Den gäckande nejlikan/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ex-ambassadör Chauvelin
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Folkfesten i Richmond
Sir Percy och hans maka  →


[ 20 ]

III.
FOLKFESTEN I RICHMOND.

Det var måhända den härligaste september man skådat i England, där den flyende sommarens sista dagar nästan alltid äro vackra och guldskimrande.

Underligt nog förfogar språket i detta land, där just denna årstid är så enastående vacker och strålande, icke över något särskilt uttryck för den tidpunkten.

Därför måste vi kalla den »fin d’été» — sommarens slut; icke det absoluta slutet, ännu icke det slutliga uppbrottet, men som när en vän, som snart måste lämna oss, vemodigt dröjer kvar och gärna vill stjäla en och annan dag, stanna kvar hos oss ännu någon vecka; som när han vill draga ut ännu litet längre på sitt sista gripande farväl och framför vår avskedsblick utbreder allt det mest lysande, det mest eftersträvansvärda, det mest saknadsvärda han äger.

Och i detta nådens år 1793 hade den bortdragande sommaren slösat sin paletts färgprakt över skogstrakter och flodbankar, blandat lärkträdens och almarnas forna skarpa grönska med ett milt guldskimmer, målat ekarna i varmt rödbruna toner och fläckat bokarna med mörkbrunt och karminrött.

I trädgårdarna stodo rosorna alltjämt i blom — inte junis milt skära eller gula rosor, ej heller de bleka klängrosorna utan sensommarens blodfulla röda eller djupt aprikosfärgade rosor med skrynkliga ytterblad, lätt kyssta av den frostiga daggen. På skyddade platser dröjde lila clematis ännu kvar, medan de lysande dahliorna verkade övermodiga i sin färgprakt, där de lyfte sina granna blomblad mot en bakgrund av svagt gröna löv eller mot de gamla murarnas matta mossa.

Den stora folkfesten brukade alltid äga rum i slutet av september. Vädret vid flodstranden var pålitligast [ 21 ]då; och det var alltid just lagom med solsken att tjäna som förevändning för den ena damen att få visa sin nya muslinklänning och den andra sin ljusa, vadderade kjol.

Marken var dessutom då torr och fast, lämplig för promenad såväl som för uppslående av tält och marknadsstånd. Och av det slaget fanns det fullt upp detta år: taskspelare och jonglörer från alla världens hörn, tycktes det, ty där fanns en man, som var lika svart i ansiktet som herrarnas trekantiga hattar, och en annan med sådana platta, gula kinder att man kom att tänka på pudding och äggula och allt möjligt annat gult.

Där fanns ett tält, där hundar — alla slags hundar, stora och små, svarta, vita och bruna — gjorde sådant, som ingen kristen människa med respekt för sin egen ryggrad skulle vågat utföra, och ett annat, där en gammal man med kuslig uppsyn lät bönstjälkar och promenadkäppar, mynt och spetsnäsdukar försvinna i tomma luften.

Och det var så varmt och ljuvligt, att man kunde sitta ute i det gröna och lyssna till musiken och se på, när ungdomen trådde dansen på gräsplanen.

Den förnäma världen hade ännu inte anlänt, medan enklare folk ätit middag mycket tidigt för att hinna med att roa sig grundligt för de sex pence det kostade i inträde.

Där fanns så mycket att se och förlusta sig med — bollspel i gröngräset, en präktig målskjutningsdocka, en kägelbana och två karuseller, apor, som gjorde konster, och dansande björnar, en kvinna, så tjock att tre män inte kunde räcka omkring henne med sina utsträckta armar, och en man, så mager att han kunde bära en dams armband kring halsen och hennes strumpeband kring midjan.

Där funnos lustiga små dvärgar med smala ansikten och listigt sätt och en jätte, som hade kommit ända från Ryssland — påstods det.

[ 22 ]De mekaniska leksakerna lockade också många. Man släppte ned en penny genom en smal springa i en låda, och en docka började dansa och spela fiol; och så var det den underbara kvarnen, där för ännu en ringa penning en rad små figurer, gamla och rynkiga och klädda i de uslaste trasor, trötta marscherade i procession uppför en trappa och in i kvarnen, endast för att i nästa ögonblick komma utdansande genom en annan dörr i denna underbara byggnad, unga och glada och välklädda, och slutligen försvinna.

Men det märkvärdigaste av alltihop och det som lockade mest folk och inhöstade de flesta slantarna var en miniatyrföreställning av vad som just nu försiggick i Frankrike.

Och man kunde inte annat än tro att det var sant, så skickligt var det gjort. Där syntes en bakgrund av hus och en mycket röd himmel. — Alldeles för röd! sade somliga men blevo genast tillrättavisade av de kloka, som förklarade att himmelen föreställde en solnedgång, vilket vem som helst kunde se. Så fanns det några små figurer, inte större än en hand men med små ansikten och armar och ben av trä — små välgjorda dockor — och klädda i kjolar eller byxor — mest trasor — och små jackor och träskor. De stodo i klungor, alla med uppåtsträckta armar.

Och mitt på denna lilla scen, på en upphöjd plattform, stodo ett par trästolpar nära varandra med en lång, platt bräda i rät vinkel vid foten av stolparna, och alltsammans var målat i klarrött. Längst borta på brädan fanns en liten korg och mellan de båda stolparna, högst uppe, en miniatyrklinga, som löpte upp och ned i en fåra och drogs av ett litet hissblock. Folk, som förstod sig på saken, sade att det var en modell av en giljotin.

Och tänk om man släppte ned en penny i en öppning alldeles nedanför träscenen, började de små figurerna röra armarna upp och ned, och en annan liten docka steg upp på den upphöjda plattformen och lade sig ned på den röda brädan vid foten av trästolparna. [ 23 ]Så sträckte en gestalt, klädd i skarlakansrött, ut armen, tydligen för att sätta hissanordningen i gång, och den lilla klingan föll ned på den stackars lilla dockans hals, och huvudet rullade ned i korgen.

Så hördes ett rullande av hjul, ett surr inifrån mekanismen, och alla de små figurerna stodo åter alldeles stilla med utsträckta armar, medan den halshuggna dockan rullade ned från brädan och försvann, utan tvivel för att göras i ordning att genomgå samma fasansfulla pantomim på nytt.

Det var mycket spännande och mycket hemskt: en viss stämning av dämpad skräck härskade i tältet, där detta mekaniska underverk visades.

Detta tält stod inom en avskild del av inhägnaden långt ifrån inträdesportarna, musikestraden och karusellerna. På dess väggar stod i stora röda bokstäver mot svart bakgrund:

»Offra en skärv åt nödens barn i Paris!»

En dam i grå- och svartrandig klänning visade sig då och då i tältet och försvann därefter genom en dörr i bakgrunden. Så kom hon åter ut med en broderad ridikyl i handen och gick omkring bland åskådarna, sträckte fram sin väska och upprepade entonigt vädjande: — Offra en skärv åt nödens barn i Paris!

Hon hade vackra, mörka ögon, tämligen smala och litet sneda, vilket gav hennes ansikte ett icke enbart behagligt uttryck. Men de voro vackra, och när hon gick omkring och bad om allmosor, stucko de flesta av männen handen i byxfickan och släppte ett mynt i hennes broderade ridikyl.

Hon talade engelska med ett egendomligt uttal, och därav drog man den slutsatsen att hon var fransyska och bad för sina fattiga medsystrar. Med bestämda mellanrum under dagen rullades den mekaniska leksaken in i ett hörn, och den gråklädda damen besteg plattformen och sjöng egendomliga små sånger, vilkas ord ingen kunde förstå.

»Il était une bergère, et ron et ron petit pataplon …»

[ 24 ]Men det hela efterlämnade ett intryck av vemod och undertryckt ångest hos de präktiga bondpojkarna från Richmond, som kommit dit med sina hustrur eller fästmör för att roa sig på marknaden, och alla gingo med glädje ut ur det dystra tältet till solskenet, glädjen och sorlet.

— Hu! Jag känner mig riktigt kuslig, när jag ser henne! sade Polly den vackra uppasserskan från värdshuset nere vid floden. Och jag måste då säga att jag inte kan förstå varför vi här i England skulle skicka våra surt förvärvade slantar till de där skurkarna och mördarna på andra sidan vattnet. Att svälta, så att säga, gör inte en mördare till en bättre människa, om han fortsätter med att mörda, tillade hon med oemotsäglig, om än ogrammatikalisk logik. Kom, så gå vi och titta på något roligare.

Och utan att vänta på svar styrde hon kosan mot den livligare delen av marknadsområdet, tätt följd av en rödbrusig yngling med något fåraktigt utseende, vilken tydligen var hennes uppvaktande kavaljer.

Klockan närmade sig nu tre, och den förnäma världen började anlända. Lord Anthony Dewhurst var redan kommen och gick omkring och klappade alla vackra flickor under hakan till stor förargelse för deras fästmän. Den ena damen efter den andra uppenbarade sig, och de enklare kvinnornas hjärtan klappade allt livligare vid åsynen av de ståtliga brokadklänningarna och de nya Charlotte-hattarna av rynkad sammet och med mjuka plymer, vilka voro så klädsamma för de vackra ansiktena under dem.

Högljutt tal, pladder och skratt pågingo överallt, och här och var hörde man en och annan fransk röst. En mängd franska damer och herrar hade infunnit sig. Det var lätt att känna igen dem även på avstånd, ty deras kläder voro diskretare till färgen och mindre eleganta än deras engelska gelikars.

Men de voro ändå fina damer och herrar — hertigar och hertiginnor och grevinnor, som kommit till England av fruktan för att bli mördade av de där djävlarna [ 25 ]i deras eget land. För tillfället fanns det fullt av franska emigranter i Richmond, där de välkomnades både på slottet och i sir Percy och lady Blakeneys ståtliga hem.

Där komma just nu sir Andrew Ffoulkes och hans hustru. Vacker och näpen är hon som en riktig liten porslinsdocka, i sin moderna klänning med kort liv, med sitt bruna hår i mjuka vågor över den klara pannan och sina stora, nötbruna ögon med oförställd beundran fästade på den ridderlige maken vid hennes sida.

— Inte att undra på, att hon avgudar honom, suckade vackra Polly, sedan hon gjort en liten knix för mylady. Tänk vilka tappra bedrifter han har utfört av kärlek till henne! Räddade henne ur klorna på de där mördarna där borta i Frankrike och förde henne till England efter att ha slagits alldeles ensam mot en hel rad av dem, har jag hört sägas. Har ni inte hört berättas om det, master Thomas Jezzard?

Och hon tittade utmanande på sin ödmjuke kavaljer.

— Bah! svarade master Thomas med ovanligt eftertryck till svar på den föraktfulla blicken i hennes bruna ögon, det var inte han ensam, som gjorde det, som ni mycket väl vet, miss Polly. Sir Andrew Ffoulkes är en tapper herre, det kan jag svära på, men den som kämpar ensam mot de där grodätande mördarna är den som man kallar »Den Röda Nejlikan», den tappraste mannen i hela världen.

Men just som han nämnde nationalhjälten, tyckte han sig i Pollys ögon läsa en hänförelse, som han inte gärna kunde taga åt sig, och därför tillade han, en smula stucken:

— Men folk säger att den där »Röda Nejlikan» är förfärligt vanlottad, och det är därför han aldrig visar sig. Folk säger att han är en riktig kråkskrämma och att ingen fransos kan se honom i ansiktet två gånger, för han är så ful, och därför släppa de hellre ut honom ur landet än de se honom igen.

[ 26 ]— Folk pratar så mycket strunt, genmälde Polly med en ryckning på sina vackra axlar. Förresten, varför reser ni i så fall inte över till Frankrike och förenar er med »Den Röda Nejlikan»? Jag är säker på att ingen fransman vill se er i ansiktet två gånger.

En kör av skratt hälsade denna elakhet, ty en hel rad vänner hade under tiden slutit sig till de båda ungdomarna och bildade nu en munter skara nära musikestraden. Somliga sutto, andra stodo, men alla hade de föresatt sig att se allt vad som fanns att se på Richmond-marknaden. Där var Johnny Cullen, bodbetjänt hos grönsakshandlanden i Twickenham, och Ursula Quekett, bagarens dotter, och flera andra ungdomar från trakten samt även en del äldre personer.

Och alla uppskattade de ett skämt och tyckte att Polly svarat väldigt kvickt. Men så ägde Polly alldeles ensam tvåhundra pund, som hon ärvt av sin mormor, och i kraft av denna oerhörda förmögenhet hade hon förvärvat ett anseende för skönhet och kvickhet, som inte så lätt skulle tillerkänts en fattig flicka.

Men Polly var också mycket godhjärtad. Hon älskade att driva med master Jezzard, som outtröttligt hängde henne i kjolarna, och den lätta erövringen hade kommit henne att förakta honom en smula; men vid åsynen av hans förbryllade och sårade ansiktsuttryck tog hennes bättre natur snart överhand. Hon insåg att hon varit oförlåtligt skarp, och för att försona sade hon med en anstrykning av koketteri, som hastigt lade balsam på den hederlige bonddrängens sårade fåfänga:

— Bevare mig väl, master Jezzard, ni lägger då underliga ord i ens mun! Men ni måste väl ändå erkänna att det är konstigt med den där »Röda Nejlikan»? vädjade hon till sällskapet i största allmänhet, alldeles som om master Jezzard förnekat detta. Varför vill han inte visa sig för någon? Och de som känna honom förråda ingenting. Nu har jag till och med hört av lady Blakeneys egen kammarjungfru Lucy att den unga damen, som bor hos lady Blakeney, faktiskt [ 27 ]har talat med mannen. Hon kom över från Frankrike för fjorton dagar sedan, hon och den herrn, som de kalla mossoo Déroulède. De ha båda två sett »Den Röda Nejlikan» och talat med honom. Han förde dem över från Frankrike. Men varför säga de det då inte?

— Säga vad? anmärkte Johnny Cullen.

— Vem den hemlighetsfulla »Röda Nejlikan» är.

— Kanske han inte alls är, sade gubben Clutterbuck, som var skrivare hos kyrkorådet i Evangelisten Johannes’ kyrka. Ja, tillade han menande, ty han var förtjust i sina egna uttalanden och upprepade dem vanligen, innan han var riktigt färdig med dem, så förhåller det sig, det kunna ni vara säkra på. Kanske han inte alls är.

— Vad menar ni, master Clutterbuck? frågade Ursula Quekett, ty hon visste att den gamle tyckte om att förklara sina visa uttalanden, och eftersom hon ville gifta sig med hans son, uppmuntrade hon honom, så ofta hon kunde. Vad menar ni? Kanske han inte alls är vad?

— Han är inte — helt enkelt, förklarade Clutterbuck högtidligt men obestämt.

Men när han märkte att han fångat uppmärksamheten hos den lilla skaran omkring honom, nedlät han sig till att uttrycka sig något klarare.

— Jag menar att vi kanske inte skola fråga: »Vem är den hemlighetsfulla 'Röda Nejlikan'?» utan »Vem var den stackars olycklige mannen?»

— Då tror ni — — började Polly, som kände sig så underligt nedslagen vid denna högtidliga förklaring.

— Jag vet med säkerhet, sade mr Clutterbuck allvarligt, att den man, som kallas »Den Röda Nejlikan», inte längre finns till; att han blev gripen av fransoserna redan så tidigt som i höstas och, för att tala med skalderna, aldrig har avhörts sedan dess.

Mr Clutterbuck citerade gärna ur vissa författares verk, vilkas namn han aldrig nämnde utan som gingo under det poetiska allmänbegreppet »skalderna». Varje gång han begagnade sig av fraser av dessa stora och [ 28 ]namnlösa skribenter, lyfte han högtidligt på hatten såsom en gärd av aktning för dessa genier.

— Tror ni att »Den Röda Nejlikan» är död, mr Clutterbuck? Att de där rysliga fransoserna ha mördat honom? Det kan ni väl inte mena? suckade Polly sorgset.

Mr Clutterbuck förde handen till hatten utan tvivel för att än en gång vädja till de okända skalderna men avbröts, just som han ämnade ge uttryck åt djupsinniga tankar, av ett långt, högljutt skratt, som ekade från ett avlägset hörn av marknadsplatsen.

— Kors! Det där skrattet skulle jag känna igen var som helst! sade miss Quekett, medan allas blickar vändes åt det håll, varifrån det muntra ljudet kommit.

Halva huvudet högre än alla de omgivande vännerna stod sir Percy Blakeney mitt i en elegant klädd liten skara, som tydligen just passerat ingången, och hans lättjefulla blå ögon under de tunga ögonlocken granskade de brokiga folkskarorna omkring honom.

— Han är sannerligen en ståtlig man, anmärkte Johnny Cullen.

— Ja, det är då visst och sant, suckade Polly, som hade anlag för sentimentalitet.

— För att tala med skalderna, förklarade mr Clutterbuck menande, är det inte längden, som gör mannen.

— Inte fina kläder heller, tillade master Jezzard, som inte gillade Pollys sentimentala suck.

— Där kommer lady Blakeney! viskade miss Barbara plötsligt och grep mr Clutterbuck hårt i armen. Å, vad hon är vacker i dag!

Marguerite Blakeney var verkligen vacker och strålande av ungdom och lycka. Hon hade just gått genom grindarna och kom gående över gräsmattan mot musikestraden.

Hon var klädd i en åtsittande dräkt av skiftande grönt tyg. Den stora Charlotte-hatten av sammet i stil med klänningen kastade en djup skugga över den [ 29 ]övre delen av ansiktet och gav ett mjukt behag åt den fina ovalens linjer.

Långa spetsvantar betäckte hennes armar och händer, och en schal av genombruten vävnad, kantad av matt guld, var löst kastad om hennes skuldror.

Ja, hon var vacker! Det har aldrig någon grinig historieskrivare förnekat, och ingen, som känt henne tidigare och som återsåg henne denna sensommareftermiddag, kunde undgå att märka att hennes magnetiska personlighet ytterligare vunnit i charm.

Det var en obeskrivlig ljuvhet i hennes ansikte, då hon nu livligt såg sig omkring åt alla håll; och hennes ögon glittrade av en livsglädje, som var oemotståndligt bedårande.

Just nu var hon inbegripen i livligt samtal med den unga flicka, som gick vid hennes sida.

— Ja, sade hon med ett glatt leende, vi skola nog få rätt på er Paul, var inte orolig för det. Bevare mig, barn, ni har väl inte glömt, att han är i England nu, och det är sannerligen ingen fara för att han skall bli bortrövad här mitt på ljusa dagen!

Den unga flickan ryste till litet, och hennes barnsliga ansikte blev en nyans blekare. Marguerite tog hennes hand och tryckte den vänligt.

Juliette Marny, som helt nyligen anlänt till England och som på ett underbart sätt i sista stund ryckts undan giljotinens kniv, kunde knappast ännu fatta, att hon och den man hon älskade verkligen voro utom all fara.

— Där är monsieur Déroulède! sade Marguerite efter en kort paus, varunder den unga flickan fick tid att hämta sig, och pekade på en grupp av herrar i närheten. Han är bland vänner, som ni ser.

De utgjorde i sanning en vacker tavla, dessa två kvinnor, där de stodo tillsammans i det gröna med den strålande septembersolens gyllene sken över sina gestalter. Marguerite, lång och drottninglik i sin präktiga klänning och sina dyrbara juveler, Juliette, smärt och flickaktig, klädd helt i vitt, med en mjuk [ 30 ]halmhatt på de vackra lockarna och med det unga, nästan barnsliga ansiktet ännu präglat av de fruktansvärda lidanden hon nyligen genomgått, av den dödliga moraliska kamp hennes ömtåliga själ haft att utkämpa.

Snart förenade sig en krets av vänner med dem. Bland dessa voro Paul Déroulède, sir Andrew och lady Ffoulkes. Och med händerna nedstoppade i fickorna på sina fina klädespantalonger, klädd i en oklanderligt välsittande rock, som fördelaktigt framhävde den bredaxlade figuren, och med kostbara spetskrås kring hals och händer kom den oförliknelige sir Percy långsamt skridande fram emot dem.