Den röda nejlikan/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. XXI
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XXII. I Calais.
Kap. XXIII  →


[ 169 ]

XXII.
I Calais.

Även de kvalfullaste nätter, de längsta dagar nå dock förr eller senare sitt slut.

Marguerite hade tillbragt femton timmar i sådan ångest, att hon fruktade att bli galen. Efter en sömnlös natt steg hon tidigt upp, driven av sitt feberaktiga begär att komma åstad och bävande vid tanken på att nya hinder skulle kunna resa sig i hennes väg. Hon steg upp, innan ännu någon i huset var i rörelse, så rädd var hon att försitta en dyrbar tid, om nu vind och vågor tycktes hågade att gynna hennes färd.

När hon kom ned i bottenvåningen, fann hon sir Andrew Ffoulkes sittande i skänkrummet. Han hade varit ute för en halv­timme sedan och gått ned till hamnpiren endast för att finna att varken den franska postbåten eller någon enskild skuta ännu så länge kunde ge sig ut från Dover. Stormen rasade alltjämt med full kraft, och ebben höll på att bryta in. Om vinden ej moj­nade eller slog om, skulle de måhända nödgas vänta ytterligare ett halvt dygn...

Marguerite blev kall ända in i märg och ben, när hon hörde dessa föga hugnesamma underrättelser. Endast den starkaste vilje­yttring hindrade henne från att falla ihop i förtvivlan och sålunda göra den unge mannen ännu mera bekymrad.

Ty ehuru han försökte dölja det, såg Marguerite, att han var lika angelägen som hon att komma i beröring med kamraten och vännen. Denna nödtvungna overksamhet var i högsta grad prövande för dem båda.

[ 170 ]Hur de fingo den tröttsamma dagen i Dover att gå kunde Marguerite aldrig sedermera säga. Hon var rädd för att visa sig, ifall Chauvelin hade spioner strykande omkring, så att hon anhöll om ännu ett litet enkelt rum, och härinne sutto hon och sir An­drew timme efter timme. Med långa mellanrum försökte de för syns skull göra någon heder åt de delikata anrättningar, som jung­fru Sally satte in till dem; för resten hade de ingenting att göra utom att fundera, gissa hit och dit och tända en matt flämtande gnista hopp hos varandra.

När stormen äntligen lugnade, var det för sent; ebbtiden var inne, och intet fartyg kunde gå ut till havs. Vinden hade slagit om och mojnade av till en lagom och behaglig nordvästlig bris — den bästa tänkbara för en snabb överfart till Frankrike.

Och där sutto de båda och väntade, undrande om timmen någonsin skulle slå, då de fingo göra uppbrott...

Det hade varit blott en enda angenäm episod under den långa, tröttsamma dagen, och det var, då sir Andrew ännu en gång vandrat ned till hamnarmen och snart åter kom tillbaka för att säga Marguerite, att han förhyrt en snabbseglande kutter, vars skeppare var villig att sticka ut till havs i samma stund som flo­den kom.

Därefter gick tiden fortare, och väntandet föreföll mindre hopp­löst. Till sist, vid femtiden på eftermiddagen, begav sig Margue­rite ned till hamnen. Hon var tätt beslöjad och åtföljdes av sir Andrew Ffoulkes, som i sin egenskap av lakej bar på diverse reseffekter...

Väl ombord kände hon sig uppfriskad av den starka, friska havsluften; brisen fyllde präktigt de svällande seglen på »Två brö­der», medan skutan muntert stävade i väg utåt öppna havet.

Solnedgången var praktfull efter stormen, och när Marguerite stod och såg Dovers vita kalkklippor småningom försvinna ur sikte, fick hennes sinne en smula ro, och stundtals kände hon sig nästan hoppfull.

Sir Andrew var vänlig och uppmärksam, och hon lycköns­kade sig till sin goda tur att ha honom vid sin sida i denna brydsamma belägenhet.

Efterhand började Frankrikes gråa kust sticka fram ur den [ 171 ]hastigt tätnande kvällsdimman. Man kunde se några glesa ljus­prickar tindra och flere kyrkspiror resa sig ur töcknet.

En halvtimme senare stod Marguerite på fransk botten, och hon betogs av underliga känslor vid att åter veta sig vara i hemlandet.

Redan här på landsbygden, i denna avlägsna lilla kuststad, fick man en försmak av den sjudande revolutionen trehundra lieues längre bort, i det härliga Paris, som nu förgiftades av det ständiga blodflödet, av änkors klagan och faderlösa barns gråt.

Alla karlar buro röda mössor — i olika grader av snygg­het — och envar hade den trefärgade kokarden fastsatt på vänstra sidan. Marguerite märkte med en rysning, att hennes landsmäns vanligen så glada och vänliga ansikten nu ständigt buro en uppsyn av dolsk misstänksamhet.

Ty nu för tiden spionerade envar på sin nästa; det oskyl­digaste ord, yttrat på skämt, kunde när som helst förebringas som ett bevis på aristokratvänligt sinnelag eller förrädiska avsikter gent­emot folket. Även kvinnorna gingo omkring med ett egendom­ligt uttryck av fruktan och hat lurande i sina mörka ögon. Alla stirrade på Marguerite, när hon steg i land, åtföljd av sir Andrew, och mumlade, medan hon passerade förbi: »Sacrés aristos!» eller »Sacrés Anglais!»

Annars väckte deras ankomst ej någon vidare uppmärksam­het. Calais låg redan vid denna tid i ständig affärsförbindelse med England, och engelska köpmän sågos ofta på denna kust. Det var en offentlig hemlighet, att på grund av den dryga engelska tullen stora partier viner och likörer smugglades i land. Detta fägnade den franske borgaren i hög grad; honom gladde det att se den engelska regeringen och den engelske kungen, som han hatade bägge två av hjärtans lust, »snytas» på vad som tillkom dem, och en engelsk smugglare var alltid en välkommen gäst i sjömanskrogarna i Calais och Boulogne.

Därför var det nog möjligt, medan sir Andrew lotsade Mar­guerite genom Calais’ slingrande gator, att många av invånarna, som med en svordom vände sig om för att se på främlingarna i deras engelska klädedräkt, förmodade som så, att de voro ute i ur engelsk synpunkt olovliga, men så mycket intressantare enskilda handelsärenden.

[ 172 ]Men Marguerite undrade hela tiden, hur hennes mans kraf­tiga, högresta gestalt oantastad fått passera Calais. Hon var myc­ket nyfiken på vad slags förklädnad han anlagt för att ej väcka för mycken uppmärksamhet.

De samtalade helt obetydligt, medan sir Andrew förde henne rakt igenom staden, i en riktning, helt och hållet motsatt den, där landningsplatsen låg, mot Cap Gris Nez. Gatorna voro trånga och slingrande, mestadels illaluktande, med en stank av rutten fisk och unkna källarehålor. Här hade det ösregnat under stormen förra natten, och stundom sjönk Marguerite ända till fotknölarna ned i gyttjan, ty gator och gränder saknade all belysning, utom den, som till äventyrs kom från en matt lampa inne i något hus.

Men dylika övergående obehag fäste hon sig ej vid. — Vi kanske råka Blakeney på »Grå katten», hade sir Andrew sagt, när de stego i land, och hon vandrade med så lätta steg, som om hon trampat på en matta av rosenblad.

Till slut nådde de sin bestämmelseort. Sir Andrew var tyd­ligen väl bekant med vägen, ty han hade raskt gått framåt i mörk­ret, utan att behöva fråga någon till råds.

Det var allt för mörkt för att Marguerite skulle kunna göra sig någon föreställning om husets yttre. »Grå katten» tycktes vara ett litet anspråkslöst byvärdshus i utkanten av Calais, på vägen till Gris Nez. Det låg ett litet stycke från stranden, ty dyningens skvalp lät ganska avlägset.

Sir Andrew knackade på dörren med knappen på sin spatserkäpp, och inifrån hörde Marguerite ett slags grymtande och en lång ramsa oartikulerande ord. Sir Andrew knackade ånyo, denna gång mera befallande; grymtandet och svordomarna upprepades, men nu hördes också släpande steg närma sig dörren. Efter ytterligare några ögonblick slogs den upp, och Marguerite stod på tröskeln av det mest förfallna och smutsiga kyffe hon sett i sitt liv.

Tapeterna, om de kunde kallas tapeter, hängde i trasor från väggarna, och i hela rummet tycktes ej finnas en enda möbel, som kunde förtjäna epitetet »hel». De flesta av stolarna hade sönderbrutna ryggstöd, andra saknade sitsar, och ett hörn av bor­det stöddes av ett par halmsäckar, som skjutits in i det avbrutna fjärde benets ställe.

[ 173 ]I ena ändan av rummet fanns en väldig spiselhärd, varöver hängde en soppgryta. En ej värst oaptitlig doft av varm soppa steg upp därur, Längs andra sidan av rummet, uppe under taket, löpte ett slags sängskåp, framför vilket hängde en trasig, blå- och vitrutig gardin. En rankig trappa ledde ditupp.

På de nakna väggytorna med de färglösa tapettrasorna, som fläckats av smuts av alla slag, voro här och där kritade med bok­stäver: »Liberté — Égalité — Fraternité.»

Hela denna ruskiga interiör belystes matt av en osande olje­lampa, som hängde ned från en av de bågnande takbjälkarna. Allt­sammans såg så ohyggligt smutsigt och avskräckande ut, att Mar­guerite knappast vågade träda över tröskeln.

Sir Andrew steg emellertid oförfärat på.

— Engelska resenärer, citoyen! sade han djärvt, på franska.

Den individ, som på sir Andrews förnyade knackning gått till dörren och öppnat, var antagligen ägaren till detta mer än anspråkslösa resandehärbärge. Det var en äldre, grovt byggd bonde, klädd i en smutsig blå blus, tunga träskor, ur vilka halmstrån stucko fram runt omkring, luggslitna blåa byxor och den ound­vikliga röda mössan med den trefärgade kokarden, som angav hans tillfälliga politiska ståndpunkt. I ena mungipan hängde en kort träpipa, varur lukten av sur tobak framträngde.

Han tittade med någon misstanke och betydligt förakt på de båda nyanlända, mumlade åter någonting på sin skorrande bonddialekt och spottade på golvet för att visa, att han ej behövde krusa för någon. Han steg emellertid åt sidan för att låta gästerna träda in, utan tvivel väl vetande, att dessa samma Sacrrrés Anglais brukade svänga sig med mycket pengar.

— Åh Herre Gud, sade Marguerite, i det hon tog ett par steg inåt kyffet och höll näsduken för sin näpna näsa, ett sådant rysligt hål! Är ni säker på, att det här är rätta platsen?

— Ja, att det är platsen är säkert nog, svarade den unge mannen, i det han med sin spetsprydda, högst moderna näsduk dammade utav en stol åt Marguerite att sitta på. — Men jag be­dyrar, att jag aldrig sett maken till näste.

— Nej, i sanning, sade hon, i det hon med någon nyfiken­het, men betydligt mera avsmak såg sig omkring på väggarna, [ 174 ]varur stenar och murbruk lossnat, på de sönderbrutna stolarna och det rankiga bordet — inbjudande ser det inte ut.

Värden på »Grå Katten» — han hette Brogard — hade ej tagit någon närmare notis om sina gäster. Han förmodade, att de om en stund skulle säga till om kvällsvard, och till dess hövdes det inte en fri medborgare att fästa avseende vid eller ens vara hövlig mot någon, hur elegant vederbörande än var klädd.

Framme vid spiseln satt en hopsjunken figur, som mest lik­nade ett trasbylte. Figuren var synbarligen en kvinna, ehuru till och med detta skulle vara svårt att se, om ej mössan funnits, som fordom varit vit, samt någonting, som hade ett obestämt tycke av klänningskjol. Hon satt och muttrade för sig själv, och då och då rörde hon om i grytan.

— Hör på, min hedersvän, sade sir Andrew slutligen, det skulle nog smaka oss bra med en smula kvällsvard...

— Medborgarinnan här — han pekade på trasbyltet bredvid spiseln — kokar visst ihop någon förträfflig anrättning, och min matmor har inte fått någon mat på flera timmar.

Brogard behövde en liten stund för att taga frågan i över­vägande. Det passar inte en fri medborgare att alltför fort efter­komma deras önskningar, som till äventyrs begära någonting utav honom.

Han sköt åter en kraftig salivstråle utåt golvet och gick där­efter makligt fram till en skänk, som stod i en vrå av rummet. Härifrån hämtade han ut en gammal soppskål av vitaktig metall, och långsamt, utan ett ord, räckte han den åt sin bättre hälft, som under samma trumpna tystnad börja fylla skålen med soppa ur grytan.

Marguerite hade med verklig fasa iakttagit dessa tillrustningar. Om hon ej varit ute i så allvarliga ärenden, skulle hon ofelbart ha flytt lång väg från detta smutsens och stankens hemvist.

— På min ära, vår värd och värdinna äro ovanligt muntra och tystlåtna, sade sir Andrew, som såg uttrycket av vedervilja i Marguerites ansikte. — Jag önskar, att jag kunde erbjuda er en trevligare och aptitligare måltid... Men jag tror nog, att ni skall finna soppan ätbar och vinet gott. De här människorna vältra sig i smuts, men leva i regeln rätt kräsligt.

[ 175 ]— Käre vän, svarade hon sakta, var inte orolig för min skull! Vad jag tänker minst på, det är sannerligen vad vi skola äta till kväll...

Brogard fortfor långsamt med sina tillrustningar; han hade nu på bordet placerat ett par skedar och likaså två glas, vilka samt­liga föremål sir Andrew försiktigtvis torkade av.

Brogard hade också plockat fram en butelj vin och litet bröd, och Marguerite gjorde ett försök att maka sin stol intill bordet och låtsa äta en smula. Sir Andrew ställde sig bakom hennes stol, som det ägnade och anstod en lakej.

— Ack, madame, sade han, när han såg, att Marguerite var ur stånd att få ned en enda bit, vill ni ändå inte söka äta en smula — kom ihåg, att ni är i behov av all er styrka och motståndsförmåga.

Soppan var för resten verkligen inte så dålig; den både luk­tade och smakade bra. Marguerite skulle gärna ha ätit den, bara ej omgivningarna varit så rysliga. Hon bröt emellertid en bit av brödet och tog en klunk av vinet.

— Nej, sir Andrew, sade hon, jag tycker inte om att se er stå. Ni behöver äta precis lika väl som jag. Karlen här kommer bara att tro, att jag är en excentrisk engelska, som rymmer med en lakej, om ni nu sätter er ned bredvid mig och delar denna parodi på måltid.

Det förehöll sig verkligen så, att sedan Brogard satt fram på bordet det absolut nödvändiga, tycktes han ej vidare fråga efter sina gäster. Gumman Brogard hade sakta lufsat ut ur rummet, och karlen stod och hängde, blossande ur sin illaluktande pipa, ibland rakt under näsan på Marguerite, som det ägnar och anstår en friboren borgare, den där är var mans like.

— Pocker ta den drummeln! sade sir Andrew med oförställd brittisk förargelse, då Brogard intog en vräkig ställning strax in­vid bordet, rökande och seende överlägset ned på dessa båda sacrrrés Anglais.

— För allt i världen, svarade Marguerite brådskande, då hon såg, att sir Andrew knöt näven, kom ihåg, att ni befinner er i Frankrike och att folket i år har ett alldeles särskilt tempera­ment...

[ 176 ]— Om jag ändå finge ta munsjörn i nacken! brummade sir Andrew argt.

Han hade följt Marguerites uppmaning och satt sig ned bred­vid henne framför bordet. Vardera gjorde ärliga ansträngningar för att inbilla den andre, att han eller hon åt och drack.

— Kära ni, bad Marguerite, försök hålla karlen vid gott humör, så att han täckes besvara de frågor vi måste ställa till honom.

— Jag skall göra mitt bästa, men hellre ville jag hänga upp honom vid hans eget spjäll än ställa några frågor till honom... Nå, herr värd, återtog han vänligt på franska och gav Brogard ett lätt slag på axeln, ser ni många av vår sort här på era trakter?... Många engelska resande, menar jag.

Brogard kastade en överlägset mönstrande blick på sina gäs­ter, utspydde ännu ett par moln tobaksrök för att visa, att han ej gjorde sig någon brådska, och muttrade slutligen:

— Öhö — nog händer det...

— Jo jo men! sade sir Andrew i lätt ton. — Engelska re­sande veta alltid, var de kunna få gott vin, eller hur min vän? — Saken är den, ser ni, att damen här ville så gärna veta, om ni hän­delsevis råkat en mycket god vän till henne, en engelsk herre, som ofta far till Calais i affärer... Han är stor och lång till växten och helt nyligen ämnade han sig till Paris... Damen här trodde nästan hon skulle träffa honom här i Calais ännu i afton...

Marguerite försökte låta bli att se på Brogard, så rädd var hon att förråda den brännande ångest, varmed hon bidade hans svar. Brogard harklade sig och svarade omsider makligt:

— Lång engelsman? — I dag? — Ja.

— Jaså, ni har sett honom? frågade sir Andrew vårdslöst.

— Jaha, i dag, upprepade Brogard buttert.

Därefter tog han helt trankilt sir Andrews hatt, som denne lagt ifrån sig på en stol, satte den på sitt eget lurviga huvud, ryckte och drog i sin smutsiga blus och kråmade sig som för att pantomimiskt uttrycka, att engelsmannen i fråga bar mycket fina kläder.

Marguerite blev alldeles betagen av skräck.

— Jag ser mycket väl, att det är sir Percy han härmar, vis­kade hon. — Således är han inte ens i förklädnad...

[ 177 ]Trots all oro och ångest måste hon dock småle vid tanken på att sir Percy kastade sig i de största faror och äventyrligheter, iförd en rock av modernaste snitt och med spetsjaboten över väs­ten fraiche och elegant som vanligt.

— O, vilken våghals han är! suckade hon mitt emellan skratt och gråt. — Fort, sir Andrew, fråga karlen, när han begav sig härifrån?

— Ja visst, min hedersvän, återtog sir Andrew med samma låtsade likgiltighet, lorden är alltid mycket fint klädd... Det var nog myladys vän, den där långe engelsmannen ni såg. Har han rest nu, säger ni?

— Ja, han har rest... Men han kommer tillbaka — han har beställt kvällsvard här...

Sir Andrew lade med en hastigt varnande åtbörd handen på Marguerites arm. Det var icke för tidigt, ty i nästa sekund skulle hennes gränslösa fröjd ha förrått henne. Han var kry och välbe­hållen, han väntades tillbaka hit... Hon skulle få råka honom, kanske i vilken stund som helst... Glädjen kom så plötsligt, att den var nära att överväldiga henne.

— Kära ni, sade hon till Brogard, som i hennes ögon plöts­ligt tycktes ha förvandlats till någon himlasänd bärare av ljuvliga budskap. — Hur var det, sa ni, att den engelske herrn skulle komma tillbaka hit?

Den himlasände avlevererade en salva tobakssås och muttrade motvilligt:

— Tja — han beställde kvällsvard... då kommer han väl tillbaka...

— Men var är han nu? — Vet ni det? sporde hon ivrigt och lade sin fina vita hand på bondens smutsiga blusärm.

— Han gick för att styra om häst och kärra, sade Brogard lakoniskt, i det han med en trumpen rörelse skakade från sin arm den vackra handen, som furstar varit stolta att få kyssa.

— Hur dags gick han?

Men Brogard hade tydligen redan haft nog av dessa frågor. Behövde en fri medborgare finna sig uti att tagas i förhör av dessa sacrrrés aristos — även om de voro rika engelsmän? Svara på frågor — det hörde hin till... Det gjorde bara den, som var krypande och feg.

[ 178 ]— Jag vet inte, svarade han vresigt. — Nu har ni väl fått besked... Han kom i dag. Han beställde kvällsvard. Han kom­mer alltså tillbaka. Voilà!

Därmed lunkade medborgaren Brogard på klampande träskor ut ur rummet och slängde hårt igen dörren efter sig.