De tre musketörerna/Kapitel 41
| ← Kapitel 40. En förfärlig uppenbarelse |
|
Kapitel 42. Anjouvinet → |
41.
LA ROCHELLES BELÄGRING
La Rochelles belägring var en av de stora politiska tilldragelserna under Ludvig XIII:s regering och ett av kardinalens stora krigiska företag. Det bör således vara av intresse och är till och med nödvändigt, att vi säga några ord därom; flera av detaljerna under denna belägring knyta sig dessutom på ett alltför viktigt sätt till den historia vi företagit oss att berätta, för att vi skulle kunna förbigå dem under tystnad.
Kardinalens politiska planer, då han företog denna belägring, voro vitt omfattande. Låtom oss först framställa dem och sedan övergå till de mera enskilda avsikter, som kanske hade icke mindre inflytande på hans eminens än de förra.
Av de betydande städer, som av Henrik IV överlämnades åt hugenotterna som säkerhetsplatser, återstod nu endast La Rochelle. Det gällde således att förstöra detta kalvinismens sista bålverk, en farlig surdeg, med vilken oupphörligt blandade sig jäsningsämnen av inhemska uppror eller utländska krig.
Missnöjda spanjorer, engelsmän, italienare, äventyrare av alla nationaliteter, lyckoriddare av alla slag skyndade vid första signal att ställa sig under protestanternas fanor och organiserade sig till en stor och vidsträckt förening, vars grenar länge spredo sig över alla punkter av Europa.
La Rochelle, som fått ny vikt genom de andra kalvinistiska städernas undergång, var således en splitets och ärelystnadens brännpunkt. Vad mera var, dess hamn utgjorde den sista för engelsmännen öppna porten till det franska riket, och genom att stänga den för England, Frankrikes ständiga fiende, skulle kardinalen fullborda det verk, som Jeanne d'Arc och hertigen av Guise hade påbörjat.
Bassompierre, som var på en gång protestant och katolik, protestant av övertygelse och katolik såsom kommendör av Helge Andsorden; Bassompierre, som var tysk till börden och fransman i själ och hjärta; Bassompierre slutligen, som förde ett särskilt kommando vid La Rochelles belägring, sade ju, då han anföll i spetsen för några andra höga herrar, protestanter liksom han:
»Ni skola få se, mina herrar, att vi äro dumma nog att taga La Rochelle.»
Och Bassompierre hade rätt: kanonaden mot ön Ré förutspådde för honom dragonaderna i Cevennerna, intagandet av La Rochelle var ett företal till Nantesiska ediktet.
Men, som vi redan framhållit, jämte dessa den utjämnande och förenklande ministerns planer, som tillhöra historien, kan krönikören icke undgå att även se den förälskade mannens och svartsjuka rivalens små syftemål.
Richelieu hade, som var man vet, varit kär i drottningen; men om denna kärlek hos honom endast hade ett enkelt politiskt ändamål eller om den helt naturligt var en av dessa djupa passioner, som Anna av Österrike upptände hos sin omgivning, detta är en sak, som vi icke kunna avgöra; men i alla händelser har man av den föregående utvecklingen av denna historia kunnat se, att Buckingham segrat över Richelieu och att han vid två eller tre olika tillfällen, och särskilt i fråga om diamantägiljetterna, tack vare de tre musketörernas hängivenhet och d’Artagnans mod, hade grymt gäckat kardinalen.
Det gällde således för Richelieu icke blott att befria Frankrike från en fiende, utan att själv hämnas på en rival; dessutom borde hämnden bli stor och lysande och i allt värdig en man, som till slagsvärd höll i sin hand ett helt rikes makt och styrka.
Richelieu visste, att då han bekrigade England, bekrigade han Buckingham, att då han triumferade över England, triumferade han över Buckingham, och slutligen, att då han förödmjukade England i Europas ögon, förödmjukade han Buckingham i drottningens.
Även Buckingham å sin sida leddes, ehuru han i främsta rummet framhöll Englands ära, av alldeles liknande intressen som kardinalen; även Buckingham fullföljde en enskild hämnd; icke under något slags förevändning hade Buckingham kunnat återvända till Frankrike som ambassadör, därför ville han åtminstone återvända dit som segrare.
Därav framgår, att den verkliga insatsen i detta spel, som de två mäktigaste rikena spelade för två förälskade mäns höga nöjes skull, var blott och bart en blick av Anna av Österrike.
Den första fördelen hade varit på Buckinghams sida; genom sin oväntade ankomst framför ön Ré med nittio fartyg och omkring tjugutusen man, hade han överraskat greve de Toirac, som förde befälet på ön, och efter en blodig strid verkställt sin landstigning.
Låtom oss i förbigående nämna, att i denna strid stupade baron de Chantal och lämnade efter sig en liten fader- och moderlös flicka på ett och ett halvt år, och denna lilla flicka blev sedan den bekanta fru de Sévigné.
Greve de Toirac drog sig med garnisonen tillbaka till citadellet Saint-Martin och kastade in ett hundratal man i ett litet fort, som kallades La Prée.
Denna händelse hade påskyndat kardinalens beslut, och i avvaktan på att konungen och han själv kunde övertaga ledningen av La Rochelles belägring, som var besluten, hade han låtit Monsieur begiva sig dit för att leda de första operationerna och hade till krigsskådeplatsen avsänt alla de trupper han för tillfället hade till sitt förfogande. Det var denna förtrupp, som vår vän d’Artagnan tillhörde.
Konungen skulle som sagt följa efter, så fort parlamentssessionen var slut, men då han den 23 juni steg upp från sessionen, kände han sig angripen av feber; han hade icke desto mindre velat resa, men hans tillstånd försämrades, han måste stanna i Villeroi.
Men där konungen stannade, stannade även musketörerna, och därav följde även, att d’Artagnan, som helt enkelt var anställd vid gardet, åtminstone för tillfället fann sig skild från sina vänner Athos, Porthos och Aramis. Denna skilsmässa, som han endast ansåg för en liten motighet, skulle säkert förorsakat honom en livlig oro, om han kunnat ana, av vilka okända faror han omgavs.
Han anlände likväl utan vidare äventyr till lägret utanför La Rochelle omkring den 10 september 1627.
Allt var i samma läge som förut; hertigen av Buckingham och hans engelsmän, herrar över ön Ré, fortforo att belägra citadellet Saint-Martin och fortet La Prée, och fientligheterna mot La Rochelle hade börjat för några dagar sedan i anledning av en skans, som hertigen av Angouléme hade låtit uppföra strax invid staden.
Gardeskompaniet under befäl av kapten Desessarts hade fått kvarter i Minimerklostret.
Men d’Artagnan hade, som vi veta, upptagen av sin ärelystnad att få övergå till musketörerna, endast sparsamt knutit några vänskapsförbindelser med sina kamrater, och han fann sig således tämligen ensam och överlämnad åt sina egna betraktelser.
Dessa voro icke särdeles leende; under de två år, som gått efter hans ankomst till Paris, hade han befattat sig med offentliga angelägenheter, hans enskilda affärer hade icke kommit långt varken i fråga om kärlek eller framgång. I fråga om kärlek var fru Bonacieux den enda kvinna han älskat, och hon hade försvunnit, utan att han ännu kunnat upptäcka, vart hon tagit vägen.
I fråga om lycka hade han, en oansenlig liten varelse som han var, gjort sig till kardinalens fiende, det vill säga en man, inför vilken rikets högst uppsatta män darrade, konungen till att börja med.
Denna man kunde krossa honom, och likväl hade han icke gjort det; för en så skarpsinnig man som d’Artagnan var denne skonsamhet en dagöppning, genom vilken han blickade in i en bättre framtid.
Dessutom hade han skaffat sig en fiende till, mindre fruktansvärd visserligen, tänkte han, men som han dock instinktivt kände icke var att förakta, och denna fiende var mylady.
I utbyte mot allt detta hade han tillvunnit sig drottningens beskydd och välvilja, men drottningens välvilja var vid denna tidpunkt en ytterlig anledning till förföljelser; och hennes beskydd beskyddade, som man vet, mycket illa, varpå Chalais och fru Bonacieux utgjorde bevis.
Vad han tydligast vunnit på allt detta, var diamanten till fem eller sextusen livres värde, som han bar på fingret, och ändå var denna diamant, som d'Artagnan i sina ärelystna planer ville gömma, för att en dag använda den som ett igenkänningstecken hos drottningen, i avvaktan därpå och eftersom han icke kunde göra sig av med den, icke mera värd än de stenar han trampade under sina fötter.
Vi säga: de stenar han trampade under sina fötter, ty d’Artagnan gjorde dessa betraktelser, i det han ensam promenerade på en liten vacker väg, som förde från lägret till byn Angoutin; försänkt i sina betraktelser hade han kommit längre bort än han själv trodde, och dagen började lida till slut, då han i den nedgående solens sista strålar tyckte sig se en muskötpipa glänsa till bakom en häck.
D’Artagnan hade vaket öga och snabb uppfattning, han förstod, att musköten icke kommit dit av sig själv och att den, som bar den, icke hade i vänliga avsikter gömt sig bakom en häck. Han beslöt sig således för att rymma fältet, då han på andra sidan vägen bakom en klippa fick se mynningen av ännu en musköt. Det var tydligen bakhåll.
Den unga mannen kastade en blick på den första gevärspipan och såg med en viss oro, hur den sänkte sig i riktning mot honom, men genast han såg pipans mynning orörlig, kastade han sig rak lång ned på marken. I samma ögonblick avlossades skottet och han hörde vinandet av en kula, som gick över hans huvud.
Det var ingen tid att förlora; d’Artagnan var med ett språng på benen, och i samma ögonblick kom kulan från det andra geväret stenarna att flyga, just på det ställe av vägen, där han nyss förut kastat sig framstupa.
D’Artagnan var icke en av dessa dumdristiga, som söka en löjlig död, för att man skall kunna säga om dem, att de icke vikit ett steg; dessutom kunde här icke bli tal om mod, ty det var ju i ett försåt d’Artagnan fallit.
»Om det lossas ett tredje skott», tänkte han, »så är jag förlorad!»
Därmed lade han benen på ryggen och flydde tillbaka mot lägret med snabbheten hos sina landsmän, som äro så beryktade för sin rörlighet; men hur fort han än sprang, hade den förste, som skjutit på honom, hunnit ladda om geväret och skickade efter honom ett nytt skott, så väl riktat, att kulan genomborrade hans hatt och kom den att flyga tio steg bort från honom.
Men som d’Artagnan icke hade någon annan hatt, tog han upp den under språnget, kom mycket andtruten och mycket blek tillbaka till sitt kvarter och satte sig ned, utan att säga något åt någon, och började tänka efter.
Denna tilldragelse kunde ha tre orsaker:
Den första och naturligaste: det kunde vara ett bakhåll av folk från La Rochelle, som icke skulle haft något emot att döda en av hans majestäts gardister, för det första därför att det alltid var en fiende mindre, för det andra därför att denna fiende kunde ha en väl späckad börs i fickan.
D'Artagnan tog sin hatt, undersökte hålet efter kulan och skakade på huvudet. Det var icke någon muskötkula, den kom från en hakebössa, det säkra skottet hade redan fört honom på den tanken, att det kommit från något ovanligare skjutvapen; således var det icke något militäriskt bakhåll, eftersom kulan icke hade den kalibern.
Det kunde även vara en minnesbeta av kardinalen. Man påminner sig, att just i samma ögonblick d’Artagnan, tack vare den så väl till pass kommande solstrålen, fick se gevärspipan, gick han och förvånade sig över hans eminens‘ långmodighet mot honom.
Men d’Artagnan skakade på huvudet. Mot personer, som han med en enda handrörelse kunde göra oskadlig, brukade hans eminens sällan använda dylika medel.
Det kunde vara en hämnd av mylady. Detta var sannolikare.
Han sökte förgäves påminna sig de tilltänkta lönnmördarnas utseende eller klädsel; han hade avlägsnat sig från dem så hastigt, att han icke hunnit ge akt på något.
»Ack, mina kära vänner», halvviskade d'Artagnan, »var äro ni? Vad jag saknar er!»
D'Artagnan tillbragte en mycket orolig natt. Två eller tre gånger for han upp ur sömnen och inbillade sig, att någon nalkades hans säng för att stöta dolken i honom. Emellertid blev det åter dag, utan att natt och mörker medfört någon fara.
Men d’Artagnan förstod mycket väl, att här gällde: gömt är icke glömt.
D’Artagnan stannade hela dagen hemma i kvarteret; han ursäktade sig inför sig själv med att vädret var så dåligt.
Andra dagen därefter, klockan nio på morgonen, slogs fanmarsch; hans kunglig höghet hertigen av Orléans visiterade posterna. Gardet skyndade i gevär, d’Artagnan intog sin plats i ledet bland sina kamrater.
Hertigen red framför fronten, varpå alla de högre officerarna gingo fram för att betyga honom sin vördnad, bland dem även gardeskaptenen Desessarts.
Efter några ögonblick föreföll det d’Artagnan som om kapten Desessarts gav honom tecken att komma fram; han väntade på ett nytt tecken av sin förman av fruktan för att möjligen ha misstagit sig, och då åtbörden upprepades, lämnade han ledet och gick fram för att inhämta order.
»Monsieur önskar sig några frivilliga för ett farligt företag, men som skall göra heder åt dem, som utföra det, och jag gav er ett tecken, för att ni skulle hålla er färdig.»
»Jag tackar, herr kapten», svarade d’Artagnan, som icke önskade något högre än att få utmärka sig under överbefälhavarens ögon.
La Rochelleborna hade nämligen under natten gjort ett utfall och återtagit en bastion, som den kungliga armén bemäktigat sig ett par dagar förut; det gällde nu att göra en ytterst farlig rekognoscering för att utröna, hur fienden bevakade denna bastion.
Efter några ögonblick tog Monsieur till ordet och sade:
»Jag skulle för den där rekognosceringen behöva tre eller fyra frivilliga, anförda av en pålitlig karl.»
»Vad den pålitliga karlen angår, så har jag honom här tillhands, monseigneur», sade kapten Desessarts och pekade på d’Artagnan, »och i fråga om de fyra eller fem frivilliga, behöver monseigneur endast ge tillkänna sin önskan, så kommer nog inte folk att fattas.»
»Fyra frivilliga för att gå och låta döda sig tillsammans med mig!» sade d’Artagnan och höjde värjan.
Två av hans kamrater vid gardet skyndade genast fram, och då två soldater slöto sig till dem, var antalet fullt; d’Artagnan avvisade därför alla de andra för att icke förbigå någon av dem, som först anmält sig.
Man visste icke, om efter bastionens intagande rochellarna utrymt den igen eller om de lämnat någon besättning där; det gällde således att undersöka platsen på ganska nära håll för att utröna förhållandet.
D’Artagnan begav sig i väg med sina fyra följeslagare och följde löpgraven; de två gardisterna marscherade i samma led som han, soldaterna bakom.
På detta sätt, under skydd av beklädnadsmurarna, kommo de fram på omkring hundra stegs avstånd från bastionen. Där märkte d’Artagnan, då han vände sig om, att de båda soldaterna hade försvunnit. Han trodde, att de av rädsla stannat efter, och fortsatte framryckandet.
Vid krökningen av konterskarpen befunno de sig på sextio stegs avstånd från bastionen.
Ingen syntes till, bastionen tycktes vara övergiven.
De tre våghalsarna överlade, om de skulle gå längre, då plötsligt en krans av rök omsvepte stenjätten och ett dussin kulor hördes vina kring d’Artagnan och hans kamrater.
De visste nu vad de ville veta; bastionen var besatt. Att längre stanna på denna plats hade varit en onödig oförsiktighet; d’Artagnan och hans båda kamrater vände ryggen till och började ett återtåg, ej olikt en flykt.
När de kommo fram till vinkeln av löpgraven, som skulle tjäna dem till skyddsvärn, föll en av gardisterna; en kula hade träffat honom i bröstet. Den andre, som var oskadd, fortsatte springande till lägret.
D’Artagnan ville icke på detta sätt överge sin kamrat, han böjde sig över honom för att resa upp honom och hjälpa honom att komma tillbaka till linjen, men i samma (gen. blick smällde två gevärsskott, en kula krossade huvudet på den redan sårade gardisten och den andra kulan plattdes mot klippan efter att ha passerat förbi d’Artagnan på ett par tums avstånd.
Den unga mannen vände sig hastigt om, ty detta anfall kunde icke komma från bastionen, som maskerades av löpgravens hörn. Han kom att tänka på de två soldaterna, som ämnat honom i sticket, och erinrade sig de tilltänkta mördarna för två dagar sedan; han beslöt därför att denna gang söka skaffa sig visshet och föll framstupa över sin kamrats kropp, som om han varit död.
Strax såg han två huvuden höja sig över ett övergivet utanverk, som låg en trettio steg därifrån; det var de båda soldaterna. D'Artagnan hade icke misstagit sig, de två karlarna hade följt med honom för att mörda honom, i förhoppning om att den unga mannens död skulle skrivas på fiendens räkning.
Emellertid, som han kanske endast var sårad och kunde angiva deras brott, gingo de fram för att göra slut på honom; lyckligtvis underläto de, lurade av d’Artagnans list, att ladda om gevären,
Då de voro på tio stegs avstånd, reste sig d’Artagnan, som i fallet noga aktat sig för att släppa värjan, helt plötsligt och var med ett språng inpå dem.
De båda mördarna insågo, att om de flydde åt lägret till utan att ha dödat sin man, så skulle de bli anklagade av honom; också var deras första tanke att gå över till fienden. Den ene av dem fattade sitt gevär om pipan för att begagna det som klubba; han måttade ett förfärligt slag mot d’Artagnan, som undvek det genom att kasta sig. åt sidan; men genom denna rörelse lämnade han fri passage åt banditen, som genast skyndade mot bastionen. Emedan rochellarna, som bevakade den, icke visste, i vad avsikt denna man kom till dem, gåvo de eld på honom, och han föll träffad av en kula, som krossade axeln på honom.
Under tiden hade d’Artagnan rusat på den andra soldaten och anfallit honom med sin värja; striden blev icke lång, ty den uslingen hade icke något annat att försvara sig med än sitt avskjutna muskedunder. D’Artagnans värja gled utefter det nu oskadliga gevärets pipa och trängde in i låret på mördaren, som föll. D’Artagnan satte genast värjspetsen på hans strupe.
»Ack, döda mig inte!» skrek banditen. »Nåd, nåd, herr officer, och jag skall tala om allt!»
»Är då vad du har att tala om värt åtminstone så mycket, att jag skänker dig livet?» frågade den unga mannen och höll tillbaka armen med värjan.
»Ja, det är det, såvida ni anser livet betyda något, då man som ni är ett par och tjugu år, vacker och tapper och har allt att vinna.»
»Eländige», sade d’Artagnan, »svara genast, vem har givit dig i uppdrag att mörda mig?»
»En kvinna, som jag inte känner, men som man kallar mylady.»
»Men om du inte känner denna kvinna, hur kan du då veta, att hon kallas så?»
»Min kamrat kände henne och titulerade henne så, det är med honom hon gjort upp saken och inte med mig; han har till och med i sin ficka ett brev från den där kvinnan, ett brev, som bör vara av stor vikt för er, efter vad jag hört honom säga.»
»Men hur har du kommit att ta del i det här försåtet?»
»Han föreslog mig, att vi två skulle göra kuppen, och jag gick in på det.»
»Och hur mycket har hon givit er för den snygga bedriften?»
»Hundra louisdorer.»
»Ser man på», sade den unga mannen skrattande, »hon anser mig ändå vara värd något! Hundra louisdorer, det är en betydlig summa för ett par uslingar som ni, också kan jag förstå, att du gick in på det, och jag skänker dig livet, men på ett villkor.»
»Vilket då?» frågade soldaten oroligt, då han såg, att allt ännu icke var klart.
»Jo, att du går efter det där brevet, som din kamrat har i fickan.»
»Men», utropade banditen, »det är ju bara ett annat sätt att döda mig. Hur vill ni att jag skall kunna gå och ta brevet under elden från bastionen?»
»Du måste i alla fall besluta dig för att göra det, eller svär jag, att du skall dö för min hand.»
»Nåd, herre, förbarmande, i den unga damens namn, som ni älskar, som ni kanske tror vara död, men som inte är det!» utropade banditen och kastade sig på knä och stödde sig på ena handen, ty han började förlora krafterna genom blodförlusten.
»Och hur vet du, att det finns en ung kvinna, som jag älskar, och att jag tror henne vara död?» frågade d’Artagnan.
»Genom brevet, som min kamrat har i fickan.»
»Du ser således, att jag måste ha brevet», sade d’Artagnan; »därför inte något dröjsmål längre, inte någon tvekan, eller också, hur motbjudande det än är mig att ännu en gång doppa min värja i en sådan där uslings blod, svär jag vid min heder att…» Och vid dessa ord gjorde d’Artagnan en så hotande åt börd, att den sårade steg upp.
»Håll, håll!» ropade han och återvann modet genom sin häftiga förskräckelse; »jag går, jag går!»
D’Artagnan tog soldatens muskedunder, lät honom gå framför sig bort mot kamraten och drev på honom genom att kittla honom i ryggen med värjspetsen.
Det var ohyggligt att se denna olycklige, som lämnade efter sig där han gick fram ett långt blodspår, att se hur han bleknade av den nära förestående döden, hur han försökte att utan att bli sedd släpa sig fram till sin medbrottslings kropp, som låg tjugu steg därifrån.
Förskräckelsen stod så tydligt avmålad i hans av kallsvett betäckta ansikte, att d’Artagnan tyckte synd om honom och sade, i det han såg på honom med en föraktfull blick:
»Nåväl, jag skall visa dig skillnaden mellan en behjärtad man och en feg usling som du — stanna kvar här, så går jag i ditt ställe!»
Med lätta steg, vaksamt öga, observerande alla fiendens rörelser och begagnande sig av alla terrängens hjälpmedel, lyckades d’Artagnan komma fram till den andra soldaten.
Det fanns två sätt för d’Artagnan att nu få vad han önskade: antingen att visitera honom på platsen, eller också bära bort honom, begagnande hans kropp som sköld, och att sedan i löpgraven undersöka hans gömmor.
D'Artagnan föredrog den senare utvägen och tog mördaren på sina axlar, I samma ögonblick fienden gav eld.
En lätt stöt, det dova ljudet av tre kulor, som borrade sig in i köttet, ett sista skrik och en dödsryckning sade d’Artagnan, att den, som velat lönnmörda honom, nu hade räddat hans liv.
D'Artagnan kom tillbaka till löpgraven och kastade ned liket bredvid den sårade, som var blek som döden.
Han började genast inventeringen: en läderplånbok, en börs, som förmodligen innehöll en del av den summa banditen fått, samt en bägare och tärningar utgjorde den dödes kvarlåtenskap. Han lät bägaren och tärningarna ligga, där de fallit, kastade börsen åt den sårade och öppnade ivrigt plånboken.
Bland några papper utan allt värde fann han följande brev; det var det, som han gått att söka med fara för sitt eget liv:
Eftersom ni förlorat spåren av den där kvinnan och hon nu är i säkerhet i klostret, dit ni aldrig bort låta henne komma, så försök åtminstone att icke förfela mannen; i annat fall vet ni, att jag har långa armar och att ni dyrt skall få betala de hundra louisdorer ni bekommit av mig.»
Brevet hade ingen underskrift, men det var likafullt tydligt, att det var från mylady. Han gömde det därför som ett viktigt bevisningsmedel och i säkerhet bakom hörnet av löpgraven började han förhöra den sårade. Denne erkände för honom, att han åtagit sig tillsammans med sin nu dödade kamrat att föra bort en ung kvinna, som skulle lämna Paris genom La Viletteporten, men att de genom att stanna på en krog och sitta där och dricka kommit tio minuter för sent för att hejda vagnen.
»Men vad skulle ni ha gjort med den där kvinnan?» frågade d’Artagnan med ångest.
»Vi skulle ha avlämnat henne i ett hus vid Place Royale», sade den sårade.
»Ja, ja», mumlade d’Artagnan, »det slår in, hos mylady själv.»
Då förstod den unga mannen rysande, vilken förfärlig hämndlystnad drev denna kvinna att störta både honom och den, som älskade honom, i fördärvet, och hur väl hon var invigd i hovets hemligheter, eftersom hon hade upptäckt allt. Utan tvivel hade hon kardinalen att tacka för dessa upplysningar.
Men mitt i allt detta förstod han även med en känsla av verklig glädje, att drottningen till sist lyckats upptäcka det fängelse, där den stackars fru Bonacieux fick plikta för sin tillgivenhet, och att hon befriat henne ur fängelset. Nu kunde han även förklara brevet han fått från den unga kvinnan och hennes färd på Chaillotvägen, en färd som liknat en flyktig uppenbarelse.
Från och med nu var det således, såsom Athos förutsagt möjligt att återfinna henne, och ett kloster var ju icke ointagligt.
Denna tanke bidrog ytterligare till att göra honom mild stämd. Han vände sig åter till den sårade, som ängsligt följde de olika uttrycken i hans ansikte, och sade, i det han räckte honom sin arm:
»Kom nu, jag vill inte överge dig på det här sättet. Stöd dig på mig och låt oss vända om till lägret.»
»Ja», sade den sårade, som hade svårt att tro på ett sådant ädelmod, »men är det inte bara för att låta hänga mig?»
»Du har mitt hedersord», sade d’Artagnan, »och jag skänker dig livet för andra gången.»
Den sårade gled ned på knä och kysste åter sin räddares fötter; men d’Artagnan, som icke längre hade något skäl att stanna kvar så nära fienden, förkortade själv dessa tacksamhetsbevis.
Gardisten, som vänt om vid den första salvan från bastionen, hade omtalat sina fyra följeslagares död som säker. Man blev därför i regementet mycket både förvånad och glad, då man fick se den unga mannen komma tillbaka hel och oskadd:
D’Artagnan förklarade sin kamrats värjstyng genom ett utfall, som han hittade på. Han berättade om den andra soldatens död och om de faror de varit utsatta för. Denna berättelse blev för honom anledning till en verklig triumf. Hela armén talade under en dag om denna expedition, och Monsieur lät framföra sina lyckönskningar till honom.
Dessutom, som varje vacker handling medför sin belöning, hade d’Artagnans till följd att åter skänka honom det lugn han förlorat. D'Artagnan trodde sig verkligen nu kunna vara lugn, då den ena av hans fiender hade blivit dödad och den andra bunden vid hans intressen.
Denna trygghet bevisade en sak, nämligen att d’Artagnan ännu icke kände mylady.