De tre musketörerna/Kapitel 51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 50. En broders samtal med sin syster
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 51. Officer!
Kapitel 52. Första dagen av fångenskapen  →


[ 71 ]

51.
OFFICER!

Emellertid väntade kardinalen på underrättelser från England men inga underrättelser kommo, annat än de som voro ledsamma och hotande.

Hur väl än La Rochelle var inneslutet, hur viss än framgången kunde synas, tack vare de vidtagna försiktighetsmåtten och i synnerhet tack vare dammen, som icke längre tillät någon båt att intränga i den belägrade staden, så kunde blockaden komma att räcka länge ännu, vilket var en stor skymf för de kungliga trupperna och ett stort obehag för kardinalen, som dock icke längre, det är sant, behövde tänka på att stifta oenighet mellan Ludvig XIII och Anna av Österrike, vilket redan var gjort, men väl på att försona marskalk Bassompierre och hertigen av Angouleme, som voro osams.

Vad beträffar Monsieur, som hade börjat belägringen, överlämnade han åt kardinalen att fullborda den.

Staden hade, trots dess borgmästares otroliga ståndaktighet, försökt ett slags myteri för att giva sig; borgmästaren lät hänga upprorsmakarna. Denna exekution lugnade de oroligaste huvudena, som nu i stället beslöto att dö av svält; detta dödssätt syntes dem alltid långsammare och mindre säkert än att omkomma genom strypning.

[ 72 ]Å sin sida uppfångade de belägrande tid efter annan budbärare, som rochellarna skickade till Buckingham, eller spioner, som Buckingham skickade till rochellarna. I båda fallen gjordes processen kort. Herr kardinalen uttalade det enda ordet: häng! Men inbjöd konungen att komma och se hängningen. Konungen kom dit trött och uttråkad och intog en god plats för att kunna åse operationen i alla dess enskildheter, ty det var ju alltid en liten förströelse och hjälpte honom att med tålamod avvakta utgången av belägringen; men det hindrade honom icke att ha mycket ledsamt och att varje ögonblick tala om att återvända till Paris, så att om budbärarna och spionerna börjat tryta, skulle hans eminens råkat i stor förlägenhet.

Icke desto mindre gick tiden, och rochellarna gåvo sig icke. Den sista spionen, som man gripit, innehade ett brev. Detta brev underrättade visserligen Buckingham om att staden var i yttersta trångmål, men i stället för att tillägga: »Om er hjälp icke kommer inom fjorton dagar, måste vi ge oss», bifogade det helt enkelt: »Om er hjälp icke kommer inom fjorton dagar, så skola vi alla vara ihjälhungrade, när den kommer.»

Rochellarna satte således hela sitt hopp till Buckingham; Buckingham var deras Messias! Det var alldeles tydligt, att om de en dag finge med säkerhet veta, att de icke längre kunde räkna på Buckingham, skulle deras mod slockna på samma gång som deras förhoppningar.

Kardinalen väntade således med stor otålighet underrättelser från England, att Buckingham icke skulle komma.

Den i konungens krigsråd ofta avhandlade frågan att taga staden med storm blev alltid förkastad; först och främst syntes La Rochelle ointagligt, och vidare visste kardinalen mycket väl, vad han än sade, att den avskyvärda blodsutgjutelsen i denna sammandrabbning, där fransmän stodo mot fransmän, var en tillbakagång på sextio år i politiken, och kardinalen var vad man i våra dagar skulle kalla en framstegsman. La Rochelles plundring och tre eller fyra tusen hugenotters slaktande år 1628 skulle verkligen fått en alltför stor likhet med blodbadet under Bartolomeinatten år 1572; och först och sist, detta ytterliga medel, som konungen såsom god katolik alls icke hade något emot strandade alltid på de belägrande generalernas argument: »La Rochelle kan endast tagas genom hunger.»

Kardinalen kunde icke frigöra sig från den fruktan, vari hans förskräckliga utskickade försatt honom, ty även han [ 73 ]hade fattat den besynnerliga sammansättningen hos denna kvinna, än en orm, än en lejoninna. Hade hon svikit honom? Var hon död? I alla händelser kände han henne tillräckligt för att veta, att vare sig hon handlade för eller mot honom, var vän eller fiende, var det icke utan viktiga hinder hon förhöll sig overksam; men varifrån kommo dessa hinder? Det var detta han icke kunde veta. För övrigt räknade han på mylady, och detta med allt skäl; han hade i denna kvinnas förflutna liv gissat sig till förfärliga saker, som endast hans röda mantel kunde skyla, och han insåg, att av en eller annan orsak denna kvinna var helt vunnen för honom, därför att hon endast i honom kunde finna ett stöd, mäktigare än den fara, som hotade henne.

Han beslöt således att föra kriget alldeles ensam och att endast vänta bistånd utifrån så, som man väntar på en lycklig slump. Han fortfor att låta uppföra den mycket omordade dammen, som skulle svälta ut La Rochelle; i avvaktan därpå kastade han sina blickar på denna olyckliga stad, som inneslöt så mycken djup nöd, så mycken hjältemodig dygd, och erinrande sig Ludvig XI, sin politiska föregångare, liksom han själv var Robespierres, tänkte han på den grundsats, som denna »Tristans stallbroder»[1] följde: »söndra för att härska».

När Henrik IV belägrade Paris, lät han över murarna kasta in bröd och livsmedel; kardinalen lät kasta in små biljetter, i vilka han föreställde rochellarna, hur orättvisst, egennyttigt och barbariskt deras anförare handlade; dessa anförare hade spannmål i överflöd och delade icke ut den; de hyllade den grundsatsen — ty även de hade grundsatser — att det gjorde ingenting om kvinnor, barn och gubbar dogo av svält, endast männen, som skulle försvara deras murar, hade mat tillräckligt att förbli starka och friska. Hittills hade denna grundsats, vare sig av undergivenhet eller oförmåga att motverka den, om icke blivit allmänt antagen, åtminstone övergått från teori till praktik; men kardinalens biljetter började rubba tron på dess berättigande. Biljetterna påminde människorna om, att dessa barn, dessa kvinnor, dessa gubbar, som man lät omkomma, voro deras söner, deras hustrur och deras fäder, och att det vore rättvisare om alla delade den gemensamma nöden, så att en lika belägenhet måtte framkalla enhälliga beslut.

[ 74 ]Dessa skrivelser gjorde all den verkan, som deras upphovsman kunde vänta, så till vida att de förmådde ett stort antal av stadens invånare att öppna enskilda underhandlingar med den kungliga armén.

Men i samma ögonblick kardinalen såg sitt påhitt börja bära frukt och lyckönskade sig till att ha satt det i verket, kom en dag en av La Rochelles invånare, som lyckats tränga igenom de kungliga belägringslinjerna — Gud allena vet på vad sätt, med den stora vaksamhet som utövades av Bassompierre, Schomberg och hertigen av Angouléme, i sin tur övervakade av kardinalen — en av La Rochelles invånare, säga vi, kom in i staden, efter att nyss ha återvänt från Portsmouth, och talade om, att han där sett en präktig engelsk flotta färdig att gå till segels inom åtta dagar. Dessutom lät Buckingham meddela borgmästaren, att den stora ligan mot Frankrike äntligen ämnade öppet förklara sig och att de engelska, kejserliga och spanska trupperna skulle på en gång intränga i riket. Detta brev lästes upp på alla stadens torg, avskrifter därav slogos upp i gathörnen och till och med de, som hade börjat underhandlingar, avbröto dem, fast beslutna att avvakta den så storartat utlovade undsättningen.

Denna oväntade omständighet återuppväckte Richelieus förra oro och tvang honom att gå nytt vända blicken mot andra sidan havet.

Under tiden förde den kungliga armén, fri från sin enda och verkliga befälhavares bekymmer, ett muntert liv; det var ingen brist på livsmedel i lägret och icke heller på pengar, alla kårer tävlade i fråga om överdåd och galenskaper. Taga fast spioner och hänga dem, göra farliga utflykter på dammen eller på havet, hitta på galna upptåg och kallblodigt utföra dem, sådana voro de tidsfördriv, som kommo armén att finna dagarna korta, dessa dagar så långa icke blott för La Rochelleborna, som tärdes av hunger och ångest, utan även för kardinalen, som blockerade dem så strängt.

Ibland då kardinalen, ständigt ridande omkring som den simplaste gendarm i hären, lät sin tankfulla blick överfara de arbeten, alltför långsamma för hans otåliga önskningar, som på hans befallning utfördes av ingenjörer från alla delar av Frankrike, kunde det hända, om han mötte en musketör av Trévilles kompani, att han närmade sig honom, betraktade honom på ett egendomligt sätt, och då han icke i honom kände igen en av våra fyra kamrater, lät han sin djupa blick och sin vittomfamnande tanke gå åt annat håll.

[ 75 ]En dag, då kardinalen, plågad av en dödande ledsnad, utan hopp om något resultat av underhandlingarna med staden, utan några underrättelser från England, hade ridit ut, utan annat mål än att komma ut, åtföljd endast av Cahusac och La Houdiniére, och, blandade sina drömmars omätlighet med oceanens, färdades utefter de sandiga stränderna, kom han i sakta skritt upp på en kulle, från vars topp han såg bakom en häck sju män, som lågo utsträckta på sanden, omgivna av tömda buteljer och passande på att få njuta av en av de vid denna årstid så sällsynta solstrålarna. Fyra av dessa män voro våra musketörer, som beredde sig att höra på uppläsningen av ett brev, som en av dem nyss fått. Detta brev var av sådan vikt, att det förmått dem att övergiva de på en trumma liggande korten och tärningarna.

De tre andra voro sysselsatta med att draga upp korken ur en ofantlig damejeanne med colliourevin; det var herrarnas betjänter.

Kardinalen var som sagt vid dystert lynne, och då han var vid denna sinnesstämning, fanns intet, som så fördubblade hans dåliga humör som andras munterhet; dessutom hade han en egendomlig inbillning, nämligen att det var hans egna bekymmer, som framkallade andras munterhet. Med ett tecken åt La Houdiniere och Cahusac att stanna steg han av hästen och närmade sig dessa misstänkta skrattare, i hopp om att med tillhjälp av sanden, som förtog ljudet av hans steg, och häcken, som dolde honom, kunna uppsnappa några ord av detta samtal, som föreföll honom så intressant.

Först på tio stegs avstånd från häcken kände han igen det gaskogniska pratet, och som han redan sett, att dessa män voro musketörer, tvivlade han icke på att de andra voro de, som man kallade »de oskiljaktiga», det vill säga Athos, Porthos och Aramis.

Man kan lätt tänka sig, att hans längtan att lyssna till samtalet ökades icke litet genom denna upptäckt; det kom något egendomligt i hans blick, och med en tigerkatts steg smög han sig fram till häcken; men han hade ännu endast kunnat uppfatta enstaka ord utan någon bestämd mening, då ett ljudligt och kort utrop kom honom att rycka till och väckte musketörernas uppmärksamhet.

»Officer!» skrek Grimaud.

»Jag tror du talar, slyngel!» sade Athos, i det han reste Sig på armbågen och fäste sin lågande blick på Grimaud. Också tillade Grimaud icke ett ord, utan nöjde sig med [ 76 ]att sträcka pekfingret i riktning åt häcken och på detta sätt ange kardinalens och hans eskorts närvaro.

Med ett språng voro musketörerna på benen och hälsade vördnadsfullt.

Kardinalen syntes ursinnig.

»Det ser ut som herrar musketörer låta hålla vakt om sig», sade han. »Kommer engelsmannen landvägen, eller inbilla musketörerna sig vara högre officerare?»

»Monseigneur», svarade Athos, ty mitt i den allmänna bestörtningen hade han ensam bibehållit detta den förnäma ädlingens lugn och kallblodighet, som aldrig övergåvo honom, »när musketörerna icke ha tjänstgöring eller tjänstgöringen är slut, dricka de och spela tärning, och de äro alltid högre officerare inför sina betjänter.»

»Betjänter!» brummade kardinalen; »betjänter, som ha order att underrätta sina herrar, när det kommer någon, äro icke betjänter utan skiltvakter.»

»Ers eminens ser emellertid, att om vi inte hade vidtagit detta försiktighetsmått, så skulle vi utsatt oss för att låta ers eminens gå förbi utan att vi fått tillfälle att betyga vår vördnad och framföra våra tacksägelser för den gunst ers eminens bevisat oss genom att förena oss alla fyra vid en och samma kår. D'Artagnan», fortfor Athos, »du som nyss önskade ett tillfälle att få uttrycka din tacksamhet för monseigneur, nu är detta tillfälle inne, begagna dig därav.»

Dessa ord uttalades med det orubbliga lugn, som utmärkte Athos i farans ögonblick, och med den utomordentliga artighet, som vid vissa tillfällen gjorde honom till en konung mera majestätisk än konungar till börden. D'Artagnan gick fram och stammade några tacksamma ord, som snart förstummades för kardinalens mulna blickar.

»Må vara, mina herrar», fortfor kardinalen, utan att på minsta sätt synas frångå sin första uppfattning genom den vändning Athos sökt giva saken, »jag tycker i alla fall inte om, att simpla soldater, därför att de ha förmånen att tjäna i en privilegierad kår, på det här sättet spela stora herrar, ty disciplinen är densamma för dem som för alla andra.»

Athos lät kardinalen avsluta meningen, och bugande sig till tecken av bifall, återtog han:

»Monseigneur, jag hoppas, att vi inte på minsta sätt glömt disciplinen. Vi äro inte i tjänstgöring, och vi trodde oss därför kunna använda vår tid efter eget behag. Om vi är nog lyckliga att få emottaga någon särskild order av ers eminens, så äro vi färdiga att lyda. Monseigneur, ser», [ 77 ]fortfor Athos rynkande ögonbrynen, ty detta slags förhör började göra honom otålig, »att vi för att vara färdiga vid minsta alarm tagit våra vapen med oss.»

Och han visade kardinalen på de fyra musköterna, kopplade bredvid trumman, på vilken korten och tärningarna lågo.

»Ers eminens behagade vara förvissad om», ifyllde d'Artagnan, »att vi skulle gått för att möta ers eminens, om vi kunnat ana, att det var ers eminens, som kom med så ringa eskort.»

Kardinalen bet sig i mustascherna och litet även i läpparna.

»Vet ni vad ni se ut för, ni som alltid äro tillsammans liksom nu, alltid beväpnade och med edra betjänter på vakt?» sade kardinalen. »Jo, ni se ut som fyra konspiratörer.»

»Åh, vad det beträffar, monseigneur, så är det fullkomligt sant», sade Athos; »vi konspirera verkligen, som ers eminens kunde se härommorgonen, men endast mot rochellarna.»

»Aha, mina herrar politiker», genmälde kardinalen, i det han i sin ordning rynkade ögonbrynen, »man skulle kanske i edra hjärnor finna nyckeln till åtskilliga okända hemligheter, om man kunde läsa i dem så, som ni läste i det där brevet, som ni skyndade att gömma undan, när ni sågo mig komma.»

Blodet steg Athos åt huvudet och han tog ett steg fram mot hans eminens.

»Man kunde tro, att ers eminens verkligen misstänker oss och att vi här underkastas ett verkligt förhör; om så är förhållandet, behagade ers eminens förklara sig, så att vi åtminstone veta vad vi ha att hålla oss till.»

»Och om det nu också skulle vara ett förhör», återtog kardinalen, »så ha fler än ni fått underkasta sig det och även fått lov att svara.»

»Också, monseigneur, har jag ju sagt, att ers eminens endast behöver fråga, och att vi äro beredda att svara.»

»Vad var det för ett brev, som ni höll på att läsa, herr Aramis, och som ni gömde undan?»

»Ett brev från ett fruntimmer, monseigneur.»

»Åh, jag inser mycket väl, sade kardinalen, »att man måste vara grannlaga i fråga om sådana brev; men i alla fall kan man ju visa dem för en biktfar, och ni vet att jag är prästvigd.»

»Monseigneur», sade Athos med ett lugn, så mycket förfärligare, som han genom detta svar satte sitt huvud på spel, »brevet är från ett fruntimmer, men det är varken un[ 78 ]dertecknat Marion Delorme eller hertiginnan d'Aiguillon.»

Kardinalen blev dödsblek, en ursinnig blixt sköt fram ur hans ögon; han vände sig om liksom för att ge Cahusac och La Houdinieére någon befallning. Athos såg rörelsen och tog ett steg mot musköterna, på vilka de tre vännerna hade blicken fäst såsom män föga benägna att låta arrestera sig. Kardinalen var själv tredje, musketörerna, betjänterna inberäknade, voro sju; han ansåg, att partiet skulle vara så mycket mindre jämnt, om Athos och hans kamrater verkigen voro konspiratörer, och med en av dessa hastiga övergångar, som han alltid hade till sitt förfogande, upplöstes all hans vrede i ett småleende.

»Seså, seså», sade han, »ni äro tappra unga män, stolta i dagsljuset, trogna i mörkret. Det är inte något ont i att vaka över sig själv, när man vakar så bra över andra. Mina herrar, jag har inte glömt den natt, då ni eskorterade mig till värdshuset Röda Duvslaget, och om det lurade någon fara på den väg jag nu skall färdas, skulle jag nog be er följa mig; men som ingen fara finns, så stanna ni kvar här och göra slut på edra buteljer, ert spel och ert brev. Farväl, mina herrar!»

Och i det han steg upp på sin häst, som Cahusac fört fram, hälsade han dem med handen och red bort.

De fyra unga männen stodo orörliga och följde honom med blicken utan att säga ett ord, tills han försvunnit.

Då sågo de på varandra.

Allas ansikten uttryckte bestörtning, ty trots hans eminens’ vänliga avskedsord, insågo de mer än väl, att han avlägsnat sig med raseri i hjärtat.

Athos ensam log ett brett och föraktfullt leende. Då kardinalen var utom hör- och synhåll, utropade Porthos, som gärna ville urladda sitt dåliga lynne över någon:

»Det nötet Grimaud ropade alldeles för sent!»

Grimaud ämnade svara för att ursäkta sig, men Athos lyfte ett finger och Grimaud teg.

»Skulle du lämnat honom brevet, Aramis?» frågade d'Artagnan.

»Ja», sade Aramis med sin ljuvaste flöjtröst, »jag hade fattat mitt beslut: om han hade fordrat att få brevet, skulle jag lämnat honom det med ena handen och med den andra ränt värjan genom honom.»

»Det väntade jag», sade Athos, »och därför lade jag mig emellan. Sannerligen är inte den där karlen bra oförsiktig, som tillåter sig att tala. på det sättet till andra män. Man [ 79 ]skulle kunna tro, att han aldrig haft att göra med andra än kvinnor och barn.»

»Min kära Athos», sade d'Artagnan, »jag beundrar dig, men när allt kommer omkring, hade vi ändå orätt.»

»Vad för slag! Orätt!» sade Athos. »Vem rår då om luften, som vi andas? Vem rår om oceanen, som våra blickar sväva ut över? Vems är sanden, som vi lågo på, och vems är brevet från din älskarinna, Aramis? Är allt det där kardinalens! På min ära, den karlen inbillar sig, att hela världen tillhör honom! Du stod där, du stammade, häpen, tillintetgjord, man skulle kunnat tro, att Bastiljen reste sig framför dig och att denna jättelika Medusa förvandlade dig till sten. Att vara kär, är det att konspirera? Du är kär i en kvinna, som kardinalen låtit stänga in, du vill rycka henne ur händerna på kardinalen, det är ju ett ärligt parti, som du spelar med kardinalen: det där brevet är dina kort; varför skulle du visa dina kort för din motspelare? Det är inte brukligt. Må han gissa sig till dem, om han kan, vi gissa oss ju till hans, vi!»

»Verkligen», sade d'Artagnan, »det är mycket förnuftigt, vad du säger, Athos.»

»Nå, i så fall tala vi inte mera om vad som nyss hänt, och låt nu Aramis återtaga läsningen av brevet från sin kusin, där herr kardinalen avbröt det.»

Aramis tog upp brevet ur fickan, de tre vännerna närmade sig honom och de tre betjänterna grupperade sig på nytt kring damejeannen.

»Du hade inte läst upp mer än ett par rader», sade d'Artagnan, »det är så gott att börja om från början.»

»Gärna», sade Aramis.


»Min kära kusin!

Jag tror nästan, att jag bestämmer mig för en resa till Stenay, där min syster berett vår lilla tjänarinna inträde i karneliterklostret. Det stackars barnet finner sig där med stilla undergivenhet, hon vet, att hon icke kan vistas annorstädes utan fara för sin själs frälsning. Emellertid, om våra familjeaffärer kunna ordnas så, som vi önska, tror jag, att hon skall underkasta sig risken att bli fördömd och återvända till dem hon saknar, så mycket mera som hon vet, att man ständigt tänker på henne. Under tiden är hon icke alltför olycklig; allt vad hon önskar, är att få ett brev från sin hjärtevän. Jag vet väl, att detta slags varor icke så lätt passera genom klostergallren, men som jag enligt vad jag tror [ 80 ]mig ha bevisat dig, min kusin, icke är alltför tafatt, skall jag åtaga mig detta uppdrag. Min syster tackar dig för din goda och beständiga hågkomst. Hon var ett ögonblick mycket orolig, men hon är nu litet lugnare, sedan hon skickat sitt biträde dit bort, för att icke något oförutsett må inträffa.

Farväl, min käre kusin, och låt oss höra av dig så ofta du kan, det vill säga så ofta du tror dig kunna göra det med säkerhet. Jag kysser dig!

Marie Michon


»O, hur mycken tack är jag dig inte skyldig, Aramis!» utropade d'Artagnan. »Dyra Constance! Äntligen har jag då fått underrättelser från henne. Hon lever, hon är i säkerhet i ett kloster, hon är i Stenay. Var ligger Stenay, Athos?»

»I Lothringen, ett par mil från elsassiska gränsen. När belägringen en gång är slut, kunna vi göra en tur åt det hållet.»

»Det dröjer nog inte länge, vilja vi hoppas», sade Porthos, »ty i morse hängde man en spion, som talade om, att rochellarna nu äro så illa däran, att de börjat äta ovanlädret på sina skodon. Om man antar, att de äta sulorna, när de gjort slut på ovanlädret, inser jag inte vad som sedan återstår dem, såvida de inte äta upp varandra.»

»Stackars tokar!» sade Athos och tömde ett glas förträffligt bordeauxvin, som, om det på den tiden icke hade samma rykte som nu, likväl förtjänte det icke mindre. »Stackars tokar! Som om inte den katolska religionen vore den fördelaktigaste och angenämaste bland alla religioner! Men sak samma», återtog han efter att ha smällt med tungan mot gommen, »det är tappert folk i alla fall. Men vad tusan gör du, Aramis», fortfor Athos, »stoppar du det där brevet i fickan?»

»Ja», sade d'Artagnan, »Athos har rätt, man måste bränna upp det. För resten, om vi också bränna upp det, vem vet om inte kardinalen känner någon hemlig konst att fråga askan?»

»Ja, bestämt gör han det», sade Athos.

»Men vad vill du då göra med brevet?» frågade Porthos.

»Kom hit, Grimaud!» sade Athos.

Grimaud steg upp och kom fram.

»Till straff för att du talat utan tillstånd, min vän, skall du äta upp det här papperet, och sedan, till belöning för den tjänst du gjorde oss, skall du dricka det här glaset vin; se här först brevet, tugga det väl!»

Grimaud log, och med blicken fäst på glaset, som Athos [ 81 ]fyllt ända till brädden, tuggade han sönder papperet och sväljde det.

»Bravo, mäster Grimaud!» sade Athos. »Och tag nu det här; men det befriar dig från att säga tack.»

Grimaud tömde sitt glas bordeaux under tystnad, men hans mot himmeln riktade blick talade, under hela tiden den angenäma sysselsättningen varade, ett språk, som för att vara stumt var icke mindre uttrycksfullt.

»Och nu», sade Athos, »såvida inte hans eminens kardinalen får den snillrika idén att låta sprätta upp magen på Grimaud, så tror jag, att vi kunna vara tämligen lugna.»

Under tiden fortsatte hans eminens kardinalen sin melankoliska promenad mumlande i skägget:

»De där fyra männen måste en gång komma att tillhöra mig!»



  1. Tristan var Ludvig XI:s bödel, och Ludvig XI har blivit kallad på detta sätt.