David Copperfield/Del II/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Vandraren
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Doras tanter
Ofog  →


[ 238 ]

FJORTONDE KAPITLET.
Doras tanter.

Slutligen anlände ett svar från de båda gamla damerna. De sände mr Copperfield sin hälsning och underrättade honom om att de hade moget övervägt hans brev »med båda parternas bästa för ögonen» — ett uttryck, som jag fann något oroande, icke blott därför att de hade begagnat ungefär samma uttryck i anledning av den där förut omnämnda familjetvisten, utan tillika därför att jag hade (och ständigt har) lagt märke till att konventionella talesätt äro ett slags fyrverkeripjäser, vilka lätt brinna av och så äro benägna att antaga en hel mängd former och färger, om vilka deras ursprungliga utseende alls icke kunnat giva någon föreställning. De båda damerna Spenlow tillade, att de anhöllo om ursäkt för att de icke skriftligen uttalade sina tankar om mr Copperfields meddelande, men om mr Copperfield ville göra dem den äran att på en bestämd dag göra ett besök — åtföljd, om han så tyckte, av en förtrogen vän — så skulle det bliva dem ett nöje att närmare samtala med honom om saken.

På denna skrivelse svarade mr Copperfield ögonblickligen, att han hälsade och tackade och skulle ha den äran att uppvakta damerna Spenlow på den utsatta dagen, åtföljd, i enlighet med deras godhetsfulla tillåtelse, av sin vän mr Thomas Traddles vid Inner Temple, och sedan mr Copperfield hade avsänt denna skrivelse, kom han i en starkt nervös spänning, som fortfor ända till dess att den utsatta dagen var inne.

Min oro stegrades i icke ringa grad därav att miss Mills' ovärderliga bistånd fattades mig under denna ödesdigra kris. Men mr Mills, som alltid gjorde ett eller annat [ 239 ]för att förtreta mig — åtminstone förekom det mig så, och då kommer det ju på ett ut — hade nu rågat måttet av sina oförrätter genom att sätta sig i huvudet att han skulle resa till Ostindien. Varför skulle han väl resa till Ostindien, om icke för att förarga mig? Visserligen hade han alls ingenting att beställa med någon annan del av världen, men däremot en god del med denna, eftersom han drev en betydlig handel på Ostindien, vad den än kunde bestå uti (det föresvävade mig drömmar om schalar av guldtyg och elefanttänder), hade i sin ungdom vistats i Caleutta och ämnade nu bosätta sig där såsom firmans huvudman på platsen; men vad rörde det mig? Emellertid rörde det honom så pass, att till Ostindien skulle han och Julia med honom, och Julia for ut på landet för att taga avsked av sina släktingar, och huset bekläddes överallt med plakat, som gåvo tillkänna, att det fick hyras eller köpas, och att hela bohaget (mangeln inberäknad) kunde erhållas till bestämt pris. Här var nu sålunda en ny jordbävning, för vilken jag blev en lekboll, innan jag ännu hade hämtat mig från den stöt Jag hade fått av den förra.

Jag var mycket tvehågsen om hur jag skulle kläda mig på denna viktiga dag, i det jag slets mellan önskan att visa mig till min fördel och fruktan för att taga på mig något som kunde försvaga min starkt praktiska karaktär i de båda damerna Spenlows ögon. Jag sökte att träffa en lämplig medelväg mellan dessa båda ytterligheter; min tant gillade resultatet, och mr Dick kastade en av sina skor efter Traddles och mig, för god lyckas skull, då vi gingo ned för trappan.

En så förträfflig ung man som jag visste Traddles vara och så varmt jag än var honom tillgiven, kunde jag likväl vid detta hemliga tillfälle icke underlåta att önska, att han aldrig hade vant sig vid att borsta sitt hår så förskräckligt upp i vädret. Det gav honom ett förvånat uttryck — för att icke säga ett dammborstlikt utseende — vilket, efter vad min fruktan tillviskade mig, möjligen kunde bli fördärvligt för oss.

Jag tog mig den friheten att nämna det för Traddles, [ 240 ]medan vi gingo ut till Putney, och att om han kunde stryka ned det en smula…

»Min bästa Copperfield», sade Traddles, i det han tog av sig sin hatt och rufsade sitt hår åt alla möjliga håll, »ingenting skulle vara mig kärare, men det låter sig inte göra.»

»Låter det inte kamma ned sig?»

»Nej», sade Traddles. »Ingenting kan få det att ligga ned. Om jag än bure ett trepundslod ovanpå det under hela vägen till Putney, skulle det resa sig i vädret igen, så snart lodet togs bort. Du har ingen föreställning om hur envist mitt hår är, Copperfield. Jag är riktigt ett envist piggsvin.»

Jag måste bekänna, att jag blev en smula modstulen häröver, men på samma gång livligt rörd av hans godhjärtenhet. Jag sade honom hur högt jag värderade denna och tillade att hans hår måste ha borttagit varje gensträvighet från hans karaktär, ty han själv hade då ingen sådan.

»Å», svarade Traddles skrattande, »jag kan försäkra dig, att det är en gammal historia, den där med mitt olycksaliga hår. Min onkels hustru kunde aldrig tåla det; det förargade henne, sade hon. Det stod mig även ganska mycket i vägen, då jag blev kär i Sofi — ja, rätt mycket.»

»Gjorde hon då några anmärkningar emot det?»

»Hon gjorde det inte», svarade Traddles, »men hennes äldsta syster — den där som är skönheten — gjorde riktigt narr av det. För övrigt skratta alla systrarna åt det.»

»Det måste vara trevligt.»

»Ja», sade Traddles i allsköns oskuld, »vi ha alla roligt däråt. De påstå, att Sofi har en lock av det i sin byrålåda och är tvungen att lägga in den i en bok med spännen för att hålla den stilla. Vi ha alla lustigt åt det.»

»Apropå, min bäste Traddles», sade jag, »din erfarenhet torde kanske kunna giva mig ett råd. Då du blev förlovad med den unga dam, du nyss nämnde, anhöll du då formligen om hennes hand hos hennes familj? Liknade ditt frieri till exempel det som vi ha för händer i dag?» frågade jag nervöst.

[ 241 ]»Ja», svarade Traddles, över vars uppmärksamma ansikte en skugga hade lagt sig, »mitt frieri var verkligen en rätt obehaglig sak för mig, Copperfield. Då Sofi, som du vet, är till så stor nytta i familjen, kunde ingen av dem lida den tanken att hon skulle gifta sig. De hade redan kommit överens om att hon aldrig skulle bli gift och kallade henne gamla flickan. Då jag således med stor försiktighet nämnde det för mrs Crewler…»

»Modern?» frågade jag.

»Ja, modern», svarade Traddles — »fadern är hans ärevördighet mr Horace Crewler — då jag nu med all möjlig försiktighet nämnde det för mrs Crewler, gjorde det ett så starkt intryck på henne, att hon uppgav ett skrik och svimmade. Jag vågade sedan inte vidröra saken på flera månader.»

»Men till slut gjorde du det?» frågade jag.

»Nej, det gjorde hans ärevördighet själv», sade Traddles. »Han är en förträfflig man, i alla avseenden ett mönster, och han bevisade henne, att hon i sin egenskap av kristen borde försona sig med tanken på detta offer (i synnerhet som det ännu stod i vida fältet) och inte hysa något ovänligt sinnelag emot mig. Vad mig själv angår, Copperfield, kan jag försäkra dig, att jag kände mig alldeles som en rovfågel i förhållande till familjen.»

»Systrarna togo väl ditt parti, vill jag hoppas?»

»Nej, det kan jag just inte säga att de gjorde», svarade han. »Då vi hade fått mrs Crewler någorlunda lugnad, skulle vi meddela det för Sara. Du erinrar dig väl att Sara är hon som har något ont i ryggen?»

»Ja bevars!»

»Hon knöt båda händerna», fortfor Traddles och såg bedrövad på mig, »knep ihop ögonen och blev så grå som bly och alldeles stel och förtärde inte på två hela dagar någonting annat än rostat bröd och vatten, som gavs henne in teskedsvis.»

»Det var en fasligt obehaglig flicka, kära Traddles!» anmärkte jag.

»Nej, ursäkta, Copperfield, det bör du inte säga», sade Traddles. »Hon är en mycket hygglig flicka, men hon är [ 242 ]så känslig. Så äro de för övrigt allesammans. Sofi sade mig efteråt, att de förebråelser, hon gjorde sig själv, medan hon skötte Sara, inte kunde beskrivas med ord. Av min egen stämning vet jag att de måste ha varit svåra, Copperfield, ty jag kände mig alldeles som en missdådare. Då Sara hade kommit sig igen, måste vi meddela det åt de andra åtta, och det gjorde olika intryck, men alla av högst rörande natur. De två minsta, som Sofi uppfostrar, ha först nyligen upphört att avsky mig.»

»Men nu äro de väl alla försonade därmed, vill jag hoppas?» frågade jag.

»Ja — å ja, i det hela taget finna de sig så tämligen däruti», svarade Traddles något tveksamt. »Ett faktum är, att vi undvika att tala om saken, och mina ovissa utsikter och små villkor äro dem en stor tröst. Det kommer att bli en svår uppståndelse, då vi en gång skola gifta oss. Det kommer vida mer att likna en begravning än ett bröllop, och då skola de alla hata mig för att jag tager henne ifrån dem!»

Hans ärliga ansikte, så som han såg på mig med en halvt allvarlig, halvt komisk skakning på huvudet, gör ett djupare intryck på mig nu, då jag erinrar mig det, än det gjorde för tillfället, ty jag befann mig då i ett sådant tillstånd av oro och tankspriddhet, att jag omöjligen kunde fästa min uppmärksamhet vid någonting. Då vi närmade oss det hus, där de båda damerna Spenlow bodde, var jag, såväl vad utseende som själsnärvaro angår, i en så ömklig författning, att Traddles föreslog ett milt stimulerande medel under form av ett glas öl. Då detta hade blivit intaget i ett närliggande värdshus, fördes jag av honom med vacklande steg till de båda damerna Spenlows port.

Då tjänstflickan öppnade den, hade jag en viss dunkel känsla av att man mönstrade mig och av att jag på ett eller annat sätt vacklade fram över en förstuga med en barometer uti, in i en liten salong, som låg utåt trädgården, av att jag här satte mig ned på en soffa och såg Traddles' hår nu, då han hade tagit av sig hatten, fara upp i vädret, alldeles som en av dessa små näsvisa av [ 243 ]fjädrar gjorda figurer, som hoppa upp ur efterhärmade snusdosor, då locket tages av; av att jag hörde en gammaldags klocka knäppa på kaminlisten och sökte få den att hålla takt med mitt hjärtas slag, vilket den emellertid icke ville; av att jag såg mig omkring i rummet efter något spår av Dora, men utan att finna något, samt av att jag tyckte mig höra Jip skälla på avstånd, men genast tystas; och slutligen ertappade jag mig med att hålla på att knuffa Traddles in i kaminen och buga mig för två små skinntorra, bedagade damer, som voro klädda i svart och båda hade en underbar likhet med ett i trä eller bark gjort preparat av salig mr Spenlow.

»Var god och sitt!» sade en av de två små damerna.

Sedan jag hade slutat att tumla över Traddles och hade satt mig på något som icke var en katt — det första jag satte mig på var en sådan — fick jag så till vida min syn igen, att jag kunde finna, att mr Spenlow tydligen hade varit den yngste av syskonen och att det var en sex eller åtta års skillnad i ålder mellan de båda systrarna, av vilka den yngsta tycktes leda förhandlingarna, eftersom hon hade i handen mitt brev så välbekant detta förekom mig och likväl så underligt! — och allt emellanåt tittade i det genom sin lornjett. De voro lika klädda, men den nämnda systern bar sin dräkt med mera ungdomlig hållning än den andra och hade kanske en smula mera bjäfs, mera halsfräs, krage, bröstnål, armband eller dylikt, som gav henne ett livligare utseende. Båda voro mycket raka i ryggen och hade någonting stelt, avmätt, sansat och lugnt. Den systern, som icke höll i brevet, höll armarna korsade över bröstet och vilande på varandra, likt en avgudabild.

»Mr Copperfield, förmodar jag?» sade systern med brevet, vänd till Traddles.

Detta var en förfärlig början. Traddles måste giva tillkänna att det var jag som var mr Copperfield; jag måste göra anspråk på att vara jag själv, och de måste frigöra sig från den förutfattade tanken, att Traddles var mr Copperfield, så att vi alla befunno oss i en trevlig ställ[ 244 ]ning. Till råga på alltsammans hörde vi alla tydligt Jip skälla två gånger och ännu en gång bliva tystad.

»Mr Copperfield!» sade systern med brevet.

Jag gjorde något — bugade mig — förmodar jag — och var idel öra.

»Min syster Lavinia, som är förtrogen med saker av denna natur», sade hon, »ska utveckla vad som enligt vår åsikt lämpar sig för befrämjandet av båda parternas lycka.»

Jag upptäckte senare, att miss Lavinia var en auktoritet i hjärtats angelägenheter, eftersom det i gamla dagar hade existerat en viss mr Pidger, som spelade torrwhist och ansågs ha varit kär i henne. Min enskilda tanke är den, att detta var ett alldeles ogrundat antagande och att Pidger hade varit fullkomligt oskyldig till dylika känslor, som han aldrig på något slags sätt hade röjt, så vitt jag kunde erfara. Både miss Lavinia och miss Clarissa hyste emellertid den vidskepelsen, att han skulle ha uppenbarat sin passion, om han icke hade förkortat sina dagar i sin ungdom (så där omkring sextiotalet) genom att dricka mera än han kunde tåla samt genom ett överdrivet bruk av mineralkällorna i Bath, vilka han begagnade för att återställa sin hälsa; ja, de hyste en smygande misstanke om att han hade dött av hemlig kärlek, ehuru jag måste tillstå, att det i huset fanns ett porträtt av honom med en rubinröd näsa, vilken man icke hade sökt att dölja.

»Vi vilja inte», sade miss Lavinia, »inlåta oss på denna saks tidigare historia. Vår stackars bror Francis' död har utplånat denna.»

»Vi brukade just inte», sade miss Clarissa, »synnerligt ofta umgås med vår bror Francis, men det fanns ingen bestämd oenighet eller tvist oss emellan. Francis gick sin väg, och vi gingo vår. Vi ansågo det vara bäst för samtliga parterna att så var och det var det även.»

Båda systrarna hade för vana att något litet luta sig framåt, då de ämnade tala, att skaka på huvudet då de hade talat och att åter räta upp sig då de tego. Miss Clarissa rörde icke sina armar ur stället; stundom spelade [ 245 ]hon melodier på dem med fingrarna — menuetter och marscher, föreföll det mig — men rörde dem icke.

»Vår brorsdotters ställning eller förmodade ställning har blivit betydligt förändrad genom vår bror Francis' död», sade miss Lavinia, »och av detta skäl anse vi vår brors åsikter rörande hennes ställning likaledes förändrade. Vi ha inte något skäl att betvivla, att ni, mr Copperfield, är en ung gentleman med goda egenskaper och en hederlig karaktär, eller att ni hyser kärlek — eller åtminstone är fullkomligt övertygad om att ni hyser kärlek — till vår brorsdotter.»

Jag svarade, såsom jag alltid gjorde så ofta jag fick tillfälle därtill, att ingen någonsin hade älskat någon så som jag älskade Dora. Traddles kom mig till undsättning med ett bekräftande mummel.

Då miss Lavinia stod i begrepp att yttra något till svar, tog miss Clarissa, som tycktes vara betagen av lust att beständigt omnämna sin bror Francis, åter till orda.

»Om Doras mor», sade hon, »då hon blev gift med vår bror Francis, genast hade sagt, att det inte fanns plats vid middagsbordet åt familjen, skulle det ha varit bäst för alla parterna.»

»Syster Clarissa», sade miss Lavinia, »kanske att vi inte skulle behöva tänka på det nu.»

»Syster Lavinia», sade miss Clarissa, »det hör till saken. Jag tänker inte göra något ingrepp i din gren av saken, varom du ensam är kompetent att tala, men i denna bransch av saken har jag också en röst och en åsikt. Det hade varit bäst för alla parterna, om Doras mor tydligt hade givit sina avsikter tillkänna, då hon gifte sig med vår bror Francis. Vi hade då vetat vad vi hade att vänta. Vi skulle då ha sagt: ’Var god och bjud oss aldrig’, och varje möjlighet till missförstånd hade då blivit förebyggd.»

Sedan miss Clarissa hade skakat på huvudet, tog miss Lavinia ordet, i det hon åter stirrade på mitt brev genom lornjetten. Båda hade, i förbigående sagt, ett par klara, runda, tindrande ögon, som liknade fågelögon, och voro i allmänhet icke olika fåglar, eftersom de hade ett [ 246 ]snabbt, livligt, plötsligt väsen och ett hastigt prydligt sätt att putsa sig, alldeles som kanariefåglar.

Miss Lavinia tog, som sagt, till orda och sade:

»Ni ber min syster Clarissa och mig, mr Copperfield, om tillåtelse att få göra besök här såsom vår brorsdotters erkände friare.»

»Ifall vår bror Francis», utbrast miss Clarissa, ifall någonting så lugnt kan kallas att brista ut, »önskade omgiva sig med en Doctors’ Commonsatmosfär och uteslutande med en sådan, vilken rättighet hade väl vi att sätta oss däremot? Ingen, påstår jag. Vi ha alltid varit långt ifrån att söka tvinga oss på någon. Men varför inte säga det rent ut? Vår bror Francis och hans hustru kunde gärna få ha sin societet. Min syster Lavinia och jag kunde ju få ha vår. Jag vill hoppas att vi själva äro i stånd att välja vårt umgänge!»

Som allt detta tycktes vara vänt till Traddles och mig, gåvo både Traddles och jag ett slags svar. Traddles kunde icke höras, men jag tror, att jag själv yttrade, att det gjorde samtliga parterna mycken heder. Vad jag menade därmed, kan jag omöjligt säga.

»Nu kan du fortsätta, syster Lavinia», sade miss Clarissa, som nu hade lättat sitt hjärta.

Miss Lavinia fortsatte:

»Mr Copperfield, min syster Clarissa och jag ha tagit detta brev i mycket noggrant övervägande, och sedan vi övervägt det, ha vi slutligen visat det för vår brorsdotter och diskuterat det med henne. Vi tvivla inte på att ni tror er älska henne mycket högt.»

»Tror!» utbrast jag hänryckt. »O!»

Men då miss Clarissa gav mig en blick (alldeles lik en livlig kanariefågels), som bad mig att icke avbryta oraklet, bad jag om ursäkt.

»Kärlek», sade miss Lavinia med en blick på sin syster för att uppmana henne till en bekräftelse, vilken hon även gav under form av en liten nick vid varje sats, »mogen kärlek, hyllning, hängivenhet uttrycker sig inte så lätt. Dess röst är låg. Den är blygsam och tillbakadragen; den ligger i bakhåll och väntar och väntar. Så[ 247 ]dan är den mogna frukten. Stundom förflyter ett helt liv, medan den ännu alltjämt håller på att mogna i skuggan.»

Jag begrep naturligtvis icke då, att detta var en hänsyftning på hennes förmenta erfarenhet av den förälskade Pidger, men av det allvar, varmed miss Clarissa nickade, såg jag att stor vikt var fäst vid dessa ord.

Mycket ungt folks lättsinniga böjelser — ty i jämförelse med sådana böjelser kallar jag dem lättsinniga», fortfor miss Lavinia, »äro som stoft i jämförelse med klippan. Det är därför att det är så svårt att veta, om det är sannolikt att de skola fortfara, som min syster Clarissa och jag ha varit mycket tvehågsna huru vi skola förhålla oss, mr Copperfield och mr…»

»Traddles», sade min vän, som märkte att blicken riktades på honom.

»Ursäkta… i Inner Temple, tror jag», sade miss Clarissa, i det hon åter tittade i sitt brev.

Traddles svarade: »Alldeles riktigt», och blev blossande röd i ansiktet.

Ehuru jag ännu icke hade erhållit någon uttrycklig uppmuntran, trodde jag mig dock hos de båda små systrarna och i synnerhet hos miss Lavinia spåra en innerlig förnöjelse över detta nya och fruktbara ämne till husligt intresse, en viss benägenhet att av detsamma göra allt som göras kunde samt en lust att omhulda det, något varuti låg en god, ljus stråle av hopp. Jag tyckte mig se, att miss Lavinia skulle finna en ovanlig tillfredsställelse av att vaka över två unga älskande, sådana som Dora och jag, och att miss Clarissa knappast skulle finna en mindre tillfredsställelse av att se henne vaka över oss och få stämma i med sitt eget särskilda departement av saken, varje gång lusten därtill kom över henne. Detta gav mig mod att på det häftigaste bedyra, att jag älskade Dora högre än jag kunde beskriva; att min tant, Traddles och envar, som kände mig, visste huru högt jag älskade henne och hur stadgad och allvarlig min kärlek hade gjort mig. Rörande sanningen härav åberopade jag mig på Traddles, och Traddles som fattade eld, som [ 248 ]om han skulle störtat sig mitt in i en parlamentsdebatt, uppförde sig även verkligen som en hel karl, i det han bekräftade mina försäkringar med klara och tydliga ord och på ett öppet, förståndigt och praktiskt sätt, som tydligen gjorde ett fördelaktigt intryck.

»Jag talar, ifall jag vågar säga så, såsom en person som har en smula erfarenhet i dylika saker», sade han, »eftersom jag är förlovad med en ung dam — en av tio syskon nere i Devonshire — och ännn inte ser någon dager för att vår förlovning skall leda till något resultat.»

»I sådant fall», anmärkte miss Lavinia, i vars ögon han tydligen vann ökat intresse, »torde mr Traddles kanske kunna bekräfta vad jag sagt om den blyga och tillbakadragna kärleken, den kärlek som väntar och väntar.»

»Fullkomligt, min nådiga», svarade Traddles.

Miss Clarissa såg på miss Lavinia och skakade allvarligt på huvudet. Miss Lavinia såg betydelsefullt på miss Clarissa och drog en liten suck.

»Syster Lavinia, tag min luktflaska», sade miss Clarissa.

Miss Lavinia uppfriskade sig med litet aromatisk vinättika, medan Traddles och jag betraktade henne med en viss oro, och därefter fortfor hon med tämligen matt stämma:

»Min syster och jag, mr Traddles, ha varit tvehågsna, huru vi böra förhålla oss i avseende på det ömsesidiga, kanske inbillade tycket mellan två så unga personer som er vän, mr Copperfield, och vår brorsdotter.»

»Vår bror Francis' dotter», sade miss Clarissa. »Om vår bror Francis' hustru under sin livstid hade funnit lämpligt (ehuru hon onekligen var berättigad att handla så som henne bäst syntes) att inbjuda familjen till middag, skulle vi kanske ha känt vår bror Francis' barn bättre än vi nu göra. Fortfar, syster Lavinia!»

Miss Lavinia vred mitt brev så att hon vände utanskriften in mot sig själv och tittade genom lornjetten på några anmärkningar, som hon med stor noggrannhet tycktes ha upptecknat på denna del av brevet.

[ 249 ]»Det synes oss försiktigast, mr Traddles», sade hon, »att lägga dessa känslor på vår egen iakttagelses prövosten. För närvarande känna vi ingenting till dem och äro inte i stånd att bedöma huru mycken sanning de innehålla. Vi äro därför benägna att så till vida bifalla mr Copperfields förslag, att vi tillåta hans besök här.»

»Aldrig, mina damer, skall jag glömma er godhet!» utbrast jag, befriad från en ofantlig tyngd av fruktan.

»Men, mr Traddles», fortfor miss Lavinia, »vi skulle helst önska att dessa besök tillsvidare finge anses gälla oss. Vi måste akta oss för att erkänna någon bestämd förbindelse mellan mr Copperfield och vår brorsdotter förrän vi fått tillfälle…»

»Förrän du fått tillfälle, syster Lavinia», sade miss Clarissa.

»Må så vara!» medgav miss Lavinia med en suck, »förr än jag fått tillfälle att observera den.»

»Copperfield», sade Traddles vänd till mig, »jag är övertygad att du känner, att intet kan vara förnuftigare eller mera välbetänkt.»

»Nej, intet!» utbrast jag. »Jag känner det djupt!»

»I denna sakernas ställning», fortfor miss Lavinia och kastade åter en blick på sina anteckningar, »och i det vi endast tillstädja mr Copperfields besök, måste vi av mr Copperfield utbedja oss den bestämda, på hedersord avgivna försäkran, att intet slags meddelande mellan honom och vår brorsdotter äger rum utan vår vetskap; att intet förslag, av vad beskaffenhet det vara må, skall uppgöras i avseende på vår brorsdotter, utan att det först underställes oss…»

»Dig, syster Lavinia», inföll miss Clarissa.

»Må så vara, Clarissa!» medgav miss Lavinia i resignerad ton — »mig således — och erhållit vårt bifall. Vi måste göra detta till ett alldeles uttryckligt och bestämt förbehåll, som på intet villkor får överträdas. Vi önskade att mr Copperfield i dag skulle medföra en förtrogen vän» — här böjde hon huvudet mot Traddles och vi bugade oss — »på det att intet tvivel eller missförstånd rörande denna punkt skulle kunna uppstå. Har mr Copper[ 250 ]field eller ni, mr Traddles, den ringaste betänklighet mot att avgiva detta löfte, så ber jag er taga er tid att överväga det.»

Jag utropade i högsta extas, att det icke behövdes ringaste betänkande. Jag band mig vid det fordrade löftet på det mest lidelsefulla sätt, tog Traddles till vittne därpå och kallade mig själv för den avskyvärdaste människa, ifall jag någonsin på minsta sätt avveke därifrån.

»Håll!» sade miss Lavinia och räckte handen i vädret. »Innan vi hade det nöjet att mottaga er, mina herrar, beslöto vi att lämna er ensamma under en fjärdedels timmes tid, så att ni skulle kunna överväga denna punkt. Ni torde tillåta oss att avlägsna oss.»

Förgäves förklarade jag, att ingen betänketid behövdes. De stodo fast vid att vilja draga sig tillbaka under den nämnda tiden, och ut hoppade nu de två små fåglarna med mycken värdighet, kvarlämnande mig, som mottog Traddles lyckönskningar och kände mig förflyttad till sjunde himmelen. Precis efter en fjärdedels timmes förlopp visade de sig åter med icke mindre värdighet än den varmed de hade försvunnit. De hade avlägsnat sig prasslande, som om deras små klänningar hade varit förfärdigade av höstlöv, och de kommo prasslande in på samma sätt.

Jag förpliktade mig ännu en gång till att iakttaga de föreskrivna villkoren.

»Syster Clarissa», sade miss Lavinia, »det övriga tillkommer dig.»

Miss Clarissa lossade nu för första gången sina armar, tog anteckningarna och betraktade dem.

»Det skulle vara oss kärt», sade miss Clarissa, »att se mr Copperfield hos oss på middag varje söndag, ifall det är honom lägligt. Vi äta middag klockan tre.»

Jag bugade mig.

»Under veckans lopp», fortfor miss Clarissa, »skall det bli oss kärt att se mr Copperfield hos oss på te. Vi dricka te klockan halv sju.»

Jag bugade mig åter.

[ 251 ]»Två gånger i veckan», sade miss Clarissa, »men i allmänhet inte oftare.»

Jag bugade mig ännu en gång.

»Miss Trotwood, som nämnes i mr Copperfields brev», sade miss Clarissa, »skall kanske hälsa på oss. Om besök bäst tjäna samtliga parterna, mottaga och besvara vi gärna besök. Om det däremot tjänar samtliga parterna bättre att besök inte äga rum (såsom fallet har varit med vår bror Francis och hans hus), så är detta naturligtvis en helt annan sak.»

Jag förklarde, att min tant skulle känna sig stolt och förtjust över att få göra deras bekantskap, ehuru jag måste tillstå, att jag icke var så alldeles säker på att de skulle komma så synnerligen väl överens. Som samtliga punkterna nu voro diskuterade, uttryckte jag min erkänsla i de varmaste ordalag, fattade först miss Clarissas och därefter miss Lavinias hand och förde dem var i sin tur till mina läppar.

Därpå steg miss Lavinia upp, bad Traddles ursäkta och uppmanade mig att följa med. Jag lydde, skälvande i hela kroppen, och fördes in i ett annat rum. Där fann jag min ljuva älskling, som stod bakom dörren med händerna för ögonen och dolde sitt lilla söta ansikte mot väggen, och Jip i tallriksvärmaren, med en handduk bunden omkring huvudet.

O vad hon var vacker i sin svarta dräkt och hur hon i början snyftade och grät och icke ville gå ifrån dörren! Huru ömma vi voro mot varandra, då hon äntligen kom fram, och vilket lyckligt tillstånd jag var uti, då vi togo Jip upp ur tallriksvärmaren och återgåvo honom åt ljuset och han uös häftigt och vi alla tre åter voro förenade!

»Nu, min lilla älskade Dora, är du min för evigt!»

»Ack, ack, jag vill inte!» ropade Dora.

»Är du inte min för evigt, Dora?»

»Ack jo, visst är jag det!» utbrast Dora. »Men jag är så rädd!»

»Rädd, min älskling!»

»Ja, jag kan inte med honom!» sade Dora. »Varför går han inte sin väg?»

[ 252 ]»Vilken, min ängel?»

»Din vän», sade Dora. »Inte har han något att göra med det här. Så fasligt enfaldig han måste vara!»

»Min söta flicka!» (Man kunde icke tänka sig någonting mera inställsamt än hennes barnsliga sätt.) »Han är den allra hederligaste varelse man kan tänka sig!»

»Ja, men vi behöva inte någon hederlig varelse här!» sade Dora med en liten surmulen min.

»Mitt söta barn», invände jag, »du ska snart lära känna honom bättre och hålla mycket av honom. Min tant kommer snart hit, och henne ska du också komma att hålla mycket av, då du får lära känna henne.»

»Ack nej, var snäll och för henne inte hit!» sade Dora, i det hon gav mig en förskräckt liten kyss och knäppte ihop händerna. »Gör inte det! Jag vet att hon är en gammal stygg varelse, som bara ställer till ledsamheter. Låt henne inte komma hit, Doady!» vilket var en förvrängning av David.

Föreställningar tjänade till ingenting och därför skrattade jag och beundrade henne och var utomordentligt förälskad och lycklig, och så visade hon mig Jips nya konststycke att stå på bakbenen i ett hörn — vilket han gjorde i vid pass en halv sekund, varefter han föll ned igen — och jag vet inte hur länge jag skulle ha stannat där, fullkomligt glömsk av Traddles, om icke miss Lavinia hade kommit och hämtat mig. Miss Lavinia höll mycket av Dora (hon berättade mig att Dora var alldeles sådan hon själv hade varit vid den åldern, så att hon måste ha förändrats betydligt) och behandlade henne som om hon varit en docka. Jag skulle gärna ha övertalat Dora att gå in och hälsa på Traddles, men då jag föreslog henne det, sprang hon bort och stängde in sig i sitt rum. Jag gick därför till Traddles utan henne och gick helt förtjust bort med honom.

»Det kunde aldrig ha gått bättre», sade Traddles, »och det är verkligen ett par mycket hyggliga gamla damer. Det skulle inte överraska mig, om du bleve gift flera år före mig, Copperfield.»

[ 253 ]»Spelar din Sofi på något instrument, Traddles?» frågade jag i mitt hjärtas stolthet.

»Hon spelar piano så pass mycket att hon kan undervisa sina små systrar», svarade Traddles.

»Sjunger hon?» frågade jag vidare.

»Ja, gamla visor för att uppmuntra de andra, då de äro nedslagna», sade Traddles. »Men det är inte efter konstens regler.»

»Sjunger hon inte till gitarr?» frågade jag.

»Nej, det gör hon visst inte.»

»Målar hon?»

»Nej, inte alls.»

Jag lovade Traddles, att han skulle få höra Dora sjunga och se några av hennes blomstermålningar, vilket han sade skola bli bra roligt, och så vandrade vi hemåt arm i arm och mycket glada och nöjda. Under vägen uppmuntrade jag honom att tala om Sofi, vilket han gjorde med en kärleksfull tillit till henne, som jag högligen beundrade. Med betydlig inre tillfredsställelse jämförde jag henne inom mig med Dora, men medgav likväl i tysthet, att hon tycktes vara en förträfflig flicka åt Traddles.

Min tant fick naturligtvis genast veta den lyckliga utgången av sammankomsten och allt vad som därunder hade sagts och gjorts. Hon gladde sig över att se mig så glad och lovade att oförtövat hälsa på Doras tanter. Men hon gick denna afton så länge fram och tillbaka på golvet medan jag skrev till Agnes, att jag började tro, att hon ämnade gå så där ända till morgonen.

Mitt brev till Agnes var varmt och tacksamt och underrättade henne om alla de goda följderna av att jag hade följt hennes råd. Hon svarade mig med omgående, och hennes brev var fullt av hopp, hjärtligt och glatt. Från detta ögonblick var hon ständigt vid glatt lynne.

Jag fick nu ännu mera att sköta än förut. Till följd av mina dagliga vandringar till Highgate låg Putney ett gott stycke bort, och jag ville naturligtvis gärna gå dit ut så ofta jag kunde. Som de föreslagna tedrickningarna voro alldeles omöjliga, utverkade jag av miss Lavinia [ 254 ]tillstånd att komma varje lördagseftermiddag utan att mitt söndagsprivilegium därigenom skulle lida något avbräck, och sålunda var slutet av varje vecka en fest för mig, och jag uthärdade det övriga av veckan genom att se fram mot detta.

Jag kände mig högeligen lättad, då jag fick se att min tant och Doras tanter i det hela taget kommo vida bättre överens med varandra än jag kunde ha väntat. Min tant gjorde ett par dagar efter sammankomsten det besök hon hade lovat, och efter ytterligare ett par dagar hälsade Doras tanter på henne med alla tillbörliga formaliteter. Dylika, men mera vänskapliga artighetsbetygelser växlades sedermera vanligen var tredje eller fjärde vecka. Jag visste att min tant förtretade Doras tanter mycket genom att i hög grad förakta värdigheten uti att färdas i hyrvagn och genom att vandra ut till Putney på ovanliga tider, såsom strax efter frukosten eller strax före tetiden samt likaledes genom att bära sin hatt på det sätt som händelsevis föll sig bekvämt för hennes huvud, utan att alls fästa avseende vid civilisationens fordringar i detta avseende. Men Doras tanter kommo snart överens om att betrakta min tant som en excentrisk och något karlavulen dam med skarpt förstånd; och ehuru min tant stundom fick fjädrarna på Doras tanter att resa sig på ända genom att yttra kätterska åsikter om åtskilliga punkter inom det konventionella livet, höll hon likväl alltför mycket av mig för att icke uppoffra några av sina små egenheter för den allmänna sämjans skull.

Den enda medlem av vårt lilla samhälle, som icke ville lämpa sig efter omständigheterna, var Jip. Han kunde aldrig se min tant utan att visa varenda tand i sin mun, krypa under en stol och morra oupphörligt samt då och då uppgiva ett klagande tjut, som om hennes anblick verkligen varit mer än han kunde bära. Vi sökte att behandla honom på alla möjliga sätt, smeka honom, gräla på honom, slå honom och taga honom med till Buckingham Street, där han genast till alla åhörarnas stora förskräckelse rusade på de båda kattorna, men ingenting kunde förmå honom att finna sig i min tants sällskap. [ 255 ]Stundom tycktes han ha besegrat sin motvilja och kunde vara vänlig för några minuter, men så stack han plötsligt sin tvära nos i vädret och tjöt till den grad, att det icke återstod annat än att binda för ögonen på honom och stoppa honom i tallriksvärmaren. Slutligen svepte Dora regelbundet in honom i en handduk och inspärrade honom där, så snart min tant blev anmäld.

En sak oroade mig mycket, ehuru vi sålunda hade kommit i vår jämna gång, och det var, att Dora liksom enligt allmän överenskommelse tycktes betraktas som en vacker docka eller en leksak. Min tant, med vilken hon småningom blev allt mera förtrolig, kallade henne »Liten blomma», och miss Lavinias högsta glädje bestod uti att passa upp på henne, krusa hennes hår, sy grannlåter åt henne och behandla henne som ett bortskämt barn. Vad miss Lavinia gjorde, det gjorde naturligtvis även hennes syster. Det var mycket obehagligt för mig, men de tycktes alla behandla Dora på hennes ståndpunkt alldeles som Dora behandlade Jip på hans.

Jag beslöt att tala med Dora därom, och en dag, medan vi voro ute och promenerade (ty efter någon tids förlopp hade miss Lavinia givit oss lov att gå ut och spatsera ensamma) sade jag till henne, att jag önskade, att hon kunde få dem att behandla henne annorlunda. »Ty som du vet, är du ju inte något barn, min älskling», anmärkte jag.

»Seså, nu börjar du bli stygg igen!» sade Dora.

»Stygg, min ängel!»

»De äro ju så goda emot mig, och jag känner mig så lycklig», sade Dora.

»Ja visst, min söta Dora lilla», svarade jag, »men du skulle ju kunna vara lycklig och ändå bli behandlad på ett förnuftigt sätt.»

Dora gav mig en förebrående blick — den allra täckaste blick — och började därefter snyfta och fråga varför jag hade varit så ivrig att förlova mig med henne, om jag inte höll av henne, och varför jag inte gick min väg nu, om jag inte kunde tåla henne.

[ 256 ]Vad kunde jag väl göra annat än kyssa bort hennes tårar och säga henne hur högt jag älskade henne?

»Jag vet att jag håller så mycket av dig, Doady», sade Dora, »och du borde inte vara grym emot mig!»

»Grym, min älskling! Liksom om jag för allt i världen skulle vilja eller kunna vara grym emot dig!»

»Så klandra mig då inte», sade Dora och gjorde sin mun till en rosenknopp, »och jag ska bli snäll.»

Jag blev alldeles förtjust, då hon strax därefter av sig själv bad mig att skaffa henne den kokbok jag en gång hade talat om och visa henne hur hon skulle föra räkenskaper, såsom jag en gång hade lovat att göra. Vid mitt nästa besök hade jag boken med mig (jag hade först låtit binda den i ett vackert band för att den skulle se mindre torr och mera inbjudande ut), och medan vi vandrade omkring ute på fältet visade jag henne en av min tants gamla hushållsböcker och skänkte henne en anteckningsbok och en blyertspenna, så att hon skulle kunna öva sig i bokhålleri.

Men Dora fick huvudvärk av kokboken, och siffrorna fingo henne att gråta. De ville icke gå ihop, sade hon. Hon strök därför ut dem och ritade i stället bladen fulla med små buketter och porträtt av mig och Jip.

Därefter försökte jag att under våra lördagspromenader på lek giva henne muntlig undervisning i hushållssaker. Så kunde jag t. ex. säga, då vi gingo förbi en slaktarbod:

»Antag nu, min älskling, att vi vore gifta, och att du skulle köpa en lammstek åt oss till middagen, skulle du då förstå dig på att köpa den?»

Min täcka lilla Dora blev då lång i ansiktet och formade åter sin mun till en rosenknopp, som om hon vida hellre föredrog att tillsluta min med en kyss.

»Skulle du förstå dig på att köpa den?» upprepade jag oböjlig.

Dora funderade en stund och svarade därefter triumferande:

[ 257 ]»Slaktaren skulle nog alltid förstå sig på att sälja den, och vad behövde jag då förstå mig på den saken? Ack, du enfaldiga gosse!»

Då jag en annan gång frågade Dora, hur hon skulle bära sig åt ifall vi vore gifta och jag t. ex. sade, att jag skulle önska mig en god frikassé, svarade hon, att hon skulle säga åt jungfrun att tillaga den och knäppte därefter ihop sina små händer om min arm och skrattade på ett så förtjusande sätt att hon blev mera intagande än någonsin.

Till följd härav bestod den väsentligaste användning, som gjordes av kokboken, uti att den lades i en vrå åt Jip att stå på. Men Dora var så förnöjd, då hon lärt honom att stå orörlig på boken med blyertspennan i munnen, att jag var riktigt glad över att jag hade köpt den.

Och nu togo vi åter till gitarrfodralet och blomstermålningen och sångerna om omöjligheten att upphöra att dansa, trallala, trallala! och vara så lyckliga som dagen var lång. Stundom önskade jag att jag vågat giva miss Lavinia en vink om att hon behandlade mitt hjärtas älskling nog mycket som en leksak, men stundom ertappade jag mig även själv med att jag hade gjort mig skyldig till det gemensamma felet och behandlat henne som en leksak — men icke ofta.