Den röda nejlikan/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. XVIII
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XIX. Den röda nejlikan.
Kap. XX  →


[ 146 ]

XIX.
Den röda nejlikan.

I vilket särskilt ögonblick den underliga aningen först väcktes i Marguerites sinne, skulle hon ej själv sedermera kunnat säga. Med ringen hårt sluten i handen hade hon ilat ut ur rummet, utför trappan och ned i trädgården, där hon i ostörd avskildhet, ensam med blommorna, floden och fåglarna, kunde åter betrakta ringen och än noggrannare studera det ingraverade tecknet.

I skuggan av en lummig sykomor satt hon med huvudet uppfyllt av de sällsammaste tankar och stirrade på ringens guld­platta med den därå inristade stjärnformiga lilla blomman.

Bah! Det var ju löjligt!... Hon yrade, hennes nerver voro överretade, och hon såg tecken och under i de vardagligaste för­hållanden. Hade ej snart sagt varenda människa i London på senaste tiden lagt an på att bära denna hjältemodiga och hemlig­hetsfulla Röda nejlikas tecken?

Bar hon det inte själv broderat på sina klänningar — infattat i rubiner och guld på håret? Vad låg där väl för under­ligt uti att sir Percy funnit för gott att använda det välkända em­blemet på en sigillring?... Det skulle ju vara en högst naturlig sak, och för resten — vad i all världen kunde det finnas för samband mellan hennes sprätthök till man, hans granna kläder och bekväma vanor, och den fyndige och oförfärade och tappre sagohjälte, som räddade hundratals franska offer mitt framför näsan på en blodtörstig revolutions ledare...

Hennes tankar jagade varandra i yrande kretslopp — för­nuftet vägrade att fatta... Hon var ej medveten om någonting av vad som försiggick omkring henne, och hon ryckte häftigt till, när en klar ung stämma ropade på henne tvärs igenom trädgården.

[ 147 ]Chériechérie, var är du någonstans?

Det var lilla Suzanne, frisk som en rosenknopp, med strå­lande ögon och de bruna lockarna fladdrande för den milda vin­den, som kom springande över den finklippta gräsplanen.

— De sade mig, att du var nere i trädgården, fortfor hon glatt, i det hon med barnslig iver kastade sig i Marguerites ar­mar, så att jag sprang ut för att överraska dig. Du väntade mig nog inte så tidigt, du lilla älskade hjärtunge!

Marguerite, som hastigt gömt undan ringen i vecken af sin näsduk, försökte svara glatt och obesvärat på den unga flickans vänliga prat.

— Kära du, sade hon leende, vad det skall bli roligt att få dig alldeles så här på tu man hand — en hel lång dag till på köpet!... Du kommer väl inte att leds?

— Leds?!... Åh, Margaret, hur kan du säga någonting så styggt! Du minns väl, när vi bodde i det kära gamla klostret, hade vi ju alltid som roligast, när vi fingo lov att vara ensamma med varandra.

— Och tala hemligheter!

Den unga flickan stack sin arm under Marguerites, och de begynte ströva omkring i trädgården.

— Ack, hvad ditt hem är förtjusande, söta Marguerite, ut­brast lilla Suzanne hänförd. — Och så lycklig du måste vara!

— Ja visst! Nog borde jag väl vara lycklig — inte sannt, du käraste? sade Marguerite med en vemodig liten suck.

— Vad du låter melankolisk, chérie!... Jag kan väl tro, att nu, sedan du blivit gift, bryr du dig inte om att tala hemlig­heter med mig längre. O, så’na massor med hemligheter vi bru­kade ha i skolan!... Minns du! Somliga av dem förtrodde vi inte ens åt syster Thérèse av de Heliga änglarna — hur rar hon än var!

— Men nu har du i alla fall en mycket viktig hjärtehemlighet, älskling, sade Marguerite muntert, som du med det allra första skall anförtro åt mig. Nej, du behöver inte rodna, chérie, sade hon, då hon såg Suzannes täcka lilla ansikte bli blossande rött. — Det är sannerligen ingenting att blygas över! Han är en ädel och präktig man — en som man kan vara stolt över som älskare och... som äkta make.

[ 148 ]— Kära du, inte blyges jag, genmälde Suzanne sakta. — Jag blir tvärtom så stolt och glad, när jag hör dig tala så väl om honom. Jag tror nog, att mamma skall ge sitt samtycke, fort­for hon eftertänksamt, och då blir jag — ack! — så gränslöst lycklig!... Men naturligtvis kan det inte bli någonting avgjort i sak, förrän pappa är räddad...

Marguerite ryckte till. Suzannes far, greven av Tournay — ja visst, han var ju också en av dem, vilkas liv skulle sättas på spel, om Chauvelin lyckades upptäcka Röda nejlikans identitet.

Hela tiden hade grevinnan och desslikes två av det hemliga sällskapets medlemmar låtit henne förstå, att deras hemlighetsfulle anförare satt sitt hedersord i pant på att föra den fågelfrie greve de Tournay välbehållen över Frankrikes gränser. Och medan lilla Suzanne, som ingenting anade och var uppfylld av sin egen förtjusande hemlighet, okonstlat och glatt pratade vidare, svävade Marguerites tankar åter tillbaka till den flydda nattens händelser — Armands fara, Chauvelins hotelser och hans grymma »antingen — eller», som hon stumt fogat sig uti.

Sedan dess hade hon ingenting hört från Chauvelin. Hon hade dragit den slutsatsen, att han misslyckats, men hon hade dock ej kännt sig vidare ängslig för Armands skull, eftersom hen­nes man lovat henne, att intet ont skulle vederfaras brodern. Bara han nu också förmådde infria ett sådant löfte...

Men nu greps hon plötsligt av isande förfäran. Chauvelin hade ingenting sagt med ord, det är sannt, men hon drog sig till minnes, hur ondskefull och sarkastisk han såg ut, när hon sade farväl till honom efter balen. Hade han i alla fall upp­dagat någonting? Hade han redan utkläckt sin djävulska plan att fånga den djärve engelske äventyraren, föra honom med sig till Frankrike och där överlämna honom åt giljotinen?

Marguerite kände sig yr och matt av fasa, och hennes hand knöts konvulsiviskt om ringen i klänningsfickan.

— Du hör ju inte på, chérie, sade Suzanne förebrående och gjorde ett uppehåll i sin vidlyftiga och högeligen intressanta redo­görelse.

— Jo, jo, min älskling — det gör jag visst, sade Marguerite och tvang sig med en ansträngning att småle. — Jag tycker om [ 149 ]att höra dig tala, och din lycka gör mig så glad... Var inte rädd, vi skola nog bearbeta din mamma. Sir Andrew Ffoulkes är en fin och präktig engelsk ädling; han har pengar och ställning, grev­innan skall icke vägra sitt samtycka... Men nu, käraste min vän... tala om för mig... vad du senast hört om eller från din far...

— Ack, sade Suzanne glättigt, vi skulle inte kunna ha bättre underrättelser än dem vi fått... Lord Hastings kom på besök till mamma tidigt i förmiddags. Han sade, att nu står allt väl till med vår kära pappa, och vi kunna med all säkerhet vänta honom hit till England inom de närmaste fyra dagarna.

— Nej, vad säger du! sade Marguerite, vars feberglänsande blickar dröjde vid Suzannes läppar.

Denna fortfor, glad och belåten som förut:

— Ack, nu behöva vi inte hysa någon fruktan längre! Du vet inte, chérie, att den där tappra och ädla Röda nejlikan själv har begivit sig åstad för att frälsa min far.. Jo, chérie, han har farit, verkligen farit... försäkrade Suzanne i den högsta iver. — Han var i London i morse; i morgon är han kanske i Calais... dessförinnan har han varit längre inåt landet för att möta pappa... och sedan... sedan...

Slaget hade fallit. Hon hade väntat det hela tiden, ehuru hon under den senaste halvtimmen sökt intala sig själv, att hen­nes »inbillningar» voro ogrundade... Hennes fruktan hade be­sannat sig... Han hade rest till Calais, hade passerat London denna morgon... han... den Röda nejlikan .. . hennes egen man, som hon i går afton förrått åt Chauvelin...

Percy... Percy... hennes man... det var han,som var den Röda nejlikan... O, hur kunde hon ha varit så blind?... Nu förstod hon alltsammans... den roll han spelade, den för­ställning han själv pålagt sig... endast för att föra världen bak­om ljuset.

På detta sätt räddade han män, kvinnor och barn från en ohygglig och skymflig död, liksom andra män driva sporten att jaga och döda villebråd, endast för det eggande och hetsande i nöjet. Den rike, sysslolöse mannen ville ha något innehåll i livet — därför hade han och det dussin unga ädlingar han värvat [ 150 ]under sin fana i några månader roat sig med att frånröva den blo­diga franska revolutionen en del av dess utsedda, oskyldiga offer.

Kanske det hade varit hans avsikt att inviga henne i sina förehavanden strax efter deras giftermål. Men då hade historien om markis de S:t Cyr trängt till hans öron, och han hade plöts­ligt vänt sig från henne, fruktande utan tvivel, att hon härnäst skulle kunna förråda honom själv och de kamrater, som svurit att följa honom. Och på så sätt hade han narrat henne så som andra, medan hundratals familjer hade honom att tacka för liv och åter­skänkt lycka.

Ingen under, att Chauvelins spioner aldrig råkat in på rätta spåret. Senast i går afton, när Chauvelin gått in i lord Grenvilles matsal för att sammanträffa med den djärva Röda nejlikan, såg han endast den oförarglige narren sir Percy Blakeney sitta och snarka i ett soffhörn.

Hade hans listiga skarpsynthet genomskådat hemligheten? just häruti låg den förfärliga ovissheten. Hade månne Marguerite Blakeney, när hon för att rädda sin bror överlämnade en namnlös okänd åt sitt öde, förrått sin egen man och oåterkalleligen vållat hans ofärd?

Nej, och tusen gånger nej! Så grymt kunde ej ödet vara!... Hennes hand, som i går afton hållit om den där lilla papperslap­pen, skulle säkert ha domnat och förlamats förr än den tillåtits att begå ett sådant gräsligt dåd.

— Men hur är det fatt, chérie! avbröt sig lilla Suzanne, nu på allvar skrämd, ty Marguerites klara färger hade lämnat rum för askgrå blekhet. — Är du sjuk, Marguerite? Men så säg då, vad är det?

— Ingenting, lilla vän, mumlade hon som i en dröm. — Vänta ett ögonblick — låt mig försöka reda mina tankar... Sade du... att Röda nejlikan hade rest i dag?

— Marguerite, chérie, tala om för mig vad det är!... Du riktigt skrämmer mig...

— Det är ingenting... rakt ingenting... Jag måste vara ensam ett par minuter... och, käraste du, jag kanske får knappa in på vår samvaro i dag... Jag blir visst tvungen att fara om en stund, förstår du...

[ 151 ]— Jag förstår, att någonting har hänt, chérie, och att du vill vara ensam. Jag skall inte vara dig till hinders. Tänk inte på mig! Min kammarjungfru Lucile är kvar ännu, vi resa till­sammans — tänk inte på mig, så är du så söt...

Hon slog ömt armarna omkring Marguerite. Hur ung hon än var, fattade hon dock, att väninnan drabbats av någon häftig sorg, och med finkänslig hänsynsfullhet försökte hon ej forska däri, utan var villig att utplåna sig själv.

Hon kysste Marguerite upprepade gånger och gick därpå med långsamma steg tillbaka över gräsplanen. Marguerite rörde sig ej, utan satt kvar på samma plats och grubblade — grubblade över vad som borde göras.

Just som lilla Suzanne stod i begrepp att stiga uppför trap­pan till terrassen, kom en ridknekt springande ut från stora byggningen för att söka sin härskarinna. I handen bar han ett för­seglat brev.

Suzanne vände instinktmässigt om; hennes hjärta sade henne, att här kom måhända ytterligare någon ledsam underrättelse till hennes väninna, och hon förstod, att hennes stackars Margot ej var i stånd att härda ut med mycket mera i denna väg.

Ridknekten steg vördnadsfullt fram till sin matmor och räckte henne brevet.

— Vad är detta? sporde Marguerite.

— En kurir kom alldeles nyss därmed, hennes nåd.

Marguerite fattade mekaniskt brevet och vände det mellan sina darrande fingrar.

— Vem har skickat det? frågade hon åter.

— Kuriren sade, hennes nåd, svarade ridknekten, att han hade befallning att lämna fram detta och att hennes nåd skulle förstå, varifrån det kom.

Marguerite slet upp kuvertet. En orolig aning sade henne redan, vad det innehöll, och hennes ögon blickade endast meka­niskt på den välbekanta handstilen.

Det var ett brev, skrivet av Armand S:t Just till sir Andrew Ffoulkes — samma brev, som Chauvelins spioner stulit på »Fiska­rens vila» och som Chauvelin själv använt som redskap att tvinga henne till lydnad.

[ 152 ]Nu hade han hållit ord. Han hade skickat henne tillbaka S:t Justs komprometterande skrivelse — ty hans sökande efter Röda nejlikan började krönas med framgång...

Det svindlade för Marguerites ögon, och hon kände sig svag i alla leder. Hon vacklade och skulle ha fallit, om ej Suzannes ömma arm stött under henne. Med en övermänsklig ansträngning återvann hon sin fattning — här var mycket, som måste göras.

— För hit kuriren till mig? sade hon lugnt till tjänaren. — Han har väl inte gått?

— Nej, hennes nåd.

Ridknekten gick, och Marguerite vände sig till Suzanne.

— Lilla barn, spring in och bed din Lucile göra sig i ord­ning. Detta var ett brått slut på ditt efterlängtade besök!... Och vänta — bed en av jungfrurna göra i ordning en resdräkt jämte kappa åt mig.

Suzanne svarade ej. Hon kysste ömt Marguerite och lydde utan ett ord; den unga flickan hade fyllts av skräck vid åsynen av den namnlösa bedrövelsen i väninnans ansikte.

En minut senare återvände ridknekten, åtföljd av kuriren, som haft med sig brevet.

— Vem gav er denna försändelse? frågade Marguerite.

— En obekant herre, hennes nåd, svarade mannen, inne på värdshuset »Rosen och Tisteln» mitt emot Charing Cross. Han sade, att ni skulle förstå.

— På »Rosen och Tisteln»? Vad hade han för sig?

— Han väntade på resvagnen, hennes nåd, som han hade beställt.

— Resvagnen?

— Ja, hennes nåd. En särskild vagn, som han hade sagt till om. Av hans betjänt hörde jag så mycket som att han äm­nade sig till Dover.

— Det är nog. Ni kan gå.

Därefter vände hon sig till ridknekten med befallningen:

— Min resvagn och de fyra snabbaste hästarna i stallet — förspänning nu genast!

De bägge männen bugade sig och avlägsnade sig hastigt. Marguerite blev stående kvar ensam några ögonblick på [ 153 ]gräsplanen. Hennes behagfulla gestalt var stel som en bildstod, ögonen tycktes se utan att uppfatta någonting, och händerna höllos hårt tryckta mot bröstet. Läpparna viskade sakta och oavlåtligt, med förtvivlans uttryck:

— Vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Var skall jag finna honom?... O Gud, vägled mig!

Men här fanns ingen tid till samvetskval och ånger.

Hon hade utan att veta det begått någonting förskräckligt — det värsta brott, i hennes ögon, som en kvinna någonsin kun­nat begå. Just hennes blindhet, hennes oförstående gentemot man­nen förekom henne nu som en dödssynd. Hon, hustrun, borde ha sett klart, där andra ingenting begrepo eller på sin höjd dun­kelt anade...

En man, som kunde älska med så mycken lidelse, som tyck­tes äga ett så rikt känsloliv som Percy Blakeney, när han yppade sin kärlek för henne — icke kunde väl han vara den enfaldige sprätthök och narr som det föll honom in att spela?... Hon åtminstone borde ha förstått, att han förställde sig, och när hon väl kommit underfund härmed, hade hon bort rycka masken från hans ansikte, så fort de haft en förtrolig stund på tu man hand.

Hennes kärlek till honom hade varit fattig och ömklig, lätt förkvävd av stoltheten. Och själv hade hon ju även sökt förvandla sin natur, i det hon anlagt gäckande spefullhet och ringaktning för honom, medan rätta förhållandet var, att hon alls icke förstod honom, utan gick blind och döv vid hans sida.

Men tiden tillät henne ej dröja vid det bittra förflutna, som aldrig kunde sonas... Nu måste hon dock söka gottgöra så myc­ket som stod i hennes förmåga, ej genom ofruktbara självförebrå­elser, utan genom snabb och energisk handling.

Percy hade begivit sig av till Calais, totalt omedveten om det faktum, att hans mest oblidkelige fiende var honom i hack och häl. Han hade hissat segel tidigt denna morgon från London Bridge. Finge han blott gynnsam vind, skulle han utan tvivel vara i Frankrike inom tjugufyra timmar. Och han hade sanno­likt bestämt sin resroute beroende av vad vind, som blåste.

Chauvelin å andra sidan skulle fara med diligensen till Dover, hyra ett fartyg där och sannolikt vara i Calais vid samma tid. [ 154 ]Väl i Calais skulle Percy träffa alla dem, vilka ivrigt väntade på den käcka Röda nejlikan, som kommit för att rädda dem undan en fasansfull och oförtjänt död. När Chauvelins illistigt spanande ögon nu kunde väntas iakttaga varenda en av hans rörelser, skulle Percy sålunda ej endast sväva i fara för sitt eget liv, utan även riskera Suzannes fars, den gamle greve de Tournays, jämte alla andra flyktingars, som väntade på honom och litade på honom. Och där var även Armand, som farit för att möta de Tournay, trygg i det medvetandet, att Röda nejlikan vakade över hans sä­kerhet.

Alla dessa liv jämte hennes egen mans lågo i Marguerites händer, och dem måste hon rädda, om mänsklig fyndighet och kraft voro vuxna värvet.

Men dessa egenskaper skulle sättas på ett hårt prov. Först och främst skulle hon, när hon hunnit till Calais, ej veta, var hon skulle söka sin man, medan Chauvelin genom att råna till sig de viktiga papperen i Dover kommit i besittning av alla förhållningsregler.

Framför allt önskade hon naturligtvis varna Percy. Hon kände honom nu tillräckligt för att veta, att han aldrig skulle över­giva dem, som satte sin lit till honom, och att han ej skulle väja för någon fara. Men om han bleve varnad, skulle han kunna ut­tänka nya planer och bli mera varsam och försiktig. Om han ej anade minsta oråd, skulle han kunna falla i ett listigt utlagt försåt, men finge han en vink, skulle han ännu kunna lyckas.

Men om han misslyckades — om ödet i Chauvelins gestalt, med alla de raffinerade hjälpmedel, som stodo denne till buds, blev honom övermäktigt — då skulle hon åtminstone vara vid hans sida, få trösta och uppmuntra honom. Allt missförstånd skulle hävas, och döden vid hans sida skulle tyckas henne ljuv.

Det var, som om detta beslut stålsatt hennes nerver och gi­vit henne ökad fysisk styrka. Det stela uttrycket vek från hennes ögon; de började glänsa vid tanken på att hon snart skulle få råka honom, dela hans faror måhända, hjälpa honom och, om det ginge därhän, vara med honom in i det sista...

Allra först ville hon fara och söka upp sir Andrew Ffoulkes. Han var Percys bäste vän, och Marguerite blev varm i hågen, när [ 155 ]hon erinrade sig, med vilken hänförelse den unge mannen alltid brukade tala om sin hemlighetsfulle anförare. Han skulle helt visst göra vad han kunde för att hjälpa henne.

Utan brådska, men också utan tvekan gick hon in i huset.