De tre musketörerna/Kapitel 52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 51. Officer!
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 52. Första dagen av fångenskapen
Kapitel 53. Andra dagen av fångenskapen  →


[ 81 ]

52.
FÖRSTA DAGEN AV FÅNGENSKAPEN

Låtom oss nu återvända till mylady, som en blick på de franska kusterna kommit oss att för en stund förlora ur sikte.

Vi återfinna henne i samma förtvivlade ställning, vari vi lämnade henne, grävande sig en avgrund av dystra betraktelser, ett mörkt helvete, vid vars port hon nästan lämnat hoppet; ty för första gången tvivlar hon, för första gången fruktar hon.

Vid två tillfällen hade lyckan svikit henne, vid två tillfällen hade hon sett sig upptäckt och förrådd, och vid båda dessa tillfällen hade hon dukat under för den onda genius, som Gud utan tvivel skickat för att bekämpa henne: D'Artagnan hade besegrat henne, henne, det ondas oövervinnliga makt.

Han hade kränkt henne i hennes kärlek, förödmjukat henne i hennes stolthet, gäckat henne i hennes ärelystnad, och nu var han även på väg att förstöra hennes framtidsutsikter, antastade hennes frihet, hotade till och med hennes liv. Och ännu mer: han hade lyft en flik av hennes mask, denna sköld, bakom vilken hon skyddade sig och som gjorde henne så stark.

D'Artagnan hade från Buckingham, som hon hatade så [ 82 ]som hon hatade allt vad hon en gång älskat, avvänt den storm, varmed Richelieu hotade honom i drottningens person. D'Artagnan hade givit sig ut för de Wardes, för vilken hon fattat en av dessa tigerlika, okuvliga passioner, som förekomma hos kvinnor med hennes skaplynne. D'Artagnan kände den förfärliga hemlighet, som hon svurit att ingen skulle lära känna utan att dö. Och slutligen, då hon fått en öppen fullmakt, med vars tillhjälp hon skulle hämnas på sin fiende, hade denna fullmakt blivit henne frånryckt, och det var nu åter d'Artagnan, som höll henne fången och som ämnade skicka henne till något smutsigt Botany Bay, till något skymfligt Tyburn borta i Indiska oceanen.

Ty allt detta kom utan tvivel från d'Artagnan; från vem annan än honom skulle den väl komma, all den skam, som samlades på hennes huvud? Han ensam kunde ha meddelat lord Winter alla dessa förskräckliga hemligheter, som han genom en olycklig slump upptäckt den ena efter den andra. Han kände hennes svåger, förmodligen hade han skrivit till honom.

Hur mycket hat hon bryggde, där hon satt på sin ensliga kammare, orörlig, med glödande, stirrande blick! Hur väl utbrotten av de dova rytanden, som emellanåt med andhämtningen uppstego ur djupet av hennes bröst, ackompanjerade bruset av dyningen, som steg, dånade, tjöt och kom liksom en evig och vanmäktig förtvivlan, för att krossas mot klipporna, på vilka detta dystra och stolta slott blivit uppfört! Och vid skenet av de blixtar, som hennes stormande vrede tände i hennes själ, vilka storartade hämndplaner, gjorde hon icke upp mot fru Bonacieux, mot Buckingham och i synnerhet mot d'Artagnan, hämndplaner, som förlorade sig i en avlägsen framtid.

Ty för att kunna hämnas måste man vara fri, och för att bli fri, när man är fånge, måste man bryta igenom en mur, lossa galler, borra hål i ett golv, allt saker som en stark och tålmodig man kan lyckas med men inför vilka en kvinnas feberaktiga, häftiga och ojämna ansträngningar måste förbli maktlösa. För att utföra allt detta måste man dessutom ha god tid på sig, månader, år, och hon — hon hade endast tio eller tolv dagar, enligt vad lord Winter, hennes broderliga och fruktansvärda fångvaktare, sagt henne.

Ock ändå, om hon varit man, skulle hon försökt allt detta och kanske lyckats; varför hade då himmeln misstagit sig på detta sätt, när den inhyste denna manliga själ i en svag och ömtålig kropp?

[ 83 ]Också hade de första ögonblicken av hennes fångenskap varit förfärliga; några konvulsioner av raseri, som hon icke kunde övervinna, hade betalat den kvinnliga svaghetens skuld till naturen. Men småningom lyckades hon undertrycka utbrotten av sin vanvettiga vrede, den nervösa darrning, som skakat hennes kropp, hade upphört, och nu satt hon där hopkrupen som en trött orm, som vilar sig.

»Ja, ja, jag var galen, som förivrade mig så där», sade hon, i det hon såg sig i spegeln, som återkastade den brinnande blick, med vilken hon tycktes fråga sig själv. »Ingen häftighet, inga våldsamma utbrott, det är bara ett bevis på svaghet! För övrigt har jag aldrig lyckats med det medlet; kanske om jag hade att göra med kvinnor, skulle jag ha utsikt att finna dem ännu svagare än jag och följaktligen besegra dem; men det är mot män jag nu kämpar, och för dem är jag endast kvinna. — Må jag därför kämpa som kvinna — min styrka ligger i min svaghet.»

Och liksom för att övertyga sig själv om de olika förändringar, som hon kunde underkasta sitt uttrycksfulla och rörliga ansikte, lät hon det nu i tur och ordning antaga alla uttryck, från och med vreden, som vanställde hennes drag, ända till det ljuvaste, ömmaste och mest förföriska leende. Därpå ordnade hon med sina skickliga händer sitt hår i alla de olika våglinjer, genom vilka hon trodde sig kunna höja sitt ansiktes tjuskraft. Slutligen mumlade hon, belåten med sig själv:

»Seså, ingenting är förlorat, jag är ännu alltid vacker!»

Klockan var nära åtta på aftonen. Mylady varsnade en säng; hon trodde, att några timmars vila skulle uppfriska icke blott hennes huvud och idéer, utan även hennes hy. Emellertid fick hon, innan hon lade sig, en ännu bättre idé. Hon hade hört talas om aftonmåltid; hon hade ju redan varit en timme i detta rum, det kunde icke dröja länge, innan man kom in med hennes kvällsvard. Fången ville icke förlora tid; hon beslöt att redan denna afton göra ett försök att undersöka terrängen, genom att studera de personers karaktär, som fått sig hennes bevakning anförtrodd.

En ljusstrimma syntes under dörren; denna ljusstrimma tillkännagav hennes fångvaktares återkomst. Mylady, som hade stigit upp, kastade sig hastigt tillbaka i länstolen, med huvudet tillbakalutat, det vackra håret upplöst och utslaget, barmen halvt blottad under de tillskrynklade spetsarna, den ena handen på hjärtat och den andra hängande ned.

[ 84 ]Man sköt ifrån riglarna, dörren gnällde på sina gångjärn, steg hördes i rummet och närmade sig.

»Ställ bordet där!» sade en röst, som fången kände igen för att vara Feltons.

Befallningen verkställdes.

»Tag hit ljus och låt avlösa vakten», fortfor Felton.

Denna dubbla order, som den unga löjtnanten utdelade åt samma personer, lät mylady förstå, att hennes uppassare voro desamma som hennes vaktare, det vill säga soldater.

Feltons befallningar utfördes för övrigt med en tyst snabbhet, som gav en god tanke om den utmärkta disciplin han förstått att upprätthålla.

»Aha», sade han, »hon sover! Det är bra, när hon vaknar, äter hon väl sin kvällsvard.»

Och han tog några steg för att avlägsna sig.

»Men, herr löjtnant», sade en soldat, som var mindre känslolös än sin befälhavare och som gått närmare intill mylady, »fruntimret sover inte.»

»Vad! Sover hon inte?» frågade Felton. »Vad gör hon då?»

»Hon är avsvimmad, hennes ansikte är mycket blekt, och hur jag än lyssnar, hör jag henne inte andas.»

»Du har rätt», sade Felton, sedan han betraktat mylady från platsen, där han stod, och utan att taga ett steg mot henne; »gå och underrätta lord Winter om att hans fånge är avsvimmad, ty jag vet inte vad jag skall göra, då man inte kunnat förutse ett sådant fall.»

Soldaten gick för att utföra sin officers befallning. Felton satte sig på en stol, som händelsevis stod nära dörren, och väntade utan att yttra ett ord eller göra en åtbörd. Mylady besatt den stora, av kvinnorna så träget studerade konsten att se genom sina långa ögonhår utan att synas öppna ögonlocken, och hon såg nu Felton, som satt med ryggen vänd mot henne; hon fortfor att betrakta honom under kanske tio minuter, och under dessa tio minuter vände den okänsliga vaktaren sig icke om en enda gång.

Då kom hon att tänka på, att lord Winter snart skull komma och genom sin närvaro ge hennes fångvaktare ny kraft; hennes första försök hade således misslyckats, och hon tog sitt parti såsom en kvinna, som litar på sina hjälpmedel. Hon lyfte alltså upp huvudet, öppnade ögonen och drog en svag suck.

Vid denna suck vände Felton sig äntligen om.

»Åh, ni har således kommit till sans igen, min fru», sade [ 85 ]han; »då har jag ingenting vidare att göra här. Om ni behöver något, har ni endast att ringa.»

»O, min Gud, min Gud, vad jag har lidit!» halvviskade mylady med denna harmoniska röst, som liksom de forntida häxornas tjusade alla, som den ville bringa i fördärvet.

Och i det hon satte sig upp i länstolen, intog hon en ännu behagfullare och friare ställning än förut, då hon låg tillbakalutad.

Felton steg upp.

»Ni kommer att bli serverad så här tre gånger om dagen», sade han: »klockan nio på morgonen, klockan ett på middagen och klockan åtta på aftonen. Skulle detta inte passa er, kan ni själv bestämma andra tider i stället för dem jag nu föreslagit er, och man kommer i denna punkt att rätta sig efter edra önskningar.»

»Men jag kommer då alltid att vara ensam i det här stora och dystra rummet?» frågade mylady.

»En kvinna här i grannskapet har blivit tillsagd och kommer hit i morgon; hon skall stå till er tjänst, så ofta ni önskar hennes närvaro.»

»Jag tackar er, herr löjtnant», svarade fången ödmjukt. Felton gjorde en lätt hälsning och gick mot dörren. I samma ögonblick han skulle gå ut genom dörren, syntes lord Winter i korridoren, följd av soldaten, som skickats för att underrätta honom om myladys vanmakt; han hade en flaska med luktsalt i handen.

»Nå, vad står här på?» sade han i spefull ton, då han såg fången sittande vid full sans och Felton färdig att gå ut. Den döda har då redan stått upp igen? För tusan, Felton, min son, du märkte då inte, att man tog dig för en nybörjare och för dig spelade första akten av en komedi, som vi förmodligen få nöjet att följa i alla dess utvecklingsstadier?»

»Så trodde även jag, ers härlighet», svarade Felton, »men som fången i alla fall är en kvinna, så ville jag gärna visa henne all den hänsyn, som varje väluppfostrad man är skyldig en kvinna, om inte för hennes så åtminstone för sin egen skull.»

Mylady darrade i hela kroppen; dessa Feltons ord ilade som en isande köld genom hennes ådror.

»Stenhjärta», återtog lord Winter skrattande, »du har således ännu inte låtit förleda dig av det vackra håret, som hon så skickligt skyltar med, det vita hullet och den smäktande blicken?»

»Nej, ers härlighet», svarade den känslolösa unga mannen, [ 86 ]»och tro mig, det fordras mera än en kvinnas konster och koketteri för att förleda mig.»

»I så fall, min tappra löjtnant, lämna vi mylady ensam för att utfundera andra medel, och låtom oss nu gå och supera. Åh, var lugn, hon har en rik fantasi, och andra akten av komedien lär nog inte dröja att följa på den första.»

Med dessa ord tog lord Winter Felton under armen och förde skrattande honom med sig bort.

»Åh, jag skall nog hitta på vad du behöver!» mumlade mylady mellan tänderna. »Var lugn, stackars förfelade munk, stackars omvända soldat, som låtit skära till din uniform av en prästrock!»

»Det var sant», återtog lord Winter, i det han vände sig om i dörren, »låt inte det här lilla misslyckade försöket förstöra er aptit, min fru. Smaka på den där kycklingen och fisken, som jag på hedersord inte låtit förgifta. Jag kommer ganska bra överens med min kock, och som han inte får ärva mig, så har jag fullt förtroende till honom. Gör ni som jag! Adjö, kära syster! Vi träffas när ni dånar härnäst.»

Detta var mer än mylady kunde fördraga; hennes händer fattade krampaktigt kring länstolens armstöd, hon skar tänderna, hennes ögon följde dörrens rörelse, då den stängde efter lord Winter och Felton, och när hon såg sig ensam, fattades hon av ett nytt anfall av förtvivlan. Hon kastad en blick på bordet, såg en kniv blänka där, störtade fram och fick tag i den; men hon blev grymt sviken, knivbladet var runt i ändan och av böjligt silver.

Ett gapskratt hördes bakom den illa stängda dörren oc den öppnades på nytt.

»Ha ha ha», skrattade lord Winter, »ha ha ha! Ser du nu, min tappra Felton, ser du att jag hade rätt: den där kniven var för dig. Hon skulle ha dödat dig, min son, ty, se du, det hör till hennes besynnerliga infall att så där på ett eller annat sätt befria sig från folk, som besvärar henne. Om jag låtit dig få råda, så skulle kniven varit spetsig och av stål, och adjö då med Felton! Hon skulle ha dödat dig och efter dig alla de andra. Se bara, John, hur bra hon förstår att föra kniven!»

Och verkligen, höll icke mylady ännu det hotande vapnet i sin krampaktigt slutna hand, men dessa sista ord, denna blodiga förolämpning förlamade hennes händer, henne krafter och till och med hennes vilja.

Kniven föll till golvet.

»Ers härlighet hade rätt», sade Felton i en ton av djup [ 87 ]avsky, som genljöd ända ned i djupet av myladys hjärta, och det var jag, som hade orätt».

Båda gingo åter ut.

Men denna gång lyssnade mylady uppmärksammare än förut, och hon hörde deras steg avlägsna sig och dö bort i korridoren.

»Jag är förlorad», mumlade hon, »jag är överlämnad åt människor, som jag inte kan inverka mera på än om de voro av brons eller granit; de känna mig i grund och botten och äro stålsatta mot alla mina vapen!»

»Och ändå är det omöjligt», fortfor hon i sin tankegång, »att det här kan få sluta så, som de bestämt det!»

Såsom framgår av denna sista betraktelse, av detta hoppets instinktlika återuppvaknande, hade i denna djupa själ fruktan och svaga känslor aldrig länge övertaget. Hon satte sig till bords, åt av flera utav rätterna, drack litet spanskt vin och kände hela sin beslutsamhet återvända.

Innan hon gick till sängs, hade hon redan kommenterat, analyserat, vridit och vänt på alla sidor, undersökt från alla synpunkter de båda männens tal, gång, åtbörder, tecken, ja, ända till deras tystnad, och av detta djupa, skickliga och insiktsfulla studium framgick, att Felton på det hela taget var den sårbaraste av hennes två förföljare.

Det var i synnerhet ett yttrande, som oupphörligt återkom för henne: »Om jag låtit dig få råda», hade lord Winter sagt till Felton. Felton hade således talat till hennes förmån, eftersom lord Winter icke velat följa hans råd.

»Svag eller stark», tänkte mylady, »så har dock den mannen en gnista medlidande i sitt hjärta; av den gnistan skall jag blåsa upp en eldsvåda, som skall förtära honom! Vad den andre angår, så känner han mig, han fruktar mig och vet, vad han har att vänta av mig, om jag någonsin kan befria mig ur hans våld; det tjänar således ingenting till att försöka med honom. Men Felton, med honom är det en annan sak; han är en okonstlad, ofördärvad ung man och tycks vara dygdig, honom kan det vara en möjlighet att bringa på fall.»

Och mylady lade sig och somnade med ett småleende på läpparna; den som sett henne sova, skulle trott henne vara en ung flicka, drömmande om den blomsterkrans, med vilken hon vid nästa lantliga fest skulle pryda sin panna.