De tre musketörerna/Kapitel 54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 53. Andra dagen av fångenskapen
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 54. Tredje dagen av fångenskapen
Kapitel 55. Fjärde dagen av fångenskapen  →


[ 94 ]

54.
TREDJE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN

Felton var visserligen fast, men ännu återstod en sak att göra, man måste hålla honom kvar eller, rättare sagt, han måste stanna kvar av sig själv, och ännu kunde mylady endast dunkelt skönja det medel, som skulle föra henne till detta mål.

Det behövdes ännu en sak: man måste förmå honom att tala för att själv kunna tala med honom, ty mylady visste [ 95 ]mycket väl, att hennes största förförelsemedel låg i rösten, som så skickligt genomlöpte hela tonskalan, från och med det mänskliga ordet ända till det himmelska språket.

Och likväl, trots all denna förförelsekonst kunde mylady misslyckas, ty Felton var på förhand varnad, och det även mot den minsta tillfällighet. Från detta ögonblick övervakade hon alla sina handlingar, alla sina ord, ända till den enklaste blick ur sina ögon, varje åtbörd, ja, till och med varje andedrag, som man ju kunnat antyda som en suck. I korthet sagt, hon studerade allt, liksom en samvetsgrann skådespelare gör, då man givit honom en ny roll inom ett fack, som han icke är van vid.

Mot lord Winter var hennes uppförande lättare, också var hon sedan gårdagen på det klara med sig själv om den saken. Förbli tyst och värdig i hans närvaro, emellanåt reta honom genom ett spelat förakt, ett sårande ord, driva honom till hotelser och överilningar, som skulle utgöra en motsats till hennes egen undergivenhet, sådan var hennes plan. Felton skulle se det; kanske skulle han ingenting säga, men se det skulle han.

Nästa morgon kom Felton som vanligt, men mylady lät honom övervaka alla förberedelserna till frukosten utan att tilltala honom. Också kände hon, då han ämnade gå, en gnista av hopp, ty hon trodde, att han skulle tilltala henne; men hans läppar rörde sig, utan att något ljud utgick från hans mun, och i det han gjorde våld på sig själv, inneslöt han i sitt hjärta de ord, som ville tränga sig över läpparna, och gick.

Vid tolvtiden kom lord Winter in.

Det var en rätt vacker vinterdag, en stråle av Englands bleka sol, som lyser utan att värma, trängde in genom fängelsets fönstergaller.

Mylady såg ut genom fönstret och låtsade icke höra, att dörren öppnades.

»Åh», sade lord Winter, »sedan man spelat komedi och tragedi, spelar man nu även melankoli.»

Fången svarade icke.

»Ja, ja», fortfor lord Winter, »jag förstår, ni skulle bra gärna vilja vara fri därute på havsstranden, skulle gärna vilja på ett snabbt fartyg plöja vågorna på detta smaragdgröna hav, skulle vilja på land eller hav lägga ut ett av de där försåten för mig, som ni så väl förstår er på att uppfinna. Tålamod, tålamod! Om fyra dagar skall stranden icke längre vara er förbjuden, havet skall stå er öppet, mera öppet kan[ 96 ]ske än ni önskar, ty om fyra dagar skall England vara befriat från er.»

Mylady knäppte ihop händerna och lyfte sina vackra ögon mot himmeln.

»Herre, Herre», sade hon med änglalik mildhet i ton och åtbörder, »förlåt denna man, liksom jag själv förlåter honom!»

»Ja, bed, fördömda varelse», utropade lorden, »din bön är så mycket ädelmodigare som du, det svär jag, är i händerna på en man, som aldrig skall förlåta dig!»

Därmed gick han sin väg.

I samma ögonblick han gick, smög en skarp blick genom den halvöppna dörren, och mylady varseblev Felton, som hastigt vek undan för att icke bli sedd av henne.

Då kastade hon sig på knä och började bedja.

»Min Gud, min Gud», sade hon, »du vet, för vilken helig sak jag lider, skänk mig då även kraft att bära mitt lidande!»

Dörren öppnades sakta; den vackra bedjerskan låtsade icke ha hört bullret, och med gråt i rösten fortfor hon:

»Du hämnande Gud, du barmhärtige Gud! Skall du låta denna mans gräsliga planer gå i fullbordan?»

Då först låtsade hon höra ljudet av Feltons steg, och i det hon reste sig upp hastigt som tanken, rodnade hon som om hon blygdes över att ha blivit överraskad liggande på knä.

»Jag vill inte gärna störa dem, som bedja», sade Felton allvarligt, »låt därför inte störa er av mig, jag besvär er!»

»Hur vet ni, att jag bad?» sade mylady med av snyftningar kvävd röst; »ni misstar er, jag bad inte.»

»Tror ni då, min fru», sade Felton med samma allvarliga röst fast i mildare ton, »att jag anser mig ha rättighet att hindra någon skapad varelse från att knäböja inför sin skapare? Nej, det förbjude Gud! Dessutom anstår ångern så väl de brottsliga; vilket brott han än må ha begått, är brottslingen mig helig, då han ligger för Guds fötter.»

»Brottslig, jag!» sade mylady med ett småleende, som kunnat avväpna själva domsängeln. »Brottslig! O, min Gud, du vet om jag är det! Säg, att jag är dömd, det må så vara; men ni vet, att Gud, som älskar martyrerna, tillstädjer, att man understundom dömer oskyldiga.»

»Om ni vore oskyldigt dömd, om ni vore martyr», svarade Felton, »så mycket mera skäl då att bedja, och jag skulle själv bistå er med mina böner.»

»Åh, ni är en rättrådig man!» utropade mylady och kastade sig för hans fötter. »Ser ni, jag kan inte uthärda längre ty jag fruktar, att krafterna skola svika mig i den stund, då [ 97 ]jag måste bestå striden och bära vittnesbörd om min tro; hör därför en förtvivlad kvinnas bön! Man bedrar er, men det är nu icke fråga om detta, jag ber er endast om en nåd, och om ni beviljar mig den, så skall jag välsigna er både i detta livet och i det tillkommande.»

»Tala vid min förman», sade Felton; »jag har lyckligtvis varken fått i uppdrag att förlåta eller att straffa, det är på en högre än mig som Gud lagt detta ansvar.»

»Nej, vid er, er ensam vill jag tala! Hör mig därför hellre än att bidraga till min undergång, min vanära!»

»Om ni förtjänt och själv ådragit er denna skam och vanära, måste ni underkasta er den som ett offer åt Gud.»

»Vad säger ni? Åh, ni förstår mig inte! Då jag talar om vanära, så tror ni, att jag talar om något straff, om fängelse eller död. O, om det vore Guds vilja! Vad frågar jag efter död eller fängelse!»

»Nu är det jag, som inte längre förstår er.»

»Eller låtsar som om ni inte förstod mig», svarade fången med ett tvivlande leende.

»Nej, min fru, på min krigarära, vid min tro som kristen!»

»Vad, ni skulle vara okunnig om lord Winters planer med mig?»

»Jag känner dem inte.»

»Omöjligt! Ni, hans förtrogne?»

»Jag ljuger aldrig!»

»Åh, han döljer dem allt för litet, skulle jag tro, för att man inte skulle gissa sig till dem.»

»Jag försöker inte att gissa mig till någonting, jag väntar tills man anförtror mig en sak, och utom vad lord Winter sagt mig i er närvaro, har han ingenting anförtrott mig.»

»Men», utropade mylady i en obskrivlig ton av sanning, »ni är således inte hans medbrottsling, ni vet således inte, att han för mig har i beredskap en skymf, som alla jordens straff icke kunna upphinna i gräslighet?»

»Ni bedrar er, min fru», sade Felton rodnande, »lord Winter är inte i stånd till ett sådant brott.»

»Gott», tänkte mylady för sig själv, »utan att veta vad det är, kallar han det ett brott!»

Därpå tillade hon högt:

»En vän till den skamlösa nidingen kan göra vad som helst!»

»Vem kallar ni skamlös niding?»

»Finns det då i England två män, på vilka denna benämning passar in?»

[ 98 ]»Ni menar George Villiers?» sade Felton med upplågande blick.

»Som avgudadyrkarna, de otrogna hedningarna kalla hertigen av Buckingham», genmälde mylady. »Jag trodde inte, att det i hela England fanns en engelsman, som behövde en så lång förklaring för att känna igen den jag menade.»

»Herrens hand är utsträckt mot honom», sade Felton, »han skall icke undgå det straff han förtjänar.»

Felton uttalade i fråga om hertigen endast den avsky, som alla engelsmän hyste för den, som katolikerna själva kallade en blodsugare, utpressare, vällusting, och som puritanerna helt enkelt kallade satan själv.

»O, min Gud, min Gud», utropade mylady, »då jag bönfaller dig om att sända denna man det straff han gjort sig förtjänt av, så vet du, att det icke är min egen hämnd jag eftersträvar, utan ett helt folks befrielse jag anropar dig om!»

»Känner ni honom då?»

»Nå, äntligen ställer han en fråga till mig», tänkte mylady för sig själv, utom sig av glädje över att så fort ha kommit till ett så lyckligt resutlat, och tillade därpå högt: »Åh, om jag känner honom! Ack, ja, ja, till min olycka, min eviga olycka!»

Och mylady vred händerna liksom i den häftigaste smärta. Felton kände förmodligen inom sig, att hans styrka var nära att överge honom, och tog ett par steg mot dörren; fången, som icke förlorade honom ur sikte, rusade efter honom och höll honom kvar.

»Ack, löjtnant Felton», utropade hon, »var god, var barmhärtig, hör min bön! Den där kniven, som lord Winters olycksaliga försiktighet berövat mig, därför att han vet vad jag skulle använda den till — o, nej, hör mig till slut! — den där kniven, låt mig få låna den bara för en minut, av nåd, av barmhärtighet, jag omfamnar edra knän! Ni håller dörren stängd och det är ju inte er jag vill något ont. Ack, min Gud, vilja er något ont, den enda rättvisa, goda och medlidsamma varelse jag träffat på, er, min räddare kanhända! Låna mig denna kniv en minut, en enda minut, och jag lämnar er igen den genom luckan på dörren. Bara en minut, löjtnant Felton, och ni har räddat min heder!»

»Ni vill döda er!» utropade Felton förskräckt och glömde att draga sina händer ur fångens; »ni vill döda er!»

»Jag har förrått det!» halvviskade mylady och sjönk avsiktligt tillintetgjord ned på golvet; »jag har förrått min hemlighet! Han vet allt! Min Gud, jag är förlorad!»

[ 99 ]Felton stod kvar på samma plats, orörlig och obeslutsam. »Han tvivlar ännu», tänkte mylady, »jag har inte spelat med nog sanning.»

Det hördes någon gå i korridoren; mylady kände igen lord Winters gång, och Felton, som också kände igen den, tog ett steg mot dörren.

Mylady rusade fram mot honom.

»O, inte ett ord», sade hon med återhållen röst, inte ett ord till denna man om allt vad jag sagt er, eller jag är förlorad; och det är ni, ni…»

Då stegen närmade sig, tystnade hon, av fruktan att hennes röst skulle höras, och lade med en åtbörd av outsäglig förfäran sin vackra hand på Feltons mun. Denne sköt henne sakta ifrån sig, och mylady sjönk ned på en liggstol.

Lord Winter gick förbi dörren utan att stanna, och man hörde ljudet av stegen som avlägsnade sig.

Felton, blek som ett lik, stannade några ögonblick och lyssnade med spänd uppmärksamhet, och då ljudet av stegen dött bort, andades han djupt, liksom när man vaknar upp ur en dröm, och skyndade ut ur rummet.

»Åh», tänkte malady, i sin tur lyssnande till Feltons steg, som avlägsnade sig i motsatt riktning mot lord Winters, »äntligen har jag dig säkert fast!»

Men så mulnade åter hennes panna.

»Om han säger något åt lorden, är jag förlorad, ty lorden, som mycket väl vet, att jag inte dödar mig, skulle i Feltons närvaro sätta en kniv i min hand, och han skulle då se, att hela min stora förtvivlan endast var spelad.»

Hon gick och ställde sig framför spegeln och betraktade sin bild; aldrig hade hon varit så vacker.

»Ja, det är bra!» sade hon småleende; »han kommer inte att tala.»

På aftonen kom lord Winter, på samma gång kvällsvarden bars in.

»Ers härlighet», sade mylady till honom, »är då er närvaro ett oeftergivligt bihang till min fångenskap, och skulle ni inte kunna bespara mig den ökade tortyr, som edra besök förorsaka mig?»

»Vad säger ni, min kära syster», svarade lord Winter, »har ni inte själv med denna vackra mun, som i dag är så onådig mot mig, helt sentimentalt förklarat, att ni kom till England endast för att få råka mig så mycket ni ville, en njutning, som ni sade er så livligt sakna, att ni vågade allt för att skaffa er den: sjösjuka, storm, fångenskap? Nåväl, nu har [ 100 ]ni mig här, var därför nöjd. Dessutom har jag denna gång ett särskilt skäl för mitt besök.»

Mylady darrade, ty hon trodde, att Felton sagt något, och aldrig i sitt liv har väl denna kvinna, som erfarit så många våldsamma och stridiga sinnesrörelser, känt sitt hjärta bulta så häftigt.

Hon hade satt sig; lord Winter tog en länstol, drog den intill hennes och satte sig bredvid henne, varpå han tog upp ett papper ur fickan och vek upp det långsamt.

»Ser här», sade han, »jag ville bara visa er det här papperet, ett slags pass, som jag själv satt upp och som för framtiden skall tjäna er till rättesnöre i det liv jag samtycker till att låta er få behålla.»

Och i det han flyttade blicken från mylady till papperet, läste han:

»’Order att föra till…’ Namnet är ännu in blanco», avbröt han sig själv. »Om ni har någon särskild plats, som ni föredrar, så säg mig det, och bara det är tusentals mil från London, skall er önskan bli uppfylld. ’Order att föra till… nämnda Charlotte Backson, brännmärkt av rättvisan i konungariket Frankrike, men frigiven efter utståndet straff. Hon skall stanna på denna plats och får aldrig avlägsna sig därifrån på mer än två mils avstånd. I händelse av rymningsförsök straffas hon med livets förlust. Hon erhåller fem shilling om dagen till husrum och föda.’»

»Den där ordern angår inte mig», svarade mylady kallt, »eftersom där står ett annat namn än mitt.»

»Ert namn! Har ni då något namn, ni?»

»Jag bär er brors namn.»

»Ni misstar er, min bror var endast er andra man, och den första lever ännu. Säg mig hans namn, så skall jag skriva det i stället för Charlotte Backson. Nej, ni vill inte, ni tiger? Det är bra, ni kommer således att inregistreras under namnet Charlotte Backson.»

Mylady förblev tyst, men denna gång var det icke av förställning, utan av förskräckelse. Hon trodde, att ordern var färdig att genast verkställas, att lord Winter hade utsatt hennes avresa tidigare än först var bestämt, att hon var dömd att resa denna samma afton. Ett ögonblick var således i hennes tanke allt förlorat, då hon plötsligt märkte, att orderna saknade underskrift.

Den glädje hon kände över denna upptäckt var så stor, att hon icke kunde dölja den.

»Ja, ja», sade lord Winter, som såg vad som försiggick [ 101 ]inom henne, »ni letar efter underskriften, och ni tänker för er själv: ännu är inte allt förlorat, eftersom handlingen inte är underskriven; man visar mig den bara för att skrämma mig, det är alltsammans. Men ni misstar er. I morgon skickas denna order till hertigen av Buckingham, i övermorgon kommer den tillbaka, undertecknad av hans hand och försedd med hans sigill, och tjugufyra timmar därefter, det svarar jag för, skall den börja att sättas i verket. Farväl, min fru, detta var allt vad jag hade att säga er.»

»Och jag svarar er endast, att detta maktmissbruk, denna förvisning under ett falskt namn är en nedrighet!»

»Vill ni då hellre bli hängd under ert rätta namn? Ni vet, att de engelska lagarna äro obevekliga i fråga om kränkning av äktenskapet. Säg ifrån uppriktigt: fastän mitt namn eller, rättare sagt, min brors, är inblandat i allt det här, så skall jag utsätta mig för skandalen av en offentlig rättegång för att vara säker på att därigenom med ens bli er kvitt.»

Mylady svarade icke, men blev dödsblek.

»Åh, jag ser att ni föredrar att resa. Bra, min fru, och det finns ju ett gammalt ordspråk, som säger, att resor äro bildande för ungdomen. För tusan, när allt kommer omkring, har ni inte så orätt, och livet är en skön sak. Det är just därför jag inte är angelägen om att ni berövar mig det. Återstår således bara att ordna saken med de där fem shilling om dagen. Ni tycker, att jag visar mig litet småaktig, inte sant? Det kommer sig därav att jag tycker det kan vara onödigt, att ni blir i tillfälle att muta edra vaktare. För resten återstå er alltid edra behag att förleda dem med. Använd dem, såvida inte er motgång med Felton givit er avsmak för vidare försök i den vägen.»

»Felton har ingenting sagt», tänkte mylady, »således är ingenting förlorat.»

»Och nu farväl så länge!» sade lorden. »I morgon kommer jag och underrättar er om att min budbärare rest.»

Lord Winter steg upp, hälsade mylady ironiskt och gick sin väg.

Mylady andades åter: hon hade ännu fyra dagar på sig, fyra dagar voro nog att fullborda Feltons förledande.

Men så fattades hon av en förfärlig tanke, nämligen att lord Winter kanske skickade Felton själv för att skaffa Buckinghams underskrift; på det sättet skulle Felton undgå henne, men för att hon skulle lyckas fordrades trollmakten av en oavbruten förförelse.

[ 102 ]En sak lugnade henne dock som sagt, nämligen att Felton ingenting hade sagt.

Hon ville icke visa sig upprörd av lord Winters hotelser; hon satte sig därför till bords och åt.

Sedan föll hon på knä liksom dagen förut och läste högt sina böner. Och liksom dagen förut upphörde soldaten att marschera fram och tillbaka och stannade för att lyssna.

Snart hörde hon lättare steg än skiltvaktens; de kommo från ändan av korridoren och stannade utanför hennes dörr.

»Det är han!» tänkte hon.

Och hon började sjunga samma andliga sång, som dagen förut så våldsamt hänfört Felton. Men ehuru hennes milda fylliga och välljudande röst klingade ännu mera harmoniskt och ännu mera hjärtslitande än någonsin, förblev dörren stängd. Det föreföll henne visserligen vid en av de förstulna blickar hon kastade på den lilla dörrluckan, som om hon genom det täta gallret såg en skymt av den unga mannens glödande ögon; men antingen det nu var verklighet eller en synvilla, så hade han denna gång nog välde över sig själv att icke gå in.

Men några ögonblick efter det hon slutat sin andliga sång, tyckte mylady sig höra en djup suck, varpå samma steg, som hon nyss hört närma sig, avlägsnade sig långsamt och liksom motvilligt.