De tre musketörerna/Kapitel 55
| ← Kapitel 54. Tredje dagen av fångenskapen |
|
Kapitel 56. Femte dagen av fångenskapen → |
55.
FJÄRDE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN
Dagen därpå, då Felton kom in till mylady, fann han henne stående på en stol och hållande i händerna ett tåg, gjort av hopsnodda och hopknutna remsor av batistnäsdukar; vid det buller Felton gjorde, då han öppnade dörren, hoppade mylady lätt ned från stolen och sökte att bakom ryggen gömma det improviserade tåg hon höll i handen.
Den unga mannen var ännu blekare än vanligt, och hans av sömnlöshet röda ögon utvisade, att han tillbragt en feberaktig natt.
Hans panna var likväl väpnad med strängare allvar än någonsin.
Han gick långsamt fram till mylady, som hade satt sig, och i det han fattade i ena ändan av det mordiska repet, som hon av misstag eller kanske med avsikt släppt, frågade han kallt:
»Vad är det här?»
»Det där? Ingenting», svarade mylady, i det hon log med detta smärtsamma uttryck, som hon så väl förstod att giva åt sitt leende. »Ledsnaden är en fånges värsta fiende, jag hade tråkigt och roade mig därför med att sno ihop det här tåget.»
Felton riktade blicken mot det ställe på väggen, framför vilket han nyss funnit mylady stående på länstolen, i vilken hon nu satt, och han upptäckte över hennes huvud en förgylld krok, inslagen i väggen och avsedd att hänga kläder eller vapen på.
Han ryckte häftigt till, och detta märkte fången, ty fastän hon höll ögonen nedslagna, undgick henne ingenting.
»Och vad gjorde ni stående på stolen?» frågade han.
»Vad kan det intressera er?» svarade mylady.
»Jag vill veta det», sade Felton.
»Fråga mig inte», sade fången; »ni vet ju, att oss sanna kristna är det förbjudet att ljuga.»
»Nå», genmälde Felton, »då skall jag säga er vad ni gjorde eller, rättare sagt, vad ni ämnade göra: ni ämnade fullborda den olycksaliga handling, som ni ruvar över. Men kom ihåg, att om vår Gud förbjuder lögnen, så förbjuder han ännu strängare självmordet.»
»När Gud ser en av sina skapade varelser orättvist förföljd, ställd mellan vanära och självmord, tro mig», svarade mylady i en ton av djup övertygelse, »då förlåter Gud självmordet, ty då är självmordet en martyrdöd.»
»Ni säger antingen för mycket eller för litet; tala, i himlens namn, förklara er!»
»Jag skulle kanske berätta er om mina olyckor, för att ni skulle anse dem uppdiktade, tala om mina planer för er, för att ni skulle gå och angiva dem för min förföljare? Nej, löjtnant Felton! För resten, vad betyder det för er, om en stackars dömd fånge lever eller dör? Ni ansvarar endast för min kropp, inte sant, och om ni endast kan uppvisa ett lik och man känner igen det såsom varande mitt, så fordrar man inte mer av er, och kanske får ni dubbel belöning.»
»Jag!» utropade Felton, »jag! Kan ni tro, att jag någonsin skulle låta betala mig för ert liv? Åh, ni tänker inte vad ni säger!»
»Låt mig fullborda mitt uppsåt, Felton, låt mig fullborda det!» sade mylady och syntes alltmera exalterad. »Varje soldat bör vara äreslysten, är det inte så? Ni är löjtnant, nåväl, ni kommer att följa mitt liktåg med kaptens grad.»
»Men vad har jag då gjort er», sade Felton vacklande, »för att ni kan vilja pålägga mig ett sådant ansvar inför Gud och människor? Om några dagar skall ni vara långt härifrån, ert liv står inte längre under min uppsikt, och», tillade han med en suck, »då kan ni göra med det vad ni vill.»
»Således», utropade mylady, som om hon icke längre kunde motstå en helig förtrytelse, »begär ni, en from man, ni som man kallar en rättfärdig, ni begär bara en sak: att inte bli beskylld för, inte få något obehag av min död!»
»Det är min plikt att vaka över ert liv, och jag skall vaka över det.»
»Men förstår ni då, vad det är för uppdrag ni åtagit er? Det vore grymt redan om jag vore brottslig, vad namn vill ni då ge det, vad namn skall Gud ge det, om jag är oskyldig?»
»Jag är soldat och lyder de order jag fått.»
»Tror ni väl, att på domens dag Gud gör någon skillnad mellan den blinda bödeln och orättfärdiga domaren? Ni vill inte, att jag skall döda min kropp, och ni gör er till hantlangare åt den, som vill döda min själ!»
»Men, jag upprepar det», svarade Felton redan mindre säker, »ingen fara hotar er, och jag ansvarar för lord Winter som för mig själv.»
»Oförnuftige», utropade mylady, »stackars oförnuftige, som vågar ansvara för en annan, när de visaste, de gudfruktigaste tveka att ansvara för sig själva, och som ställer sig på den starkastes och lyckligastes sida för att krossa den svagaste och olyckligaste!»
»Omöjligt», mumlade Felton, som i djupet av sitt hjärta erkände det berättigade i detta skäl, »omöjligt: som fånge skall ni inte genom mig återvinna friheten, som levande skall ni inte genom mig förlora ert liv.»
»Ja», utropade mylady, »men jag förlorar vad som är mig långt kärare än livet, jag förlorar hedern, Felton, och det är er, som jag inför Gud och människor gör ansvarig för min skam och vanära.»
Denna gång kunde icke Felton, hur känslolös han än var eller ville synas vara, motstå det hemlighetsfulla inflytande, som redan vunnit makt över honom. Att se denna kvinna, så vacker, så vit som den renaste uppenbarelse, att se henne är förgråten, än hotfull, att vara underkastad på en gång smärtans och skönhetens tjuskraft, det blev för mycket för en andlig svärmare, för en hjärna undergrävd av en extatisk tros glödande drömmar, det blev för mycket för ett hjärta anfrätt på en gång av en brinnande kärlek till himmeln och ett förtärande hat till människorna.
Mylady såg upproret inom honom, hon anade lågan av de stridiga passioner, som med blodet brunno i ådrorna på den unga fanatikern, och som en skicklig general, som, då han ser fienden färdig att vika, kastar sig över honom med ett segerrop, reste hon sig upp, skön som en antikens prästinna, inspirerad som en kristen jungfru. Med utsträckt arm, med halsen blottad och håret utslaget, med ena handen fasthållande klänningen, som hon kyskt drog upp över barmen, med blicken strålande av den eld, som redan bragt oreda i den unga puritanens sinnen, gick hon mot honom, uppstämmande på en eldig melodi och med sin ljuva röst, åt vilken hon, när så erfordrades, gav ett fruktansvärt uttryck:
»Nu offra åt Baal till grymma döden
Och kasta martyren i lejonens grop!
En straffande Gud hör de pinades rop;
Så ropar ock jag till Gud i nöden.»
Felton stod som förstenad, då hans fånge på detta egendomliga sätt vände sig mot honom.
»Vem är då ni, vem är ni?» utropade han med hopknäppta händer. »Är ni en Guds budbärerska, är ni en helvetets tjänsteande, är ni en ängel eller en djävul, heter ni Eloa eller Astarte?»
»Har du då inte känt igen mig, Felton? Jag är varken en ängel eller en djävul, jag är en jordisk kvinna, en trossyster till dig, det är allt.»
»Ja, ja!» sade Felton. »Jag tvivlade ännu, men nu tror jag.»
»Du tror, och ändå är du en medbrottsling åt detta Belials barn, som man kallar lord Winter! Du tror, och ändå lämnar du mig i mina fienders händer, i händerna på Englands fiende, Guds fiende? Du tror, och likväl överlämnar du mig åt den, som uppfyller och fläckar jorden med sitt kätteri och sina utsvävningar, åt denna skändliga Sardanapalus, som de blinda kalla hertig av Buckingham och som de troende kalla Antikrist!»
»Jag överlämna er åt Buckingham! Jag? Vad är det ni säger?»
»De hava ögon», utropade mylady, »och skola icke se, de hava öron och skola icke höra!»
»Ja, ja», sade Felton, i det han tryckte händerna mot sin av svett betäckta panna, liksom för att förjaga sina sista tvivel; »ja, jag känner igen den röst, som talar till mig i mina drömmar, ja, jag känner igen den ängels drag, som varje natt uppenbarar sig för mig; och ropar till min själ, som inte längre finner någon sömn: ’Slå till, rädda England, rädda dig själv, ty annars skall du dö utan att ha blidkat Gud!’ Tala, tala», utropade Felton, »ty nu kan jag förstå er!»
En blixt av fruktansvärd glädje, men hastig som tanken, sprang fram ur myladys ögon. Hur flyktig än denna mordystna glimt var, såg Felton den och ryckte till, som om den hade upplyst avgrunderna i denna kvinnas hjärta.
Felton erinrade sig plötsligt lord Winters varningar, myldys lockelser och första försök strax vid sin ankomst; han ryggade tillbaka ett steg och sänkte huvudet, men utan att upphöra att betrakta henne, som om han varit tjusad av denna sällsamma varelse och icke kunde slita blicken från henne.
Mylady var icke den kvinna, som misstog sig på denna hans tvekan. Under all hennes skenbara sinnesrörelse övergavs hon icke ett ögonblick av sitt iskalla lugn. Innan Felton hunnit svara henne och hon tvangs att återtaga detta samtal, så svårt att hålla uppe i samma exalterade ton, lät hon sina händer åter falla ned, som om den kvinnliga svagheten åter vunnit överhand över den inspirerades hänförelse.
»Men nej», sade hon, »det tilhör inte mig att vara den Judith, som skall befria Bethulien från denna Holofernes. Den eviges glaven är för tung för min arm. Låt mig därför undfly vanäran genom döden, låt mig få taga min tillflykt till martyrskapet! Jag begär av er varken friheten, som en brottsling skulle göra, eller hämnden, som en hedning skulle göra, Låt mig få dö, det är allt vad jag begär. Jag bönfaller, jag anropar er på mina knän: låt mig få dö, min sista suck skall bli en välsignelse över min räddare.»
Vid ljudet av denna ljuva och bönfallande röst, vid åsynen av denna blyga och nedslagna blick närmade Felton sig henne åter. Så småningom hade förtrollerskan iklätt sig denna magiska dräkt, som hon återtog och lade bort efter behag, det vill säga skönheten, mildheten, tårarna och framför allt den omotståndliga dragningskraften hos en mystisk vällust, den mest uppslukande av alla.
»Ack», sade Felton, »jag förmår endast en sak, nämligen beklaga er, om ni kan bevisa mig, att ni är ett offer! Men lord Winter har svåra anklagelser mot er. Ni är kristen, ni är min trossyster; jag känner mig dragen till er, jag som aldrig älskat någon annan än min välgörare, jag, som i livet icke mött andra än bedragare och gudlösa. Men ni, min fru, ni, så verkligt skön och till utseendet så ren, för att lord Winter skall kunna förfölja er som han gör, måste ni ha begått några missgärningar.»
»De hava ögon», upprepade mylady i en ton av outsäglig smärta, »och skola dock icke se, de ha öron och skola dock icke höra.»
»Men så tala då», utropade den unga officern, »tala, tala!»
»Anförtro er min skam?» utropade mylady med blygselns rodnad på sina kinder; »ty ofta är den enas brott den andras skam. Anförtro er min skam, jag, en kvinna, åt er, en man? O», fortfor hon, i det hon blygsamt betäckte sina vackra ögon med handen, »aldrig, aldrig skulle jag kunna det!»
»Åt mig, åt en bror!» utropade Felton.
Mylady betraktade honom länge med ett uttryck, som den unga officern tog för tvekan, men som endast var begär att observera och framför allt önskan att tjusa.
Felton, i sin tur bönfallande, knäppte ihop händerna.
»Nåväl», sade mylady, »jag vill anförtro mig åt min bror, jag vill våga det!»
I detta ögonblick hördes lord Winters steg, men denna gång åtnöjde sig icke myladys fruktansvärda svåger med att, som dagen förut gå förbi dörren och avlägsna sig; denna gång stannade han och växlade några ord med skiltvakten, varpå dörren öppnades och han kom in.
Medan dessa få ord utbyttes, hade Felton hastigt dragit sig tillbaka, och när lord Winter kom in, stod Felton några steg från fången.
Lorden trädde in långsamt, och flyttande sin forskande blick från fången och till den unga officern, sade han:
»Det är bra länge ni varit här, John. Har den där kvinnan berättat er sina brott? Då inser jag att det behövdes tid.»
Felton ryckte till, och mylady insåg, att hon var förlorad, om hon icke kom den ur fattningen bragte puritanen till hjälp.
»Åh, ni fruktar, att er fånge skall undkomma er?» sade hon. »Nåväl, fråga då er värdiga fångvaktare där, vilken nåd jag nyss begärde av honom.»
»Ni begärde en nåd?» frågade lorden misstänksamt.
»Ja, ers härlighet», svarade den unga mannen förlägen.
»Låt höra, vad det var för en nåd?» frågade lord Winter.
»En kniv, som hon skulle lämna mig tillbaka genom dörrluckan, en minut efter det hon fått den», svarade Felton.
»Här finns således någon gömd här som den älskliga varelsen vill mörda?» genmälde lord Winter i sin vanliga gäckande och föraktfulla ton.
»Jag finns här», svarade mylady.
»Jag har givit er valet mellan Amerika och Tyburn», sade lorden; »välj ni Tyburn, ty tro mig, repet är säkrare än kniven.»
Felton bleknade och tog ett steg framåt, påminnande sig, att när han kom in, hade mylady hållit ett rep i handen.
»Ni har rätt», sade hon, »och jag hade redan tänkt på det.» Därpå tillade hon med dov röst: »och jag skall tänka på det ännu en gång.»
Felton kände en rysning genom märg och ben; förmodligen märkte lord Winter denna hans sinnesrörelse.
»Var på din vakt, John!» sade han. »John, min vän, jag har litat på dig, var på din vakt! Jag har varnat dig. Var för resten lugn, min son, om tre dagar skola vi vara befriade från den där varelsen, och på den plats, dit jag skickar henne, kan hon inte längre skada någon.»
»Du hör det!» utropade mylady med ett sådant utbrott, att lorden trodde henne rikta sina ord till himmeln och Felton förstod, att det var till honom.
Felton sänkte tankfull huvudet.
Lord Winter tog honom vid armen och gick med honom, i det han kastade en blick över axeln för att icke förlora mylady ur sikte, tills han kommit ut.
»Ja, ja», sade fången, sedan dörren blivit stängd, »jag har ännu inte kommit så långt som jag trodde. Winter har utbytt sin vanliga dumhet mot en förut okänd försiktighet. Det är för märkvärdigt vad den hämndlystnaden förmår att omskapa människan! Vad Felton angår, så tvekar han. Åh, det är inte en man sådan som den fördömda d'Artagnan! En puritan dyrkar endast heliga jungfrur, och han dyrkar dem med hopknäppta händer. En musketör älskar kvinnor, och han älskar dem med sammanslagna armar.»
Emellertid väntade mylady med otålighet, ty hon anade väl, att dagen icke skulle förgå, utan att hon fick återse Felton. Slutligen, en timme efter det uppträde vi nyss berättat, hörde hon, att han talade sakta utanför dörren, därpå öppnades den, och hon såg Felton komma.
Den unga mannen gick hastigt in i rummet, i det han lämnade dörren öppen bakom sig och gav mylady ett tecken att vara tyst; han såg alldeles förstörd ut.
»Vad vill ni mig?» frågade hon.
»Hör på!» svarade Felton med sänkt röst. »Jag har skickat bort skiltvakten för att kunna stanna här, utan att man vet, att jag kommit hit, detta för att få tala med er, utan att någon kan höra vad jag säger. Lord Winter har nyss talat om för mig en gräslig historia.»
Mylady tog på sig sitt leende av ett undergivet offer och skakade på huvudet.
»Antingen är ni en avgrundsande», fortfor Felton, »eller också är lorden, min far, min välgörare, ett vidunder. Jag känner er sedan fyra dagar, honom älskar jag sedan två år tillbaka; jag kan således tveka mellan er båda. Bliv inte förskräckt över vad jag säger er, jag har behov av att bli övertygad. I natt, efter klockan tolv, kommer jag till er; då skall ni övertyga mig.»
»Nej, Felton, nej, min broder», sade hon, »uppoffringen är för stor, och jag inser, vad den kommer att kosta er. Nej, jag är förlorad, gå inte ni även i fördärvet på samma gång som jag! Min död skall bli vältaligare än mitt liv, och tystnaden hos liket skall övertyga er långt bättre än fångens ord.»
»Var tyst, min fru», utropade Felton, »och tala inte så till mig! Jag har kommit hit, för att ni skall lova mig på er heder, svära vid vad som är er heligast, att ni icke gör något försök mot ert liv.»
»Jag vill inte lova», sade mylady, »ty ingen har större aktning för en ed än jag, och om jag lovade, måste jag hålla mitt löfte.»
»Nåväl», sade Felton, »lova endast tills ni får återse mig. Om ni då ännu framhärdar i ert beslut, så skall det stå er fritt att utföra det, och jag skall själv ge er det vapen ni begär av mig.»
»Nåväl», sade mylady, »för er skull vill jag vänta.»
»Svär mig det!»
»Jag svär det vid vår Gud. Är ni nu nöjd?»
»Det är bra», sade Felton, »farväl, vi träffas i natt!»
Och han rusade ut, stängde dörren och väntade utanför med soldatens halvpik i handen och som om han gått på post i hans ställe. När soldaten kom tillbaka, gav Felton honom igen hans vapen.
Och genom dörrluckan, som mylady närmat sig, såg hon den unga mannen göra korstecknet med brinnande andakt och därpå skynda bort genom korridoren, som det syntes i ett utbrott av glädje.
Men hon själv, hon återvände till sin förra plats, med ett leende av bittert förakt på läpparna, och hon upprepade hädiskt det fruktansvärda namnet på den Gud, vid vilken hon svurit utan att någonsin ha lärt känna honom.
»Min Gud», sade hon, »du fanatiska dåre — min Gud, det är jag själv, och den, som hjälper mig att utkräva hämnd!»