David Copperfield/Del II/Kapitel 36

←  Ett ljus lyser på min väg

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman En gäst

En sista återblick  →

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
En gäst.

Vad jag ämnat nedskriva, är nu i det närmaste avslutat, men i mitt minne framstår dock ännu tydligt en tilldragelse, vid vilken det ofta dröjer med glädje och utan vilken en tråd av den väv, jag spunnit, skulle få en intrasslad ända.

Jag hade gått framåt i rykte och förmögenhet, min husliga lycka var fullkomlig, jag hade varit gift i tio lyckliga år. Agnes och jag sutto en vårafton vid kaminen i vårt hus i London, och tre av våra barn lekte i rummet, då man berättade mig att en främling önskade tala med mig.

Han hade blivit tillfrågad, om han kom i någon affärsangelägenhet och hade svarat nej, han hade kommit för nöjet att få träffa mig och hade kommit långväga ifrån. Det var en gammal man, sade min tjänare, och han såg ut att vara en lantman.

Som allt detta lät hemlighetsfullt för barnen, och dessutom liknade början till en älsklingshistoria, som Agnes plägade berätta för dem om en i en kappa insvept elak gammal fe, som hatade alla människor, åstadkom det en viss uppståndelse. En av våra gossar lade sitt huvud i moderns knä för att gömma sig, och lilla Agnes (vårt äldsta barn) lät sin docka ligga på stolen och representera henne, medan hon själv stack fram sitt lilla guldlockiga huvnd mellan fönstergardinerna för att se vad som härnäst skulle hända.

»Låt honom stiga in!» sade jag.

Kort därefter inträdde en frisk och kraftfull gammal man, som stannade i den mörka dörröppningen. Lilla Agnes, som kände sig tilldragen av hans yttre, hade sprungit fram för att föra honom in, och jag hade ännu icke tvdligt sett hans ansikte, då min hustru häftigt sprang upp och ropade till mig med en glad och uppskakad röst, att det var mr Peggotty!

Det var verkligen mr Peggotty, nu en gammal man, men i en rödblommig, frisk och oförsvagad ålderdom. Då vår första rörelse hade lagt sig, och han satt framför kaminen med barnen på sina knän, och elden lyste i hans ansikte, förekom han mig vara den kraftigaste, liksom den vackraste gamle man jag någonsin sett.

»Master Davy», sade han, och det gamla namnet i den gamla tonen ljöd så naturligt i mitt öra! »Master Davy, det är en glädjande stund, då jag nu återser er tillsammans med er trogna hustru!»

»Ja, verkligen en glädjande stund, gamle vän», svarade jag.

»Ja, och de här vackra småttingarna», sade mr Peggolty. »Att se de här små vackra blommorna är också glädjande! Ja, master Davy, ni var inte längre än den minsta av de här, då vi först sågo er. Och Emili var inte heller större, och vår stackars gosse var endast en gosse då.»

»Tiden har sedan dess förändrat mig mera än er», sade jag. »Men vi skola nu låta de här små skälmarna gå till vila, och som intet annat tak i England än detta får hysa er, så säg mig vart jag ska skicka efter edra saker (jag undrar just om den där gamla svarta påsen, som varit så vitt omkring, är bland dessa!) och sedan skola vi vid ett glas Yarmouthgrogg berätta vad som tilldragit sig under dessa tio år!»

»Är ni ensam?» frågade Agnes.

»Ja, alldeles ensam», svarade han och kysste hennes hand.

Vi satte honom emellan oss och visste inte huru vi nog skulle kunna välkomna honom, och då jag började att lyssna till hans gamla välbekanta röst, kunde jag ha inbillat mig, att han ännu befann sig på sin långa resa för att söka upp sin älskade systerdotter.

»Det är allt en hel hop med vatten», sade mr Peggotty, »för att fara över och bara stanna några veckor, men vatten (i synnerhet då det är salt) faller sig helt naturligt för mig, och mina vänner håller jag kär, och nu är jag här. — Det var vers det där», sade mr Peggotty. överraskad av denna upptäckt, »fast det inte var min avsikt.»

»Tänker ni så snart resa tillbaka dessa manga tusen mil?» sade Agnes.

»Ja, min fru», svarade han. Jag lovade Emili det innan jag lämnade henne. Ser ni, jag blir just inte yngre med åren, och om jag inte hade farit nu, skulle jag sannolikt aldrig ha kommit att göra det. Och jag har alltid tänkt att jag måste besöka master Duvy och ert eget söta blomstrande jag i er lyckliga äkta förening, innan jag blev för gammal.

Han betraktade oss, som om han icke kunde se sig mätt på oss, och Agnes strök leende ett par av hans grå lockar åt sidan, så att han bättre skulle kunna se oss.

»Men berätta oss nu allt som rör edra öden», sade jag.

»Våra öden, master Davy», genmälde han, »äro snart berättade. Vart vi farit, har det gått oss väl. Vi ha arbetat såsom vi borde göra och kanske också slitit en smula ont i början, men ständigt har det ändå gått oss väl. Dels med fårskötsel och dels med lantbruk och dels med ett och dels med ett annat ha vi dragit oss fram så gott som man kan önska sig. Det har varit en riktig välsignelse med oss», sade mr Peggotty, i det han vördnadsfullt böjde sitt huvud, »och allt har lyckats för oss, det vill säga på längden. Var det inte i går, så var det i dag, och var det inte i dag, så var det i morgon.»

»Och Emili?» sade Agnes och jag på samma gång.

»Sedan ni hade skilts från Emili, min fru», sade han — »och jag har aldrig hört henne läsa sin aftonbön på andra sidan om segeldukstältet, sedan vi slagit oss ned i vildmarken, utan att höra ert namn — och sedan hon och jag hade förlorat master Davy ur sikte i den där skinande solnedgången — var hon i början så nedslagen, att om hon då hade vetat vad master Davy så vänligt och omtänksamt dolde för oss, är det min tro att hon skulle ha kolat av. Men det fanns några stackars människor ombord, som hade sjukdom ibland sig, och dem tog hon sig an, och så var det barnen, som vi hade med oss, och dem skötte hon också, och på det sättet fick hon någonting att göra och göra nytta med, och det hjälpte henne.»

»När fick hon först veta det?» frågade jag-

»Jag dolde det för henne nära ett helt år sedan jag fick veta det», sade mr Peggotty. »Vi bodde då på ett ensligt ställe, men bland de allra vackraste träd, och rosorna betäckte vårt hus ända upp till taket. Medan jag nu en dag var ute vid mitt arbete på fältet, kommer en resande från Norfolk eller Suffolk här hemma (jag vet inte riktigt vilketdera), och vi läto honom naturligtvis stiga in och gåvo honom att äta och dricka och hälsade honom välkommen. Så göra vi allesammans i kolonien. Han hade med sig en gammal tidning och någon annan tryckt beskrivning på stormen. På det viset fick hon veta det. Då jag kom hem om kvällen, fann jag att hon visste det.»

Han sänkte rösten, då han sade dessa ord, och det allvar, jag så väl erinrade mig, spred sig över hans ansikte.

»Gjorde det någon stor förändring hos henne?» frågade vi.

»Ja, för en mycket lång tid», sade han och skakade på huvudet, »om inte just ända tills nu. Men jag tror hon haft gott av ensamheten. Och hon hade en hel hop att sköta med höns och tocke där, och dem skötte hon, och så repade hon sig. Jag undrar just, master Davy», sade han tankfullt, »om ni skulle kunna känna igen min Emili nu, om ni finge se henne!»

»Har hon då förändrat sig så mycket?»

»Det vet jag inte. Jag ser henne var dag och kan inte säga, men ibland förefaller det mig så. En smärt figur», sade mr Peggotty och såg in i elden, »milda, sorgsna, blå ögon, ett fint ansikte, ett vackert huvud, som lutar en smula nedåt, en mild röst och ett milt sätt, nästan blygt — sådan är Emili!»

Vi betraktade honom i tysthet, där han satt och såg in i elden.

»Somliga tro att hon varit olycklig i kärlek», sade mr Peggotty; »andra tro att hennes äktenskap blivit avbrutet genom döden. Ingen känner rätta sammanhanget. Hon kunde mångfaldiga gånger ha gjort ett gott gifte, ’men, morbror’, säger hon, ’med den saken är det nu för alltid förbi’. Glad, när hon är ensam med mig, tyst och tillbakadragen, när andra äro närvarande, färdig att gå hur långt som helst när det gäller att undervisa ett barn eller vårda en sjuk eller för att göra en ung flicka en tjänst i anledning av hennes bröllop (och det har hon många gånger, men själv aldrig varit närvarande vid något); vänlig och öm mot sin morbror; tålig, avhållen av unga och gamla, sökt av alla som ha något bekymmer. Sådan är Emili!»

Han for med handen över ansiktet och såg med en halvkvävd suck upp från elden.

»Är Martha ännu hos er?»

»Martha», svarade han, »blev gift, master Davy, på det andra året. En ung jordarbetare, som kom oss förbi på sin väg till marknaden med sin herres vagn — en resa på över hundra mil fram och tillbaka — friade till henne (det är ont om fruntimmer där borta) och lovade att slå sig ned med henne i vildmarken. Hon bad att jag skulle tala om för honom hennes verkliga historia, och det gjorde jag, och så blevo de gifta och bo nu nära hundra mil bort från alla andra röster än sina egna och sångfåglarnas.»

»Och mrs Gummidge?» frågade jag.

Det var en angenäm sträng att slå an, ty mr Peggotty brast ut i ett gapskratt och gned sina händer upp och ned mot benen, såsom han hade brukat göra, då han var riktigt glad i den länge sedan förstörda båten.

»Kan ni väl tro det!» sade han. »Det var en person som friade till henne också! Om inte en skeppskock, som hade blivit nybyggare, master Davy, erbjöd sig att gifta sig med mrs Gummidge, så vill jag bli valkad — och det är dagsens sanning!»

Jag hade aldrig sett Agnes skratta så. Denna mr Peggottys plötsliga förtjusning föreföll henne så lustig, att hon icke kunde sluta upp att skratta, och ju mera hon skrattade, desto mera fick hon mig att skratta, och desto större blev mr Peggottys förtjusning, och desto mera gned han sina ben.

»Men vad sade mrs Gummidge?» frågade jag, då jag blev tillräckligt allvarsam.

»Om ni vill tro mig», svarade mr Peggotty, »i stället för att säga: ’tackar så mycket, jag är er mycket förbunden, men jag vill inte byta om stånd vid min ålder’, så tog mrs Gummidge ett vattenämbar, som stod bredvid henne, och dängde det i huvudet på den där skeppskocken, tills han började att ropa på hjälp oeh jag gick in och befriade honom.»

Mr Peggotty brast härvid ut i ett nytt gapskratt och Agnes och jag gjorde honom sällskap.

»Men det måste jag säga om den goda varelsen», återtog han och torkade sig i ansiktet, sedan vi hade skrattat oss alldeles trötta, »att hon varit emot oss allt det hon lovade att hon skulle bli, och mera till. Hon är den villigaste, trognaste och hjälpsammaste kvinna som någonsin andats. Jag har inte ett enda ögonblick sett henne vara ensam och övergiven, inte ens medan vi hade hela kolonien för oss och vi voro alldeles nykomna där. Och tänkt på gubben, det har hon aldrig gjort, det försäkrar jag, alltsedan vi lämnade England!»

»Och nu slutligen, hur står det till med mr Micawber?» sade jag. »Han har betalt allt vad han var skyldig här — till och med Traddles' växel, som du minns, Agnes — och vi kunna därför taga för avgjort att han slår sig väl ut. Men hur låta de senaste underrättelserna om honom?»

Mr Peggotty stack leende sin hand in i sin bröstficka och tog fram ett hopvikt papper, varur han tog upp en liten tidning av underligt utseende.

»Ni ska veta, master Davy, att som vi stodo oss så väl, så ha vi nu lämnat vildmarken och begivit oss till Port Middlebay Harbour, där det finns vad vi kalla en stad.»

»Bodde mr Micawber nära er i vildmarken?» frågade jag.

»Ja, det gjorde han visst det», svarade mr Peggotty, »och arbetade som en hel karl. Jag kan inte begära att få se någon människa arbeta med bättre vilja än han. Jag har sett hans skalliga huvud till den grad svettas i solen, att jag nästan trodde att det skulle smälta bort. Och nu är han fredsdomare.»

»Huru? Fredsdomare?» sade jag.

Mr Peggotty pekade på en viss uppsats i tidningen »Port Middlebay Times», ur vilken jag läste upp följande:

»Den offentliga middagen för vår utmärkla medkolonist och invånare i denna stad, Wilkins Micawber, Esquire, fredsdomare i Port Middlebaydistriktet, hölls i går i hotellets stora sal, som var full ända till kvävning. Man räknar att inte färre än fyrtiosju personer måste ha intagit middag på en gång, utom sällskapet i förstugan och trapporna. Allt vad Port Middlebay har skönt, elegant och exklusivt hade infunnit sig för att hedra en med så stort skäl prisad, så högligen talangfull och så vidsträckt populär man. Doktor Mell, lärare vid koloniens lärdomsskola, Salem House i Port Middlebay, presiderade, och på hans högra sida satt hedersgästen. Sedan duken tagits av bordet och nationalsången (som utfördes utomordentligt väl och under vilken det icke var svårt att urskilja den begåvade dilettanten Wilkins Micawber, Esquire, juniors klockrena toner) blivit sjungen, föreslogos var för sig de vanliga lojala och patriotiska skålarna, som mottogos med hänryckning. Därefter föreslog doktor Mell i ett av känsla översvallande föredrag ’en skål för vår utmärkte gäst och stadsbo. Måtte han aldrig lämna oss, utom för att uppnå en bättre ställning, och måtte det alltid gå honom så väl ibland alla, att han aldrig kan finna någon bättre sådan!’ De bifallsrop, varmed denna skål mottogs, övergå varje beskrivning. Oupphörligt stego och föllo de såsom oceanens vågor. Slutligen blev allt tyst, och Wilkins Micawber, Esquire, steg upp för att avlägga sin tacksägelse. Vare det långt ifrån oss att med nuvarande officins jämförelsevis ofullkomliga tillstånd söka att följa vår utmärkta stadsbo genom de lätt flytande perioderna i hans avrundade och högst sirliga föredrag! Det må vara nog att nämna, att del var ett mästerstycke i vältalighet och att i synnerhet de ställen, där han särskilt följde sin egen bana till dess källa och varnade den yngre delen av sina åhörare för vådorna att någonsin ådraga sig pekuniära förpliktelser, som man icke är i stånd att uppfylla, framlockade en tår uti även det manligaste öga på platsen. De övriga skålarna gällde doktor Mell, mrs Micawber (som med en intagande böjning på huvudet uttryckte sin tacksamhet från sin plats vid sidodörren, där en vintergata av skönhet tronade på stolar, för att på en gång bevittna och illustrera festen), mrs Ridger Begs (f. d. miss Micawber), mrs Mell, Wilkins Micawber, Esquire, junior (som kom församlingen att kikna av skratt genom den humoristiska anmärkningen, att han icke såg sig i stånd att uttrycka sin tacksamhet i ett tal, men ville med församlingens tillåtelse göra det i en sång), mrs Micawbers familj, (väl känd i moderlandet, som det torde vara överflödigt att anmärka) etc. etc. Efter slutade ceremonier undanröjdes borden, liksom genom ett trollslag, och dansen började. Bland Terpsichores dyrkare, vilka förlustade sig tills solen manade till uppbrott, voro Wilkins Micawber, esquire, junior, samt den älskvärda och talangfulla miss Helena, doktor Mells fjärde dolter, särdeles framstående.»

I det jag såg tillbaka på doktor Mells namn och gladde mig att uti dessa lyckliga omständigheter ha återfunnit mr Mell, den förr så fattige och betryckte underläraren hos herr fredsdomaren i Middlesex, pekade mr Peggotty på ett annat ställe i tidningen, där mina ögon föllo på mitt eget namn, och jag läste följande:

»Till David Copperfield, Esquire.

Den utmärkte författaren.

Min bäste sir!

År hava förflutit, sedan jag hade ett tillfälle att med egna ögon skåda de drag, vilka en betydlig del av den civiliserade världen nu så väl känner i fantasien.

Men, min bäste sir, ehuru jag, till följd av förhållanden, vilka det icke stått i min makt att behärska, blivit avlägsnad från det personliga umgänget med min ungdoms vän och följeslagare, har jag dock icke varit likgiltig för hans högt svävande flykt. Icke heller har jag

Fast falska vågen mellan oss har brusat (Burns)

varit utestängd från deltagande i de intellektuella fester som han uppdukat åt oss.

Jag kan därför icke låta en individ, vilken vi inbördes ära och akta, lämna denna plats utan att begagna detta offentliga tillfälle till att på egna och, jag vågar tillägga det, på Port Middlebays samtliga inbyggares vägnar tacka er för den njutning, till vars beredande ni varit ett verktyg.

Fortfar, min bäste sir! Ni är icke okänd, ni är icke ovärderad här. Ehuru ’avlägsna’, äro vi varken ’vänlösa’, ’tungsinta’ eller (jag vågar tillägga) ’slöa’. Fortfar, min bäste sir, i eder örnflykt. Port Middlebays inbyggare torde åtminstone få fördrista sig att betrakta den med fröjd, med njutning, med nyttig lärdom.

Bland de ögon, som från denna del av jordklotet lyfta sig upp till er, skall alltid, så länge det har ljus och liv, finnas

Det öga som tillhör
Wilkins Micawber,
 Fredsdomare.»

Då jag genomögnade det övriga av tidningens innehåll, såg jag att mr Micawber var en flitig och aktad korrespondent åt detta blad. I samma nummer fanns ett annat brev från honom rörande en bro samt en annons om en samling dylika brev från honom, som om kort tid skulle utkomma i ett prydligt band »med betydliga tillägg», och om jag icke misstager mig, var även den ledande artikeln skriven av honom.

Vi talade mycket om mr Micawber många andra aftnar, medan mr Peggotty stannade hos oss. Han bodde hos oss under hela sin vistelse i England — vilken, så vitt jag erinrar mig, räckte en knapp månad — och hans syster och min tant kommo till London för att hälsa på honom. Agnes och jag togo avsked av honom ombord på det fartyg på vilket han for, och vi skola aldrig vidare komma att taga avsked av honom på denna jorden.

Men innan han reste, följde han med mig till Yarmouth, för att se en liten minnesvård, som jag hade låtit uppresa på kyrkogården till minne av Ham. Medan jag på hans begäran avskrev åt honom den enkla inskriften, såg jag honom luta sig ned och taga en grästorva och litet jord fån graven.

»Åt Emili», sade han och gömde det vid sitt bröst. »Jag lovade henne det, master Davy.»