Den siste chevalieren/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 5: Vad slags människa medborgaren Maurice Lindey var
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 6: I Temple
Kap 7: En spelares ed  →


[ 42 ]

SJÄTTE KAPITLET.
I TEMPLE.

Samma dag och vid samma timme, som Maurice helt dyster och besviken återvände över broarna, begåvo sig flera municipaler, åtföljda av Santerre, befälhavare för nationalgardet i Paris, till Temple, som sedan den 13 augusti 1792 varit förvandlat till fängelse. Besöket gällde alldeles särskilt en del av tredje våningen, som utgjordes av ett förrum och tre andra rum. I ett av dessa rum befunno sig två kvinnor, en ung flicka och ett barn på nio år, alla sorgklädda. Den äldre av kvinnorna var trettiosju à trettioåtta år. Hon satt vid ett bord och läste. Den andra, som tycktes vara tjuguåtta à tjugunio år, sysslade med ett broderi.

[ 43 ]Den unga flickan, som var ungefär fjorton år, satt alldeles i närheten av barnet, en gosse, som var sjuk och låg till sängs med slutna ögon, som om han sovit, vilket dock var alldeles omöjligt till följd av det oväsen, de besökande gjorde. Medan somliga av dessa flyttade på sängarna, undersökte andra deras kläder och underkläder. När undersökningen var avslutad, stodo de övriga och stirrade på de stackars fångarna, som icke en enda gång höjde blicken — den ena från sin bok, den andra från sitt broderi och den tredje från sin bror.

Den äldsta av kvinnorna var lång, vacker och mycket blek. Hon tycktes ägna hela sin uppmärksamhet åt boken, ehuru hon förmodligen icke fattade ett ord av vad hon läste. En av männen trädde fram, ryckte brutalt ifrån henne boken och kastade den mitt i rummet. Fången sträckte handen över bordet, tog en annan bok och fortsatte att läsa.

Mannen gjorde en ursinnig åtbörd, liksom för att rycka till sig även den andra boken, vilket skrämde fången med broderiet i närheten av fönstret; den unga flickan sprang upp, slog gråtande armarna om den läsandes hals och utbrast: ”Stackars mor!” i det hon kysste henne. I detsamma satte fången sin mun till hennes öra och viskade: ”Marie, ett brev är gömt i kaminen. Tag bort det!”

”Seså!” sade municipalen brutalt, i det han ryckte till sig flickan och skilde henne från modern. ”Ha ni inte snart slutat era omfamningar?”

”Monsieur”, sade flickan, ”har nationalkonventet förbjudit barn att omfamna sina mödrar?”

”Nej, men det har beslutat, att förrädare, aristokrater och fördettingar skola straffas. Det är därför jag är här för att förhöra er. Svara, Antoinette!”

Kvinnan, som blev tilltalad på detta ohyfsade sätt, bevärdigade icke mannen med en enda blick, utan vände endast på huvudet, i det en svag rodnad drog över hennes blekn ansikte.

”Det är omöjligt, att du skulle vara okunnig om försöket i går kväll. Varifrån kom det?”

Samma tystnad från fångens sida.

"Svara, Antoinette”, sade Santerre, i det han närmade sig henne, utan att observera den fasa och förfäran, som grep den unga kvinnan vid åsynen av mannen, som den 21 januari fört Ludvig XVI från Temple till schavotten. ”Svara! Man har i natt konspirerat mot republiken och försökt befria er ur den fångenskap, i vilken ni skall hållas, [ 44 ]tills ni fått det straff, folkets vilja skall ådöma er för era brott. Vet ni, vilka dessa konspiratörer äro?”

Marie Antoinette darrade vid ljudet av denna barska röst, men besvarade ej denna fråga mer än de föregående och tog icke mer notis om Santerre än om den föregående mannen.

”Har ni föresatt er att icke svara?” sade Santerre och stampade ursinnigt i golvet.

Fången tog en tredje bok från bordet, och Santerre vände sig bort. Den brutala makten hos denne man, som förde befälet över 80,000 man och som endast behövt göra en åtbörd för att överrösta den döende Ludvig XVI:s sista ord, förmådde ingenting uträtta mot värdigheten hos en stackars fånge, vars huvud han kunde låta falla men vars vilja han icke kunde böja.

”Och ni, Elisabeth”, sade han till den andra kvinnan, som för ett ögonblick upphört att brodera, för att i stället knäppa ihop händerna i bön — icke till människor, utan till Gud. ”Vill ni svara?”

”Jag vet icke, vad det är ni frågar, och följaktligen kan jag icke svara”, sade hon.

”För tusan, medborgarinna Capet”, sade Santerre otåligt. ”Jag tycker, att jag talar tillräckligt tydligt. Jag upprepar, att det i går åter gjordes ett försök att befria er och att ni måste känna till brottslingarna”.

”Som vi icke stå i någon förbindelse med yttervärlden, kunna vi omöjligt upplysa er om, vad människor göra för eller emot oss”.

”Gott!” sade municipalen. ”Nu skola vi höra, vad din brorson har att säga”.

Och han närmade sig dauphins säng.

Vid denna hotelse reste Marie Antoinette sig plötsligt.

”Monsieur”, sade hon, ”min son är sjuk och sover nu — väck honom ej”.

”Svara då”.

”Jag vet ingenting”.

Mannen gick fram till sängen, där den lille fången låg och låtsade sova.

”Seså! Vakna, Capet!” sade han och ruskade honom hårdhänt.

Gossen slog upp ögonen och smålog. Männen skockade sig kring sängen.

Drottningen, som var ett rov för fruktan och förtvivlan, gjorde ett tecken åt dottern, som begagnade sig av det [ 45 ]gynnsamma ögonblicket, smög sig in i det angränsande rummet, öppnade kaminluckan, tog ut ett brev och brände upp det. Så kom hon tillbaka in och lugnade modern med en blick.

”Vad vilja ni mig?” frågade det sjuka barnet.

”Vi vilja veta, om du inte hörde något i natt?”

”Nej, jag sov”.

”Du tycks vara mycket förtjust i att sova?”

”Ja, ty när jag sover, drömmer jag”.

”Och vad drömmer du?”

”Att jag återser min far, som ni ha dödat”.

”Alltså, har du ingenting hört?” utbrast Santerre häftigt.

”Nej, ingenting”.

”Vargynglet håller i sanning bra ihop med varginnan”, sade ämbetsmannen, som var utom sig av raseri. ”Det oaktat har det existerat en komplott”.

Drottningen smålog.

”Österrikiskan trotsar oss!” utbrast mannen. ”Gott! Eftersom det förhåller sig så, skola vi utföra kommunens beslut. Stig upp, Capet!”

”Vad ämna ni göra?” frågade drottningen. ”Se ni icke, att min son är sjuk och har feber? Önska ni döda honom?”

”Din son”, sade ämbetsmannen, ”är anledning till ständig oro för templekommissionen. Omkring honom röra sig alla komplotter, och konspiratörerna smickra sig med att de skola kunna befria er alla. Gott! Låt dem komma! Tison — ropa på Tison”.

Tison, som var ett slags hantverkare med uppdrag att utföra allt slags grovarbete inom fängelset, infann sig.

”Tison”, sade Santerre, ”vem kom i går hit med fångarnas mat?”

Tison uppgav namnet.

”Och deras linne? Vem var här med det?”

"Min dotter?”

”Är således din dotter tvätterska?”

”Ja visst!”

”Och du har givit henne i uppdrag att tvätta åt fångarna?”

”Ja, varför inte? Hon kan lika gärna få förtjänsten som någon annan. Det är inte längre tyrannernas pengar, det är nationens pengar, eftersom nationen betalar för dem”.

”Du fick tillsägelse att granska linnet med största noggrannhet”.

[ 46 ]”Ja. Brukar jag inte alltid uppfylla min plikt? Som bevis på det kan jag omtala, att det i går fanns två knutar på en näsduk. Jag tog den genast med mig till kommissionen, som gav min hustru i uppdrag att knyta upp knutarna och lämna näsduken tillbaka till madame Capet, utan att säga något till henne”.

Vid detta meddelande om de två knutarna i näsduken darrade drottningen, och hon och madame Elisabeth växlade hastigt en blick.

”Tison”, sade Santerre, ”din dotter är en medborgarinna, vars patriotism ingen betvivlar, men när hon i dag går härifrån, får hon aldrig mer komma hit”.

”Ah, min Gud! Vad är det ni säger?” utbrast Tison förfärad. ”Skall jag således aldrig få se min dotter annat än när jag går ut?”

”Du får inte gå ut mer”, sade Santerre.

”Jag får inte gå ut mer!” utbrast Tison. ”Gott! Då går jag ut för alltid. Ge mig mitt avsked. Jag är ej någon förrädare, aristokrat, som man kan hålla i fängelse! Jag säger er, att jag vill gå ut!”

”Medborgare”, sade Santerre, ”åtlyd kommissionens befallningar, annars blir det så mycket värre för dig. Man håller ögonen på dig. Jag varnar dig”.

Under tiden hade drottningen, som trodde sig vara glömd, hämtat sig litet och lagt ned sin son i sängen igen.

”Be din hustru komma upp”, sade ämbetsmannen till Tison, som lydde utan ett ord. Santerres hotelser hade gjort bonom spak som ett lamm.

Tisons hustru kom upp.

”Kom in, medborgarinna”, sade Santerre. ”Vi bege oss ut i förrummet, och under tiden skall du visitera fångarna”.

”Hör du, hustru”, sade Tison, ”de tillåta ej, att vår dotter kommer hit vidare till Temple”.

”I så fall få vi inte återse henne?”

Tison ruskade med dyster min på huvndet.

”Men”, sade kvinnan, ”jag vill återse min dotter …”

”Tyst!” ulbrast Santerre. ”Du har blivit tillkallad för att visitera fångarna. Visitera dem, så få vi sedan se …”

”Men, o —”

”O”, sade Santerre med rynkad panna, ”det synes mig, som om du vore besmittad!”

”Gör, såsom medborgargeneralen säger, hustru”, sade Tison. ”Sedan få vi se”. Och Tison såg med ett ödmjukt småleende på Santerre.

[ 47 ]”Gott!” sade kvinnan. ”Gå då, ty jag är redo att visitera dem”.

Männen lämnade rummet.

”Min kära madame Tison”, sade drottningen, ”ni vet …”

"Jag vet endast, medborgarinna Capet”, sade den hemska kvinnan, gnisslande med tänderna, ”att du ensam är upphovet till folkets olyckor och att jag har anledning att misstänka dig, och det vet du”.

Fyra män väntade vid dörren för att hjälpa Tisons hustru, i händelse drottningen gjorde motstånd.

Så vidtog visiteringen av drottningen. Hos henne påträffades en näsduk med tre knutar, som olyckligtvis tyckles utgöra svar på den, som Tison funnit, en penna, en mässhake och litet sigillvax.

”Ah, jag visste det!” sade Tisons hustru. ”Jag har många gånger sagt municipalerna, att österrikiskan skriver. Härom dagen fann jag litet vax i en ljusstake”.

”O, madame!” sade drottningen i blidkande ton. ”Jag bönfaller er att endast visa mässhaken”.

”Ja”, sade kvinnan. ”Jag skall visa er medlidande! Det tillkommer mig, som man visat så mycket medlidande! Man tar ifrån mig min dotter”.

Madame Elisabeth och madame royale hade ingenting gömt bos sig.

Kvinnan Tison kallade ämbetsmännen tillbaka in i rummet, och dessa kommo med Santerre i spetsen. Hon visade dem de saker, hon funnit hos drottningen, och dessa gingo ur hand i hand, föremål för tusende gissningar och antaganden, men näsduken med de tre knutarna intresserade dem alldeles särskilt.

"Nu skola vi läsa upp nationalkonventets beslut för er”, sade Santerre.

"Vilket beslut?” frågade drottningen.

"Beslutet att ni skall skiljas från er son. Nationalkonventet ömmar alltför mycket för det barns hälsa, som anförtrotts åt dess beskydd, för att vilja lämna det kvar hos en mor, som är så depraverad som ni”.

Drottningens ögon sköto blixtar.

"Men uttala då några anklagelser, tigrar som ni äro!”

"Det är inte alls svårt”, sade ämbetsmannen och uttalade en av dessa ständiga beskyllningar, som Suetonis utslunpande mot Agrippina.

”O!” utbrast drottningen, som nu var likblek. ”Jag vädjar till varje moders hjärta!”

[ 48 ]”Allt det där är gott och väl”, sade ämbetsmannen, ”men vi ha redan varit här i två timmar och kunna inte förspilla hela dagen. Stig upp, Capet, och följ med oss”.

”Aldrig! Aldrig!” utbrast drottningen, i det hon kastade sig mellan ämbetsmännen och den unge Ludvig och försökte hindra dem att komma fram till sängen, liksom då en tigrinna försvarar sina ungar. ”Jag tillåter ej, att ni föra bort mitt barn!”

”O, messieurs”, sade madame Elisabetb och knäppte bönfallande ihop händerna. ”I himmelens namn, haven medlidande med oss två mödrar!”

”Tala”, sade Santerre. ”Uppge namnen! Yppa era medbrottslingars planer, erkänn, vad de åsyftade med de knutar i näsduken, som Tisons dotter hade med sig hit, och meningen med knutarna i näsduken, som påträffades i er ficka. På det villkoret skall jag låta er behålla ert barn”.

En blick från madame Elisabeth tycktes bönfalla drottningen att göra detta ohyggliga offer.

Men hon torkade bort en tår, som gnistrade som en diamant, och utbrast: ”Farväl, min son! Glöm aldrig din far, som är i himmelen, och din mor, som snart kommer att förenas med honom där, och underlåt aldrig att morgon och kväll upprepa de böner jag lärt dig. Farväl, min son!”

Hon gav honom den sista kyssen. Så reste hon sig upp, lugn och obeveklig. ”Messieurs, jag vet ingenting”, sade hon. ”Gör, såsom ni vilja!”

Men denna drottning var i behov av större själsstyrka, än som finns i någon kvinnas hjärta och framför allt i en moders. Hon sjönk avsvimmad ned på stolen, medan de buro bort barnet, som med tårarna strömmande över kinderna sträckte ut armarna mot modern men icke gav ett ljud ifrån sig.

Dörren stängdes efter männen, som buro bort det kungliga barnet, och de tre kvinnorna voro ensamma. Där rådde en stunds tystnad, avbruten endast då och då av en snyftning.

Drottningen bröt tystnaden.

”Min dotter, det där brevet?” sade hon.

”Jag brände upp det, såsom ni önskade det, min mor”.

”Utan att läsa det?”

”Utan att läsa det”.

”Farväl då, sista gudomliga hopp!” mumlade madame Elisabeth.

[ 49 ]”O, ni har rätt, min syster! Det är nästan mer än man kan uthärda”. Så vände hon sig till sin dotter. ”Men du såg väl åtminstone stilen, Marie?”

”Ja, min mor, ett ögonblick”.

Drottningen reste sig upp, gick fram till dörren för att förvissa sig om att hon icke blev iakttagen; så drog hon en nål ur håret, gick fram till väggen och drog ur en spricka fram ett litet papper, hopvikt som ett brev, och visade det för madame royale. ”Samla dina tankar, innan du svarar, mitt barn. Var stilen densamma som den här?”

”Ja, ja, min mor! Jag känner igen den!” utbrast prinsessan.

”Gud vare tackad och lovad!” utbrast drottningen, i det hon andaktsfullt föll på knä. ”Om han kunnat skriva sedan i morse, är han i trygghet! Jag tackar dig, o, Gud! En så ädel vän förtjänar, att du gör underverk för hans skull!”

”Om vem talar ni, min mor?” frågade madame royale. ”Vem är denne vän? Säg mig hans namn, på det att jag måtte kunna be för honom!”

”Du har rätt, mitt barn! Glöm aldrig detta namn, ty det är namnet på en ädling, uppfylld av heder och mod, en som icke drives av äregirighet, ty han har uppenbarat sig först efter våra olyckor. Han har aldrig sett drottningen av Frankrike eller, rättare sagt, drottningen av Frankrike har aldrig sett honom, och dock ägnar han sitt liv åt henne. Måhända han blir belönad så, som all dygd numera blir belönad — med en ohygglig död. Men om han dör — o! Jag skall alltjämt tänka mig honom i himmelen. Han kallas …”

Drottningen såg sig ängsligt omkring. Så sänkte hon rösten. ”Han kallas chevalier de Maison Rouge. O, be för honom!”