David Copperfield/Del II/Kapitel 13

←  Wickfield och Heep

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Vandraren

Doras tanter  →

TRETTONDE KAPITLET.
Vandraren.

På aftonen av denna dag hade vi ett mycket allvarligt samtal hemma vid Buckingham Street om de familjehändelser, som jag skildrat i förra kapitlet. Min tant tog en livlig del i dem och gick i mer än två timmar efteråt fram och tillbaka på golvet med korslagda armar. Då hon var i en upprörd stämning, tog hon sig alltid en dylik promenad, och omfånget av hennes förstämning kunde alltid mätas efter vandringens långvarighet. Denna gång var hon så orolig, att hon fann nödvändigt att öppna sängkammardörren för att på detta sätt skaffa sig en promenad som omfattade hela rummens utsträckning, från den ena väggen till den andra; och medan mr Dick och jag blevo lugnt sittande vid eldbrasan, vandrade hon med avmätta steg och en perpendikels regelbundenhet fram och tillbaka längs det utmätta spåret.

Då min tant och jag hade blivit allena, sedan mr Dick hade gått och lagt sig, satte jag mig ned för att skriva mitt brev till de båda gamla damerna. Hon hade under tiden tröttnat vid promenaden och satt sig ned vid kaminen med klänningen uppvikt som vanligt. Men i stället för att sitta på sitt vanliga sätt och hålla sitt glas på knäet, lät hon det stå orört på kaminfrisen och såg tankfullt på mig, stödjande sin vänstra armbåge på sin högra arm och sin haka på sin vänstra hand. Var gång jag lyfte upp mina ögon från papperet, mötte jag hennes.

»Jag är vid det mildaste lynne i världen, min vän», försäkrade hon mig då med en nick, »men jag är orolig och bedrövad.»

Jag hade varit alltför mycket upptagen för att innan hon gått till vila märka, att hon hade låtit sin kvällsmixtur, såsom hon alltid kallade den, stå orörd på kaminfrisen, och då jag knackade på hennes dörr för att underrätta henne om denna upptäckt, kom hon ut emot mig med ännu större välvilja och hjärtlighet i sitt sätt än vanligt men sade endast: »Jag kan inte förmå mig att dricka den i afton», skakade på huvudet och gick tillbaka in till sig.

Den följande morgonen läste hon mitt brev till de båda gamla damerna, och gillade det. Jag lade det på posten och hade nu inte annat att göra än vänta på svaret så tåligt jag möjligen kunde. I detta tillstånd av väntan hade jag befunnit mig i nära åtta dagar och befann mig ännu, då jag en snöig afton lämnade doktorns hus för att begiva mig hem.

Det hade varit en bitterkall dag, och en bitande nordost hade blåst någon tid. Blåsten hade lagt sig framemot aftonen, och så hade det börjat att snöa. Jag påminner mig att snön föll tungt, med stora flingor, och låg tjockt på marken. Ljudet av vagnshjul och fottramp var så dämpat, som om gatorna hade varit belagda med ett lika tjockt dunlager.

Den närmaste vägen hem — och en sådan afton gick jag naturligtvis den närmaste vägen — förde genom St. Martins Lane. Den kyrka, efter vilken nämnda gränd fått sitt namn, stod den tiden mindre fritt än nu, emedan icke någon öppen plats då låg framför den, och gränden slingrade sig nedåt Strand. Då jag gick förbi trappstegen till valvporten, såg jag i hörnet ett kvinnoansikte. Det såg in i mitt, gick över den smala gränden och försvann. Jag kände igen det. Jag hade sett det någonstädes, men kunde icke påminna mig var. Det framkallade hos mig hågkomster, som omedelbart anslogo någon sträng i mitt hjärta. men då jag fick se det, tänkte jag på någonting annat, så att mina tankar icke voro fullt klara.

På trappan till kyrkan satt en nedlutad mansgestalt, som hade lagt ifrån sig någon börda på den jämna snön, för att ordna den. Jag hade sett honom och det där ansiktet alldeles på samma gång. Jag tror icke att jag i min överraskning hade stannat, men i alla händelser reste han sig upp, då jag gick framåt, vände sig om och kom gående emot mig. Jag stod ansikte mot ansikte med mr Peggotty!

Med detsamma kom jag ihåg vem den där kvinnan var. Det var Martha, vilken Emili den där aftonen hade givit pengar i köket, Martha Endell, vid vars sida han, såsom Ham hade sagt, icke skulle velat se sin älskade systerdotter för alla de skatter som lågo på havsbotten.

Vi skakade hjärtligt varandras händer. I början kunde ingendera av oss yttra ett ord.

»Master Davy», sade han äntligen och kramade min hand, »det gör mitt hjärta gott att se er, sir. Ett lyckligt möte, ett lyckligt möte!»

»Jag säger detsamma, min hederliga, gamla vän!» svarade jag.

»Jag hade tänkt gå och fråga efter er i kväll», sade han, »men som jag visste att er tant bor hos er — ty jag har varit där nere — på vägen till Yarmouth — fruktade jag att det var för sent. Men jag skulle ha kommit tidigt i morgon, innan jag gav mig av igen.»

»Tänker ni bege er av igen?» sade jag.

»Ja», svarade han och skakade tåligt på huvudet, »jag måste ge mig av i morgon.»

»Men vart ämnade ni nu taga vägen?» frågade jag.

»Jo», sade han och skakade snön ur sitt långa hår, »jag skulle sta' och se mig om efter ett nattkvarter.»

Vid denna tid fanns det, nästan mitt emot där vi stodo, en sidoingång till stallgården i »Guldkorset», det värdshus som var så minnesvärt för mig genom dess samband med hans olycka. Jag pekade på porten, lade min arm i hans, och så gingo vi dit bort. Ett par skänkrum lågo utåt stallgården; jag tittade in i ett av dem, och då jag såg att det var tomt och att en trevlig brasa brann där inne, förde jag honom dit in.

Då jag nu såg honom vid ljusskenet, såg jag icke blott att hans hår var långt och hoptovat, utan även att hans ansikte hade blivit starkt brynt av solen. Han hade blivit mera gråhårig, rynkorna i hans ansikte och panna voro djupare, och det tycktes som om han hade vandrat och strövat framåt i alla möjliga väder, men han såg mycket kraftfull ut, likt en man som uppehålles av ett fast beslut, och vilken ingenting kan trötta. Han skakade snön av sin hatt och sina kläder och torkade den ur ansiktet, medan jag i tysthet gjorde dessa betraktelser. Då han hade satt sig ned mitt emot mig vid ett bord och med ryggen vänd mot den dörr genom vilken vi hade kommit in, räckte han åter fram sin barkade hand och kramade min varmt i sin.

»Jag ska berätta er alltsammans, master Davy», sade han, »både var jag varit och vad jag hört. Jag har varit långt borta och hört endast helt litet, men jag ska berätta er alltsammans.»

Jag ringde för att skaffa honom något varmt att dricka. Han ville icke ha något annat än öl, och sedan det hade blivit inburet och medan det värmdes över elden, satt han och tänkte för sig själv. Det låg ett vackert, kraftfullt allvar i hans ansikte, som jag icke vågade störa.

»Medan hon var barn», sade han och lyfte upp huvudet, så snart vi hade blivit ensamma, »brukade hon språka så mycket om havet och om de kuster, där havet blir mörkblått och ligger och glänser i solen. Jag tänkte ofta att det kom sig därav att hennes far hade drunknat. Jag vet inte, men kanske trodde eller hoppades hon, att han hade drivit bort till de trakter, där blommorna alltid blomma och solen alltid skiner.»

»Ja, sådant kunde nog falla ett barn in», svarade jag.

»Då hon var — borta», sade mr Peggotty, »kände jag tydligt på mig, att han skulle föra bort henne till de där trakterna. Jag kände på mig, att han hade berättat henne en hel hop underliga saker om dem och att hon skulle bli en fin dam där och att han först fick henne att lyssna till sig genom sådant tal. Då vi hade varit hos hans mor, visste jag alldeles säkert att jag hade rätt. Jag for över kanalen till Frankrike och kom i land där, som om jag hade fallit från skyarna.»

Jag såg nu dörren röra sig och snön yra in. Jag såg den röra sig ännu litet mera och en hand sakta stickas in för att hålla den öppen.

»Jag fick tag i en engelsk herre, som hade någonting att säga där», sade mr Peggotty, »och talte om för honom, att jag tänkte söka upp min systerdotter. Han skaffade mig de papper jag behövde för att komma fram — jag vet inte riktigt vad de kallas — och han skulle också velat ge mig pengar, men dem behövde jag Gud ske lov inte ta emot. Jag tackade honom emellertid, som ni väl kan förstå, hjärtligt för vad han hade gjort för mig. ’Jag har skrivit åt er på förhand’, sa han till mig, ’och jag ska tala med så många som komma den här vägen, och många ska känna er långt bort härifrån, medan ni färdas allena.’ Jag sa honom så gott jag kunde hur tacksam jag var och började nu att vandra genom Frankrike.»

»Allena och till fots?»

»För det mesta till fots», svarade han, »men ibland också på vagn med bondfolk som foro till torgs och ibland med en tom diligens. Mången mil om dagen har jag vandrat till fots och ofta i sällskap med någon fattig soldat, som var på väg för att hälsa på sina vänner. Jag kunde inte tala med honom, och han inte heller med mig, men vi höllo varandra ändå sällskap på den dammiga vägen.»

Jag hade kunnat förstå det av hans vänliga ton.

»Då jag kom till någon stad», fortfor han, »sökte jag upp gästgivargården och väntade ute på gården till dess det kom någon (och det kom nästan alltid någon) som kunde engelska. Och så berättade jag att jag var på väg för att söka upp min systerdotter, och de berättade mig vad det var för fint folk där i huset, och jag väntade för att se om det kom någon som liknade henne. Då det inte var Emili, så gick jag igen. Så småningom märkte jag, att när jag kom till en by, folket kände till mig. De ville att jag skulle sätta mig ned vid dörren till deras hus, och de gåvo mig både att äta och dricka och visade mig var jag kunde få sova, och mången hustru, master Davy, som hade en dotter ungefär vid Emilis ålder, har jag funnit väntande på mig vid vår frälsares kors utanför byn för att visa mig en likadan godhet. Några av dem hade döttrar, som voro döda. Och endast Gud vet hur goda dessa mödrar voro emot mig.»

Det var Martha som stod vid dörren. Jag såg hennes avtärda, lyssnande ansikte. Jag fruktade endast för att han skulle vända sig om och även få se henne.

»De satte ofta sina barn, i synnerhet sina små flickor, på mitt knä», sade mr Peggotty, »och mången gång skulle ni kunnat se mig sitta med dem vid en dörr, då det började mörkna, nästan som om de hade varit min älsklings barn. — Ack, min stackars älskling!»

Överväldigad av en plötslig rörelse, snyftade han högt. Jag lade min skälvande hand på den, som han höll för sitt ansikte.

»Tack, sir», sade han, »men bry er inte om det.»

Efter en liten stund tog han bort sin hand, stoppade den innanför rocken och fortsatte därefter sin berättelse.

»De följde mig ofta på morgonen ett par kilometer på väg», sade han, »och då vi skildes åt och jag sa': ’Jag tackar så mycket! Gud välsigne er!’ tycktes de alltid förstå mig och svarade vänligt. Slutligen kom jag till havet. Det föll sig icke svårt för mig som sjöman, kan ni nog förstå, att genom arbete ombord komma över till Italien. Då jag hade kommit dit, vandrade jag framåt som förut. Folket där var lika vänligt och beskedligt emot mig, och jag kunde ha gått från stad till stad, ja, kanske genom hela landet, om jag inte ihade fått veta, att hon hade blivit sedd inne bland bergen i Schweiz. En som kände hans betjänt hade sett dem alla tre och talte om för mig hur de reste och var de voro. Så sick jag nu bort till de där bergen, master Davy, dag och natt, men hur långt jag gick, tyckte jag ändå att bergen alltid voro lika långt borta. Men slutligen kom jag ändå fram till dem och kom över dem. Då jag kom i närheten av det ställe, jag hade hört talas om, började jag tänka för mig själv: ’Vad ska jag göra, när jag får se henne?’»

Det lyssnande ansiktet, som var känslolöst för den kalla aftonen, stod ännu alltjämt i en nedböjd ställning vid dörren, och händerna bådo — besvuro mig, att icke stöta det bort.

»Jag tvivlade aldrig på henne», sade mr Peggotty, »nej, inte det ringaste. Om hon bara fått se mitt ansikte — om hon bara fått höra min röst — om jag bara stått framför henne och på det sättet fört hennes tankar tillbaka till det hem varifrån hon hade flytt och till det barn hon en gång hade varit, skulle hon, om hon också varit en furstinna, ha fallit ned till mina fötter! Det visste jag mycket väl. Mången gång i sömnen hade jag hört henne ropa: ’Morbror!’ och sett henne falla ned för mig liksom död. Mången gång i sömnen hade jag rest upp henne och viskat till henne: ’Min söta Emili, jag har kommit för att skänka dig förlåtelse och föra dig hem med mig!’»

Han tystnade, skakade på huvudet och fortfor med en suck:

»Han var ingenting för mig nu. Emili var allt. Jag köpte åt henne en dräkt, sådan som bondflickorna bruka, och jag visste att om jag bara en gång fann rätt på henne, skulle hon följa mig på den steniga landsvägen, gå dit jag gick och aldrig, aldrig mera lämna mig. Att låta henne klä på sig den där dräkten och kasta bort den hon hade på sig, att åter ta henne under min arm och vandra hemåt, att ibland stanna på vägen för att läka hennes sårade fötter och hennes ännu mera sårade hjärta, det var allt vad jag nu tänkte på. Jag tror inte att jag ens kunnat så mycket som se på honom. Men, master Davy, det skulle inte så ske — inte ännu. Jag kom för sent, och de hade rest. Vart, det kunde jag inte få veta. Några nämnde ett, andra ett annat ställe. Jag färdades hit och jag färdades dit, men fann ingen Emili; och så färdades jag hem igen.»

»För huru länge sedan kom ni hem?» frågade jag.

»För en fyra dar sen», sade mr Peggotty. »Jag fick se den gamla båten sen det hade blivit mörkt, och ljuset lyste i fönstret. Då jag kom fram till den och tittade in genom rutan, såg jag den trogna varelsen, missis Gummidge, efter vårt avtal sitta allena vid eldstaden. — ’Bli inte rädd!’ ropade jag. ’Det är Daniel!’ och så gick jag in. Men aldrig hade jag kunnat tro att den gamla båten skulle se så främmande ut!»

Han tog nu ur en bröstficka varsamt upp en liten bunt papper, som innehöll två eller tre brev eller små paket, som han lade på bordet.

»Det här», sade han och sökte ut ett bland de övriga, »kom innan jag hade varit borta i åtta dagar. Det var en sedel på femtio pund, insvept i ett stycke papper med påskrift till mig, och blev stucket in under dörren. Hon hade försökt att förställa sin stil, men hon kunde inte förställa den för mig!»

Mycket tåligt och omsorgsfullt lade han åter ihop sedeln i alldeles samma veck som förut och lade den åt sidan.

»Det här kom till missis Gummidge för ett par tre månader sedan», sade han och öppnade ett annat papper. Sedan han en liten stund betraktat det, räckte han det till mig och tillade med sänkt röst: »Var god och läs det, sir!»

Jag läste följande:

»O, vad skall ni tänka, när ni ser detta brev och vet att det kommer från min syndiga hand? Men försök — inte för min skull, utan för morbrors godhet — att mildra ert hjärta emot mig, bara för en liten, liten tid! Försök, o, försök, att ha överseende med en olycklig flicka och skriv på en papperslapp, om han är frisk och vad han sade om mig, innan de upphörde att nämna mitt namn ibland sig, och om han om kvällen vid den tid, då jag brukade komma hem, ännu någonsin tittar ut, som om han tänkte på den han en gång höll så mycket av. O, mitt hjärta är nära att brista, när jag tänker därpå! Jag faller ned på mina knän för er och ber er och besvär er att inte vara så hård emot mig som jag förtjänar — som jag, jag vet det, med rätta förtjänar — utan vara så mild och god och skriva något om honom och skicka mig det. Ni behöver inte kalla mig ’lilla’, ni behöver inte nämna det namn jag vanärat, men ack! lyssna till min smärta och visa mig den barmhärtigheten att skriva några ord till mig om morbror, som mina ögon aldrig, aldrig skola få se i denna världen!

Om ert hjärta är hårt emot mig — rättvist hårt, jag vet det nog — men hör, om det är hårt, ack! så fråga honom, som jag mest förorättat — honom, vars hustru jag skulle ha blivit — innan ni riktigt tillsluter ert hjärta mot min stackars, stackars bön! Om han skulle vara nog medlidsam att säga att ni gärna kunde skriva någonting åt mig att läsa — och jag tror att han skulle det, om ni bara ville fråga honom, ty han var alltid så hederlig och god och överseende — så säg honom då (men inte annars) att jag, när jag hör vinden blåsa om natten, känner som om den komme i vrede förbi mig, sedan den sett honom och morbror, och stege upp till Gud för att vittna emot mig. Säg honom, att om jag skulle dö i morgon — och ack, huru gärna skulle jag inte dö, om jag bara vore beredd därtill! — skulle jag välsigna honom och morbror med mina sista ord och bedja för hans lyckliga hem med min sista andedräkt!»

Detta brev innehöll ävenledes penningar — fem pund. De voro orörda liksom den andra summan, och han lade ihop dem på samma sätt. Utförliga uppgifter på adressen, dit svaret skulle ställas, voro bifogade, vilka, ehuru de förrådde flera händers mellankomst och gjorde det svårt att komma till någon säker slutsats rörande det ställe, där hon dolde sig, gjorde det åtminstone icke osannolikt att hon hade skrivit från det ställe, där hon hettes ha blivit sedd.

»Nå, vad sändes det för ett svar?» frågade jag.

»Som missis Cummidge», svarade han, »just inte är så lärd av sig, så var Ham så god och satte upp svaret, och så skrev hon av det. De läto henne veta, att jag hade begivit mig av för att söka upp henne, och vilka mina avskedsord hade varit.»

»Är det där ni har i hand också ett brev?» frågade jag.

»Det är pengar, sir», sade mr Peggotty och öppnade det något litet. »Tio pund, som ni ser. Och inuti är det skrivet: ’Från en sann vän’, liksom i det första. Men det första blev stucket in genom dörren, och det här kom i förrgår med posten. Jag tänker söka upp henne med tillhjälp av poststämpeln.»

Han visade mig den; den var från en stad vid övre Rhen. I Yarmouth hade han träffat på några utländska köpmän, som kände till denna trakt, och de hade på en papperslapp ritat upp ett slags karta åt honom, vilken han mycket väl förstod. Han lade den på bordet emellan oss, lutade sin haka mot den ena handen och utpekade sin väg på den med den andra.

Jag frågade honom nu hur Ham mådde. Han skakade på huvudet och sade:

»Han arbetar så flinkt som någon människa kan göra. Hans namn är i hela den trakten lika väl känt som någon annans i hela världen. Alla äro färdiga att hjälpa honom, och han är å sin sida färdig att hjälpa dem. Man hör honom aldrig klaga, men syster min tror (oss emellan sagt) att det tagit honom mycket hårt.»

»Stackars gosse! — det kan jag nog tro.»

»Han bryr sig inte det bittersta om sitt liv», sade mr Peggotty med en högtidlig viskning. »Behövs det en man till strängt arbete i hårt väder, så är han strax till hands. Är någon fara å färde, så är han främst bland alla kamraterna. Men på samma gång är han mild som ett barn. Det finns inte ett barn i hela Yarmouth som inte känner honom, master Davy.»

Han samlade tankfullt ihop breven, glättade dem, band ihop dem och gömde dem åter kärleksfullt vid sitt bröst. Ansiktet var nu försvunnet från dörren. Jag såg ännu snön yra in, men något annat var där icke.

»Nå», sade han med en blick på sin påse, »eftersom jag nu råkat er i kväll, master Davy (och det gör mig gott!), så ger jag mig av i morgon bitti. Ni har sett vad jag har här», tillade han och lade handen på det ställe, där den lilla packen var förvarad. »Det enda, som gör mig orolig, är när jag tänker på att någonting kunde hända mig, innan jag fått lämna de här pengarna tillbaka. Om jag skulle dö och de bleve tappade eller stulna eller på annat sätt komme bort, tror jag inte att den andra världen kunde hålla mig kvar! Jag tror att jag då måste vända tillbaka igen!»

Han reste sig upp, och jag följde hans exempel, och så skakade vi ännu en gång hand med varandra innan vi gingo.

»Jag skulle gå tio tusen mil», sade han, »jag skulle gå tills jag stupade livlös, för att lägga de här pengarna ned framför honom. Om jag kan göra det och finna rätt på min Emili, så är jag nöjd. Om jag inte hittar rätt på henne, så får hon kanske ändå någon gång höra, att hennes kärleksfulle morbror inte slutade sitt letande förrän med sitt liv; och om jag känner henne rätt, så ska även det slutligen föra henne hem!»

Då vi kommo ut i den kalla natten, såg jag den ensamma gestalten skynda bort framför oss. Jag vände honom hastigt om under någon förevändning och samtalade med honom till dess den var försvunnen.

Han talade om ett värdshus på vägen till Dover, där han kunde få ett tarvligt, men snyggt nattkvarter. Jag följde med honom över Westminsterbron och skildes från honom på Surreysidan. Det föreföll mig som om allt förstummades av vördnad för honom, då han fortsatte sin ersamma vandring genom snön.

Jag återvände till värdshusgården och, påverkad av minnet av det där ansiktet, såg jag mig oroligt omkring efter det. Det fanns icke där. Snön hade utplånat våra förra steg; mitt sista spår var det enda som kunde ses, och även det började att försvinna (så starkt snöade det!), då jag såg mig tillbaka över axeln.