De tre musketörerna/Kapitel 48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 47. Musketörernas rådplägning
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 48. En familjeaffär
Kapitel 49. Olycksöde  →


[ 43 ]

48.
EN FAMILJEAFFÄR

Athos hade funnit ordet: en familjeaffär. En familjeaffär var icke underkastad kardinalens undersökningar, en familjeaffär angick icke någon annan, man kunde öppet inför hela världen sysselsätta sig med en familjeaffär. Alltså hade Athos funnit ordet: en familjeaffär.

Aramis hade funnit idén: betjänterna.

Porthos hade funnit medlet: diamanten.

D'Artagnan ensam hade icke funnit någonting, han som [ 44 ]vanligtvis var den fyndigaste av dem fyra; men så hade också, det bör man komma ihåg, myladys blotta namn verkat förlamande på honom.

Åh, men vi misstaga oss ju: han hade funnit en köpare till diamanten.

Frukosten hos herr de Tréville var den allra gladaste. D'Artagnan bar redan sin musketöruniform; som han var av ungefär samma växt som Aramis, och då Aramis genom sin förläggares, efter vad vi redan känna till, mycket frikostiga betalning för hans poem kunnat bestå sig dubbel uppsättning av allting, hade han nu åt sin vän avstått en fullständig utrustning.

D'Artagnan hade nu så till vida fått allt vad han önskat och skulle känt sig fullkomligt lycklig, om han icke sett mylady skymta fram som ett dystert moln vid horisonten.

Efter frukosten kom man överens om att träffas på aftonen i Athos‘ kvarter och att där avsluta överläggningen om saken.

D'Artagnan tillbragte dagen med att gå omkring och visa sin musketördräkt på alla lägrets tältgator.

På aftonen på utsatt tid träffades de fyra vännerna; de hade nu endast tre saker att avgöra:

Vad man skulle skriva till myladys svåger.

Vad man skulle skriva till den skickliga personen i Tours.

Vilka av betjänterna skulle fortskaffa breven.

Var och en tillbjöd sin. Athos framhöll Grimauds tystlåtenhet, han som aldrig talade förrän hans herre låste upp munnen på honom. Porthos skröt över Mousquetons styrka, han som var i stånd att piska upp fyra karlar av ordinär storlek; Aramis, som hade stort förtroende till Bazins klokhet, höll ett braskande lovtal över sin kandidat; d'Artagnan slutligen litade fullt på Planchets mod och påminde om hur väl han uppfört sig vid den kinkiga affären i Calais.

Dessa fyra dygder tävlade länge om priset och gåvo anledning till präktiga tal, som vi dock icke vilja anföra här, av fruktan för att de kunde befinnas väl långrandiga.

»Hela olyckan är», sade Athos, »att den, som skickas, borde ensam äga alla dessa fyra egenskaper i förening.»

»Men var få tag i en sådan betjänt?»

»En sådan finns inte att få, det vet jag nog», sade Athos, »tag därför Grimaud!»

»Tag Mousqueton!»

»Tag Bazin!»

[ 45 ]»Tag Planchet, han är tapper och slug, det är redan två egenskaper av de fyra.»

»Mina herrar», sade Aramis, »huvudsaken är inte att veta, vilken av våra betjänter är den tystlåtnaste, den starkaste, den slugaste eller den tappraste, huvudsaken är att veta vem av dem som tycker mest om pengar.»

»Vad Aramis säger är mycket förståndigt», sade Athos; man måste lägga an på folks svagheter och inte på deras dygder. Herr abbé, ni är en stor moralist!»

»Jag skulle tro det», sade Aramis; »ty vi ha inte allenast behov av att bli väl betjänade för att lyckas, utan även för att inte misslyckas, i vilket fall det gäller huvudet, icke för betjänterna, men…»

»Tala saktare, Aramis!» sade Athos.

»Mycket rätt. Icke för betjänterna», återtog Aramis, men för husbonden och kanske till och med för husbönderna! Äro våra betjänter oss tillräckligt tillgivna för att offra sina liv för oss? Nej.»

»Sannerligen skulle jag inte nästan vilja ansvara för Planchet i så fall», sade d'Artagnan.

»Nåväl, min kära vän, lägg till hans naturliga tillgivenhet en rund summa, som gör honom något så när välbärgad, så kan du sedan ansvara två gånger för honom i stället för en.»

»Ack, min Gud, nej, du kommer likafullt att bli bedragen!» utbrast Athos, som var optimist i fråga om saker och pessimist i fråga om människor. »De komma att lova allt för att få pengar, men på vägen skall fruktan hindra dem från att handla. Råka de fast, så kommer man att ansätta dem hårt, och hårt ansatta, bekänna de allt. För fan, vi äro väl inga barn heller! För att komma till England» — Athos sänkte rösten — »måste man ju fara genom hela Frankrike, som är fullsått av kardinalens spioner och kreatur; man måste ha ett pass för att kunna gå ombord, man måste kunna «engelska för att fråga efter vägen till London. Ja, det säger jag, jag finner saken mycket kinkig.»

»Visst inte», sade d'Artagnan, som höll strängt på att färden skulle företagas, »jag tycker tvärtom, att den är mycket lätt. Det är ju klart, för tusan, att om man skriver oförnuftiga saker till lord Winter, skriver om kardinalens avskyvärda handlingar…»

»Saktare!» varnade Athos.

»Om intriger och statshemligheter», fortfor d'Artagnan rättande sig efter varningen, »då faller det av sig självt att vi bli levande rådbråkade; men för Guds skull, glöm då [ 46 ]inte, att vi, som du själv sade, Athos, skriva till honom i en familjeaffär, att vi skriva till honom endast därför, att han genast vid myladys ankomst till London må sätta henne ur stånd att skada oss. Jag skulle således skriva till honom i ungefär följande ordalag…»

»Låt höra», sade Aramis och tog redan på förhand på sig en kritisk min.

»Min herre och käre vän…»

»Ja visst, ja! Käre vän till en engelsman», avbröt Athos, vacker början, bravo d'Artagnan? Bara för det uttrycket blir du fyrdelad i stället för levande rådbråkad.»

»Nåja, må så vara, då skriver jag helt enkelt: Min herre!»

»Du kan till och med skriva: mylord!» svarade Athos, som höll mycket på konvenansen.

»Mylord! Kommer ni ihåg den lilla inhägnaden, en betesplats för getter, vid Luxembourg?»

»Skönt! Komma och tala om Luxembourg! Man skulle ta det för någon anspelning på änkedrottningen. Snillrikt uttänkt!» sade Athos.

»Nå då sätta vi helt enkelt: "Mylord! Påminner ni er en viss liten enslig plats, där man skonade ert liv?»

»Min kära d'Artagnan», sade Athos, »du blir aldrig annat än en mycket dålig redaktör. Där man skonade ert liv! Fy då, det är inte nobelt! Man påminner inte en tapper ädling om sådana där tjänster. En påpekad välgärning är en förolämpning.»

»Åh, min vän», sade d'Artagnan, »du är odräglig, och skall det skrivas under din censur, då avstår sannerligen jag.»

»Och det gör du rätt i. Sköt du musköten och värjan, min vän, de båda sakerna gör du som en hel karl, men lämna pennan åt herr abbén, det är hans affär.»

»Jaha, ja visst ja», instämde Porthos, »lämna pennan åt Aramis, han skriver disputationer på latin, han.»

»Må göra då», sade d'Artagnan, »skriv det där brevet åt oss, Aramis; men vid vår helige fader påven, fatta dig kort; för nu kommer jag i min tur att nagelfara dig, det förbereder jag dig på.»

»Jag begär inte bättre», sade Aramis med det naiva självförtroende, som är medfött hos alla poeter; »men först få ni lov att sätta mig in i saken. Jag har visserligen då och då hört sägas, att den där svägerskan är en kvinnlig skurk, jag har till och med själv fått bevis därpå genom att höra hennes samtal med kardinalen…»

»Saktare, för tusan!» sade Athos.

[ 47 ]»Men», fortfor Aramis, »detaljerna har jag inte reda på.»

»Inte jag heller», sade Porthos.

D'Artagnan och Athos betraktade varandra en stund under tystnad. Slutligen gjorde Athos, efter att ha fattat sig och i det han blev blekare än vanligt, ett tecken till samtyckte och d'Artagnan förstod att han fick tala!

»Nåväl, se här vad som bör sägas», återtog d'Artagnan: Mylord! Er svägerska är en skurkaktig varelse, som velat bringa er om livet för att få ärva er. Men hon ägde icke rättighet att gifta sig med er bror, emedan hon redan var gift i Frankrike och hade blivit…»

D'Artagnan avbröt sig, liksom sökande efter ordet, och såg på Athos.

»Förjagad av sin man», sade Athos.

»Därför att hon var brännmärkt», fortfor d'Artagnan.

»Bah», utropade Porthos, »omöjligt! Har hon velat döda sin svåger?»

»Ja.»

»Hon var redan gift?» frågade Aramis.

»Ja.»

Då hennes man kom underfund med att hon hade en lilja inbränd på axeln?» utropade Porthos.

»Ja.»

Dessa tre ja uttalades av Athos i allt dystrare tonfall. »Och vem har sett denna lilja!» frågade Aramis.

»D'Artagnan och jag, eller snarare, för att iakttaga den kronologiska ordningen, jag och d'Artagnan», svarade Athos.

»Och mannen till denna avskyvärda varelse lever ännu?» frågade Aramis.

»Ja, han lever ännu.»

»Är du säker på det?»

»Fullkomligt.»

Det uppstod ett ögonblicks isande tystnad, under vilken alla fyra, var och en enligt sin natur, rönte intryck av det sagda.

»Denna gång», återtog Athos, som först bröt tystnaden, har d'Artagnan givit oss ett ypperligt program, och det är detta, som man först bör skriva om.»

»För fan, du har rätt, Athos, stiliseringen är kinkig nog!» sade Aramis. Själva kanslern skulle råka i förlägenhet, om han hade att sätta upp en skrivelse så viktig, som den här, och ändå är det en småsak för honom att skriva ett protokoll. Men det är detsamma, tyst nu, så skall jag skriva.»

Och Aramis fattade verkligen pennan, funderade några [ 48 ]ögonblick och skrev sedan tio eller tolv rader med en förtjusande liten fruntimmersstil, varpå han med sakta och långsam röst, som om han vägt varje ord, läste upp följande:


»Mylord!

Den, som tillskriver er dessa rader, har en gång haft äran att korsa sin värja med er i en liten inhägnad vid Enfergatan i Paris. Som ni sedermera haft godheten mer än en gång att kalla er en vän till brevskrivaren, vill denne genom ett gott råd visa sig tacksam för denna vänskap. Två gånger redan har ni hållit på att falla offer för en nära släkting, som ni tror vara er arvtagerska, emedan ni är okunnig om att hon, innan hon ingick äktenskap i England, redan var gift i Frankrike. Men tredje gången, som är denna, kunde ni komma att duka under. Er släkting har rest från La Rochelle, till England nu i natt… Övervaka hennes ankomst, ty hon har stora och ohyggliga planer. Om ni absolut vill veta, vad hon kan vara i stånd till, så läs hennes förflutna liv på hennes vänstra axel.»


»Nå, det där var ju förträffligt», sade Athos, »och du för pennan som en statssekreterare, min kära Aramis. Lord Winter skall nu hålla god vakt, såvida brevet kommer honom tillhanda, och även om det fölle i händerna på hans eminens själv, kan det inte kompromettera oss. Men som betjänten, som skall resa, kunde vilja inbilla oss, att han varit i London, fast han inte kommit längre än till Châtellerault, så låt oss inte ge honom mer än hälften av pengarna, när han får brevet, och lova honom den andra hälften, då han kommer med svaret. Har du diamanten?» fortfor Athos.

»Jag har det som bättre är, jag har pengarna för dem, svarade d'Artagnan och kastade penningpåsen på bordet; vid klangen av guldet lyfte Aramis blicken, Porthos spratt till, Athos däremot förblev oberörd.

»Hur mycket är det i den där påsen?» frågade han.

»Sjutusen livres i louisdorer om tolv francs.»

»Sjutusen livres!» utropade Porthos; »den där eländiga lilla stenen värd sjutusen livres?»

»Det ser så ut», sade Athos, »eftersom de ligga här; jag antager nämligen, att vår vän d'Artagnan inte lagt till av sina egna pengar.»

»Men, mina herrar», sade d'Artagnan, »med allt det här ha vi inte tänkt det minsta på drottningen. Låtom oss vara en smula rädda om hennes kära Buckinghams hälsa, det är det minsta vi äro skyldiga henne.»

[ 49 ]»Det är rätt», sade Athos, »men det är en sak som rör Aramis.»

»Nå», svarade denne rodnande, »vad vilja ni, att jag skall göra då?»

»Kors», sade Athos, »det är mycket enkelt: sätta upp ett nytt brev till den där skickliga personen i Tours.»

Aramis fattade åter pennan, funderade på nytt och skrev följande rader, som han genast underkastade sina vänners bedömande:

»Min kära kusin…»

»Aha», sade Athos, »den där skickliga personen är en släkting till dig?»

»Min köttsliga kusin», sade Aramis.

»Låt gå då för kusin!»

Aramis fortsatte:


»Min kära kusin! Hans eminens kardinalen, som Gud nådeligen beskydde och bevare till Frankrikes lycka och till fördärv för rikets fiender, är nu färdig att göra slut på de kätterska rebellerna i La Rochelle; det är antagligt, att den engelska hjälpflottan icke ens kommer i sikte av platsen; jag vågar till och med yttra min övertygelse om att hertigen av Buckingham på grund av någon viktig tilldragelse skall hindras att begiva sig dit över. Hans eminens är den mest lysande politiker, som hittills funnits, och skall säkert icke heller överglänsas av kommande tider. Han skulle släcka solen, om solen besvärade honom. Meddela dessa lyckosamma nyheter åt er syster, min kära kusin. Jag har drömt, att denna fördömda engelsman var död. Jag kan icke påminna mig, om det var genom stål eller gift, endast så mycket är jag säker på, att jag i drömmen såg honom vara död, och du vet, att jag alltid brukar vara sanndrömmare. Var alltså förvissad om att snart få se mig återvända.»


»Förträffligt!» utropade Athos. »Du är konungen bland skalder, min kära Aramis. Du talar som Uppenbarelseboken och är sann som evangelium. Nu återstår det bara att skriva adressen på brevet.»

»Det är mycket lätt», sade Aramis.

Han vek ihop brevet på ett kokett sätt och skrev därpå:

»Mademoiselle Michon, linnesömmerska i Tours.»

De tre vännerna sågo skrattande på varandra; de voro lurade.

»Nu förstå ni, mina herrar», sade Aramis, »att ingen annan än Bazin kan föra fram det här brevet till Tours; min [ 50 ]kusin känner ingen annan än Bazin och har inte förtroende för någon annan än honom; vilken annan som helst skulle fördärva saken. Dessutom är Bazin ärelysten och kunnig, Bazin har läst historien, mina herrar, han vet, att Sixtus V blev påve efter att först ha varit svinvaktare, och som han tänker övergå i kyrkans tjänst på samma gång som jag, misströstar han inte om att i sin tur bli påve, eller åtminstone kardinal. Ni förstå, att en man med sådana vyer inte åter fånga sig eller, om han råkar fast, hellre lider martyrdöden än förråder ett ord.»

»Gott, gott», sade d'Artagnan, »jag överlämnar av allt hjärta Bazin åt dig, men låt också mig få använda Planchet. Mylady lät en dag kasta ut honom med en hel skur av käpprapp, och Planchet har gott minne, så att jag ansvarar er för, att om han ser någon möjlighet att få hämnas, så låter han förr hugga ned sig, än han avstår därifrån. Om affärerna i Tours äro dina affärer. Aramis, så äro affärerna i London mina. Jag ber er därför välja Planchet, som dessutom redan varit i London tillsammans med mig och mycket korrekt kan säga: ’London Sir, if you please’ och ’my master lord d'Artagnan’, och med detta engelska ordförråd kunna ni vara lugna för att han tar sig både dit och tillbaka.»

»I så fall», sade Athos, »skall Planchet ha sjuhundra livres när han far, och sjuhundra när han kommer tillbaka, och Bazin trehundra livres vid avresan och trehundra vid återkomsten. Detta minskar summan till femtusen livres, och vi ta tusen livres var för att använda dem efter behag men lämna en reservfond av tusen livres åt abbén, som förvarar dem för utomordentliga fall eller gemensamma behov. Gå ni in på det?»

»Min kära Athos», sade Aramis, »du talar som Nestor, vilken, som var man vet, var den visaste bland greker.»

»Nåväl, då är det avgjort», återtog Athos, »Planchet och Bazin resa; noga taget ser jag inte ogärna, att jag får ber hålla kvar Grimaud, han är van vid mitt sätt, och det fäster jag stort avseende vid; redan gårdagen bör ha rubbat honom litet i hans vanor, den här resan skulle förstöra honom.»

Man skickade efter Planchet och gav honom förhållningsorder;. Han hade redan blivit förberedd av d'Artagnan, som först förespeglat honom äran, därpå pengarna och slutligen faran.

»Jag stoppar brevet i ärmuppslaget på min rock», sade Planchet, »och vill man ta det av mig, så sväljer jag det.»

[ 51 ]»Men då kan du ju inte uträtta vårt ärende», sade d'Artagnan.

»Ni ger mig i afton en avskrift, och i morgon kan jag den utantill.»

D'Artagnan såg på sina vänner som om han velat säga: »Nå, vad var det jag sa'?»

»Och nu», fortfor han vändande sig till Planchet, »har du åtta dagar på dig för att komma fram till lord Winter och åtta dagar för att komma tillbaka hit, således tillsammans sexton dagar; om du på sextonde dagen efter din avfärd inte är här klockan åtta på aftonen, så får du inga pengar, om hon också bara är fem minuter över åtta.»

»Ja, men då, herre, får ni lov att köpa mig en klocka», sade Planchet.

»Tag den här», sade Athos, i det han lämnade honom sin med sin vanliga bekymmerslösa frikostighet, »och var nu en rask gosse. Kom ihåg, att om du skvallrar, pratar bredvid munnen eller sölar på vägen, så gäller det din herres hals, han som har så stort förtroende till din pålitlighet, att han ansvarat oss för dig. Men kom även ihåg, att om det genom ditt förvållande händer d'Artagnan något ont, så skall jag ta reda på dig, var du än finns, för att skära upp magen på dig!»

»Å, herre!» sade Planchet förödmjukad av misstanken och i synnerhet skrämd av musketörens orubbligt lugna min.

»Och jag», sade Porthos rullande sina stora ögon, »jag kommer att flå dig levande!»

»Ack, herre!»

»Och jag», sade Aramis med sin milda och melodiska röst, »jag kommer att steka dig vid sakta eld som en vilde!»

Nu började Planchet gråta, men vi våga icke säga, om det var av förskräckelse över de uttalade hotelserna eller av rörelse över att se fyra vänner så innerligt överens.

D'Artagnan fattade hans hand och omfamnade honom.

»Ser du, kära Planchet», sade han, »herrarna säga dig allt det där av ömhet för mig, men i själ och hjärta hålla de av dig.»

»Ack, herre!» sade Planchet, »antingen skall jag lyckas, eller också får man hugga mig i fyra delar; men om man också gör det, så var övertygad om att inte en enda av bitarna kommer att tala.»

Det blev avgjort, att Planchet skulle resa dagen därpå klockan åtta på morgonen, för att han, som han själv föreslagit, skulle kunna under natten lära sig brevet utantill. Han [ 52 ]vann jämnt tolv timmar på denna anordning, ty han skulle vara tillbaka på sextonde dagen klockan åtta på aftonen.

På morgonen, just då Planchet skulle stiga till häst, tog d'Artagnan, som i djupet av sitt hjärta kände en viss svaghet för hertigen, Planchet avsides och sade:

»Hör på, Planchet, när du lämnat brevet till lord Winter och han läst det, så skall du säga honom: ’Vaka över hans nåd hertigen av Buckingham, ty man vill mörda honom’. Men detta, ser du, Planchet, är så allvarligt och viktigt, att jag inte ens velat tillstå för mina vänner, att jag ämnade anförtro dig den hemligheten, och inte ens för en kaptensfullmakt skulle vilja nedskriva det åt dig.»

»Var lugn, herre», sade Planchet, »ni skall få se, om man kan lita på mig!»

Och på en präktig häst, som han skulle lämna tio mil därifrån för att sedan färdas med posthästar, red Planchet bort i galopp, med hjärtat litet beklämt av det tredubbla löfte musketörerna givit honom, men för övrigt vid bästa lynne i världen.

Bazin for morgonen därpå till Tours och fick åtta dagar på sig för att uträtta sitt ärende.

De fyra vännerna hade, som man lätt kan tänka sig, under hela tiden för denna dubbla bortovaro, mer än någonsin spanande ögon, vädrande näsor och lyssnande öron. Deras dagar förflöto under försök att uppsnappa vad som sades, speja på kardinalens förehavanden och vädra upp de kurirer, som anlände. Mer än en gång betogos de av en oövervinnlig bävan, när man kallade dem till någon oväntad tjänstgöring. De måste dessutom vaka över sin egen säkerhet, ty mylady var ett spöke, som, när det en gång visat sig för människor, icke längre lät dem sova i ro.

På morgonen den åttonde dagen kom Bazin, frisk som alltid och småleende som vanligt, in på värdshuset Le Parpaillot, där de fyra vännerna höllo på och frukosterade, och sade enligt gjord överenskommelse:

»Herr Aramis, här är svaret från er kusin.»

De fyra vännerna utbytte en glad blick; hälften av företaget var nu lyckligt uitfört, dock, det var sant, den kortaste och lättaste.

Aramis tog brevet, rodnade och såg på utanskriften, som var skriven med klumpig stil och många stavfel.

»Ack, min Gud», utropade han skrattande, »nu misströstar jag alldeles, den stackars Michon kommer aldrig att lära sig skriva som herr de Voiture!»

[ 53 ]»Vat vill det säga, den schtackers Mitchon?» frågade schweizaren, som satt och pratade med de fyra vännerna, då brevet kom.

»Ack, min Gud, ingenting», sade Aramis, »en liten förtjusande sömmerska, som jag tyckte mycket om och som jag bett skriva några rader för att gömma som minne.»

»Dutieu!» sade schweizaren, »om hon är lika så schtår dame som hennes båkschtäver, ni vara micke att gratulera, kamrat!»

Aramis läste brevet och räckte det åt Athos.

»Se här, läs vad hon skriver, Athos», sade han.

Athos kastade en blick på brevet, och för att skingra alla misstankar, som kunnat uppstå, läste han högt:


»Min kusin! Min syster och jag uttyda drömmar mycket bra, och vi äro till och med mycket rädda för sådana; men om din dröm hoppas jag man kan säga: drömmar gå som strömmar! Farväl! Må så gott och låt oss någon gång få höra av dig. AGLAE MICHON


»Och vad är det för en dröm hon talar om?» frågade dragonen, som kommit fram under läsningen.

»Tja, vat för tröm?» sade schweizaren.

»För tusan», svarade Aramis, »det är mycket enkelt, det är en dröm, som jag haft och som jag berättat för henne.»

»Tja, det är micke enkelt att tala om sin tröm, men jack, jack trömmer altrich.»

»Ni är mycket lycklig», sade Athos, i det han steg upp; jag önskar jag kunde säga detsamma om mig!»

»Altrich», sade schweizaren, förtjust över att en sådan man som Athos avundades honom något, »altrich, altrich!»

När d'Artagnan'såg Athos stiga upp, gjorde han detsamma, fattade hans arm och gick ut.

Porthos och Aramis stannade kvar för att bjuda spetsen åt dragonens och schweizarens skämtsamma infall.

Bazin å sin sida gick och lade sig på en halmkärve, och som han hade mera fantasi än schweizaren, drömde han, att Aramis, som blivit påve, satte en kardinalshatt på hans huvud.

Men som vi redan sagt, hade Bazin genom sin lyckliga ankomst befriat de fyra vännerna endast från en del av den oro, som pinade dem. Väntans dagar äro långa, och d'Artagnan i synnerhet skulle slagit vad om att dygnen nu hade fyrtioåtta timmar. Han glömde den ofta nog förekommande nödtvungna långsamheten vid sjöresor, han överdrev my[ 54 ]ladys makt. Han tillade denna kvinna, som syntes honom en ond ande, hjälpmedel övernaturliga som hon själv; han inbillade sig vid minsta buller, att man kom för att arrestera honom och att man släpade med sig Planchet för att konfrontera honom med sin husbonde och dennes vänner. Och icke nog med det: hans förtroende för den duktiga picarden, förut så stort, minskades för varje dag som gick. Denna d'Artagnans oro var så stor, att den även grep Porthos och Aramis. Det var endast Athos, som förblev lugn och oberörd, som om ingen fara svävade över honom och som om han andades sin vanliga luft.

I synnerhet på sextonde dagen voro dessa tecken till oro så synbara hos d'Artagnan och hans båda vänner, att de icke kunde hålla sig stilla utan irrade som skuggor på vägen, där Planchet skulle återkomma.

»Sannerligen», sade Athos till dem, »ni äro inte män, utan barn, då en kvinna kan injaga sådan fruktan hos er! Och vad gäller det när allt kommer omkring? Att man fängslar oss? Nå ja, så befriar man oss igen; man befriade ju fru Bonacieux. Att vi bli halshuggna? Men varenda dag utsätta vi oss ju i löpgravarna helt glatt för det, som är värre än så; ty en kula kan komma och krossa benet på oss, och jag är övertygad om att fältskären gör oss mycket mera illa, då han tar av ett ben, än bödeln, då han tar av oss huvudet. Vänta därför helt lugnt; om två timmar, om fyra, om sex timmar allra senast skall Planchet vara här. Han har lovat att vara här, och jag litar mycket på Planchets löften, ty han ser mig ut att vara en präktig pojke.»

»Men om han inte kommer?» sade d'Artagnan.

»Nå ja, om han inte kommer, så har han blivit försenad, det är alltsammans. Han kan ju ha fallit av hästen, han har kunnat göra en kullerbytta över ett broräcke, han kan ha ridit så häftigt, att han fått sig en lunginflammation. Seså, mina herrar, tagen i betraktande alla möjliga tillfälligheter. Livet är ett radband av små förtretligheter, som filosofen skrattande läser av. Varen filosofer som jag, mina herrar, sätten er till bords och låtom oss dricka! Framtiden synes aldrig så rosenfärgad som när man ser den genom ett glas chambertin.»

»Det är mycket bra allt det där», svarade d'Artagnan, »men jag är uttröttad på att behöva frukta, då jag tömmer mitt glas, att vinet kommer från myladys källare.»

»Du är då bra oförnöjd», sade Athos, »en så vacker kvinna!»

[ 55 ]»Ett så bemärkt fruntimmer», sade Porthos med sitt plumpa skratt.

Athos spratt till, for med handen över pannan för att torka bort svettdropparna och steg i sin tur upp med en nervös rörelse, som han icke kunde behärska.

Dagen gick emellertid och aftonen kom mycket långsamt, men den kom till sist, och värdshusen fylldes av kunder. Athos, som stoppat sin del av diamanten i fickan, lämnade icke mera värdshuset Le Parpaillot. Han hade i herr de Busigny, som för övrigt bjudit dem på en präktig middag, funnit en värdig motspelare. De sutto alltså tillsammans och spelade som vanligt, då klockan slog sju; man hörde patrullerna gå förbi för att fördubbla posterna; klockan halv åtta slogs tapto.

»Vi äro förlorade!» viskade d'Artagnan i örat på Athos.

»Vi ha förlorat, menar du», sade Athos lugnt, i det han tog upp fyra pistoler ur fickan och kastade dem på bordet. »Seså, mina herrar», fortfor han, »man slår tapto, låt oss gå hem och lägga oss.»

Och Athos lämnade värdshuset, åtföljd av d'Artagnan. Aramis kom efter, arm i arm med Porthos. Aramis mumlade vers, Porthos ryckte emellanåt några strån ur sina mustascher till tecken av sin förtvivlan.

Men plötsligt avtecknade sig i mörkret en skugga, vars form var d'Artagnan nogsamt bekant, och en välkänd röst sade till honom: »Herre, jag kommer med er kappa, ty det är kallt på kvällskvisten.»

»Planchet!» utropade d'Artagnan, rusig av glädje.

»Planchet!» upprepade Porthos och Aramis.

»Nå ja, Planchet», sade Athos, »vad är det för märkvärdigt i det? Han har lovat att vara tillbaka klockan åtta, och nu slår klockan åtta. Bravo, Planchet, du är en ordhållig gosse, och om du någon gång lämnar din herre, så tar jag dig i min tjänst.

»Ack nej, aldrig», sade Planchet, »aldrig lämnar jag herr d'Artagnan!»

I detsamma kände d'Artagnan, att Planchet smög en biljett i hans hand.

D'Artagnan kände stor lust att omfamna Planchet nu, liksom han gjort det vid affärden; men han var rädd för, att detta känsloutbrott mot hans betjänt på öppen gata kunde synas litet underligt för någon förbigående, varför han avhöll sig därifrån.

[ 56 ]»Jag har biljetten», sade han till Athos och sina vänner. »Det är bra», sade Athos, »låt oss gå hem till oss och läsa den.»

Biljetten brände i handen på d'Artagnan; han ville skynda på sina steg, men Athos tog hans arm och lade den i sin och tvang den unga mannen att rätta sin gång efter sin väns.

Äntligen kom man in i tältet, man tände på en lampa, och medan Planchet höll vakt vid tältluckan, för att icke de fyra vännerna skulle bli överraskade, bröt Artagnan förseglingen och öppnade det så efterlängtade brevet. Det innehöll en halv rad med äkta engelsk stil och verkligt spartansk ordknapphet:

»Thank you, be easy.»

Vilket betyder: »Tack, var lugn.»

Athos tog brevet av d'Atagnan, höll det till lampan, tände eld på det och släppte det inte, förrän det var förvandlat till aska. Sedan ropade han på Planchet och sade:

»Nu, min gosse, kan du göra anspråk på dina sjuhundra livres; men du riskerade just inte mycket med ett brev sådant som det här.»

»Det hindrade inte, att jag ändå hittade på en mängd sätt för att gömma det», sade Planchet.

»Nå», sade d'Artagnan, »berätta det för oss!»

»Tusan, det blir bra långt, herre!»

»Du har rätt, Planchet», sade Athos, »dessutom är taptot blåst, och man skulle lägga märke till om vi brände ljus längre än de andra.»

»Må ske», sade d'Artagnan, »låt oss lägga oss! Sov gott, Planchet!»

»Sannerligen, herre, blir det inte första gången på sexton dygn!»

»För mig med!» sade d'Artagnan.

»För mig med!» sade Porthos.

»För mig med!» sade Aramis.

»Nåväl, vill ni, att jag skall tillstå sanningen? För mig med!» sade Athos.