Den röda nejlikan/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. XVII
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XVIII. Den hemlighetsfulla ringen.
Kap. XIX  →


[ 141 ]

XVIII.
Den hemlighetsfulla ringen.

Det var långt lidet på dagen, då Marguerite vaknade upp, stärkt av den långa sömnen. Kammarjungfrun hade varit inne med en bricka med spenvarm mjölk och nyplockad frukt, och denna enkla måltid smakade henne förträffligt.

Växlande tankar rörde sig i hennes inre, medan hon sög på de saftiga druvorna; de flesta följde den raka, högresta gestal­ten av hennes man, som hon för mer än fem timmar sedan sett galoppera sin väg.

Till svar på hennes ivriga frågor meddelade kammarjung­frun Louise, att ridknekten åter kommit hem med Sultan, sedan han skilts från sir Percy i London. Ridknekten trodde, att hans [ 142 ]husbonde ämnade gå ombord på sin kutter, som låg förankrad alldeles nedanför London Bridge. Så långt hade sir Percy ridit; där hade han mött Briggs, skepparen ombord på »Måsen», och så hade han skickat ridknekten tillbaka till Richmond med Sultan och den tomma sadeln.

Denna underrättelse gjorde Marguerite mer förbryllad än någonsin. Varthän ämnade sig sir Percy just nu med »Måsen»? För Armands skull, hade han sagt... Gott! Sir Percy hade mäk­tiga vänner överallt. Kanske han ämnade sig till Greenwich, eller... Men Marguerite upphörde med alla gissningar; snart skulle ju det hela få sin förklaring. Han hade sagt, att han skulle komma tillbaka, och att han inte skulle glömma...

En lång, sysslolös dag, låg framför Marguerite. Hon vän­tade besök av sin forna skolkamrat, lilla Suzanne de Tournay.

Med all den muntra illparighet, som hon hade till sitt för­fogande, hade hon framfört sin anhållan om Suzannes besök till hennes mor grevinnan så, att prinsen av Wales hörde det. Hans kunglig höghet hade genast uttryckt sitt gillande och förklarat, att han skulle ha det nöjet komma på visit till de båda unga da­merna under eftermiddagens lopp. Grevinnan hade ej vågat säga nej, utan hade sett sig tvungen att mycket mot sin vilja låta Su­zanne resa för att tillbringa en hel förtjusande dag hos sin vän­inna i Richmond.

Marguerite väntade henne ivrigt; hon längtade efter att få prata trevligt om den gamla skoltiden. Hon kände, att just nu skulle Suzannes sällskap vara henne kärare än någon annans, och hon gladde sig åt att få tillsammans med henne ströva omkring i den vackra gamla trädgården och lummiga hjortparken eller vandra längs med flodstranden.

Men Suzanne hade ej kommit ännu, och när Marguerite var färdigklädd, redde hon sig till att gå utför trappan. Hon såg ut som en helt ung flicka denna morgon i sin enkla musslinklänning, med ett brett blått skärp omkring den smärta midjan och den fina fichun korslagd över bröstet. I spetsarnas veck hade hon stuckit in några mörkröda höstrosor.

Hon gick ut i korridoren utanför sin egen våning och stod ett ögonblick stilla vid början av den skulpterade gamla [ 143 ]ektrappan, som ledde ned till bottenvåningen. Till vänster låg filen av hennes mans rum, som hon faktiskt aldrig beträdde.

De bestodo av sovrum, toalett- och mottagningsrum och, längst bort i korridoren, ett litet skriv- och arbetsrum, som, när sir Percy ej använde det, ständigt hölls låst. Hans egen förtrogne kammartjänare hade uppsikt över detta rum. Ingen fick någonsin tillåtelse att gå ditin. Hennes nåd hade aldrig kännt någon lust att besöka detta rum, och tjänstepersonalen i övrigt hade natur­ligtvis ej vågat överträda det bestämda förbudet.

Marguerite hade ofta, med det godlynta förakt, som hon på senare tider börjat visa mot mannen, gycklat med honom för den hemlighetsfullhet, varmed han omgav detta privata arbetsrum. Hon hade alltid brukat skrattande försäkra, att anledningen, varför han så noggrannt utestängde alla nyfikna blickar från sitt allra heligaste, var den, att han var rädd att de skulle upptäcka, hur litet »arbete» det var, som egentligen förrättades inom dess fyra väggar. Och säkert är, att en bekväm armstol, för den händelse sir Percy kände sig hågad att taga en lur, var den mest framträ­dande möbeln därinne.

Marguerite tänkte på allt detta, där hon stod i solskenet och blickade framåt korridoren. Frank var synbarligen sysselsatt med att städa sin herres rum, ty de flesta av dörrarna stodo öppna, bland andra den till arbetsrummet.

Hon betogs av plötslig, barnslig nyfikenhet att få titta in i sir Percys hemliga kammare. Förbudet gällde förstås inte henne, och Frank skulle naturligtvis ej våga göra några invändningar. Hon hoppades dock, att kammartjänaren skulle vara sysselsatt inne i något av de andra rummen, så att hon utan några besvärande vittnen och i all hemlighet kunde få göra sin lilla påhälsning.

Sakta, på tå, gick hon tvärs över korridoren, och likt Blå­skäggs hustru stannade hon ett ögonblick på tröskeln, bävande och obeslutsam.

Dörren stod på glänt, och hon kunde ej urskilja någonting inne i rummet. Hon sköt försiktigt upp den; intet ljud hördes. Frank var tydligen ej där, och hon steg modigt på.

Vad som först frapperade henne var den stränga enkelheten i inredning, som rådde runt omkring henne. De tunga, mörka [ 144 ]fönsterdraperierna, de massiva ekmöblerna, de på väggen upp­slagna kartorna erinrade på intet sätt om modelejonet från Lon­dons festliga tillställningar, som man just aldrig misstänkt för att hysa några intressen utöver kapplöpningshästar och andra mon­däna och högst andefattiga förströelser.

Härinne vittnade emellertid ingenting om någon brådskande avfärd. Allting stod på sin plats; ej en papperslapp låg och skrä­pade på golvet, ej ett skåp eller en draglåda hade lämnats öppen. Gardinerna voro dragna åt sidan, och genom det öppna fönstret strömmade den friska morgonluften in.

Rakt emot fönstret, ungefär i mitten av rummet, stod en väldig skrivpulpet, som skulle ha försvarat sin plats på ett affärs­kontor. Den såg ut att ha varit mycket använd. På väggen till vänster om pulpeten, räckande nästan från golv till tak, hängde ett stort porträtt i naturlig storlek av en kvinna, inom en prakt­full ram, målat med utsökt konst och signerat med namnet Boucher. Det var Percys mor.

Marguerite visste mycket litet om henne, utom att hon dött utomlands, sjuk både till själ och kropp, medan Percy ännu blott var en ung gosse.

Hon måste ha varit en mycket vacker kvinna förr i världen, när den store konstnären målade henne, och när Marguerite be­traktade porträttet, kunde hon ej annat än förvånas över den utom­ordentliga likhet, som måste ha förefunnits mellan mor och son. Här var samma låga, breda panna, omgiven av tjockt, ljust hår, slät och något tung, samma djupt liggande, något dåsiga blå ögon under starkt markerade, raka bryn. Och i dessa ögon läste hon samma intensitet bakom den skenbara lojheten, samma dolda lidelse, som brukade lysa upp Percys ansikte i forna dagar, under förlovningstiden, och som Marguerite ånyo tyckt sig spåra under deras samtal nu på morgonen, då hon trätt tätt intill honom och låtit sin stämma antaga ett tonfall av ömhet.

Marguerite studerade bilden, ty den intresserade henne. Där­efter vände hon sig om och såg ånyo på den skrymmande skriv­pulpeten.

Den var betäckt med en massa papper, alla prydligt hopbuntade och ombundna; de sågo ut att vara systematiskt ordnade [ 145 ]räkningar och kvitton. Marguerite hade aldrig förr kommit att tänka på, ej heller hade hon funnit det mödan värt att fråga, hur sir Percy, som allmänt ansågs så klent begåvad å huvudets väg­nar, bar sig åt för att förvalta den kolossala förmögenhet, som hans far hade efterlämnat åt honom.

Alltsedan hon kommit in i detta prydliga, ordentliga rum, hade hon mötts av så många överraskningar, att detta tydliga be­vis på mannens affärsbegåvning endast väckte en flyktig förundran hos henne. Men det stadgade henne också i den övertygelsen, att han med sitt stundom narraktiga uppträdande, sin vurm för granna kläder och sina fadda kvickheter ej blott förställde sig, utan även spelade en noggrannt planlagd och instuderad roll.

Marguerite betogs ånyo av undran. Varför gjorde han allt detta? Varför skulle han, som tydligen i grund och botten var en allvarlig och tänkande man, lägga an på att inför sina med­människor uppträda som en fåfäng och narraktig sprätt med tom hjärna?

Han kanske önskade dölja sin kärlek till en hustru, som visat honom sin ringaktning... Men helt säkert kunde ett dylikt ändamål ha vunnits med mindre offer och mycket mindre besvär än det oavlåtliga fasthållandet vid en inlärd och onaturlig roll...

Hon kände sig stå inför en oförklarlig gåta, och en känsla av hemskhet började få makt med henne. Hon ryste till och kände sig illa till mods inne i detta stränga och mörka rum. Där funnos inga tavlor på väggen utom det vackra porträttet av Boucher, endast ett par kartor, båda över trakter av Frankrike, den ena från nordkusten, den andra från Paris’ omgifningar. Hon undrade just, vad sir Percy behövde dem till.

Hennes huvud begynte värka, och hon vände sig om för att gå ut ur denna egendomliga, förbjudna kammare, som hon trätt in uti och som hon icke förstod. Hon ville ej, att kammar­tjänaren Frank skulle träffa på henne här, och med en sista blick omkring sig tog hon ett par steg mot dörren. Då stötte hennes fot mot ett litet föremål, som tydligen legat på mattan tätt intill skrivpulpeten och nu rullade tvärs över rummet.

Hon böjde sig ned för att taga upp det. Det var en massiv guldring, med en liten oval platta, varå fanns inristat ett tecken.

[ 146 ]Marguerite vred ringen mellan fingrarna och synade noggrannt graveringen på plattan. Den föreställde en liten stjärnformig blomma, vars graciösa konturer hon sett så tydligt två gånger förut: en gång på operaföreställningen och en gång på lord Grenvilles bal.