De tre musketörerna/Kapitel 49
| ← Kapitel 48. En familjeaffär |
|
Kapitel 50. En broders samtal med sin syster → |
49.
OLYCKSÖDE
Emellertid hade mylady, ursinnig av vrede och rytande på däcket av fartyget som en lejoninna, som man för bort, varit frestad att kasta sig i havet för att komma i land igen, ty hon kunde icke bära den tanken, att hon blivit skymfad av d'Artagnan, hotad av Athos, och att hon måste lämna Frankrike utan att få hämnas på dem. Snart blev denna tanke henne så outhärdlig, att hon även med risk för de förfärliga saker, som kunde hända henne själv, bönföll kaptenen om att sätta henne i land; men denne, angelägen om att komma ur sin falska ställning, placerad mellan de franska och engelska kusterna, liksom flädermusen mellan mössen och fåglarna, hade mycket brått att komma tillbaka till England och nekade envist att efterkomma vad han ansåg för en vanlig kvinnonyck, varvid han likväl lovade sin passagerare, som för övrigt blivit honom särskilt rekommenderad av kardinalen, att om havet och fransmännen tilläte det, skulle han sätta henne i land i någon av de bretagniska hamnarna, antingen i Lorient eller i Brest. Men emellertid var vinden motig och havet upprört, man loverade och kryssade. Nio dagar efter det man lämnat Charente, såg mylady, blek av sina hämndtankar och sin vrede, ännu endast de blånande kusterna av Finistére höja sig vid horisonten. Hon beräknade, att för att kunna genomfara detta hörn av Frankrike och återvända till kardinalen behövde hon minst tre dagar; med tillägg av en dag för landstigningen blev det fyra; dessa fyra dagar hopräknade med de nio gjorde tretton förspillda dagar, tretton dagar, under vilka så många viktiga saker kunde inträffa i London. Hon betänkte, att kardinalen utan allt tvivel blivit ursinnig över hennes återkomst, och att han i följd därav skulle vara mera böjd för att lyssna till de klagomål man anförde mot henne, än till dem hon kunde anföra mot andra. Hon lät alltså fartyget passera Lorient och Brest utan att vidare söka övertala kaptenen, som å sin sida noga aktade sig att påminna henne. Mylady fortsatte således sin väg, och samma dag Planchet gick ombord i Portsmouth för att återvända till Frankrike, inlöpte hans eminens kardinalens budbärerska triumferande i hamnen.
I hela staden rådde en ovanlig rörelse: fyra stora, nyss färdiga krigsfartyg hade lupit av stapeln; stående på hamnarmen, i guldsmidd dräkt och enligt sina vana strålande av diamanter och ädla stenar, med hatten prydd av en vit plym, som föll ned på axeln, syntes Buckingham omgiven av en stab nästan lika lysande som han.
Det var en av dessa vackra och sällsynta vinterdagar, då England påminner sig, att det har en sol. Den bleknande men ännu praktfulla himlakroppen sänkte sig vid horisonten, på en gång purprande himmel och hav med bälten av eld och kastande på tornen och husen i den gamla staden en sista gyllene stråle, som kom fönstren att gnistra liksom av återskenet från en eldsvåda. Då mylady inandades denna havsluft, ännu starkare och mera balsamisk i närheten av land, då hon betraktade hela makten av dessa förberedelser, som hon fått i uppdrag att förstöra, hela styrkan av denna armé, som hon ensam skulle bekämpa, hon en kvinna, endast med några påsar guld, så jämförde hon sig i tankarna med Judith, den fruktansvärda judinnan, när hon trängde in i assyriernas läger och såg den oerhörda massan av stridsvagnar, hästar, krigare och vapen, som en rörelse av hennes hand skulle skingra som ett rökmoln.
Man löpte in på redden, men just som man gjorde sig färdig att fälla ankaret, närmade sig en fruktansvärt beväpnad liten kutter handelsfartyget, gav sig tillkänna som kustvakt och lät sätta ut sin båt, som strax rodde till fallrepstrappan. Denna båt var bemannad med en officer, en styrman och åtta roddare; officern ensam gick ombord, där han blev mottagen med all den aktning uniformen inger.
Officern samtalade några ögonblick med kaptenen, lät honom läsa igenom några papper, som han hade med sig, och på kaptenens befallning blevo därpå alla ombordvarande, både besättning och passagerare, uppkallade på däck. När detta slags upprop skett, gjorde officern med hög röst sig underrättad om briggens avseglingsort, dess väg och ilandläggningar, och alla dessa frågor besvarade av kaptenen utan tvekan och svårighet. Då började officern mönstra alla de närvarande, den ena efter den andra, och i det han stannade vid mylady, betraktade han henne mycket noga, men utan att ställa ett enda ord till henne.
Därpå vände han sig åter till kaptenen och sade ännu några ord till honom, och som om det ifrån och med nu varit honom, officern, alla måst lyda, kommenderade han en manöver, som besättningen genast utförde. Fartyget satte sig åter i gång, alltjämt eskorterat av den lilla kuttern, som seglade vid sidan av det, hotande det med mynningarna av sina sex kanoner, medan båten följde efter i fartygets kölvatten, en obetydlig punkt bredvid den ofantliga massan.
Under den tysta granskning, som officern underkastat mylady, hade hon, som man väl kan föreställa sig, å sin sida slukat honom med blicken. Men hur stor vana än denna kvinna med sina lågande ögon hade att läsa i deras hjärtan, vilkas hemligheter hon behövde utforska, fann hon sig denna gång inför ett ansikte till den grad okänsligt och oföränderligt i sitt uttryck, att ingen upptäckt följde på hennes forskning. Officern, som stannat framför henne och under tystnad studerat henne så noga, kunde väl vara tjugufem eller tjugusex år gammal och hade ett blekt ansikte med ljusblå, något djupt liggande ögon; hans fina och välformade mun förblev orörlig med sina korrekta linjer, den starkt markerade hakan vittnade om den viljekraft, som hos den vanliga engelska typen i allmänhet icke är något annat än envishet: pannan var något tillbakalutad, som det anstår poeter, entusiaster och soldater, och skuggades knappast av ett kort och tunnt hår, vilket liksom skägget, som omgav den nedre delen av ansiktet, hade en vacker mörkbrun färg.
Då man kom in i hamnen, var det redan mörkt. Misten ökade ännu mera mörkret och bildade kring fartygslanternorna och lyktorna på hamnarmen ringar liknande dem, som omgiva månen, när det hotar att bli regnigt väder. Luften, som man inandades, var tung, våt och kylig.
Mylady, denna så starka kvinna, kände en ofrivillig rysning.
Officern lät visa sig myladys saker och bära ned dem i båten, varpå han bad henne själv stiga ned och räckte henne handen.
Mylady betraktade mannen och tvekade.
»Vem är ni, min herre», frågade hon, »som har den godheten att så här särskilt sysselsätta er med mig?»
»Det bör ni kunna se på min uniform, min fru jag är officer vid engelska flottan», svarade den unga mannen.
»Men ändå, är det verkligen brukligt, att officerarna vid engelska flottan ställa sig till sina landsmäns förfogande, när de inlöpa i någon av Storbritanniens hamnar, och driva artigheten ända därhän att föra dem i land?»
»Ja, mylady, det är brukligt, men visst inte av artighet utan av försiktighet, att i krigstider främlingarna föras till ett på förhand bestämt värdshus, där de stanna under regeringens bevakning, tills man gjort sig fullkomligt underrättad om dem.»
Dessa ord uttalades med den korrektaste artighet och det fullständigaste lugn. Emellertid kunde de alls icke övertyga mylady.
»Men jag är ju ingen främling», sade hon med det renaste engelska uttal, som någonsin hörts mellan Portsmouth och Manchester, »jag heter lady Clarick, och detta försiktighetsmått…»
»Detta försiktighetsmått gäller alla, mylady, och ni skulle förgäves söka undandraga er det.»
»Då följer jag er!»
Och emottagande den erbjudna handen började hon stiga utför fallrepstrappan, nedanför vilken båten väntade. Officern följde efter; en stor kappa låg utbredd över aktertoften, officern inbjöd henne att taga plats på kappan och) satte sig bredvid henne.
»Sätt av! Hal ut!» kommenderade han matroserna.
De åtta årorna föllo i vattnet med ett enda ljud och ett enda slag, båten tycktes flyga fram över vattenytan.
På fem minuter var man i land.
Officern sprang upp på kajen och bjöd mylady sin hand.
En vagn väntade.
»Är den där vagnen för vår räkning?» frågade mylady.
»Ja, min fru», svarade officern.
»Värdshuset ligger således långt härifrån?»
»I andra ändan av staden.»
»Låt oss fara då», sade mylady och steg beslutsamt upp i vagnen.
Officern såg till att hennes saker ordentligt bundos fast bakpå vagnen, och när det var gjort, tog han plats bredvid mylady och stängde vagnsdörren.
»Genast, utan att någon befallning gavs eller man behövde säga honom, vart han skulle köra, satte kusken hästarna i fullt trav och fördjupade sig in på gatorna i staden.
Ett så egendomligt mottagande måste ju ge mylady an ledning till djupgående betraktelser, och då hon såg, att det unga officern alls icke syntes hågad att inleda något samtal lutade hon sig tillbaka i vagnshörnet och skärskådade efter varandra alla de gissningar, som framställde sig för henne.
Men efter en kvarts timme och förvånad över att vägen till värdshuset var så lång, lutade hon sig fram mot vagnsfönstret för att se, vart man förde henne. Några hus syntes icke längre till; träd skymtade förbi i mörkret liksom stora svarta vålnader, som jagade varandra. Mylady ryste. »Men vi äro ju inte längre inne i staden?» sade hon. Den unga officern förblev tyst.
»Jag följer inte med längre, om ni inte säger mig vart ni för mig, det förbereder jag er på.»
Denna hotelse fick inte svar.
»Nej, det här går för långt!» utropade mylady. »Hjälp! Hjälp!»
Ingen enda röst besvarade hennes, vagnen fortsatte sin hastiga fart; den unga officern såg ut som en staty. Mylady betraktade honom med ett av dessa förfärliga uttryck, som voro så egendomliga för hennes ansikte och som sällan förfelade sin verkan; vreden kom hennes ögon att blixtra i mörkret.
Den unga mannen förblev orörlig.
Mylady ville öppna vagnsdörren och kasta sig ut.
»Akta er», sade den unga mannen kallt, »ni slår ihjäl er, om ni hoppar ut.»
Mylady satte sig igen, skummande av raseri; officern böjde sig fram mot henne, betraktade henne i sin tur och kände sig förvånad över att se detta ansikte, nyss förut så vackert, nu vanställt av raseri och nästan vederstyggligt. Den listiga varelsen förstod, att hon skadade sin sak genom att på detta sätt låta honom läsa i sin själ; hon lade band på sig, tog på sig sin mildaste min och sade i suckande ton: »För Guds skull, säg mig, om det är er själv, er regering eller någon fiende, som jag har att tillskriva det våld man utövar mot mig?»
»Man utövar inte något våld mot er, min fru, och vad som nu vederfares er, är helt enkelt ett vanligt försiktighetsmått, som vi äro tvungna att iakttaga mot alla, som landstiga i England.»
»Således känner ni mig icke?»
»Det är första gången jag har den äran att se er.»
»Och vid er heder, ni har ingen orsak att hysa hat till mig?»
»Nej, ingen det svär jag.»
Det låg så mycken uppriktighet, lugn och till och med mildhet i den unga mannens röst, att mylady kände sig lugnad.
Slutligen, efter nära en timmes färd, stannade vagnen framför en gallerport av järn, som avstängde en hålväg ledande till ett slott i sträng och allvarlig stil, massivt byggt och ensligt beläget. När så hjulen rullade fram över det fina sanden, hörde mylady ett väldigt dån, i vilket hon kände igen ljudet av havsvågor, som krossas mot branta stränder.
Vagnen körde fram genom två valv och stannade slutligen på en mörk, fyrkantig gård; nästan genast öppnade vagnsdörren, den unga mannen hoppade lätt ur och räckt handen åt mylady, som stödde sig på den och i sin tur steg ur tämligen lugn.
»Så mycket är säkert», sade mylady, i det hon såg sig omkring och därpå med det älskvärdaste småleende åter fäste blicken på den unga officern, »att jag är er fånge; men jag kommer inte att vara det länge, det är jag säker på», tillade hon, »mitt samvete och er artighet, min herre, äro mig en borgen därför.»
Hur smickrande komplimangen än var, svarade officern ingenting, utan tog ur bältet en liten visselpipa av silver liknande skepparpipan ombord på ett örlogsfartyg, och blåste tre gånger, varje gång på olika sätt; på dessa signaler kommo några karlar, spände ifrån de rykande hästarna och ställde in vagnen i ett vagnhus.
Därpå inbjöd officern, alltid med samma lugna artighet, sin fånge att stiga in i huset; fortfarande med samma leende min fattade hon hans arm och trädde med honom in genom en låg och välvd port, som genom ett endast i bakgrunden upplyst valv förde till en stentrappa, slingrande sig kring en krysskiktspelare; därpå stannade man framför en massiv dörr, som, sedan den unga mannen låst upp den med en nyckel han bar på sig, trögt vände sig på sina gångjärn och lämnade inträde till det för mylady avsedda rummet.
Med en enda blick hade fången uppfattat rummet i des minsta detaljer.
Det var ett rum, vars inredning var på en gång mycket lämplig för ett fängelse och mycket lämplig för en människas bostad, men gallren för fönstren och låset på yttersidan på dörren avgjorde saken till förmån för fängelset.
Ett ögonblick övergavs denna varelse av hela sin själsstyrka, hur väl härdad och stålsatt hon än var; hon föll ned i en länstol, med korslagda armar och sänkt huvud, och väntade varje ögonblick att få se en domare komma in för att förhöra henne.
Men det kom ingen, endast ett par marinsoldater, som buro in kappsäckarna och lådorna, ställde dem i en vrå och gingo sin väg utan att yttra ett ord.
Officern övervakade alla dessa detaljer med samma lugn, som mylady hela tiden funnit hos honom, utan att själv säga ett ord och görande sig åtlydd endast med en rörelse av handen eller en blåsning i visselpipan. Man skulle kunnat tro, att det talade språket icke fanns till mellan denna man och hans underordnade eller att det var överflödigt.
Slutligen kunde mylady icke hålla ut längre, hon bröt tystnaden.
»I himlens namn, min herre», utropade hon, »vad betyder allt det här? Upplys mig därom, skingra min ovisshet! Jag har mod tillräckligt för varje fara, som jag kan förutse, varje olycka, som jag kan förstå. Var är jag och vad är jag här? Är jag fri, varför då dessa galler och dessa tillbommade dörrar? Är jag fånge, vad brott har jag begått?»
»Ni är här i det rum, som är bestämt för er, min fru. Jag har fått order att möta er på sjön och föra er till detta slott; denna order har jag utfört, som jag tror, med all en soldats punktlighet, men även med en adelsmans artighet. Där slutar, åtminstone för det närvarande, det uppdrag jag haft att utföra beträffande er; det övriga tillkommer en annan person.»
»Och denna andra person, vem är det?» frågade mylady. »Kan ni inte säga mig hans namn?»…
I samma ögonblick hördes i trapporna ett högljutt klingande av sporrar; några röster hördes, försvunno åter och dogo bort, ljudet av en ensam persons steg nalkades dörren.
»Här ser ni denna person, min fru», sade officern, i det han steg undan från dörren och blev stående vid sidan om den i en vördnadsfull och avvaktande hållning.
I samma ögonblick öppnades dörren och en man syntes i dörröppningen.
Han var utan hatt, hade värja vid sidan och kramade hårt en näsduk i handen.
Mylady tyckte sig känna igen denna skugga i dunklet; hon stödde sig med ena handen mot länstolens armstöd och sträckte fram huvudet liksom för att skaffa sig visshet.
Då närmade den främmande sig långsamt, och alltefter som han närmade sig och kom inom den av lampan kastade ljuskretsen, drog mylady sig alltmera tillbaka. Därpå, då hon icke längre kunde hysa något tvivel, utropade hon utom sig av häpnad:
»Huru, min bror! Är det ni?»
»Ja, min sköna dam», svarade lord Winter, i det han gjorde en halvt artig, halvt ironisk bugning, »det är jag själv.»
»Men det här slottet då?»
»Det tillhör mig.»
»Och det här rummet?»
»Det är ert.»
»Jag är således er fånge?»
»Nästan.»
»Men det är ett avskyvärt maktmissbruk.»
»Inga stora ord, om jag får be! Låt oss sitta ned och språka helt lugnt, som det anstår bror och syster.»
Därpå vändande sig mot dörren, där han såg den unga officern stå och avvakta hans vidare befallningar, sade han:
»Det är bra, jag tackar er; men lämna oss nu, Felton.»