David Copperfield/Del II/Kapitel 12

←  En firma upplöses

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Wickfield och Heep

Vandraren  →

TOLFTE KAPITLET.
Wickfield och Heep.

Min tant, som, efter vad jag tror, började att bliva allvarsamt orolig över min långvariga nedslagenhet, föregav att hon önskade att jag skulle resa till Dover för att se till om allt stod väl till med hennes hus, som hade blivit uthyrt, och med den nuvarande hyresgästen uppgöra om förlängande av hyresterminen. Janet hade tagit tjänst hos doktor Strong, där jag såg henne varje dag. Då hon lämnade Dover, hade hon icke varit ense med sig själv, huruvida hon skulle eller icke skulle giva den sista avslutningen åt den försakelse av mankönet, varuti hon hade blivit uppfostrad, genom att gifta sig med en lots, men beslöt sig omsider för att icke inlåta sig i detta äventyr — icke så mycket för själva grundsatsens skull, tror jag, som mera därför att hon händelsevis icke tyckte om den ifrågavarande personen.

Ehuru det kändes svårt för mig att skiljas från miss Mills, gick jag dock tämligen villigt in på min tants förslag, emedan jag därigenom skulle få ett tillfälle att tillbringa några få lugna timmar tillsammans med Agnes. Jag rådgjorde med den gode doktorn rörande en frånvaro på tre dagar, och då han nu rådde mig till denna förströelse — han tyckte till och med att jag skulle ytterligare förlänga den, men detta kunde min iver icke medgiva — beslöt jag att resa.

Vad Commons beträffar, hade jag icke någon synnerlig anledning att vara så nogräknad med mina plikter på det hållet. Sanningen att säga, började vi att komma i ett mindre gott rykte bland storkaxarna inom proctorsyrket och gledo hastigt nedåt till en tvetydig ställning. Affärerna hade gått tämligen klent under mr Jorkins, före mr Spenlows tid, och ehuru de hade tagit bättre fart genom denna infusion av nytt blod samt genom den stat som mr Spenlow hade fört, stod firman icke på tillräckligt säker botten för att icke bliva skakad av ett sådant slag som den plötsliga förlusten av dess verksamme ledare. Den sjönk sålunda allt mera. Mr Jorkins var, i trots av sitt rykte inom firman, en maklig och föga duglig person, vars anseende ute i världen icke ägnade sig för att giva den något stöd. Jag hade nu honom att hålla mig till, och då jag såg honom taga sig sin pris snus och låta affärerna sköta sig själva, ångrade jag mera än någonsin min tants tusen pund.

Detta var emellertid icke det värsta i saken. I Commons fanns det en mängd parasiter och utom rätten stående personer, som, utan att själva vara proctorer, fuskade i våra mera formella affärer och läto dem utföras av verkliga proctorer, vilka lånade sitt namn mot en viss andel av bytet — och sådana fribytare funnos till ett icke ringa antal. Eftersom vårt hus på vilka villkor som helst var i behov av göromål, förenade vi oss med detta nobla sällskap och kastade lockmat åt dessa fribytare, för att de skulle låta oss sköta deras affärer. Tillståndsbevis till giftermål och små notarialattester voro vad vi alla fikade efter och som betalte sig bäst, varför också konkurrensen om sådant var högst betydlig. Kapare och frestare posterades därför vid alla ingångar till Commons med instruktion att avskära vägen för alla sorgklädda personer och alla herrar med ett blygt och förläget utseende och locka dem bort till de kontor, som förestodos av deras respektive patroner, och dessa instruktioner följdes även med ett sådant nit, att jag själv, innan jag blev riktigt känd, två gånger knuffades in i vår förnämste motståndares förstuga. Som dessa lockfåglars stridiga intressen på grund av sin natur lätt kunde reta deras känslor, inträffade stundom personliga sammanstötningar, och till stor skandal för Commons gick vår förnämste frestare (som fordom hade varit vinhandlare och därefter edsvuren mäklare) flera dagar omkring med ett blått öga. Ingen av dessa spejare gjorde sig det ringaste samvete av att artigt hjälpa ett gammalt svartklätt fruntimmer ut ur en vagn, slå ihjäl den första, bästa proctor, hon frågade efter, förklara sin principal för dennes lagliga efterträdare samt bära den gamla damen (som stundom var i hög grad uppskrämd) bort till bemälde principals kontor. En hel hop fångar fördes till mig på detta sätt. I avseende på tillståndsbevis till giftermål steg konkurrensen till en sådan höjd, att en blyg herre, som önskade sig ett sådant, icke hade annat val än att giva sig åt förstkommande lockfågel eller låta dem slåss om honom, till dess han blev den starkastes byte. Under stridens hetta brukade en av våra skrivare sitta med hatten på sig inne på kontoret för att vara färdig att rusa ut och låta varje offer, som fördes in, gå ed inför någon bland vederbörande. Detta locknings- och tubbningssystem fortfar, efter vad jag tror, ännu i dag. Den sista gången jag var i Commons, kom en hövlig, korpulent person med vitt förkläde rusande emot mig ut ur en dörr och viskade till mig orden »tillståndsbevis för ingående av giftermål?» och det var endast med största svårighet jag kunde hindra honom från att taga mig i famn och bära mig in till en proctor.

Låt mig nu efter denna avvikelse fortsätta min resa till Dover.

Uti min tants hus fann jag allting i ett tillfredsställande skick och kunde sedan högligen glädja min tant genom underrättelsen om att hyresgästen hade ärvt hennes fiendskap till åsnorna och förde en ständig strid emot dem. Sedan jag hade avslutat den lilla affär jag hade att sköta därstädes, och sedan jag sovit där en natt, vandrade jag tidigt på morgonen till Canterbury. Det var nu åter vinter, och den friska, kalla, blåsiga dagen och det vidsträckta landskapet utövade en viss livande verkan på mina förhoppningar.

Då jag kom in i Canterbury, vandrade jag genom de gamla gatorna med en stilla glädje, som lugnade mitt sinne och lättade mitt hjärta. Där sutto de gamla skyltarna, de gamla namnen stodo på boddörrarna, och de gamla bodbetjänterna stodo innanför diskarna. Det tycktes mig vara så länge sedan jag var skolgosse här, att jag undrade över att stället hade förändrats så föga, till dess jag kom att tänka på huru föga förändrad jag själv var. Sällsamt nog tycktes det lugna inflytande, som i mina tankar var oskiljaktigt från Agnes, genomtränga till och med själva den stad i vilken hon bodde. De ärevördiga domkyrkotornen och de gamla kråkor och kajor, vilkas kraxande läten gjorde dem ännu ödsligare än en fullständig tystnad skulle ha gjort; de förfallna portvalven, fordom fulla av bildstoder, som för länge sedan hade fallit ned och förvandlats till stoft, liksom de ärevördiga pilgrimer, som hade betraktat dem; de tysta vråarna, där hundraårig murgrön slingrade sig uppför gavlar och förfallna väggar; de gamla husen, det lantliga i stadens omgivningar, dess frukt- och köksträdgårdar — över allt och i allt kände jag samma renare luft, samma fridfulla, tankfulla, lugnande ande.

Då jag kom till mr Wickfields hus, fann jag i det lilla rummet på nedra botten, där Uriah Heep i forna tider hade haft sin plats, mr Micawber, som med trägen flit lät sin penna löpa. Hans svarta dräkt gav honom utseende av att tillhöra det juridiska skrået, och hans gestalt tog sig mycket stor och väldig ut i det lilla kontoret.

Mr Micawber blev utomordentligt glad över att få se mig men på samma gång en smula förlägen och skulle genast ha fört mig in till Uriah, om jag icke hade satt mig däremot.

»Ni vet ju att jag känner huset av gammalt», sade jag, »och att jag således själv hittar uppför trapporna. Nå, vad tycker ni om juridiken, mr Micawber?»

»Min bäste Copperfield», svarade han, »för en person med en livlig fantasi finnes det i de juridiska studierna en svår stötesten, nämligen den mängd detaljer de innefatta. Till och med i vår affärskorrespondens», tillade mr Micawber med en blick på några brev, som han höll på att skriva, »får inte själen svinga sig upp till någon sublimitet i uttryck och stil. Men i alla fall är det onekligen en stor och nobel verksamhet!»

Han berättade mig därefter, att han bodde uti Uriah Heeps forna hus, och att mrs Micawber med stort nöje ännu en gång skulle se mig under sitt eget tak.

»Det är ringa, för att begagna ett av min vän Uriahs älsklingsuttryck», sade mr Micawber, »men det är kanske det första trappsteget till en ståtligare huslig apparition.»

Då jag därefter frågade honom, om han hittills hade haft skäl att vara belåten med det sätt varpå hans vän Heep behandlade honom, steg han upp för att förvissa sig om att dörren var tillsluten och svarade därefter med en mera dämpad röst:

»Min bäste Copperfield, en person, som lider under trycket av pekuniära förlägenheter, står i allmänhet i en ofördelaktig ställning till de flesta människor. Denna ofördelaktiga ställning förbättras icke, om nämnda tryckning tvingar honom att taga ut förskott på vissa betingade löneförmåner, innan dessa löneförmåner strängt taget äro förfallna till utbetalning. Allt vad jag kan säga, är, att min vän Heep beviljat åtskilliga anhållanden av mig, vilka jag inte behöver närmare utveckla, och det på ett sätt som lika mycket gör heder åt hans huvud som åt hans hjärta.»

»Jag trodde annars att han inte var så frikostig på sina pengar», anmärkte jag.

»Ursäkta», sade mr Micawber med en tvungen min, »jag talar om min vän Heep så som jag känner honom»

»Det gläder mig att ni känner honom från en så fördelaktig sida», svarade jag.

»Ni är alltför artig, min bäste Copperfield», sade mr Micawber och gnolade på en melodi.

»Ser ni mr Wickfield ofta?» frågade jag för att byta om samtalsämne.

»Inte synnerligen», svarade mr Micawber med en likgiltig min. »Mr Wickfield är utan tvivel en man med mycket förträffliga avsikter, men han är — kort sagt, han är en smula antikverad.»

»Jag fruktar att hans kompanjon söker göra honom sådan», sade jag.

»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, sedan han gjort åtskilliga oroliga rörelser på sin stol, »tillåt mig göra en anmärkning. Jag bekläder här en förtroendepost, och en diskussion om vissa ämnen, även med själva mrs Micawber (som dock så länge deltagit i mina växlande öden och är en kvinna med ovanligt ljus i förståndet), skulle enligt min uppfattning vara oförenlig med de funktioner som nu åligga mig. Jag vill därför taga mig den friheten att föreslå, att vi i vårt vänskapliga umgänge, vilket jag hoppas aldrig skall störas, draga ett streck. På ena sidan av detta streck», fortfor mr Micawber, i det han på pulpeten betecknade det med kontorslinjalen, »ligger allt som kan omfattas av den mänskliga intelligensen med ett obetydligt undantag, och på den andra sidan ligger just detta undantag, det vill säga, herrar Wickfields och Heeps affärer, med allt vad dit hör och därmed står i sammanhang. Jag hoppas att jag inte förnärmar min ungdoms följeslagare genom att framlägga detta förslag till hans övervägande.»

Ehuruu jag hos mr Micawber märkte en besvärad förändring, som tryckte och generade honom. som om han varit lika besvärad av sina nya plikter som av en omgång kläder, som blivit gjorda för trånga, insåg jag dock att jag ej hade rättighet att känna mig förnärmad, och då jag sade det, tycktes han bli lättare om hjärtat och tryckte min hand.

»Jag kan försäkra er, Copperfield», sade mr Micawber, »att jag är alldeles förtjust i miss Wickfield. Hon är en mycket överlägsen ung dam, begåvad med ovanliga behag och dygder. På min ära», sade mr Micawber, i det han upprepade gånger kysste sitt finger och bugade sig med sin elegantaste min, »ägnar jag inte miss Wickfield min hyllning. Hm!»

»Nå, det gläder mig åtminstone att höra», sade jag.

»Såvida ni inte, min bäste Copperfield, den där angenäma eftermiddagen, vi hade den lyckan att få tillbringa hos er», sade mr Micawber, »hade försäkrat oss om att D. var er älsklingsbokstav, skulle jag obetingat ha antagit att A. var det.»

Vi ha alla någon erfarenhet av en känsla, som stundom kommer Över oss, av att det vi säga eller göra har blivit sagt eller gjort en gång för länge sedan; att vi för lång tid tillbaka varit omgivna av samma ansikten, föremål och omständigheter; att vi mycket väl veta vad som skall komma att sägas i nästa ögonblick, som om vi plötsligt erinrade oss det. Jag hade aldrig haft denna mystiska förnimmelse i en starkare grad än då han yttrade dessa ord.

Jag tog nu för ögonblicket avsked av mr Micawber, sedan jag ålagt honom att framföra min hjärtliga hälsning till hela familjen där hemma. Då jag lämnade honom och han återtog sin stol och sin penna samt jämkade sin haka till rätta i halsduken för att komma i en bekvämare skrivställning, insåg jag tydligt, att det, sedan han hade inträtt i sin nya ställning, hade kommit något emellan honom och mig, som hindrade oss från att vara så förtroliga mot varandra som förr och som fullkomligt förändrade karaktären av vårt umgänge.

Det fanns ingen i den gamla, prydliga salongen, ehuru den bar spår av mrs Heeps närvaro. Jag tittade in i det rum, som ännu tillhörde Agnes, och såg henne sitta vid kaminen och skriva vid en vacker, gammalmodig pulpet, som var hennes egen.

Det att jag skymde dagen för henne kom henne att se upp. Vilken fröjd var det icke att vara orsaken till denna glada förändring i hennes ansikte och föremålet för detta ljuva leende och detta ljuva välkomnande!

»Ack, Agnes», sade jag, då vi sutto vid varandras sida, »jag har på sista tiden saknat dig så mycket!»

»Verkligen?» svarade hon. »Återigen och så snart?»

Jag skakade på huvudet.

»Jag vet inte hur det är, Agnes, men det är som om jag saknade någon själsförmögenhet som jag borde äga. Du var så van att tänka för mig i de gamla, lyckliga dagarna och det föll sig så naturligt för mig att söka råd och stöd av dig, att jag rent av tror att jag försummat förmågan att tänka på egen hand.»

»Men vad är det då?» sade Agnes muntert.

»Jag vet inte vad jag ska kalla det», svarade jag. »Jag tror att jag är allvarlig och uthållig.»

»Därom är jag fullt säker», sade Agnes.

»Och tålig, Agnes?» frågade jag med en viss tvekan.

»Ja», svarade Agnes skrattande, »så tämligen.»

»Och likväl», sade jag, »känner jag mig så olycklig och trött och så vacklande och obeslutsam och oförmögen att taga hand om mig själv, att jag inser att jag behöver — vad ska jag kalla det? — någon att lita mig till.»

»Kalla det så, om du så vill», sade Agnes.

»Nå väl då, så hör då», fortfor jag. »Du kom till London, jag litade mig till dig, och strax hade jag ett mål och en levnadsbana. Jag har förlorat den, jag kommer hit, och i ett ögonblick känner jag mig som en helt annan människa. De förhållanden, som gjort mig nedslagen, ha inte förändrats sedan jag trädde in i det här rummet, men på denna korta stund har jag erfarit ett inflytande, som i hög grad förändrat och förbättrat mig. Vad är det? Varuti ligger din hemlighet, Agnes?»

Hon höll sitt huvud nedböjt och såg in i elden.

»Det är den gamla historien», sade jag. »Skratta inte då jag säger, att det förr alltid i småsaker gick på samma sätt som nu i viktigare saker. Mina bekymmer i forna dagar voro ett lappri, och nu äro de allvarsamma, men för varje gång jag lämnat min fostersyster…»

Agnes såg upp — med vilket himmelskt anlete! — och räckte mig sin hand, vilken jag kysste.

»För varje gång jag inte haft dig, Agnes, att giva mig råd och skänka mig bifall, då jag börjat någonting, har jag tyckt mig treva i mörkret och råkat i svårigheter av alla möjliga slag, men då jag slutligen, såsom jag alltid gjort, kommit till dig, har jag med detsamma känt frid och sällhet. Nu kommer jag hem som en trött resande och erfar en sådan välsignad känsla av frid och ro!»

Jag kände så djupt vad jag sade, och det rörde mig så innerligt, att rösten svek mig; jag dolde mitt ansikte i händerna och brast ut i gråt. Vilka motsägelser och inkonsekvenser än kunde finnas hos mig, liksom de finnas hos så många av oss; vad det än var, som hade kunnat vara helt annorlunda och vida bättre; vad jag hade gjort, varigenom jag till min egen skada hade vägrat att lyssna till mitt hjärtas röst, det visste jag icke. Jag visste endast, att det var mitt djupaste allvar, då jag sade, att jag kände frid och lugn, när jag hade Agnes vid min sida.

På sitt milda, systerliga sätt, med sina strålande ögon, med sin ömma röst och med detta ljuva lugn, som för länge sedan hade gjort det hus, där hon vistades, till en helgedom för mig, lyckades hon snart få denna min svaghet att gå över och inledde mig i ett samtal om allt som hade hänt sedan vi sist sågo varandra.

»Och nu har jag inte ett ord mera att tillägga, Agnes», sade jag, då Jag hade slutat mitt skriftermål. »Nu sätter jag min lit till dig.»

»Men du bör inte sätta den till mig, Trotwood», genmälde Agnes med ett älskligt leende. »Den måste du sätta till någon annan.»

»Till Dora?» sade jag.

»Ja visst.»

»Ja, men jag har inte talat om», sade jag en smula förvirrad, »att Dora är tämligen svår — jag skulle inte för allt i världen vilja säga, att lita på, ty hon är själva renheten och uppriktigheten — men tämligen svår att — jag vet knappast hur jag ska uttrycka mig, Agnes. Hon är en liten skygg varelse, som lätt blir förvirrad och förskräckt. Då jag någon tid före hennes fars död ansåg det riktigast att meddela henne — men jag ska berätta dig hur det var, om du vill ha tålamod med mig.»

Jag omtalade sålunda för Agnes den bekännelse jag hade gjort Dora om min fattigdom, om kokboken, räkenskapsföringen och allt det övriga.

»Ack, Trotwood!» sade hon leende. »Just ditt gamla brådstörtade sätt! Du kunde ju varit fullt allvarlig i din strävan att komma fram i världen, utan att du just hade behövt vara så där burdus mot en blyg, kärleksfull, oerfaren flicka. Stackars Dora!»

Jag har aldrig hört en röst uttrycka en så ljuv, överseende godhet, som den hon inlade i detta svar. Det var som om jag hade sett henne ömt och beundrande omfamna Dora och genom det finkänsliga sätt, varpå hon tog henne i försvar, i tysthet förebrå mig den överilning som hade förlett mig att skrämma detta lilla hjärta. Det var som om jag hade sett Dora i all sin förtrollande naturlighet smeka och tacka Agnes och inställsamt vädja till henne mot mig och dock älska mig med hela sin barnsliga oskuld.

Jag kände mig så tacksam mot Agnes och beundrade henne så högt! Jag såg dessa två tillsammans, i ett klart perspektiv, dessa två för varandra så passande vänner, var för sig en prydnad för den andra!

»Vad bör jag nu göra, Agnes?» frågade jag, sedan jag en stund hade suttit och sett in i elden. »Vad vore riktigast att göra?»

»Jag tror», sade Agnes, »att det hederligaste sättet att gå tillväga vore att skriva till de båda damerna. Tycker du inte att varje hemligt steg är ovärdigt?»

»Jo, om du tycker så», svarade jag.

»Jag är föga ägnad att döma i sådana saker», svarade Agnes med blygsamt tvivel, »men jag känner — jag känner, att det inte skulle vara likt dig att handla hemligt och i smyg.»

»Likt mig enligt den alltför goda tanke, jag fruktar att du hyser om mig», sade jag.

»Nej, men inte likt din medfödda öppenhet», svarade hon, »och därför skulle jag, om jag vore i ditt ställe, skriva till de båda damerna. Jag skulle så öppet och ärligt som möjligt underrätta dem om allt det som tilldragit sig och bedja om tillåtelse att stundom få besöka deras hus. Som du är ung och strävar efter att skaffa dig en ställning i livet, skulle jag anse det lämpligt, att du sade dem, att du gärna går in på de villkor som de kunna föreskriva dig. Jag skulle be dem att inte avslå din bön, utan meddela den åt Dora och överlägga därom med henne, då de funne tillfället vara lämpligt. Jag skulle inte vara så häftig», sade Agnes milt, »eller fordra för mycket. Jag skulle lita på min trohet och ståndaktighet — och på Dora.»

»Men tänk om de nu åter skrämde Dora genom att tala med henne om mig!» sade jag. »Och tänk om Dora skulle börja gråta och inte vilja höra talas om mig!»

»Är det väl troligt?» frågade Agnes med samma ljuva vänlighet i sina drag.

»Gud signe henne, hon är lika lättskrämd som en fågel», sade jag. »Det skulle allt kunna hända. Eller tänk om de båda damerna Spenlow (sådana där äldre damer äro stundom bra egna) inte vore personer som man kunde vända sig till på detta sätt!»

»Jag tror inte, Trotwood», svarade Agnes och lyfte sina milda ögon upp mot mina, »att jag skulle fästa avseende vid detta. Det skulle kanske vara bäst att endast fästa avseende på huruvida det som vi sagt är rätt, och att, om så är, handla på det sättet.»

Jag kände nu icke längre någon tvekan i detta fall. Med lättat hjärta, ehuru med djup insikt om vikten i mitt förehavande, använde jag hela förmiddagen med att skriva ett koncept till det ifrågavarande brevet, för vilket viktiga ändamål Agnes avstod sitt skrivbord åt mig. Men först gick jag ned för att hälsa på mr Wickfield och Uriah Heep.

Jag fann Uriah i besittning av ett nytt kontor, som luktade kalkvatten och var utbyggt åt trädgården och i vilket han såg i högsta grad låg och simpel ut, där han satt omgiven av en hop böcker och papper. Han mottog mig på sitt vanliga sätt och låtsade som om han icke av mr Micawber hade hört något om min ankomst, vilket jag likväl tog mig friheten att betvivla. Han följde med mig in i mr Wickfields rum — som knappast var en skugga av vad det fordom hade varit, enär det till förmån för den nye kompanjonen hade blivit berövat en hel hop av sina forna bekvämligheter — och ställde sig framför kaminen, där han värmde sin rygg och skrapade sin haka med sin knotiga hand, medan mr Wickfield och jag hälsade på varandra.

»Ni stannar väl hos oss, Trotwood, så länge ni dröjer kvar i Canterbury?» sade mr Wickfield, icke utan en frågande blick på Uriah, liksom för att inhämta hans samtycke.

»Finns det plats för mig?» sade jag.

»Jag försäkrar er, master Copperfield — jag skulle säga mister, men det andra faller sig så naturligt», sade Uriah — »att jag med nöje skulle flytta ur mitt rum, om ni önskade det.»

»Nej, nej», sade mr Wickfield. »Varför skulle ni göra er någon olägenhet? Det finns ett annat rum, det finns ett annat rum.»

»Ack, men ni vet hur gärna jag skulle göra det!» genmälde Uriah med ett grin.

För att göra ett slut på saken svarade jag, att jag antingen ville ha det andra rummet eller också alls intet, och sedan det hade blivit uppgjort, rekommenderade jag mig hos firman, till dess vi skulle träffas vid middagsbordet, och gick åter en trappa upp.

Jag hade hoppats att där icke finna annat sällskap än Agnes, men mrs Heep hade bett om tillåtelse att få sätta sig med sin sticksöm vid kaminen i samma rum, under förevändning att det vid denna vind var bättre för hennes gikt att sitta där, än i salongen eller matsalen. Ehuru jag utan barmhärtighet skulle kunnat sätta henne upp på domkyrkans högsta tornspira, till lekboll för alla vindar, gjorde jag likväl en dygd av nödvändigheten och bugade mig artigt för henne.

»Jag tackar er allra ödmjukast, sir», svarade mrs Heep i anledning av min förfrågan om hennes hälsa, »jag mår så tämligen bra. Jag har inte mycket att skryta av. Om jag bara finge se min Uriah väl försörjd, hade jag sedan knappast någonting mera att önska. Hur tycker ni att min Uriah ser ut, sir?»

Jag tyckte att han såg lika skurkaktig ut som alltid, och jag svarade, att jag icke kunde se någon förändring hos honom.

»Jaså, ni tycker inte att han förändrat sig?» sade mrs Heep. »I den saken tillåter jag mig ödmjukeligen att vara av en annan tanke. Tycker ni inte att han blivit mager?»

»Inte mer än han alltid varit», svarade jag.

»Tycker ni inte?» sade mrs Heep. »Men ni ser honom inte med en moders ögon.»

Hans moders öga var ett ont öga mot den övriga världen, tänkte jag, då det mötte mitt, hur kärleksfullt det än kunde vara mot honom. Det gick nu förbi mig bort till Agnes.

»Tycker inte ni, miss Agnes, att han magrar och tynar av?» frågade hon.

»Nej», svarade Agnes och fortfor lugnt med det arbete, varmed hon var sysselsatt. »Ni är alldeles för orolig för hans skull. Han mår mycket bra.»

Mrs Heep drog ett väldigt andetag genom sin näsa och återtog sin sticksöm.

Hon fortfor hela tiden att sticka och lämnade icke rummet för ett enda ögonblick. Jag hade kommit tidigt på dagen, och det var ännu tre eller fyra timmar till middagen, men hon satt där och vände och vred sina strumpstickor lika lugnt och enformigt som ett timglas utgjuter sin sand. Hon satt på ena sidan av kaminen, jag vid skrivbordet framför den, och ett litet stycke ifrån mig satt Agnes på den andra sidan. Varje gång jag, medan jag funderade på mitt brev, lyfte upp mina ögon, och min blick mötte Agnes' allvarliga ansikte och såg det med sitt klara, änglalika uttryck utstråla uppmuntran emot mig, märkte jag genast, att det onda ögat for mig förbi bort mot henne och därpå åter tillbaka till mig, för att slutligen åter smyga sig tillbaka till sticksömmen. Vad det var hon stickade, vet jag icke, eftersom jag icke är hemmastadd i denna konst, men det liknade ett nät, och medan hon hanterade dessa ett par kinesiska matpinnar liknande stickor, såg hon vid skenet från elden ut som en hemsk trollpacka, som väl ännu hölls i tygel av den strålande gudinnan mitt emot henne, men likväl gjorde sig färdig att vid första lägliga tillfälle kasta ut sitt nät.

Vid middagsbordet fortsatte bon sin vakt med samma vaksamma ögon, och efter middagen övertog hennes son samma roll, och skelade och vred sig, då mr Wickfield, han och jag hade blivit ensamma, på ett sådant sätt, att jag knappast kunde uthärda det. Uppe i salongen satt modern åter och stickade och vakade. Medan Agnes sjöng och spelade, satt modern hela tiden vid pianot. En gång bad hon om en sång, som hon sade att hennes Uriah, som satt och gäspade i en länstol, tyckte särdeles om, och allt emellanåt såg hon sig om på honom och berättade Agnes, att han var förtjust i musiken. Men hon talade nästan aldrig — jag betvivlar att hon någonsin gjorde det — utan att på ett eller annat sätt nämna honom, och jag märkte tydligt, att detta var en plikt, som hon hade fått sig ålagd.

På detta sätt gick det till sängdags. Det att jag hade sett modern och sonen hänga över huset likt två stora läderlappar och förmörka det med sina vidriga gestalter hade försatt mig i en så obehaglig stämning, att jag hellre hade stannat nere hos sticksömmen och alltsammans, än gått till vila. Jag fick knappast en blund i mina ögon. Den följande morgonen började åter stickningen och vaktandet och fortforo hela dagen i ända.

Jag fick ej tillfälle att tala tio minuter med Agnes och fick nätt och jämnt visa henne mitt brev. Jag föreslog henne att taga sig en promenad med mig, men då mrs Heep klagade över att hon mådde illa, stannade den vänliga Agnes hemma för att hålla henne sällskap. I skymningen gick jag ensam ut och grubblade över vad jag borde göra och över huruvida jag var berättigad att längre dölja för Agnes det som Uriah hade anförtrott mig i London, ty detta började nu åter i hög grad att oroa mig.

Innan jag hade gått så långt att jag hade kommit ut ur staden på vägen åt Ramsgate, som var en jämn och behaglig väg att spatsera på, blev jag anropad av någon bakom mig. Det var omöjligt att misstaga sig på den gängliga gestalten och den snäva överrocker. Jag stannade och Uriah Heep kom fram till mig.

»Nå?» sade jag.

»Vad ni går fort!» sade han. »Mina ben äro tämligen långa, men ni har givit dem fullt upp att göra.»

»Vart ämnar ni ert» frågade jag.

»Jag ämnar följa med er, master Copperfield, ifall ni vill unna mig nöjet av en promenad tillsammans med en gammal bekant.»

Med dessa ord och en ryckning på kroppen, som kunde vara antingen bönfallande eller gäckande, satte han sig i gång vid min sida.

»Uriah!» sade jag efter ett ögonblicks tystnad så hövligt som möjligt.

»Master Copperfield!» sade Uriah.

»Sanningen att säga — ni får inte taga illa upp — jag gick ut för att spatsera ensam, eftersom jag haft så mycket sällskap.»

Han sneglade på mig och sade med sitt bredaste grin:

»Ni menar mor?»

»Ja, det gör jag», svarade jag.

»Ah! Men ni vet ju att vi äro så ringa», genmälde han, »och som vi nu äro så djupt medvetna om vår ringhet, måste vi se till att vi inte bli undanknuffade av dem som inte äro ringa. I kärlek är all slags krigslist tillåten, master Copperfield.»

Härmed lyfte han upp sina stora händer, till dess de nådde hans haka, gnuggade dem mot varandra, fnissade sakta och liknade i mitt tycke en ondskefull babian så mycket som det var möjligt för något mänskligt väsen.

»Ser ni, master Copperfield», sade han, i det han fortfarande smekte sig själv på samma obehagliga sätt och skakade på huvudet åt mig, »ni är en mycket farlig rival. Det har ni alltid varit, som ni vet.»

»Är det för min skull som ni bevakar miss Wickfield och gör hennes hem till allt annat än ett hem?» frågade jag.

»O, master Copperfield, det där var bra hårda ord!»

»Kläd min tanke i vilka ord ni behagar», sade jag. »Ni känner den lika väl som jag.»

»Nej, ni måste själv kläda den i ord», sade han. »Jag kan det verkligen inte.»

»Tror ni», började jag och tvang mig till lugn för Agnes' skull, »tror ni att jag betraktar miss Wickfield annat än som en mycket kär syster?»

»Ja, ser ni master Copperfield», svarade han, »ni får medge att jag inte är förpliktad att besvara den frågan. Det är visst möjligt att ni inte gör det, men, ser ni, det är lika möjligt att ni gör det.»

Jag har aldrig sett någonting jämförligt med den gemena illslughet, som avspeglade sig i hans ansikte och skugglösa ögon, utan en aning till ögonhår.

»Nåväl då», sade jag, »för miss Wickfields skull…»

»Miss Agnes!» utbrast han med en krampaktig, kantig vridning. »Ack, var god och kalla henne Agnes, master Copperfield!»

»För Agnes Wickfields skull… Gud välsigne henne!»

»Tack för denna välsignelse, master Copperfield!» föll han mig i talet.

»För hennes skull vill jag säga er vad jag under andra förhållanden lika väl kunde ha tänkt på att säga till…»

»Till vem, sir?» frågade Uriah, i det han sträckte ut halsen och höll handen bakom örat.

»Till bödeln», svarade jag — till den, som minst av alla kunde falla mig in — ehuru hans eget ansikte genom en ganska naturlig tankeförbindelse hade framkallat denna anspelning. »Jag är förlovad med en annan ung dam. Jag hoppas, att detta ska kunna ställa er till freds.»

»På ert hedersord?» sade Uriah.

Just som jag skulle till att giva honom den försäkran han begärde, fattade han min hand och tryckte den.

»Ack, master Copperfield», sade han, »om ni bara hade nedlåtit er till att besvara mitt förtroende då jag utgöt hela mitt hjärta för er den där natten då jag gjorde er så mycket besvär med att sova vid kaminen i er sal, skulle jag aldrig ha hyst misstro till er. Men så som sakerna nu stå ska jag strax låta mor gå, och det med största nöje. Jag vet att ni ursäktar kärlekens försiktighetsmått — inte sant? Vad det var skada, master Copperfield, att ni inte ville nedlåta er till att besvara mitt förtroende! Och jag gav er ändå alla möjliga tillfällen. Men ni har aldrig varit så nedlåtande mot mig som jag skulle ha önskat. Jag vet att ni aldrig tyckt om mig så som jag tyckt om er.»

Under hela tiden hade han kramat min hand mellan sina fuktiga, fisklika fingrar, medan jag förgäves gjorde varje försök, som hövligheten tillät mig att göra, för att göra mig lös ifrån honom. Han drog min hand under ärmen på sin mullbärsfärgade överrock, och jag gick, nästan nödtvungen, arm i arm med honom.

»Skola vi vända om nu?» frågade Uriah, i det han vände mig om, så att jag stod med ansiktet vänt mot staden, på vilken nymånen nu sken och försilvrade de avlägsna fönstren.

»Innan vi lämna vårt ämne», sade jag efter en stunds tystnad, »måste jag säga er, att jag anser Agnes Wickfield stå så högt över er och över alla edra förhoppningar, som månen själv.»

»Är hon inte vacker, vasa?» sade Uriah. »Medge nu, master Copperfield, att ni inte tyckt om mig lika mycket som jag tyckt om er. Har ni inte alltid ansett mig alltför ringa?»

»Jag tycker inte om försäkringar om ringhet och ödmjukhet», svarade jag, »eller i allmänhet om något slags försäkringar.»

»Ja, visste jag inte det!» sade Uriah och såg helt vissen och blyfärgad ut i månskenet. »Men hur litet ni tänker på det riktiga uti att en person i min ställning är ödmjuk, master Copperfield! Både far och jag ha blivit uppfostrade i en fattigskola för gossar, och mor har ävenledes fått sin uppfostran i ett slags offentlig välgörenhetsinrättning. Där fingo vi från morgon till kväll lära oss att vara ödmjuka — utan att lära oss just något annat, så vitt jag kan minnas. Vi skulle vara ödmjuka än mot den ena och än mot den andra, taga av oss mössan för den ena och buga oss för den andra, alltid komma ihåg vår ställning och ödmjuka oss för dem som voro förmer än vi. Och hur otaligt många var det inte som voro förmer än vi! Far fick medaljen för ödmjukhet, och det fick jag också. Far fick dödgrävaretjänsten därför att han var ödmjuk. Han hade bland herrskapena ett sådant rykte för att vara blygsam och ödmjuk, att de beslöto att lägga sig ut för honom. ’Var ödmjuk, Uriah’ sade far till mig. ’På det sättet kommer du fram i världen. Var ödmjuk, och allt ska gå dig väl.’ Och sanningen att säga, har det inte gått mig så illa.»

Det föll mig nu för första gången in, att det vidriga skrymteriet i fråga om ringhet och ödmjukhet hade haft sitt ursprung utom familjen Heep. Jag hade sett grödan, men aldrig tänkt på utsädet.

»Medan jag ännu var en helt liten gosse», fortfor Uriah, »lärde jag vad ödmjukhet var, och så höll jag fast vid den. Jag åt ödmjukhetens bröd med god matlust. Jag stannade på mina kunskapers ringa och ödmjuka ståndpunkt och sade till mig själv: ’Stanna här?’ Då man ville lära mig latin, hade jag bättre förstånd. ’Folk vill gärna se dig över axeln’, sade far, ’huka dig därför ned.’ Jag är ännu mycket ringa och ödmjuk, master Copperfield, men jag har fått en smula makt.»

Och allt detta sade han — jag visste det, då jag såg hans ansikte i månskenet — för att låta mig förstå, att han ämnade belöna sig själv genom att begagna sin makt. Jag tvivlade aldrig ett ögonblick på hans gemenhet, hans illfundighet och ondska, men nu fattade jag för första gången fullkomligt vilken låg, obarmhärtig och hämndlysten ande som måste ha fostrats genom ett så tidigt börjat och så länge fortsatt förtryck.

Hans berättelse om sig själv medförde så till vida ett angenämt resultat, att hau drog undan sin hand för att åter smeka sin haka, och då jag nu en gång väl hade blivit honom kvitt, beslöt jag att hålla mig på avstånd från honom, och vi gingo vid varandras sida utan att yttra många ord till varandra.

Huruvida det var den upplysning jag meddelat honom eller denna återblick som hade livat upp honom, vet jag icke, men säkert är, att han var betydligt uppiggad. Han talade mera vid middagsbordet än han annars plägade, frågade sin mor (som blev avlöst från sin vakt i samma ögonblick som vi trädde in genom dörren), om han icke började att bli för gammal för att längre vara ungkarl och såg en gång med en sådan blick på Agnes, att jag skulle velat giva allt vad jag ägde för att få tillstånd att slå honom till marken.

Då vi tre män hade blivit ensamma efter middagen, blev han ännu mera uppsluppen än förut. Han hade druckit litet eller intet vin, och jag tror att det endast var segerglädjens övermod som hade fått makt med honom och som måhända stegrades av frestelsen att visa det i min värvaro.

Dagen förut hade jag märkt, att han sökte narra mr Wickfield att dricka, varför jag, tolkande den blick Agnes hade givit mig då hon gick ut, hade inskränkt mig till ett glas och därefter föreslagit, att vi skulle gå upp till henne i salongen. Jag ämnade nu göra på samma sätt, men Uriah förekom mig.

»Vi se vår nuvarande gäst så sällan», sade han till mr Wickfield, »och jag skulle därför vilja föreslå, att vi hälsade honom välkommen med ännu ett par glas, så vida ni inte har något däremot. Er hälsa och välgång, mr Copperfield!»

Jag var tvungen att låtsa som om jag tryckte den hand han räckte mig och fattade därefter, med helt andra känslor, hans olycklige kompanjons hand.

»Och nu, kompanjon», sade Uriah, »om jag får taga mig den friheten — skulle ni inte nu vilja föreslå någon skål som kunde passa sig för Copperfield?»

Jag förbigår hur mr Wickfield föreslog skålar för min tant, mr Dick, Doctors Commons och Uriah, och huru han drack varje skål två gånger; hans medvetande om sin egen svaghet och den fruktlösa ansträngningen för att besegra den; striden mellan hans blygsel över Uriahs beteende och hans önskan att hålla denne vid gott lynne; den uppenbara skadeglädje, varmed Uriah vred och vände sig och utställde honom till beskådande för mig. Det skar mig i hjärtat att se det, och min hand vägrar att nedskriva det.

»Nå, kompanjon», sade Uriah slutligen, »nu vill jag föreslå en skål och anhåller ödmjukligen om att glasen måtte fyllas till randen, ty skålen gäller den gudomligaste av sitt kön.»

Hennes far höll sitt tomma glas i handen. Jag såg honom sätta det ifrån sig, betrakta den bild hon liknade så mycket, föra handen upp till pannan och därefter lägga sig tillbaka i sin stol.

»Jag är en mycket ringa individ för att föreslå hennes skål», fortfor Uriah, »men jag beundrar och tillber henne.»

Jag tror icke att någon kroppslig smärta, som hennes fars grå huvud kunde ha utstått, skulle ha varit förfärligare för honom än det själskval, jag nu såg sammanpressat mellan hans båda händer.

»Agnes», sade Uriah, som antingen icke gav akt på honom eller icke fattade betydelsen av hans rörelse, »Agnes Wickfield är, det vågar jag med bestämdhet påstå, den gudomligaste av sitt kön. Törs jag tala fritt bland vänner? Att vara hennes far är en stolt utmärkelse, men att vara hennes man…»

Måtte jag aldrig mera komma att höra maken till skri, som det med vilket hennes far reste sig upp från bordet!

»Vad står på?» sade Uriah och blev blek som ett lik. »Ni blir väl inte tokig, mr Wickfield, vill jag hoppas? Om jag säger, att jag hyser den ärelystnaden att göra er Agnes till min Agnes, så har jag lika god rätt därtill som varje annan, ja, till och med bättre rätt därtill än någon annan!»

Jag slog mina armar omkring mr Wickfield och besvor honom vid allt vad jag kunde upptänka, men framför allt vid hans kärlek till Agnes, att lugna sig. Han var för ögonblicket rent av från sina sinnen; han ryckte håret av sitt huvud och sökte slita sig lös ifrån mig, utan att säga ett ord, utan att se på någon, endast blint kämpande för, han visste icke vad, med stirrande ögon och förvridna drag — en förfärlig syn!

Jag besvor honom i osammanhängande ordalag, men på det mest lidelsefulla sätt, att icke på detta sätt överlämna sig åt sin förtvivlan, utan lyssna till mig. Jag bad honom tänka på Agnes, på Agnes och mig i förening; att tänka på hur Agnes och jag hade vuxit upp tillsammans, hur jag vördade och älskade henne, hur hon var hans stolthet och glädje. Jag sökte få honom att tänka på henne i vilken form det vara månde; ja, jag till och med förebrådde honom för att han icke ägde tillräcklig karaktärsstyrka för att bespara henne kännedomen om ett sådant uppträde som detta. Jag uträttade kanske något, eller också uttömde sig hans vildhet av sig själv, ty så småningom började han göra mindre motstånd och såg på mig, i början med en främmande, men sedan med en igenkännande blick, och slutligen sade han:

»Jag vet det, Trotwood! Mitt älskade barn och ni… jag vet! Men se på honom!»

Han pekade på Uriah, som blek och butter stod i en vrå, tydligen helt överraskad och gäckad i sina beräkningar.

»Betrakta min plågoande!» sade han. »Genom honom har jag så småningom förlorat namn och rykte, frid och ro, hus och hem.»

»Jag har bevarat ert namn och rykte och er frid och ro och ert hus och hem till på köpet», sade Uriah med en uppsyn som uttryckte på en gång förtrytelse, snopenhet och en ivrig önskan att göra allt gott igen. »Var nu inte någon narr, mr Wickfield. Om jag gått litet längre än ni var förberedd på, så kan jag väl gå tillbaka igen. Det har ju ingen skada skett.»

»Jag sökte särskilda bevekelsegrunder hos envar» sade mr Wickfield, »och jag trodde att jag hade bundit honom vid mig med egennyttans band. Men se blott vad… ack, se blott vad han är!»

»Ni gjorde bäst uti att hejda honom, mr Copperfield, ifall ni kan», ropade Uriah och sträckte ut sitt långa pekfinger emot mig. »Han säger annars snart något, som han efteråt — lägg väl märke till det! — ogärna skulle velat säga och som ni ogärna skulle velat höra!»

»Jag vill säga allt!» utbrast mr Wickfield med ett förtvivlat uttryck. »Varför kan jag inte lika gärna vara i hela världens våld som i hans?»

»Hejda honom, säger jag er!» sade Uriah och fortfor att varna mig. »Om ni inte hindrar honom från att tala, så är ni inte hans vän! Varför skulle ni inte vara i hela världens våld, mr Wickfield? Därför att ni har en dotter. Ni och jag veta vad vi veta, inte sant? Väck inte björnen, som sover — vem skulle väl vilja väcka honom? Ber ni inte att jag är så ödmjuk som jag kan bli? Jag säger er, att jag gått för långt och är ledsen däröver. Vad kan ni väl önska mera?»

»Ack, Trotwood, Trotwood!» utbrast mr Wickfield och vred sina händer. »Hur djupt har jag inte sjunkit sedan ni första gången kom hit i huset! Det började redan att gå utför för mig då, men vilken förfärlig, förfärlig väg har jag inte sedan tillryggalagt! Svag eftergivenhet har ruinerat mig. Eftergivenhet mot minnet och eftergivenhet för glömskan. Min naturliga sorg över mitt barns mor blev en sjukdom. Jag har smittat allt vad jag vidrörde. Jag har bragt elände över det jag så innerligt älskar, det vet jag — det vet jag! Jag ansåg det vara möjligt att jag skulle kunna uppriktigt älska en enda varelse i världen utan att älska de övriga; jag ansåg det vara möjligt att kunna sörja en enda varelse, som gått ur världen, utan att deltaga i alla andra sörjandes smärta. På detta sätt ha mitt livs lärdomar blivit förvrängda. Jag har tärt på mitt eget sjuka, fega hjärta, och det har tärt på mig. Föraktlig har jag varit i min kärlek, föraktlig i min sorg, föraktlig i min jämmerliga flykt från den mörkare sidan av dem båda, och se nu vilken ruin jag blivit och sky mig!»

Han sjönk ned på en stol och snyftade matt. Den spänning, i vilken han hade råkat, började att giva vika. Uriah trädde fram ur sin vrå.

»Jag vet inte allt vad jag gjort i min ömkliga svaghet», sade mr Wickfield och sträckte ut händerna, liksom för att avvärja min förkastelsedom. »Han», här pekade han på Uriah Heep, »vet det bäst, ty han har ständigt stått vid min sida och viskat mig i örat. Ni ser vilken kvarnsten han är kring min hals. Ni finner honom i mitt hus; ni finner honom i mina affärer. Ni hörde honom för en liten stund sedan. Vad behöver jag väl säga mera?»

»Ni har inte behövt säga så mycket eller ens hälften så mycket eller någonting alls», yttrade Uriah Heep, halvt trotsigt, halvt inställsamt. »Ni skulle inte ha tagit så illa vid er, om inte vinet hade varit, och ni kommer nog på bättre tankar i morgon. Om jag sagt för mycket eller mera än jag ville, så vad mera? Jag håller inte fast vid det!»

Dörren öppnades, och Agnes, som svävade in, utan ett spår till färg på sin kind, lade sin arm kring hans hals och sade lugnt:

»Pappa, du mår inte väl. Kom och följ med mig!»

Han lade sitt huvud på hennes axel, som om han nedtrycktes av en djup blygsel, och gick ut med henne. Hennes ögon mötte mina endast för en sekund, och likväl såg jag hur väl hon visste vad som hade hänt.

»Jag hade inte trott att han skulle ta så där illa vid sig, master Copperfield», sade Uriah. »Men det betyder ingenting. I morgon äro vi goda vänner igen. Det är till hans eget bästa. Jag är ödmjukt öm om hans bästa.»

Jag svarade honom icke, utan gick upp till den lugna kammare, där Agnes så ofta hade suttit vid min sida, då jag läste mina läxor. Ingen närmade sig mig förrän långt fram på kvällen. Jag tog en bok och försökte läsa. Jag hörde klockan slå tolv och läste ännu, utan att veta vad jag läste, då Agnes kom och rörde vid mig.

»Du reser ju tidigt i morgon, Trotwood. Låt oss taga avsked nu.»

Hon hade gråtit, men hennes ansikte var så lugnt och vackert.

»Gud välsigne dig!» sade hon och räckte mig handen.

»Älskade Agnes», svarade jag, »jag ser att du inte vill att jag ska tala denna afton — men finns ingenting att göra?»

»Jag har Gud att förlita mig till!» svarade hon.

»Kan jag inte göra något, jag, som kom till dig med mina ömkliga sorger?»

»Och gjorde mina så mycket lättare», svarade hon. »Nej, bäste Trotwood.»

»Bästa Agnes», fortfor jag, »det är bra förmätet av mig, som är så fattig på allt varpå du är så rik — godhet, fasthet, alla ädla egenskaper — att tvivla på dig eller vilja söka leda dig, men du vet, hur innerligt jag håller av dig och högaktar dig. Du vill väl aldrig uppoffra dig för en missförstådd plikt, Agnes?»

Mera upprörd än jag någonsin förr sett henne, drog hon sin hand undan min och gick ett steg tillbaka.

»Säg att du inte hyser någon sådan tanke, dyraste Agnes! Du, som är mig mycket mera än en syster! Tänk på den oskattbara gåvan av ett hjärta sådant som ditt, av en kärlek sådan som din!»

O, länge, länge efteråt såg jag detta ansikte träda fram för mig med det uttryck det hade i detta ögonblick, ett uttryck, som icke talade varken om förvåning eller anklagelse eller sorg. O, länge, länge efteråt såg jag detta uttryck, liksom nu, övergå till det ljuva leende varmed hon sade, att hon icke fruktade för sin egen skull och att jag icke heller behövde göra det, och skildes ifrån mig med namnet broder och var försvunnen!

Det var ännu mörkt den följande morgonen, då jag satte mig upp på diligensen utanför värdshusporten. Dagen började just att gry, då vi skulle till att fara, och medan jag satt och tänkte på henne, kom Uriahs huvud genom denna blandning av dag och natt stretande uppåt sidan av åkdonet.

»Copperfield», sade han med en hes viskning, i det han hakade sig fast vid järnet på vagnstaket, »jag tänkte att det skulle glädja er att innan ni reste höra att allt åter är gott oss emellan. Jag har redan varit inne hos honom, och allt är bra igen. Ehuru jag är ringa, är jag honom likväl till nytta, förstår ni, och han förstår ganska väl sin egen fördel, då han inte är berusad. Vilken behaglig man han ändå är, master Copperfield!»

Jag tvang mig att svara, att det gladde mig att han hade bett honom om ursäkt.

»Ja visst, ja!» sade Uriah. »När man är ödmjuk, vad betyder väl då en ursäkt? Den går så lätt, så lätt! Hör ni», tillade han med en ryckning, »har ni någon gång plockat ett päron innan det var moget?»

»Jag förmodar att jag gjort det», svarade jag.

»Jag gjorde det i går afton», sade Uriah. »Men det mognar nog ännu! Det fordras bara litet tålamod. Jag kan vänta!»

Slösande med sina avskedshälsningar gick han ned, då kusken satte sig upp. Det är mycket möjligt att han åt någonting för att utestänga den råa morgonluften, men han gjorde rörelser med munnen, som om päronet redan hade varit moget och han smackat med läpparna över det.