Den röda nejlikan/Kapitel 21

←  Kap. XX

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XXI. Ett tålamodsprövande uppskov.

Kap. XXII  →

XXI.
Ett tålamodsprövande uppskov.

Först långt fram på natten anlände hon äntligen till »Fis­karens vila». Men hon hade gjort hela färden på mindre än åtta timmar, tack vare talrika ombyten av hästar vid de olika skjuts­stationerna. Hon betalade alltid rundligt och erhöll sålunda de bästa och snabbaste springare, som kunde fås.

Även hennes kusk hade varit outtröttlig. Löftet om en stor extra dusör hade utan tvivel bidragit till att hålla hans krafter uppe, och han hade drivit fram sina hästar så att gnistorna sprutade kring hovarna på dem.

Lady Blakeneys ankomst så sent på kvällen vållade ansenlig uppståndelse i »Fiskarens vila». Sally skuttade skyndsamt ur sängen, och herr Jellyband löpte omkring helt beskäftigt för att inrätta så bekvämt som möjligt åt så förnämt främmande.

Både far och dotter visste alltför väl, vad taktfullhet och fint vett fordrar, för att röja den ringaste förvåning över lady Blake­neys ankomst — ensam — vid denna ovanliga timme. De tänkte utan tvivel så mycket mera, men Marguerite var alltför upptagen av sina egna viktigare angelägenheter för att reflektera över små­ saker av denna art.

Skänkrummet, som nyligen varit skådeplatsen för det lömska rånaranfallet på de bägge engelska ädlingarna, låg öde och tomt. Herr Jellyband tände hastigt taklampan, friskade upp den tynande brasan på den stora spiselhärden och sköt sedan fram en bekväm stol till den. Marguerite sjönk med en tacksamhetens suck ned i den.

— Stannar hennes nåd kvar här i natt? frågade den vackra Sally, som redan var sysselsatt med att lägga en snövit duk på bordet och rusta till en enkel supé åt hennes nåd.

— Nej, inte hela natten, svarade Marguerite. — Jag kommer i alla händelser inte att behöva något annat rum än detta, om jag får disponera det ensam en timme eller två.

— Hjärtans gärna, hennes nåd, sade den beskedlige Jellyband, vars rödmosiga ansikte hela tiden behöll sitt breda leende för att ej, trots allt, förråda den gränslösa häpnad, som vid detta laget började få makt med honom.

— Jag ämnar göra överfarten, så fort floden kommer in, sade Marguerite, med första bästa skuta jag kan få. Men min kusk och mina betjänter stanna kvar över natten och måhända i ytterligare ett par dygn, så att jag hoppas ni väl sköter om dem.

— Ja för all del, hennes nåd, de ska inte behöva klaga... Ska Sally komma in med någonting att äta åt hennes nåd?

— Ja tack. Sätt fram någonting kallt på bordet, och så fort sir Andrew Ffoulkes kommer, visa honom hitin.

— Ska ske, hennes nåd.

Herr Jellybands fysionomi fick nu mot hans vilja ett bekym­rat uttryck. Han hyste ofantlig aktning för sir Percy Blakeney och tyckte inte om att se hans fru låta enlevera sig av unge sir Andrew. Men det angick förstås inte honom, och herr Jellyband visste hålla tand för tunga. Han drog sig emellertid till minnes, att hennes nåd i alla fall bara vara »en tocken där utländska», och av dem får man inte vänta, att de skola hålla sig i skinnet i längden...

— Sitt inte uppe för min skull, bäste Jellyband, fortfor Mar­guerite vänligt, inte ni heller, jungfru Sally! Sir Andrew kanske kommer sent.

Jellyband begärde inte bättre än att Sally skulle få gå och lägga sig. Han begynte inte alls tycka om det hela... Men lady Blakeney skulle helt visst betala rundligt för sig, och honom an­gick det ju som sagt inte, vad hon tog sig för...

Sally ordnade en enkel kvällsvard av kallt kött, vin och frukt på bordet. Därpå drog hon sig tillbaka med en vördnadsfull nigning, undrande i sitt stilla sinne, varför hennes nåd såg dyster ut när hon höll på att rymma bort med sin älskare.

Därefter tog en tid av tröttsam väntan vid för Marguerite Hon visste, att sir Andrew, som bland annat måste skaffa sig en omgång lakejkläder, ej gärna kunde vara framme i Dover på åt­minstone ett par timmar ännu. Han var en dugtig ryttare och de hundratjugu kilometerna mellan London och Dover skulle vara en småsak för honom. Att han skulle rida av alla krafter, kunde man taga för givet, men det var ju möjligt, att han ej alltid fick så god häst vid ombytena, och i alla händelser kunde han ej ha lämnat London förrän minst en timme efter henne.

Av Chauvelin hade hon ej sett en skymt under vägen. Kus­ken, som hon frågade, hade ej lagt märke till någon, som sva­rade mot beskrivningen på den lille torre, småväxte fransmannen med det illsluga ansiktet.

Han hade därför tydligen varit före henne hela tiden. Men hon vågade ej fråga folket vid de olika värdshusen, där de stan­nat för att byta hästar. Hon fruktade, att Chauvelin överallt hade spioner, som skulle kunna höra hennes frågor, lägga något hin­der i hennes egen väg och underrätta fienden om, att hon nal­kades.

Nu undrade hon, i vilket värdshus han tagit in eller huru­vida han haft den turen att medsamma få tag i en skuta och nu redan var på väg till Frankrike. Den tanken grep som med en järnhand om hennes hjärta. Om allting redan vore förlorat!... Ödsligheten i rummet överväldigade henne — allting var så ohygg­ligt tyst. Farfarsklockans tickande, förskräckligt långsamt och av­mätt, var det enda ljud, som bröt dödstystnaden.

Marguerite behövde uppbjuda allt sitt mod, hela sin ståndak­tighet för att härda ut med denna nervretande midnattsvaka.

Alla andra i huset tycktes ligga försänkta i sömn. Hon hade hört Sally gå uppför trappan. Krögar Jellyband hade gått för att se om kusken och karlarna, och sedan hade han kommit tillbaka och fattat posto under portvalvet, just där Marguerite första gången haft sitt samtal med Chauvelin för ungefär en vecka sedan.

Tydligen var det hans mening att stå och passa på sir An­drew Ffoulkes, men trots allt ärligt uppsåt övermannades han av sömnen. Ty snart hörde Marguerite hans tungt pustande ande­drag blandas med väggklockans entoniga tickande.

Sedan en stund bortåt hade hon kännt, att den varma, här­liga oktoberdagen, som börjat så glatt, förvandlats till en kulen och råkall afton. Hon hade frusit betydligt och var tacksam åt den sprakande brasan på härden. Efterhand som timmarna ledo hörde hon, hur blåsten tog till, och dånet från bränningarna på andra sidan hamnpiren nådde hennes öron som en dovt mull­rande åska.

Vinden friskade alltmera, den kom de blyinfattade rutorna att skallra och skakade det ålderdomliga husets massiva dörrar. Den ruskade i trädkronorna därutanför och tjöt i det vida rök­fånget. Marguerite undrade, om vinden var gynnsam för hennes färd. Storm och sjögång fruktade hon ej, och vida värre faror skulle hon ha trotsat hellre än att fördröja sin avresa med någon timme,

En plötslig rörelse utanför väckte upp henne ur hennes fun­deringar. Det var tydligen sir Andrew Ffoulkes, som kom ridande i skarpt trav, ty hon hörde hans hästs hovar klappra mot sten­läggningen och därefter herr Jellybands yrvakna, men mycket älsk­värda röst, som önskade resenären välkommen.

Det en smula tvetydiga i situationen blev först nu uppen­bart för Marguerite. Hon var ensam, vid denna tid på dygnet, på en plats, där alla kände henne, och hon hade stämt möte med en ung, likaledes mycket bekant kavaljer, som nu anlände i för­klädnad... Vilket ämne till skvaller för dem, som voro hågade för sådant!

Marguerite såg dock huvudsakligen situationen ur dess hu­moristiska synpunkt — det var en sådan lustig kontrast mellan allvaret i hennes ärende och den tydning, som med all säkerhet skulle ges hennes handlingar av den värde herr Jellyband, att, för första gången på många timmar, ett litet leende började leka i hennes ögonvrår och kring de vackra läpparna. Och när efter en stund sir Andrew, nästan oigenkännlig i sina lakejkläder, in­trädde i skänkrummet, var hon i stånd att hälsa honom med ett klingande skratt.

— Jag må säga, monsieur min lakej, sade hon, att jag är mycket nöjd med ert yttre.

Herr Jellyband hade kommit in efter sir Andrew och såg helt perplex ut. Den unge ädlingens förklädnad hade bekräftat hans värsta misstankar. Utan ett leende på sitt jovialiska ansikte drog han upp korken på en vinbutelj, makade stolarna till rätta och ställde sig att vänta.

— Tack, bäste Jellyband, sade Marguerite, som ännu smålog vid tanken på den hedersmannens känslor just i denna stund, nu behöva vi ingenting mera. Och här har ni för allt det extra be­svär, som vi åsamkat er.

Hon räckte ett par guldmynt åt Jellyband, som tog emot dem vördnadsfullt och med en något mera urskuldande och för­sonlig uppsyn.

— Hör, lady Blakeney, inföll sir Andrew, då Jellyband stod i begrepp att draga sig tillbaka, jag fruktar ändå, att vi måste taga vår hederlige väns gästfrihet ytterligare i anspråk. Tyvärr är det omöjligt för oss att göra överfarten i natt.

— Inte göra överfarten i natt? upprepade hon helt bestört. — Men det måste vi, sir Andrew, vi äro alldeles tvungna... Här kan inte vara tal om någon omöjlighet, och till vad pris som helst måste vi skaffa oss ett fartyg nu i natt.

Den unge mannen skakade sorgset på huvudet.

— Jag fruktar, att det härvidlag inte är pengarna, som bli det bestämmande, lady Blakeney. Det blåser en riktigt otäck storm från Frankrike; vinden är rakt emot oss, och vi kunna inte segla ut, förrän den har vänt sig.

Marguerite blev dödsblek. Någonting sådant hade hon ej förutsett. Naturen själv spelade henne ett grymt spratt. Percy svävade i fara, och hon kunde ej komma till honom, därför att vinden råkade blåsa från franska kusten...

— Men vi måste fara — vi måste, upprepade hon med förtviflans envishet. — Ni vet ju, att nöden har ingen lag — kan ni inte hitta på någon annan utväg?

— Jag har redan varit nere vid stranden, svarade han, och resonnerat med två tre skeppare. Varenda sjöman bedyrar, att det i natt är stört omöjligt att hissa segel. Ingen, tillade han och såg betydelsefullt på Marguerite, ingen människa kan segla ut från Dover i natt i sådant väder.

Marguerite förstod genast vad han menade. Den motighet, som drabbade dem, drabbade även Chauvelin... Hon nickade välvilligt mot Jellyband.

— Godt, då får jag väl ge mig till tåls, sade hon.

— Har ni något rum åt mig?

— Ja, för all del, hennes nåd. Ett trevligt, ljust och luftigt rum. Jag ska genast titta in dit... Och jag har ett annat åt sir Andrew — båda två stå alldeles färdiga.

— Utmärkt, min hederlige Jelly, sade sir Andrew och klap­pade den nu upptinande krögaren duktigt i ryggen. — Vill ni låsa upp båda de där rummen och lämna våra ljus kvar på byffén här. Jag är övertygad om, att ni håller på att sjunka i mark, så sömnig är ni, och hennes nåd önskar måhända styrka sig med ännu en bit mat. Ädle vän med den bekymrade uppsynen, räds inte! Hennes nåds besök, även vid denna mera ovanliga tid, är en stor heder för ditt hus, och sir Percy Blakeney skall belöna dig dubbelt, om du sörjer väl för hennes trevnad och komfort.

Sir Andrew hade utan tvivel anat de många farhågor och misstankar, som dansade sin häxdans i den hederlige Jellybands hjärna, och som han var en ädling med mycken takt, sökte han genom detta senaste inpass meddela den värde krögaren en annan syn på tingen. Han hade också den tillfredsställelsen att se, att han delvis lyckats, ty Jellybands godmodiga ansikte klarnade en smula, när sir Percys namn nämndes.

— Jag ska genast gå och se till rummet, sir, sade han raskt och med något mera fryntlighet i sättet. — Har Sally satt fram allt vad herrskapet behöver till supén?

Lugnad i detta avseende förfogade sig Jellyband ut ur rummet.

— Berätta ni nu allt vad ni fått reda på! bad Marguerite ivrigt, så fort dörren stängts.

— Särdeles mycket är det inte, lady Blakeney, svarade den unge mannen. — Stormen hindrar vartenda fartyg från att segla ut från Dover. Men det som först tycktes för er vara en svår olycka, är i själva verket en ren fördel. Om inte vi kunna komma över till Frankrike i natt, kan inte Chauvelin det heller.

— Han kanske gav sig i väg, innan stormen bröt ut.

— Ja, Gud give det vore så väl, sade sir Andrew mun­tert, ty då bleve han ganska ordentligt driven ur sin kurs. Han kanske till och med ligger på havsens botten, ty stormen är hård och kommer att fara illa med alla smärre farkoster, som råka till att vara ute. Men jag fruktar, att vi ej kunna hoppas att den ränkfulle skurken gått i kvav med alla sina mordiska planer. De sjömän jag talade med försäkrade mig allesammans, att ingen skuta seglat ut från Dover på flere timmar; å andra sidan sporde jag, att en främling anlänt med diligens nu på eftermiddagen och precis som jag själv gått och gjort förfrågningar angående möj­ligheten av att komma över till franska sidan.

— Då skulle Chauvelin alltjämt vara kvar här i Dover?

— Otvivelaktigt. Skall jag gå och lägga mig i bakhåll för honom och ränna svärdet genom honom? Det vore i sanning den lättaste lösning av svårigheten?

— Ack nej, sir Andrew, skämta inte! Och ändå — se’n sista natten har jag ofta ertappat mig själv med att önska den uslingens död... Men vad ni föreslår är omöjligt. Detta lands lagar tillåta inte mord. Det är bara i vårt vackra Frankrike, som mördande i stor skala får bedrivas mot lag och rätt, i frihetens och den broderliga kärlekens namn.

Sir Andrew förmådde henne nu att sitta ned vid bordet, ta för sig av rätterna och dricka litet vin. Denna påtvungna rast av minst tolv timmar, tills stormen bedarrat och floden bröt in, var mycket svår att finna sig uti, så orolig och upphetsad som hon var. Men i dessa mera oviktiga frågor undergiven som ett barn försökte nu Marguerite äta och dricka en smula.

Med den hjärtegodhet, som alstras hos många lyckligt för­älskade, började nu sir Andrew på det mest underhållande sätt språka med henne om hennes man. Han berättade för henne om några av de djärva räddningsbragder, som den tappra Röda nej­likan hade utfört till fromma för dödsdömda franska flyktingar. Han kom hennes ögon att glöda av hänförelse, när han anförde växlande drag av tapperhet, snarfyndighet och energisk rådighet, då det gällde att rädda arma män, kvinnor och till och med barn undan den ständigt glupande giljotinens käftar.

Han till och med narrade henne att skratta ganska hjärtligt, då han talade om Röda nejlikans brokiga och mångahanda för­klädnader, genom vilka han lurat den strängaste bevakning vid Paris’ barrikader. Särskilt denna sista gång, då han räddat grevin­nan de Tournay och hennes båda barn. hade han överträffat sig själv — Blakeney förklädd till en hisklig gammal torgkärring, i smutsigt huckle och med stripiga grå hårtestar, hade varit en syn för gudar...

Marguerite skrattade åter, då sir Andrew försökte närmare skildra, hur denna märkliga torggumma tagit sig ut... Värst var det alltid med hans ovanliga längd, som i Frankrike gjorde hans förklädnad dubbelt svår.

På så sätt förgick en timme. Men det återstod många andra att tillbringa under nödtvungen overksamhet i Dover.

Marguerite steg upp från bordet med en otålig suck. Hon motsåg med fasa natten i bädden uppe på krögarens vindskam­mare, då de ängslande tankarna skulle hålla henne sällskap och stormens vrål och bränningens dån skulle hjälpas åt att jaga söm­nen från hennes läger.

Hon undrade, var Percy befann sig just nu. »Måsen» var en stark och välbyggd jakt, som utmärkt bra höll sjön. Sir An­drew hade uttryckt som sin förmodan, att den utan tvivel gått in under land i lä för stormen, innan den bröt ut, eller eljes till och med ej alls vågat sig ut på rum sjö, utan blivit liggande stilla i Gravesend.

Briggs var en gammal erfaren sjöbuss, och sir Percy kunde sköta en skuta lika väl som någon skeppare. De hade nog ingen­ting att frukta av stormen.

Det var långt efter midnatt, när Marguerite äntligen gick upp till sig för att söka ro. Men som hon befarat, flydde söm­nen envist hennes ögon.

Hennes tankar voro mörka och tröstlösa under dessa långa, tröttsamma timmar, medan stormen rasade, som höll henne skild från Percy. Dånet från den avlägsna bränningen fyllde hennes själ med melankoli. Hon befann sig i det slags stämning, då havet utövar en beklämmande inverkan på sinnet. Det är endast, när vi äro mycket lyckliga, som vi förmå glatt blicka ut över den gränslösa vattenytan, som rullar sina vågor i oändlig, enformig följd. När våra tankar äro glada, äro vågorna en reflex av vår glättighet, men när de äro bedrövade, tyckes varje framstörtande våg öka på vår sorgebörda och erinra oss om alla våra fröjders tomhet och förgänglighet.