David Copperfield/Del II/Kapitel 37
| ← En gäst |
|
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
En sista återblick.
Och nu slutar min skrivna historia. Jag skådar ännu en gång — för sista gången — tillbaka innan jag avslutar dessa blad.
Jag ser mig själv, med Agnes vid min sida, färdas utåt livets väg. Jag ser våra barn och våra vänner omkring oss och jag hör klangen av många röster, som icke äro mig likgiltiga, medan jag fortsätter min vandring.
Vilka ansikten stå tydligast för mig i den försvinnande hopen? Jo, dessa, som allesammans vända sig emot mig, i det jag gör mina tankar denna fråga.
Här är min tant, med starkare glasögon än förr; hon är nu en gammal gumma om åttio år och däröver, men ännu håller hon sig rak och går i vinterväder sin hela mil i en sträcka.
Alltjämt i sällskap med henne kommer här Peggotty, min goda gamla barnjungfru, likaledes i glasögon; hon håller sin sömnad mycket nära intill lampan om aftonen, men sätter sig aldrig till sitt arbete utan en vaxljusbit, ett alnmått i ett litet hus och ett syskrin med en avbildning av St. Paulskyrkan på locket.
Peggottys kinder och armar, som i min barndom voro så fasta och röda, att det förvånade mig att fåglarna icke hellre hackade på dem än på äpplena, äro nu skrynkliga, och hennes ögon, som brukade fördunkla hela omgivningen i hennes ansikte, äro matta, ehuru de ännu tindra, men hennes uppruggade pekfinger, vilket jag en gång liknade vid ett muskotrivjärn, är oförändrat, och då jag ser mitt minsta barn gripa efter det, i det att det tultar från min tant till henne, kommer jag att tänka på vår lilla sal där hemma, då jag knappast kunde gå. Min tants så länge svikna förhoppning har nu blivit uppfylld. Hon är nu gudmor åt en verklig levande Betsey Trotwood och Dora (näst den äldsta) säger att hon klemar bort henne.
Det ligger någonting tungt i Peggottys ficka. Det är ingenting mindre än krokodilboken, som nu befinner sig i ett tämligen förfallet tillstånd, i det åtskilliga blad äro sönderrivna och hopsydda; men Peggotty visar den för barnen som en dyrbar relik. Jag finner det helt sällsamt att se mitt eget barnaansikte titta upp på mig från krokodilhistorierna och att av detta bliva påmind om min gamla bekantskap Brooks från Sheffield.
Bland mina gossar ser jag under denna sommarferie en gammal man, som förfärdigar jättelika drakar och stirrar upp i luften efter dem med en förtjusning, som ej kan med ord beskrivas. Han hälsar mig med livlig hänförelse och viskar med många nickningar och blinkningar: »Trotwood, det ska säkert glädja dig att höra att jag tänker göra inlagan färdig, då jag inte har något annat att göra, och att din tant är den utomordentligaste kvinna i världen.»
Vem är den där framåtlutade damen, som stödjer sig på en käpp och visar mig ett ansikte i vilket ännu röjas några spår av gammal stolthet och skönhet, vilka svagt kämpa med en gråtmild, slö, nyckfull sinnesslöhet? Hon befinner sig i en trädgård, och bredvid henne står en skarp, mörklagd, avtärd kvinna med ett vitt ärr på läppen. Låt mig höra vad de säga.
»Rosa, jag har glömt den här herrns namn.»
Rosa lutar sig ned över henne och ropar: »Mr Copperfield!»
»Det gläder mig att se er, sir. Det gör mig ont att se att ni bär sorg. Jag hoppas att tiden ska trösta er.»
Hennes otåliga följeslagerska grälar på henne, säger henne att jag icke bär sorg, ber henne öppna ögonen och söker att liva upp henne.
»Ni har sett min son, sir», säger den äldre damen. »Äro ni åter försonade?»
Hon ser oavvänt på mig och för så handen till sin panna och kvider. Plötsligt utropar hon med en förfarlig röst: »Rosa, kom till mig! Han är död!» Rosa, som knäböjer vid hennes fötter, ömsom smeker och ömsom grälar på henne, i det hon än med häftighet säger till henne: »Jag älskade honom högre än ni någonsin gjorde!» och än vyssjar henne till sömns vid sitt bröst, som ett sjukt barn. Sålunda lämnar jag dem, sålunda finner jag dem ständigt, sålunda tillbringa de livet från det ena året till det andra.
Vad är det för ett skepp, som kommer seglande hem från Ostindien, och vad är det för en engelsk dam, som är gift med en brummande, gammal skotsk Crœsus med långa örlappar? Kan det vara Julia Mills?
Ja, det är verkligen Julia Mills, nervretlig och fin, med en svart betjänt, som bär in hennes visitkort och brev på en presenterbricka av guld, samt en kopparfärgad vitklädd kammarjungfru, som går med en brokig halsduk lindad kring huvudet och serverar hennes frukost i toalettrummet. Men Julia håller nuförtiden icke någon dagbok, hon sjunger nu aldrig »Kärlekens svanesång», utan grälar ständigt med den gamle skotske Crœsus, som är ett slags gul björn med garvad hud. Julia är nedsänkt i pengar ända upp till halsen och tänker och talar icke om något annat. Jag tyckte bättre om henne i »Saharas öken».
Eller kanske att detta verkligen är Saharas öken. Ty ehuru Julia har ett ståtligt hus och umgås med stolt och förnämt folk och har präktiga middagar varje dag, ser jag likväl aldrig något grönt växa i hennes närhet, ingenting som någonsin kan bliva blomma eller frukt. Däremot ser jag vad Julia kallar »societet» och däribland även mr John Maldon från sin plats i patentbyrån, som hånar den hand, som gav honom den och talar med mig om doktorn såsom »så förtjusande antik». Men om »societet» är namnet på sådana tomma ihåliga herrar och damer, Julia, och om tonen där består i en erkänd likgiltighet för allt som kan föra mänskligheten framåt eller tillbaka, då tror jag att vi hava förvillat oss i Saharas öken och göra klokast i att åter söka leta oss ut därifrån.
Och se där är vår ständigt gode vän doktorn, som arbetar på sin ordbok (nu någonstädes inne på bokstaven D) och är lycklig i sitt hem och med sin hustru. Där kommer även den gamla soldaten, som likväl nu befinner sig i en betydligt inskränkt ställning och icke har på långt när så stort inflytande som i forna dagar.
Längre fram råkar jag på min käre gamle Traddles, som arbetar i sitt kontor i Temple med en brådskande min och med ett hår som, till följd av den ständiga gnidningen mot advokatperuken, är gensträvigare än förr, utom på det ställe där han är skallig. Hans bord är betäckt med stora högar av papper, och i det jag ser mig om, säger jag:
»Om Sofi nu vore din skrivare, Traddles, skulle hon ha fullt upp att göra.»
»Ja, det må du väl säga, kära Copperfield! Men det var ändå bra härliga dagar, de där i Holborn Court! Inte sant?»
»Då hon sade dig att du skulle bli domare? Men den tiden talade inte hela staden därom.»
»I alla händelser», sade Traddles, »ifall jag någonsin blir domare…»
»Det vet du ju att du blir.»
»Nå ja, kära Copperfield, när jag blir det, så berättar jag den där historien om renskrivningen, såsom jag sade att jag skulle göra.»
Vi gå bort arm i arm; ty jag skall äta middag hos Traddles. Det är Sofis födelsedag, och under vägen talar Traddles om hur lyckan varit med honom.
»Jag har verkligen varit i stånd att göra allt som låg mig om hjärtat, min kära Copperfield. Hans ärevördighet Horace har fått ett pastorat med fyrahundrafemtio punds årlig inkomst; våra två söner gå i den bästa skolan och utmärka sig för flit och ett gott uppförande; tre av flickorna äro mycket väl gifta; tre av dem bo hos oss, och tre andra hushålla för hans ärevördighet Horace efter mrs Crewlers död, och allesammans äro lyckliga.»
»Undantagandes…» sade jag.
»Undantagandes skönheten. Ja, det var verkligen bra sorgligt att hon skulle bli gift med en sådan vindböjtel. Men det var någonting bländande och skimrande hos honom, som fångade henne. Men nu, sedan vi fått henne lyckligt och väl hem till oss och blivit honom kvitt, måste vi söka att pigga upp henne igen.»
Traddles' hus är — eller kan åtminstone mycket väl vara — ett av dessa hus vilka han och Sofi fordom brukade inreda under sina aftonpromenader. Det är ett stort hus, men Traddles bevarar sina papper i sitt toalettrum och sina stövlar på samma ställe som sina papper, och han och Sofi packa ihop sig i rummen högst upp och lämna de bästa sovrummen åt »skönheten» och flickorna. Det finns rum till överlopps i huset, ty av en eller annan anledning finnas alltid flera av flickorna här, än jag kan redogöra för. I det vi träda in, kommer en hel skock av dem rusande fram till dörren och tumlar om med Traddles för att kyssa honom, så att han blir alldeles andlös. Här residerar den stackars »skönheten» som änka med en liten dotter, här, vid middagen på Sofis födelsedag, äro de tre gifta flickorna med deras män och en av dessas bröder och en annans kusin och en tredjes syster, som synes mig vara förlovad med kusinen. Traddles, som helt och hållet är samma okonstlade, rättframma varelse som han alltid varit, sitter som en patriark vid nedre ändan av det stora bordet, och från den övre sänder Sofi honom strålande ögonkast över en glad rymd, som sannerligen icke blänker av britanniametall.
Och i det jag nu slutar mitt arbete och kuvar min önskan att ännu dröja en stund, försvinna dessa anleten. Men ett ansikte, som lyser på mig likt ett himmelskt ljus, vid vilket jag ser alla andra föremål, står över och bortom dem alla. Oeh detta stannar kvar.
Jag vänder huvudet och ser det bredvid mig i dess sköna renhet. Min lampa brinner matt, ty jag har skrivit till långt in på natten, men den dyrbara varelse, utan vilken jag icke vore någonting, håller mig sällskap.
O, Agnes, o, min själ, måtte ditt anlete sålunda vara hos mig då jag slutar mitt liv, måtte jag sålunda, då verkligheterna svinna bort såsom de skuggor, av vilka jag nu tager avsked, ännu finna dig bredvid mig, pekande uppåt!