De tolf vildänderna
| ← Gidske |
|
Storblacken → |
32.
De tolf Vildänderna.
Det var en gång en drottning, som var ute och åkte,
då det hade fallit nysnö om vintern. Då hon var kommen
ett stycke på vägen, begynte hon att blöda näsblod
och måste gå ur släden. Medan hon nu stod och såg på
det röda blod och den hvita snö, kom hon till att tänka
på, att hon hade tolf söner och ingen dotter, och så sade
hon vid sig sjelf; ”Hade jag en dotter så hvit som snö
och röd som blod, så kunde det gerna vara detsamma
med sönerna mina.” Det var knappt sagdt förrän det kom
en trollkärring till henne. ”En dotter skall du få,” sade
hon, och hon skall vara så hvit som snö och så röd som
blod, och så ska sönerna dina vara mina; men du kan
få ha dem hos dig tills barnet är döpt.”
Då tiden kom, födde drottningen en dotter, och hon var så hvit som snö och så röd som blod, såsom trollkärringen hade lofvat, och derföre kallade de henne också Snöhvit och Rosenröd. Det blef nu stor glädje i kungsgården, och drottningen var så glad, att det icke var någon måtta med det; men då hon kom ihåg det hon hade lofvat trollkäringen, lät hon en silfversmed göra tolf silfverskedar, en till hvar prins, och så lät hon honom ändå göra en till, och den gaf hon Snöhvit och Rosenröd. Bäst som prinsessan var döpt, blefvo prinsarne omskapade till tolf vildänder och flögo sin väg, och de sågo icke mera till dem; de voro borta och blefvo borta. Prinsessan växte till, och hon blef både stor och vacker, men hon var ofta så modfälld och sorgsen, och det var icke någon som kunde finna hvad det var som felade henne. Men så var det en afton, drottningen också var så svårmodig, för hon hade väl många underliga tankar, när hon tänkte på sönerna sina så sade hon till Snöhvit och Rosenröd: ”Hvarföre är du så sorgsen, min dotter? är det något, som fattas dig, så säg ifrån! är det något, du vill ha, skall du få det.” — ” Åh, jag tycker det är så tomt,” sade Snöhvit och Rosenröd; ”alla andra hafva syskon, men jag är så ensam, jag har ingen; det är det, som jag sörjer öfver.” — ”Du har också haft syskon, min dotter,” sade drottningen, ”jag har haft tolf söner, som voro dina bröder, men jag gaf dem alla bort för att få dig,” sade hon, och så förtäljde hon hela sammanhanget. Då prinsessan hörde det, hade hon ingen ro i sig; för allt hvad drottningen gret, så hjelpte det icke, hon ville åstad och hon måste åstad, för att leta upp bröderna sina, för det tycktes henne, att hon var skuld till alltsammans; och tillsist så gick hon också från kungsgården. Hon gick och hon gick så långt ut i den vida verlden, att du icke skulle kunna tro, att en så fin jungfru hade orkat gå så långt.
En gång hade hon gått i lång tid i en stor, stor skog; så var det en dag hon hade blifvit trött och satte sig ned på en tufva, och der somnade hon. Då drömde hon, att hon gick längre in i skogen till en liten timrad hydda, och der voro hennes bröder; med detsamma vaknade hon, och straxt framför sig såg hon en gångstig i den gröna mossan, och den stigen gick djupare in i skogen. Den följde hon, och långt om länge kom hon också till sådant ett litet timradt hus, som hon hade drömt om.
Då hon kom in i stugan, var det ingen inne; men der voro tolf sängar, och tolf stolar, och tolf skedar, och tolf ting af allt, som fanns. Då hon fick se det, blef hon så glad, att hon inte hade varit så glad på många år; för hon kunde straxt finna, att bröderna bodde der, och att det var de, som egde sängarne och stolarne och skedarne. Hon till att lägga på elden, och putsa och reda opp i sängarne och koka mat och ordna och pynta det bästa hon kunde; och då hon hade kokat och lagat åt dem alla, så spisade hon sjelf, men skeden sin glömde hon på bordet, och så kröp hon inunder den yngste broderns säng och lade sig der.
Icke förr hade hon lagt sig, så hörde hon det susade och hven i luften, och så kommo alla tolf vildänderna farande in; men i detsamma, de voro öfver tröskeln, blefvo de straxt till prinsar. ”Ack, hur godt och varmt här är då,” sade de. ”Gud signe den, som har lagt på elden och kokat sådan god mat åt oss!” och så togo de hvar sin silfversked och skulle till att äta. Men då hvar hade tagit sin, blef der ändå en liggande igen, och den var så lik de öfriga, att de icke kunde skilja den från dem. Då sågo de på hvarandra och förundrade sig; ”det är vår systers sked,” sade de, ”och är skeden här, kan hon heller inte vara långt borta.” — ”Är det vår systers sked, och finnes hon är, så skall hon dräpas, för hon är skuld till allt det onda vi lide,” sade den äldste af prinsarne, och det låg hon under sängen och hörde på. ”Nej,” sade den yngste, ”det vore synd att dräpa henne för det; hon kan icke rå för, att vi lida ondt; skulle någon vara orsak till det, så skulle det vara vår egen moder.”
De gåfvo sig då till att leta efter henne både högt och lågt, och tillsist letade de också under alla sängarne, och då de kommo till den yngsta prinsens säng, funno de henne och drogo henne fram. Den äldsta prinsen ville igen, att hon skulle dräpas, men hon gret och bad så vackert för sig: ”Åh, Herre Gud, dräp mig inte,” sade hon, ”jag har gått i många år och letat efter eder, och om jag kunde frälsa eder, skulle jag gerua gifva mitt lif.” — ”Ja, vill du frälsa oss,” sade de, ”så skall du få lefva; för om du vill, så kan du nog.” — ”Ja, säg mig bara, huruledes det kan ske, så skall jag göra hvad det än är,” sade prinsessan. ”Du skall samla myrdun,” sade prinsarne, ”och den skall du karda och spinna och väfva en väf af, och när du har gjort det, så skall du klippa och sy tolf mössor, tolf skjortor och tolf klädningar deraf, en till hvar af oss, och medan du gör det skall du hvarken tala eller skratta eller gråta; kan du det, så äro vi frälste.” — ”Men hvar skall jag få myrdun till så många klädningar och mössor och skjortor från?” sade Snöhvit och Rosenröd. ”Det skola vi nog visa dig,” sade prinsarne, och så togo de henne med sig bort på en stor, stor myr, der det stod så fullt af myrdun och nickade för vinden och glänste i solskenet, så att det sken lång väg af den. Aldrig hade prinsessan sett så mycket myrdun förr; och hon straxt till att plocka och samla, det bästa och fortaste hon kunde, och när hon kom hem om qvällen, så till att karda och spinna garn af myrdunen. Sålunda gick det nu både väl och länge, hon samlade myrdun och kardade och allt emellanåt ställde hon om för prinsarne: hon kokade mat och bäddade sängarne åt dem; om aftonen kommo de susande och brusande hem som vildänder, om natten voro de prinsar, men så om morgonen flögo de åstad igen och voro vildänder hela dagen.
Men så hände det en gång då hon var på myren och skulle samla myrdun — och tager jag inte fel, sä var det nog den sista gången hon skulle dit — att den unge konungen, som styrde riket, var ute på jagt, och kom ridande hän till myren och fick se henne. Han stannade och förundrade sig öfver hvem den vackra jungfrun kunde vara, som gick i myren och samlade myrdun, och han sporde henne om det också, och då han icke fick något svar på det han sporde om, förundrade han sig ända mera, och han tyckte så mycket om henne, att han ville taga henne med sig hem till slottet och gifta sig med henne. Så sade han till tjenarne sina, att de skulle taga henne och sätta henne upp på hästen hans. Snöhvit och Rosenröd hon vred sina händer och gjorde miner åt dem och pekade på säcken, hon hade allt sitt arbete i, och då konungen förstod, att hon ville ha den med sig, sade han till sina tjenare, att de också skulle taga och lägga säcken på. Då de hade gjort det, gaf prinsessan sig till tåls så småningom, för kungen var både en snäll man och en vacker man, och han var så blid och vänlig emot henne som en like. Men då de kommo hem till kungsgården, och den gamla drottningen, som var hans styfmoder, fick se Snöhvit och Rosenröd, blef hon så arg och så afundsjuk öfver att hon var så vacker, att hon sade till konungen: ”Kan du inte se, att denna, som du har tagit med dig, och som du vill gifta dig med, är en hexa; hon hvarken talar eller skrattar eller gråter?”
Konungen brydde sig icke om hvad hon sade, utan han höll bröllop och gifte sig med Snöhvit och Rosenröd, och de lefde i stor glädje och herrlighet; men hon glömde icke att sy på skjortorna för det.
Innan året var om, fick Snöhvit och Rosenröd en liten prins, och det blef den gamla drottningen ännu mera arg och afundsjuk för; och då det led inpå natten, smög hon sig in till Snöhvit och Rosenröd, medan hon sof, tog barnet och kastade det i ormgården; sedan skar hon henne i fingret och strök blodet om munnen på henne och gick så till kungen. ”Kom nu och se,” sade hon, ”hvad det är för en du har tagit till drottning; nu har hon ätit upp sitt eget barn. ”Då blef konungen så illa vid, att han nästan var gråtfärdig och sade: ”Ja, det må väl vara sannt, efter jag ser det för mina ögon; men hon gör det visst inte mera; för denna gång vill jag skona henne.”
Innan året var om, fick hon en son igen, och med denne gick det ackurat likasom med den förste. Konungens styfmoder blef ännu mera ond och afundsjuk; så smög hon sig in till drottningen om natten, medan hon sof, tog barnet och kastade det i ormgården, skar drottningen i fingret och strök blodet om munnen på henne, och så sade hon till konungen, att hon hade ätit upp detta barnet också. Då blef kungen så sorgsen, att du aldrig kan tro det, och så sade han: ”Ja, det må väl vara sannt, efter jag ser det för mina ögon; men hon skall visst inte göra det mera; likafullt vill jag skona henne en gång ännu.”
Innan året var om, födde Snöhvit och Rosenröd en dotter, och henne tog nu också den gamla drottningen och kastade i ormgården. Medan den unga drottningen sof, skar hon henne i fingret, strök blod om munnen på henne och gick så till kungen och sade : ”Nu kan du komma och se, om det inte är som jag säger, att hon är en trollpacka, för nu har hon ätit upp det tredje barnet sitt också.” Då blef kungen så sorgsen, att det icke var någon hejd på det; för då kunde han inte skona henne längre, utan måste befalla, att hon skulle brännas lefvande på ett bål. Då bålet stod i brand och hon skulle sättas på det, gjorde hon miner åt dem, att de skulle taga tolf stolar och sätta dem rundt om bålet, och på dessa lade hon klädningarne och mössorna och skjortorna till bröderna sina, men i den yngste brödrens skjorta fattades den venstra armen; den hade hon icke hunnit med att få färdig. Knappt hade hon gjort detta, så hörde de hur det tog på att susa och brusa i luften; och så kom der flygande tolf vildänder öfver skogen, och hvar och en af dem tog sin klädning i näbben och flög bort med. ”Ser du nu,” sade den elaka drottningen till kungen, ”nu kan du riktigt se, att hon är en hexa, skynda dig nu och bränn henne, förrän veden brinner upp.” — ”Ah,” sade konungen, ”ved ha vi nog; jag vill ändå vänta litet, för jag hade lust att se, hvad slut det blifver på detta.” I detsamma kommo de tolf prinsarne ridande, så vackra och välväxta som man ville se dem; men den yngste prinsen hade en vildandvinge i stället för den venstra armen. ”Hvad är här på färde?” sporde prinsarne. ”Min drottning skall brännas, för det hon är en hexa och har ätit upp sina egna barn,” svarade kungen. ”Hon har inte ätit upp barnen sina,” sade prinsarne; ”tala nu, syster, nu har du frälst oss, frälsa nu dig sjelf!” Då talte Snöhvit och Rosenröd och sade, huruledes allt hade tillgått, att hvar gång hon hade fallit i barnsäng, hade den gamla drottningen, styfmodern till konungen, smugit sig in till henne om natten, tagit barnet ifrån henne och skurit henne i fingret och strukit blodet om munnen på henne; och prinsarne togo kungen och förde honom bort till ormgården, der lågo de tre barnen och lekte med ormar och paddor, och vackrare barn kunde du icke se för dina ögon. Dem tog kungen med sig och bar dem bort till sin styfmoder och sporde henne, hvad straff hon tyckte den borde få, som kunde ha hjerta till att förråda en oskyldig drottning och tre så välsignade barn. ”Den borde spännas mellan tolf otämda hästar, så att hvar tog sitt stycke,” sade den gamla drottningen. ”Du har sjelf sagt domen och sjelf skall du få lida den med,” sade konungen, och så blef den gamla elaka drottningen spänd emellan tolf otämda hästar, som hvar tog sitt stycke af henne. Men Snöhvit och Rosenröd tog konungen och barnen sina och de tolf prinsarne med sig och så reste de hem till hennes föräldrar och förtäljde, hvad som händt dem, och nu blef der stor fröjd och glädje öfver hela konungariket, för det prinsessan var räddad och hade räddat sina tolf bröder också.