De tre musketörerna/Kapitel 42
| ← Kapitel 41. La Rochelles belägring |
|
Kapitel 43. Värdshuset Röda Duvslaget → |
42.
ANJOUVINET
Efter först nästan tröstlösa underrättelser om konungens tillstånd började ryktet om hans tillfrisknande att sprida sig i lägret, och som han var mycket ivrig att personligen infinna sig vid belägringen, sades det, att så snart han åter kunde sitta till häst, skulle han bege sig på väg.
Monsieur, som visste, att han vilken dag som helst kunde få avstå överbefälet antingen åt hertigen av Angouléme, Bassompierre eller Schomberg, som tävlade därom, uträttade föga, förspillde tiden på att känna sig för och vågade sig icke på något större företag för att fördriva engelsmännen från ön Ré, där de fortfarande belägrade citadellet Saint-Martin och fortet La Prée, medan fransmännen å sin sida belägrade La Rochelle.
D’Artagnan hade som sagt blivit lugnare, såsom det brukar gå efter en överstånden fara och då faran synes avlägsnad; han plågades nu endast av en oro, och det var att han icke fick några underrättelser från sina vänner.
Men en morgon i början av november fick han förklaringen därpå i följande brev, daterat Villeroi:
»Herr d’Artagnan!
Herrar Athos, Porthos och Aramas ha efter en glad tillställning hos mig, varvid de blevo mycket upprymda, ställt till ett så förfärlgt oväsen, att slottsfogden, en mycket sträng herre, ålagt dem arrest för några dagar. Emellertid verkställer jag de order de givit mig, då jag härmed skickar er tolv buteljer av mitt anjouvin, som de tyckt särdeles om; de önska, att ni dricker deras skål i deras favoritvin.
Jag har nu fullgjort uppdraget och förbliver med största högaktning
Er ödmjuke och lydige tjänare
Godeau,
Herrar musketörers värdshusvärd.»
»Nåja», sade d’Artagnan för sig själv, »de tänka på mig under sina nöjen, liksom jag tänkte på dem i mina ledsamma stunder. Jag skall visst dricka deras skål, och det av allt mitt hjärta, men inte dricker jag ensam.»
Och d’Artagnan skyndade till två kamrater vid gardet, med vilka han knutit varmare vänskap än med de andra, för att inbjuda dem att komma och dricka tillsammans med honom av det förträffliga anjouvinet, som nyss anlänt från Villeroi.
Den ena av de båda gardisterna var bortbjuden på annat håll redan samma afton och den andra dagen därpå, sammanträffandet utsattes således till andra dagen därefter.
»När d’Artagnan kom hem, skickade han de tolv buteljerna vin till gardets värdshus med begäran, att man skulle förvara dem väl åt honom; på festdagen, då middagen var utsatt till klockan tolv, skickade d’Artagnan redan klockan nio Planchet dit för att ordna allt.
Planchet, helt stolt över att ha blivit upphöjd till rang, heder och värdighet av hovmästare, ville uppbjuda allt för att riktigt visa sig förtjänt av den stora äran; han tog därför till medhjälpare betjänten, vid namn Fourreau, hos en av sin herres gäster samt den falska soldaten, som velat döda d’Artagnan och som, då han icke tillhörde någon kår, hade inträtt i d’Artagnans tjänst eller snarare i Planchets, sedan d’Artagnan räddat hans liv.
När tiden för festen var inne, infunno sig de båda gästerna, intogo sina platser, och rätterna radades upp på bordet. Planchet passade upp med servetten på armen, Fourreau korkade upp buteljer och Brisemont, så hette den sårade falska soldaten, hällde i karaffiner vinet, som tycktes ha blivit litet grumligt genom skakningen under vägen. Den första buteljen av anjouvinet hade i synnerhet fått en stark bottensats, Brisemont slog upp denna drägg i ett glas och d’Artagnan gav honom tillstånd att dricka ur det, ty den stackars syndaren hade ännu icke återfått mycket krafter.
Då gästerna ätit soppan och just som de skulle föra det första glaset vin till läpparna, hördes plötsligt kanonskott från fort Louis och fort Neuf; de båda gardisterna, som trodde, att det var fråga om något oväntat anfall antingen av de belägrade eller av engelsmännen, rusade upp och fingo fatt i sina värjor; d’Artagnan, icke mindre snabb än de, gjorde likaledes, och alla tre skyndade bort springande för att bege sig till sina poster.
Men de hade knappast kommit utom värdshuset, förrän de fingo veta orsaken till allt detta buller; ropen »leve konungen!» »leve kardinalen!» skallade från alla håll, trumvirvlar hördes överallt.
Det var verkligen konungen, som i sin otålighet ridit förbi två rastställen och som nu anlände med hela sin svit och en förstärkning på tiotusen man trupper; hans musketörer redo framför och efter honom. D’Artagnan, vars kompani bildade häck, hälsade med en uttrycksfull min sina vänner, som följde honom med blicken, samt på herr de Tréville, som genast kände igen honom.
Sedan mottagningsceremonien var slut, voro de fyra vännerna snart i varandras armar.
»För tusan!» utropade d’Artagnan, »ni kunde aldrig ha kommit lägligare, rätterna kunna ännu inte ha hunnit kallna, inte sant, mina herrar?» tillade han vändande sig till sina två gardeskamrater, som han presenterade för sina vänner.
»Aha, det ser ut som om här festades!» sade Porthos.
»Jag hoppas», sade Aramis, »att det inte är några fruntimmer med vid din middag?»
»Finns det något drickbart vin i det här nästet?» frågade Athos.
»Men för tusan, jag har ju ert eget vin, min kära vän, svarade d’Artagnan.
»Vårt vin?» sade Athos förvånad.
»Ja visst, det som ni skickat mig.»
»Ha vi skickat dig vin?»
»Ja, det vet du väl, av det där lätta vinet från Anjou.»
»Jag förstår mycket väl vad för slags vin du menar.»
»Det, som du tycker mest om…»
»Ja visst, när jag inte har champagne eller chambertin.»
»Nåja, i brist på champagne och chambertin få ni nöja er med det här»
»Jaså, man har således skaffat sig vin från Anjou? Gourman!» sade Porthos.
»Men nej, det är ju det vinet man skickat mig från er.»
»Från oss?» frågade de tre musketörerna.
»Är det du, Aramis?» frågade Athos, »som skickat det?»
»Nej, och du, Porthos?»
»Nej. Än du då, Athos?»
»Nej.»
»Om det inte är ni», sade d’Artagnan, »så är det i alla fall er värdshusvärd.»
»Vår värdshusvärd?»
»Ja, Godeau, musketörernas värdshusvärd.»
»För tusan, må det komma varifrån det vill», sade Porthos, »så låt oss smaka på det, och är det gott, så låt oss dricka det.»
»Nej, tack», sade Athos, »aldrig dricka vin, som kommer från obekant källa.»
»Du har rätt, Athos», sade d’Artagnan. »Men har då ingen av er uppdragit åt värdshusvärden Godeau att skicka mig vin?»
»Nej; och ändå säger du, att han skickat det från oss?»
»Ja, se här hans brev», sade d’Artagnan och visade det för sina kamrater.
»Det är inte hans stil», sade Athos, »den känner jag, ty det var jag, som, innan vi marscherade vidare, gjorde upp vår gemensamma räkning med honom.»
»Brevet är falskt», sade Porthos, »vi ha visst inte varit arresterade.»
»D'Artagnan», sade Aramis i förebrående ton, »hur har du kunnat tro, att vi skulle ställt till oväsen?»
D’Artagnan bleknade, och en konvulsivisk darrning skakade alla hans lemmar.
»Du skrämmer mig», sade Athos, »vad har då hänt?»
»Låt oss skynda, mina vänner, låt oss skynda!» utropade d’Artagnan. »En förfärlig misstanke har uppstått hos mig! Skulle det återigen vara ett hämndförsök av den där kvinnan?»
Nu var det Athos, som bleknade i sin tur.
D'Artagnan rusade i väg till värdshuset, de tre musketörerna och de två gardisterna följde honom.
Det första föremål, som mötte d’Artagnans blick vid inträdet i matsalen, var Brisemont, som låg på golvet och vred sig i de gräsligaste konvulsioner.
Planchet och Fourreau, båda dödsbleka, försökte att hjälpa honom; men det syntes tydligt, att all hjälp var förgäves, alla den olyckliges anletsdrag voro förvridna av dödskampen.
»Åh», utropade han, då han fick se d’Artagnan, »det är ohyggligt, ni låtsar benåda mig, och så förgiftar ni mig i stället.»
»Jag!» utropade d’Artagnan. »Jag! Olycklige, vad är det du säger?»
»Jag säger, att det är ni som givit mig det här vinet, ni som bett mig dricka, ni som velat hämnas på mig — jag säger, att det var rysligt uselt av er!»
»Tro inte det, Brisemont», sade d’Artagnan, »tro inte det! jag bedyrar, jag svär…»
»Åh, det finns en Gud och han skall straffa er! Min Gud, måtte han en dag få pinas så, som jag nu gör det!»
»Jag svär på evangelium», utropade d’Artagnan och skyndade fram till den döende, »att jag inte visste, att vinet var förgiftat, och att jag tänkte dricka av det liksom ni!»
»Jag tror er inte», sade soldaten.
Och han drog sin sista suck under fördubblade kval.
»Gräsligt, gräsligt!» mumlade Athos, under det Porthos slog sönder buteljerna och Aramis gav en något sen befallning att hämta en biktfader.
»O, mina vänner», sade d’Artagnan, »ni ha ännu en gång räddat mitt liv, och inte blott mitt, utan även de här herrarnas! Mina herrar», fortfor han, vändande sig till sina kamrater vid gardet, »jag ber er iakttaga tystnad om hela denna sak; högt uppsatta personer kunna möjligen haft sin hand med i vad ni här sett och det onda kunde återfalla på OSS.»
»Ack, herre», stammade Planchet, mera död än levande, »där slapp jag lyckligt undan!»
»Vad, din skälm», utropade d’Artagnan, »du tänkte således dricka av mitt vin.»
»Konungens skål, herre, ett enda litet glas, då Fourreau sa', att det var någon, som ropade mig.»
»Ack ja», sade Fourreau, hackande tänder av förskräckelse, »jag ville ha bort honom för att få dricka ensam.»
»Mina herrar», sade d’Artagnan, vändande sig till sina gardeskamrater, »ni fatta väl, att vår lilla fest endast kunde bli mycket dyster efter vad som här förefallit, mottagen därför mina ursäkter och låt oss uppskjuta vår samvaro till en annan dag.»
De båda gardisterna mottogo artigt d’Artagnans ursäkter, och som de kunde förstå, att de fyra vännerna önskade få vara för sig själva, drogo de sig tillbaka.
Då den unga gardesvolontären och de tre musketörerna voro utan vittnen, betraktade de varandra med en min, som sade, att var och en av dem mycket väl insåg ställningens allvar.
»Låt oss först av allt lämna det här rummet», sade Athos; »en död är ett obehagligt sällskap, allra helst en som dött en våldsam död.»
»Planchet», sade d’Artagnan, »jag överlämnar åt dina omsorger den stackars syndarens lik. Laga att han kommer i vigd jord. Det är visserligen sant, att han hade begått ett brott, men han hade ångrat sig sedan.»
Och de fyra vännerna gingo ut ur rummet, överlämnande åt Planchet och Fourreau att bevisa Brisemont den sista tjänsten.
Värden gav dem ett annat rum, där han serverade dem kokta ägg och vatten, som Athos själv gick och hämtade vid brunnen. Med några ord blevo Porthos och Aramis invigda i saken.
»Nåväl», sade d’Artagnan till Athos, »du ser, min kära vän, att det är ett krig på liv och död.»
Athos skakade på huvudet.
»Ja, ja», sade han, »det ser jag nog; men tror du verkligen, att det är hon?»
»Jag är säker på det.»
»Och ändå tillstår jag, att jag tvivlar ännu.»
»Men den där liljan på hennes axel?»
»Det kan ju vara en engelska, som begått något brott här i Frankrike och som därför blivit brännmärkt.»
»Athos, det är din hustru, säger jag dig», upprepade d’Artagnan. »Kommer du då inte ihåg, hur de båda signalementen överensstämma?»
»Jag hade likväl trott, att den andra var död; jag hängde henne så ordentligt.»
Nu var det d’Artagnan, som skakade på huvudet.
»Men vad är då att göra?» sade den unga mannen.
»Säkert är, att man inte kan leva så här med ett svärd ständigt hängande över huvudet på sig», sade Athos, »och man måste komma ur den här situationen.»
»Ja, men på vad sätt?»
»Hör på! Försök att få träffa henne och att få en förklaring med henne. Säg henne: fred eller krig! Mitt adelsmannaord på att aldrig säga något om er eller företaga något mot er; å er sida en helig ed på att förbli neutral mot mig. I motsatt fall går jag till kanslern, går till konungen, går till bödeln, jag retar upp hovet mot er, jag angiver er såsom brännmärkt, jag låter stämma er inför domstol, och om man frikänner er, nåväl, på min adelsmannaära, då dödar jag er på någon avsides plats, på samma sätt som jag skulle döda en galen hund!»
»Det där sättet tycker jag rätt bra om», sade d’Artagnan, »men hur skall jag få fatt i henne?»
»Tiden, kära vän, tiden skaffar alltid något tillfälle, och tillfället är som ett spel med fördubblad insats: ju mera man sätter ut, desto mera vinner man, bara man har tålamod att vänta.»
»Ja, men att vänta omgiven av lönnmördare och giftblandare…»
»Bah!» sade Athos, »Gud har beskyddat oss hittills och han beskyddar oss nog hädanefter också.»
»Ja, oss! Vi äro för övrigt män, vi, och noga taget är det vårt yrke att våga livet; men hon!» tillade han halvhögt.
»Vilken hon?» frågade Athos.
»Constance.»
»Fru Bonacieux! Åh, det var så rätt!» sade Athos. »Stackars min vän, jag glömde, att du är kär.»
»Ja, men», sade Aramis, »såg du inte av det där brevet du fann hos uslingen, som nu är död, att hon är i ett kloster? Man har det mycket bra i ett kloster, och så fort belägringen av La Rochelle är slut, så lovar jag, att jag för min del…»
»Det är bra», sade Athos, »det är bra! Ja, min kära Aramis, vi veta, att din håg ligger åt det religiösa.»
»Jag är endast musketör tills vidare», sade Aramis ödmjukt.
»Han tycks inte på länge ha fått några underrättelser om sin älskarinna», sade Athos helt sakta; »men det är ingenting att fästa sig vid, det där känna vi nog till.»
»Nåväl», sade Porthos, »jag tycker att det finns ett mycket enkelt medel.»
»Och det skulle vara?»
»Hon är i ett kloster, säger du?» återtog Porthos.
»Ja.»
»Nåväl, så fort belägringen är över föra vi bort henne ur klostret.»
»Ja, men först får man ju lov att veta, i vilket kloster hon är.»
»Det är sant», sade Porthos.
»Men jag kommer att tänka på en sak», sade Athos; »påstår du inte, min kära d’Artagnan, att det är drottningen som valt det där klostret åt henne?»
»Jo, jag tror det åtminstone.»
»Nå, då kan ju Porthos hjälpa oss med den saken.»
»På vad sätt då, om jag får fråga?»
»Men för tusan, genom din markisinna, din hertiginna, din prinsessa, hennes makt bör sträcka sig långt.»
»Ts!» sade Porthos och lade ett finger på munnen; »jag misstänker, att hon är kardinalist, och hon bör inte få veta något.»
»Nå», sade Aramis, »då åtar jag mig att skaffa underrättelser om henne.»
»Du, Aramis», utropade de tre vännerna. »På vad sätt då?»
»Genom drottningens hovpredikant, som jag är mycket bekant med», sade Aramis rodnande.
Och med denna försäkran skildes de fyra vännerna åt efter sin blygsamma middag med löfte att träffas på nytt samma afton. D’Artagnan återvände till Minimerklostret och de tre musketörerna till konungens kvarter, där de hade att göra iordning sitt logi.