Den siste chevalieren/Kapitel 05
| ← Kap 4: Tidevarvets seder |
|
Kap 6: I Temple → |
FEMTE KAPITLET.
VAD SLAGS MÄNNISKA MEDBORGAREN MAURICE LINDEY VAR.
Medan Maurice efter att hastigt ha klätt sig begav sig till den sektion vid rue de Lepelletier, där han, såsom redan omtalats, var sekreterare, skola vi försöka framlägga den unge mannens förflutna inför allmänhetens ögon. Den unge mannen hade talat sanning, då han föregående kväll för den okända kvinnan uppgivit sig heta Maurice Lindey, boende vid rue du Roule. Han hade kunnat tillägga, att han tillhörde detta slags halvadel, som tillerkännes jurister. I tvåhundra år hade hans förfäder utmärkt sig genom denna oföränderliga parlamentsopposition, som gjort namnen Molé och Maupeou så berömda. Hans far, den hedersmannen Lindey, som ägnat hela sitt liv åt att i ord kämpa mot despotismen, hade den 14 juli '89, då Bastiljen fallit för folkets händer, dött av den plötsliga fruktan och chocken av att se despotismen efterträdas av en kämpande frihet och efterlämnat åt sin enda son en förmögenhet, som gjorde honom oberoende, och sina republikanska principer.
Revolutionen, som följt tätt efter denna stora tilldragelse, hade funnit Maurice i den mandoms styrka och mogenhet, som anstår en atlet, då han skall träda in på arenan.
Vad hans personliga utseende beträffar, så var Maurice Lindey fem fot åtta tum lång, tjugufem à tjugusex år gammal och muskulös som Herkules. Hans skönhet var av det slag, som kallas frankisk — d. v. s. ljuslätt hy, blå ögon, lockigt, kastanjebrunt hår, rosiga kinder och pärlvita tänder.
Efter mannens porträtt kommer medborgarens ställning. Ehuru icke rik så dock oberoende, bar Maurice ett namn, som var högt aktat och framför allt populärt. Maurice, som var känd för sin frisinnade uppfostran och sina principer, som voro ännu mer frisinnade än hans uppfostran, hade, så att säga, satt sig i spetsen för ett parti av unga medborgare och patrioter. Det är visserligen sant, att sansculotterna ansågo honom ljum och sektionisterna en smula aristokratisk, men sansculotterna kommo icke längre ihåg hans ljumhet, när de sågo honom bryta av de knotiga knölpåkarna, och sektionisterna förläto honom hans elegans, då han vid ett tillfälle planterade sin knytnäve mellan två ögon, som länge betraktat honom på ett kränkande sätt.
Maurice hade deltagit i Bastiljens stormning, hade varit med om expeditionen till Versailles, hade kämpat som ett lejon den 10 augusti, och det är endast rättvist att omtala, att han denna minnesvärda dag dödat lika många patrioter som schweizare, enär han icke tyckte bättre om en mördare i blus än en fiende till folket i röd uniform.
Det var han, som för att uppmana slottets försvarare att giva sig och förhindra blodsutgjutelse kastat sig framför mynningen av en kanon, som en parisisk artillerist just skulle till att avlossa; det var han, som först trängde in i Louvren genom ett fönster, utan att taga någon notis om skottlossningen från femhundra schweizare och lika många ädlingar i bakhåll. Och när han såg signalen till underkastelse, hade hans hämnande svärd redan trängt igenom mer än tio uniformer. När han så såg några av sina vänner helt kallblodigt massakrera några fångar, vilka kastat ifrån sig sina vapen och bådo om nåd, hade han ursinnigt anfallit dessa vänner och därigenom förskaffat sig ett rykte, värdigt det gamla Grekland och Rom.
Då krig förklarades, anmälde Maurice sig och marscherade som löjtnant till gränsen med den första styrka på 1,500 frivilliga, som staden sände ut mot inkräktarne, och som varje dag efterföljdes av ytterligare 1,500.
I den första strid, i vilken han deltog, d. v. s. vid Jemmapes, blev han träffad av en kula, som efter att ha kluvit musklerna i hans axel stannade invid benet. Folkets representant, som kände Maurice, sände honom tillbaka till Paris, på det att han måtte komma i åtnjutande av läkarevård.
Svårt ansatt av feber, låg han en månad till sängs, men I januari kunde han återupptaga ledningen — om icke till namnet, så dock till gagnet, av thermypolernas klubb — d. v. s. de hundra unga parisiska medborgare, som gripit till vapen för att motsätta sig varje försök till förmån för tyrannen Capet. Och ännu mer — med rynkad panna, blek och bister, men med hjärtat uppfyllt av en sällsam blandning av moraliskt hat och fysiskt medlidande, övervar han med dragen sabel konungens avrättning, och han var måhända den enda i hela denna väldiga folksamling, som förblev stum, då denne Ludvig den heliges avkomlings huvud föll på schavotten, och sedan höjde han sin skräckinginvande sabel i luften, varvid hans vänner, som skreko: ”Leve friheten!” underläto att lägga märke till att åtminstone en röst icke förenade sig med deras.
Sådan var den man, som morgonen den 11 mars begav sig till rue Lepelletier och vars stormiga levnadsbana vi nu skola skildra.
Vid hans ankomst till den klubb, vars sekreterare han var, rådde där den största uppståndelse. Det allmänna samtalsämnet var chevalier de Maison Rouges återkomst och den djärvhet, varmed denne ärkekonspiratör för andra gången trängt in i Paris, där han visste, att ett pris var utsatt på hans huvud.
Denna omständighet tillskrev man det försök, som föregående kväll gjorts i Temple, och alla uttryckte sitt hat och sin förtrytelse mot förrädarna och aristokraterna.
Tvärtemot den allmänna förväntan var Maurice tystlåten och förströdd, avslutade sitt arbete på tre timmar, frågade om sammanträdet var avslutat, och då frågan blivit jakande besvarad, tog han sin hatt och begav sig till rue Saint Honoré. Elter att ha passerat Pont Marie stannade han på rue Victor.
”Stackars kvinna!” mumlade han. ”I natt tänkte hon icke på att natten endast är tolv timmar lång och att hennes hemlighet förmodligen icke skulle komma att vara längre än natten. Vid dagsljus skall jag försöka finna den port, genom vilken hon försvann. Och vem vet? Jag får kanske till och med se henne vid ett fönster”.
Så trädde han in på gamla rue Saint Jacques och ställde sig på den plats, där den okända placerat honom föregående kväll. Han slöt ögonen för en sekund — ty han var kanske nog dåraktig att inbilla sig, att den kyss, han då emottagit, åter skulle tryckas mot hans läppar. Han kände emellertid ingenting, ehuru minnet ännu brände.
Så slog Maurice åter upp ögonen och såg två gränder, den ena till höger, den andra till vänster. De voro smutsiga, illa stenlagda och försedda med barriärer, genomskurna av små broar över en rännsten. Man kunde se takbjälkar, hål och vrår och ett tjugutal fallfärdiga, stöttade portar. Här och var fanns en trädgård, omgärdad av staket el!er murar; i uthusen hängde hudar, som utsände den för garverier kännetecknande motbjudande stanken.
Maurice letade i närmare två timmar, under vilka han icke fann någonting, och ett tiotal gånger måste han gå tillbaka för att komma underfund med var han var. Men alla hans ansträngningar voro gagnlösa, ty alla spår efter den okända kvinnan tycktes ha blivit utplånade av föregående natts dimma och regn.
”Det måste i sanning vara en dröm”, sade Maurice. ”Denna smutsiga, eländiga plats kan icke ens för en timme ha utgjort en tillflyktsort för min vackra fe från i natt!”
”Farväl, hemlighetsfulla skönhet!” fortsatte han. ”Du har behandlat mig som ett barn och en dåre. Skulle hon ha fört mig hit, om hon verkligen hade bott i denna eländiga trakt? Nej, hon flög endast som en svan över detta moras, och liksom en fågel i luften lämnade hon inga spår efter sig”.