Chefen fru Ingeborg/Kapitel 09
| ← Giv en fest för Julia — |
|
Jorden. Lazarus kommer till den rika kvinnan → |
JULIAS FÖRSTA FEST
Hur kom det sig att hon verkligen gav festen för Julia? Några klara skäl fanns där: barnen måste ”bjuda igen”; fästmannen borde presenteras för familjens vänner; Kurt, som snart skulle taga avsked, var skyldig sina jämnåriga kamrater en fest; själv kunde hon ha gott av att se lite ungdom, behagliga flickor i vackra toaletter. Det livar sinnet, skärper blicken, ger idéer, nyttiga i yrket. Men varför skulle fru Koerner vara hedersgästen? Säg det! Därför att hon var fräck, självsäker, egenkär, lättsinnig, bekymmerslös, oanständig, oförskämd och förtjusande. Därfär att hon var fru Balzars raka motsats, gav fru Balzar festen till hennes ära. För resten hade frågan ingen verklig betydelse. Fru Koerner var inte alltid hedersgäst, men hon uppträdde alltid som om hon varit det.
Alltså sa fru Balzar till sin son: Jag funderar på att ge en fest för Julia på Hasselbacken. Sonen svarade: Den ska jag ordna. Fru Balzar skyndade säga: Gärna, men jag vill ha ett ord med i laget. Det fick hon inte. Barnen togo saken om hand med glättig iver och skrämmande energi. För första gången fick fästmannen ett visst inflytande, sedan Kurt motvilligt övertygat sig om hans goda smak. Men den verklige ledaren av förberedelserna blev festföremålet, Julia. Det retade fru Balzar. Hon satt i salen vid sin enkla och uppvärmda middag och hörde fru Koerner i herrummet framkasta projekt, som prasslade av tusenlappar. Kurt! ropade hon. Kom ihåg, att det inte får bli för dyrt! Kurt ropade tillbaka: Teaterapan vill ruinera oss, men var du bara lugn! En annan gång burrade fru Balzar upp sig, steg in till den arbetande kommittén och framlade sitt ultimatum: Gör som ni vill i övrigt, men kom ihåg att den och den och den ska bjudas! Några gamla vänner, som på sistone råkat i skymundan. Kommittén mumlade tankspritt: Naturligtvis — som mamma vill — Hon förstod, att de inte ens hörde på när hon burrade upp sig och framlade ett ultimatum. En morgon ställde sig Kurt framför henne, bredbent och med händerna i sidan, granskade henne några sekunder under impertinent tystnad och yttrade: Nå? Vad tänker du ha på dig?
Skulle hon möjligen få bestämma det själv? Nej. Ty man riskerade att få se henne komma i sin kontorsklänning, uppfiffad med en bunt tarvliga spetsar, två meter sidensars och ett violett band med rosett vid halslinningen. Kommittén tog genast upp frågan. Fyra par ögon granskade och värderade hennes kroppsliga företräden. Obehagligast var fästmannen, som stirrade sakkunnigt än på hennes ben, grubblande kanske över strumpornas färg, än på hennes byst, mätande ut urringningen. Fru Ingeborg anhöll ödmjukligen att få ha svart. Fru Koerner sa : Omöjligt. Jag ska ha svart. En älvlik och lätt demonisk typ som min är rafflande i svart. Du skulle se ut som en vacker nämndemansmor i silverbröllopsstass. Du ska ha rosa. Rosa! Hon skrek som en örn: Jag gamla kärring i rosa! Men de skreko värre och värst den flammande Sussi. Kärring? Å, skäms! Fästmannen kom bakom fru Ingeborg, la sina händer på hennes skuldror och sa: Mamma, var förnuftig! Det kommer att klä. Efteråt granskade hon sin spegelbild, och seende sig själv med djupsinnig min in i ögonen, mumlade hon: Nåja, det kommer kanske att klä. Jag minns att jag engång hade en sommarklänning i rosa —
Därmed var det inte slut. Kommittén fortsatte att avhandla hennes utstyrsel. Andra kunde hon klä, men inte sig själv. Provningar i spegelrummet. Under en vecka ägnade huset Balzar all sin smak, sitt vett, sin energi, sin ambition åt chefens toalett. Kassörskor och springpojkar, avdelningschefer och inslagningsflickor voro lika varmt intresserade. Töserna togos om rätten att bära in rekvirerade varor i spegelrummet. Ungherrarna i yttre kontoret fångade dem i förbifarten. Nå, hur blir det? Var dag hade sin brännande fråga. Är det något bestämt om decolletaget? Blir skorna i rosa? Äntligen var det färdigt. Firman Balzar rensade ett skyltfönster och ställde ut en förtjusande creation i rosa. Så lustigt, sa fästmannen, att mamma ställer ut sin egen klänning! Fru Ingeborg svarade: Den är verkligen lyckad och man ska väl ha någon nytta av den. Tysta Marie fann dräkten nyttig ur en annan synpunkt sedd. Hon sa: Frun ska gå med den där i sommar när körsbärna mogna. Så behöver vi inte sätta upp fågelskrämman. Och hon fyllde våningen med sitt mummel : gamla människan — spöka ut sig — gamla människan —
Så var det med dräkten: lyckad. Festen likaså. Men värdinnan själv, fru Balzar, höll på att komma för sent. Barnen hade farit i god tid för att övervaka de sista anordningarna. Fru Ingeborg blev aldrig färdig. Husan var klumpig och valhänt. Tysta Marie hade skurit sig, antagligen med flit, i tummen och vägrade sitt bistånd. Fru Ingeborg fick reda sig själv, och allting gick motigt. Hon blev het, ivrig, fubblig. Ansiktet svällde av värme. Hon blev nervös, hon blev upprörd. Dumma tillställning! Välsignade ungar! Förbaskade Julia! Slutligen sa hon: Ta mig tusan om jag gör om det här, jag fåniga gamla människa! När hon äntligen körde upp till festvåningens ingång hade bilarna redan börjat defilera. Det gjorde henne ännu mera ivrig och förargad. Då trädde ur bilen, som stannat närmast framför hennes egen, en ung man med kraftig haka, ett ärr under högra ögat. Hon kände genast igen honom, halsduksknytaren, qui-pro-quo-mannen, den falske Louis de Lorche. Hastigt blev hon lugn, trygg, bekymmerslös, lätt om hjärtat. Hon sa till sig själv: Så lustigt! Vi skulle träffas i alla fall. Det hade jag nästan på känn. Antagligen är det någon av Louis' kamrater. Nu får jag åtminstone veta vad han heter —
Festen blev Julias fest. Från den stora skådespelerskans entré till hennes sortie behärskade hon ensam scenen — en stående, sliten men sann fras ur sommarturnéernas landsortspress. Hon hade fordrat att Kurt skulle hålla ett tal för henne, ty hon tyckte om att höra sig prisas. Men när nu Kurt vägrade att vara med om någonting så fånigt som ett tal, höll hon tal själv. Vem kunde göra det bättre än hon? Vem hade maken till stämma? För resten är det roligare att tala än att lyssna. Och visserligen nödgades hon formellt ställa talet till Konsten. Men vem visste inte att Konstens borgerliga namn var Julia Koerner? I alla händelser var det Julia som applåderades, Julia som av starka, unga händer bars över mängdens huvuden, Julia som från sin upphöjda plats ej kunde undgå att framvisa ett par hänförande ben. Då hon hälsade på värdinnan, fru Balzar, kysste hon hennes kind och yttrade med ömhet: Kom nu ihåg att du roar dig tappert. Kom ihåg att vi ställt till med allt det här uteslutande för att pigga upp dig, stackars våp. Minns allt besvär vi haft för din skull, och gör oss heder. Så blygsam var hon då. Men när de några timmar senare händelsevis stötte samman i vimlet, spärrade hon upp ögonen och utbrast: Vad ser jag? Fru Balzar! Är du också här! Ty hon var lite glömsk. Vid tretiden glömmer man värdfolket.
Fru Balzar åter var en dam, som man hyllade med fem eller tio minuters älskvärd konversation. Hon var mycket nöjd med den hyllningen. Den var just lagom. Hon var nöjd med hela festen. Hon njöt av alla dessa ungdomar, men saknade sina jämnåriga. Hon sa till Kurt: Det här är ju en barnbjudning! Har ni verkligen strukit alla mina gamla? Hon önskade sig en medelålders fru eller kanske hellre en riktig gumma eller allra helst — av gammal vana — Andersson att byta åsikter med. Till gammalt folk kan man säga: Titta på den där söta flickan! Såna charmanta axlar, en sån smidig liten kropp! Och titta på benen om jag får be! Säger man sådant till en annan ung flicka, blir hon svartsjuk och stött. Säger man det till en ung man, så tänker han: Det ser jag nog, din gamla höna, men här ska jag sitta och prata med dig i stället för att sluta hela härligheten i famn.
Hon saknade de gamla men var ändå mycket nöjd. Kanske huvudsakligast därför att Sussi obestridligen tog priset. Åtminstone i mina ögon, tillade hon för att inte förhäva sig. Som hon nu stod där och jämförde Suzanne med var och en av de andra flickorna, kom hon att kasta en blick i väggens spegel. Där såg hon en underbar rosafärgad creation, uppburen av en dam till synes i trettioårsåldern. Sannerligen, hon såg inte äldre ut än själva den strålande Julia. Men denna dam höll händerna korsade över den något framskjutna magen, armbågarna tryckta intill sidorna, huvudet högt och stelt buret, hennes panna låg i eftertankens rynkor och hennes mun putade myndigt. Hon var inte mjuk, hon var inte tillgänglig, hon var inte förförisk. Hon var en mamma, som stod och spejade och undrade om hon skulle upptäcka en unge, sötare än hennes egen unge. Hon skrattade. Och hon fortsatte att speja.
De unga herrarna intresserade henne mindre än flickorna. De voro varann så lika. Deras kläder voro så lika. Hon var inte expert på herrkläder. Andersson skulle kanske ha varit mera intresserad än hon. Mittemot henne, men på andra sidan de dansande paren, stod en herre med ovanligt stort svart hår. Vid den hastiga presentationen hade hon hunnit uppfatta att han var italienare och officer. Han var vacker, men hon tyckte inte om honom därfär att han lett mot henne på ett överlägset sätt. Man ler inte överlägset, när man hälsar festens värdinna. Nu såg hon att han, ensam, icke i samtal med någon, alltjämt log på samma sätt. Det var ej ett stillastående leende, det kom och försvann som vindkrusningen på ett vatten. Och hon tänkte: Det där leendet har en särskild orsak. Så där ler folk, som upphört att vara rädda för döden. De få någonting överlägset och liknöjt i uttrycket. Livet är dem kanske inte likgiltigt, men döden. De äro inte blaserade, de äro helt enkelt tappra. Jag tycker om den där pojken. Trots sin ungdom har han naturligtvis varit med om krig och oroligheter. Han har sett döden nära. Det är en tapper pojke.
Som hon det tänkte, satte sig den tappre pojken med det överlägsna leendet plötsligt i rörelse, gick rakt på henne och bjöd upp. Hon kände inte dagens danser, hade inte dansat på tio år. Den tappre pojken sa: Det gör ingenting, vad skulle det göra? Och innan hon visste ordet av, var hon mitt upp i eländet. Hon tänkte: Det bär åt skogen. Jag kommer att knuffa omkull någon, jag är så klumpig. Men hon hann inte knuffa ikull någon, ty plötsligt ropade Kurt: Nej, titta, titta! Mamma dansar! Strax upphörde de andra att dansa. Det blev tomt kring fru Balzar och hennes kavaljer. Man stod utmed väggarna och beundrade dem. Det var precis som när gamla farmor stiger upp på skälvande ben för att visa hur pas de basque dansades för sjuttio år sen. Det var inte smickrande för ett fyrtiofemårigt fruntimmer, som kan ha rätt att dansa utan att bli betraktad som ett fenomen. För dessa ungdomar var hon tydligen en vördnadsvärd relik från det förflutna, och de inbillade sig att de voro artiga när de efter slutad dans klappade i händerna.
För resten gick dansen bra. Hon trampade inte kavaljeren på tårna, han inte henne — vad kunde man mer begära? De togo plats, de pratade. Fru Ingeborg tänkte: Nu, min gosse, har du gjort din skyldighet mot balens värdinna, sök nu dina nöjen. Men han satt där och pratade tämligen fåordigt. Slutligen sa hon: Ska ni inte dansa? Jo, han skulle dansa med hennes dotter. Han bjöd upp Suzanne. Strax kom fästmannen. Jag har permission, sa han, och nu måste mamma dansa med mig. De dansade, och det gick också utmärkt, till och med bättre än förra gången. Inte heller skrek Kurt; man hade försonat sig med det faktum, att gamla fru Balzar var dansant. De dansade ända till dess att fru Ingeborg blev varse sin dotter, ensam och tydligen missnöjd. Hon klappade fästmannen med solfjädern och sa: Tack, min gosse, gå nu till Sussi. Han släppte henne, men hans arm ersattes genast av en annan. Det var italienaren. Fru Ingeborg förklarade att hon var trött. Då bjöd han henne en stol och satte sig bredvid henne. I detsamma dansade Kurt och Julia förbi. Julia ropade: Är han inte söt, din kavaljer? Släpp honom inte förrän jag kommer! Fru Ingeborg rynkade pannan. Hon såg Kurt nypa sin dam i örat, så spetsade de munnarna, dock utan att kyssas, så gnedo de kind emot kind. Usch, tänkte fru Ingeborg, såna fasoner! Då kände hon, att den tappre pojken gned sin kind mot hennes nakna arm och slutligen kysste den. Hon kippade efter andan, tänkte: Vad ska jag göra? Jag ämnar inte tåla oförskämdheter, men jag är värdinna och måste vara artig. Vad ska jag göra? Innan frågan besvarats kom fru Julia och satte sig på andra sidan om italienaren. Vänd till denne och pekande på sin i skräck stelnande väninna sa hon: N'est-ce pas, monsieur? Vous êtes éperdument épris de cette jolie femme? E bien, je la connais. Elle est charmante. Elle a un esprit très élevé, un corps ravissant et un coeur bien tendre.
Hon reste sig, fångad av en kavaljer, log mot fru Ingeborg och sa: Det kallar jag att hjälpa folk på traven —
Även fru Ingeborg reste sig. Strax kände hon den tappre pojkens arm fängsla hennes egen i ett fast grepp. Hon tänkte: Jag kan inte näpsa honom här bland alla människor, det blir skandal. Vad ska jag göra? Hon behövde inte fatta något beslut. Italienaren förde henne genom vimlet in i ett sidorum. Här voro de allena. Han slog armarna kring hennes liv och började kyssa de nakna skuldrorna. En knuff för bröstet gjorde slut på omfamningen och övertygade fru Ingeborg om att hon åtminstone fysiskt var situationen vuxen. Men hon kunde inte hindra den tappre pojken från att göra sin kärleksförklaring på blandad italienska och franska, kryddad med ett enda svenskt ord: älska! Hon gjorde inte ens något försök att hejda svadan, ty hon var rädd att han skulle höja rösten. Till sist tröt den ändå. Han bad att få göra henne ett besök följande dag, och hon svarade : Kom, kom! Jag har verkligen något att säga er —
Han försvann och hon ramlade ned i en soffa. Svetten bröt fram och rann kittlande över rygg och skuldror. Hur var det möjligt? Såg hon verkligen ut som en människa den där man ogenerat kan karessera vid första bästa tillfälle? Eller var han drucken? Eller hade han märkt att hon betraktat honom och trott henne betagen? Får nutidens ungdom ingen tuktan? Gör den precis vad som faller den in? Har den ingen självbehärskning, ingen stolthet, intet levnadsvett? Hon var matt, hon mådde illa, hon ville smyga sin väg, men förmådde inte resa sig. Hon såg en skymt av Kurt i dörröppningen, och ropade. Han kom, brådskande, upphetsad, strålande och otålig. Hon grep honom i armen för att han inte skulle springa sin kos ögonblickligen, och hon sa: Den där italienaren, är han drucken? Kurt stirrade häpen på henne, brast så i skratt.
Har han gjort dig sin kärleksförklaring? Fäst dig inte vid det, stackars mamma, den är värdelös. Han har varit gasförgiftad och är lite krack alltjämt. Inte mycket, just lagom för att göra kärleksförklaringar till höger och vänster. Ingen fäster sig vid det, allra minst han själv —
Kurt bort. Och fru Ingeborg utbrast: Jaså, han är konstig. Nå, guskepris för det! Synd om pojken — men det höjer honom i min aktning att han är konstig. Han kan ju inte rå för att han varit gasförgiftad.
Klockan var redan ett och hon fann det vara tid att smita. Ingen skulle sakna henne. Ibland är det bra att inte bli saknad. Hon längtade våldsamt efter sängen. Men just som hon skulle resa sig ur soffan, kom ett par indansande. De dansade fram och tillbaka i det lilla rummet, och allt under det att de dansade, kysstes de. Hennes obetydliga närvaro varsnade de ej, och när de kyssts tillräckligt, dansade de åter ut. Fru Ingeborg sa: Åter ett fall av gasförgiftning! Och hon skrattade.
Hon kände sig plötsligt helt tolerant. Gamla människor bli lätt gnatiga. Kanske var ungdomen lika lättsinnig på hennes tid, fast hon inte mindes så noga. I alla händelser tänkte hon inte förarga sig eller komma förargelse åstad. Hon skulle roa sig! Det var hon, som skulle betala räkningen, och hon hade varit bra dum om hon inte sökt valuta för pengarna. Men hur skulle hon roa sig? Hon ville inte dansa, det roade henne ej. Hon ville inte bli kysst, det roade henne ännu mindre. Hon ville se på. Hon ville njuta andras dans och andras kyssar. Hon ville njuta andras kroppar utan att vidröra dem med annat än blicken. Hon trodde att hon var tolerant. Hon trodde att hon förskaffade sig ett oförargligt nöje genom att betrakta ungdomens lek. I själva verket var hon — utan att ha en aning därom — så djupt omoralisk som en människa kan bli. Under det att hon strövade omkring bland den lekande ungdomen, glömsk av sitt beslut att lämna festen, alltmera behaglig till sinnes, road, tolerant, förtjust av vackra syner, värmd, rörd av sin dotters skönhet, stolt över sin son, stolt till och med över fästmannen, som förde sig väl, värmd av ungdomens värme, smekt av dessa intima och eggande smekningar, som kallas dans, upphetsad av de unga ansiktenas upphetsning, kittlad av svartglittrande feberblickar, som visserligen inte sökte hennes, uppjagad till ett erotiskt sinnesrus, som hon själv tog för en ovanlig men oskyldig munterhet, gled hon in i den impotenta omoral, som skulle medföra döden, egendomligt nog ej själens död, men väl kroppens. Och varför ej själens? Därför att denna engång kloka och besinningsfulla och alltjämt stolta och starka människa vid en viss tidpunkt klart såg att hon kunde undgå själens förruttnelse blott genom att offra sin kropp.
Utan att längre känna någon längtan efter säng och sömn, tvärtom för varje timme alltmera stimulerad, vandrade hon omkring bland den erotiskt upphetsade ungdomen, njutande denna upphetsning mångfaldigad i andras kroppar. Hon mumlade för sig själv: Ja, gå på ni, barn, roa er mens ni är unga! sen har man minsann ingen fröjd. Hon gick fram mot italienaren och såg honom in i ögonen med en blick, som hon trodde vara moderligt spefull, men som var könsligt utmanande. Han undvek blicken, och hon skrattade och tänkte: Endera vill han diskret dölja vår ljuva hemlighet eller också har han redan glömt den, min vackre gasförgiftade! Det sörjde hon inte över, ty hon ville honom sannerligen ingenting. Varken honom eller någon annan. Men alldeles som en drinkares längtan efter glaset växer med antalet redan tömda, så växte hennes begär efter att se andra smekas. Och då hon inte såg nog därav i danssalen, sa hon till sig själv: Jag gamla människa har mina plikter, jag måste se efter så att inga odygdspåsar stuckit sig undan i det fatala lilla rummet. Smög sig dit och fann alltid ett par i smek. Skrattade och vojade sig och sa: Är de inte rysliga? Vad ska man göra med dem? — Smög bort.
Men vid ett dylikt besök i den kvava och av heta människokroppar upphettade lilla salongen fick hon en stöt för bröstet och ett slag för pannan, som äntligen gjorde slut på hennes upphetsning. Paret, som den gången kysstes, var hennes son Kurt och festföremålet, fru Julia. De stodo med kropparna tätt hoptryckta och munnarna inbitna i varandra. Fru Ingeborg blev kall av vrede. Allt det behagliga var borta. Modern förnam, vad som nyss kändes oskadligt och angenämt, nu som någonting skadligt, hotade hennes unge.
Hon gick fram till dem, utan att de varsnade henne. Hon sa:
Vad gör ni? Är ni förlovade? Tänker ni gifta er?
Trots överraskningen öppnades deras famntag helt långsamt. De vände sig emot henne med sömniga ögon, släpande ögonlock, läpparna ännu skälvande. Fru Julia mumlade:
Gifta oss — oroa dig inte — så dumma är vi inte —
Hon gick mot dörren. Fru Ingeborg betraktade sin vällustdåsige son med vrede och vämjelse, hon sa:
Gjorde jag rätt, skulle jag ge dig en rungande örfil!
Han gjorde en ofrivillig liten handrörelse som för att skydda sina öron. Skamsen, men ännu mer förvånad, muttrade han:
Varför tar mamma så illa vid sig? Det är väl inte första gången — Julia brukar ju alltid kyssas —
Inte på det där vidriga sättet! avhögg fru Ingeborg.
Julia i dörren vände sig om och yttrade högdraget och försmädligt: När blev du expert på kyssar? Har din vackre kavaljer redan lärt dig så pass mycket? Och jag som trodde att du saknade anlag —
Det var festens verkligt obehagliga händelse. Men då hon äntligen låg i sin säng, hade hon redan glömt den eller åtminstone urskuldat sin son och fru Julia. Allt hade varit lyckat. Ungdomen hade varit vacker och glad. Lite lättsinnig kanske, men inte värre än att hon, gamla människan, härdat ut. Först nu kom hon att tänka på, att hennes okände gunstling, som stigit ur bilen närmast före hennes, inte synts till på festen. Etablissemanget var stort och hennes fest ej den enda. Men det var ju skada! Ty han var i alla fall hennes gunstling, fast hon just inte visste om han var fågel eller fisk. Hon muttrade leende:
Den där, han ska då alltid lura mig —