet, som man antingen aldrig till gagns vinner, eller ej behåller länge ofördunklad. Få namn blifva stjernor som qvarstanna på vittterhetens himmel: många likna vädersolar som småningom utslockna, och så godt syntes mig att aldrig hafva lyst, hvilket också verkligen var mitt fall, för att säga sanningen. Jag hade i öfrigt icke att beklaga mig. Ingen bestridde mig att hafva varit en redlig man och en rättskaffens medborgare. I mitt kall hade jag ej saknat heder och anseende. Äfven de lärde i mitt land talade med aktning och loford om mina kunskaper. Dermed hade jag bort vara tillfreds; men Gottscheds ära hade förfört mig. Filosofien var ej tillräcklig deremot; men slutligen hade nu äfven åren kommit henne till hjelp. Det kommer en ålder, märkte jag, som kan och bör bättre nyttjas, än till ständiga försök i rim och prosa: en tid af sannare klokhet, då icke allenast sjelfva berömmet i dessa ämnen blir likgilltigt, men till och med motsatsen deraf en ringa olycka; och då en bra man (om han i andra afseenden är det verkligen) finner sig i stånd att le åt sina egna löjligheter, med lika så godt hjerta som åt andras. Se der nyckeln till denna min sista skrift, hvari jag, under väntan att förenas med mina öfriga, roat mig att teckna mitt vittra lefnadslopp, till en möjligtvis nyttig jemförelse för efterlefvande.

---

1. Som det ej är frågan här om de tyska versernas innehåll, utan om deras rörliga takt, har man ej ansett nödigt att öfversätta dem. Man har i deras ställe valt bland våra kända svenska verser dessa anförda, som till taktens förtjenst äfven öfvertraffa de tyska, hvilka lyda sålunda:

   Der Dornenstrauch auf Libanon
   Ließ einst der Ceder trotzig sagen:
   Gieb deine Tochter meinem Sohn &c.

   De längre fram brukade förkortningarne, had’ båd’ skull’, hafva likaså i Tyskan deras motsvarande.