Den siste chevalieren/Kapitel 20
| ← Kap 19: En anmodan |
|
Kap 21: Den karminröda nejlikan → |
TJUGONDE KAPITLET.
BLOMSTERFLICKAN.
Äntligen inbröt den emotsedda torsdagen, då Maurice skulle tjänstgöra i Temple.
Man befann sig nu i juni månad. Himlen var ett enda djupt och molnlöst blått, och mot detta blåa avtecknade sig de vita massorna av nya hus. Man motsåg redan ankomsten av hundstjärnan — denna förskräckliga hund, som framställes av de gamla folken såsom ansatt av en osläcklig törst, och som för att använda pariserpöbelns uttryck, slickar stenläggningen mycket torr. Paris gator voro rena som en matta, och luften uppfylldes av dofter, som stego upp från träden och blommorna och berusade med glädje, liksom för att göra huvudstadens invånare för några ögonblick glömska av de blodångor, som utan uppehåll uppstego från torgens stenläggning.
Maurice skulle börja sin tjänstgöring i Temple klockan nio. Hans två kolleger voro Marcevault och Agricola. Klockan åtta befann han sig vid gamla rue Saint Jacques i full ståt såsom medborgare municipal — d v. s. med ett trefärgat skärp tätt tilldraget kring sin smidiga, muskulösa gestalt. Efter vanligheten red han dit och på sin väg vann han uppriktigt gillande, beundran och beröm av de fagra patrioter, som sågo honom passera förbi.
Geneviève var redan färdig. Hon bar en enkel muslinklänning, ett slags lätt taftkappa och en liten hatt, prydd med en trefärgad kokard. I denna toalett var hon en bländande skönhet.
Morand, vilken såsom vi sett blivit enträget ombedd att åtfölja dem, hade — otvivelaktigt för att icke bli tagen för en aristokrat — klätt sig på vanligt sätt, d. v. s. till hälften såsom borgare, till hälften såsom hantverkare.
Han hade just kommit in, och hans ansikte förrådde stor trötthet. Han sade, att han varit uppe hela natten för att avsluta en viktig angelägenhet.
Dixmer hade gått ut omedelbart efter det hans vän Morand kommit in.
”Nå”, sade Geneviève, ”vad har ni bestämt, Maurice? Hur skola vi få se drottningen?”
”Hör på”, sade Maurice. ”Jag har ordnat allt. Jag anländer till Temple samtidigt med er, och där presenterar jag för er min vän Lorin, som anför vakten. Sedan intager jag min post och kommer vid första lämpliga tillfälle och hämtar er”.
”Men”, sade Morand, ”var skola vi få se fångarna och hur skola vi få se dem?”
”Antingen vid deras frukost eller vid deras middag, om det passar er, genom municipalernas glasvägg”.
”Utmärkt”, sade Morand.
Så såg Maurice, hur Morand gick fram till ett skåp i bortre ändan av matsalen och hastigt drack ett glas oblandat vin, vilket förvånade honom högeligen, enär Morand vanligtvis var mycket avhållsam, så att hans enda dryck utgjordes av vatten, nätt och jämt färgat av vin.
Geneviève såg, att Maurice betraktade honom med förvåning.
”Kan ni tänka er”, sade hon, ”han måtte vara halvdöd av hunger och trötthet, ty han har icke förtärt något sedan i går morse”.
”Åt han icke middag här?” frågade Maurice.
”Nej. Han försökte något nytt experiment inne i staden”.
Geneviève vidtog ett överflödigt försiktighetsmått med avseende på Maurice, enär han, som i likhet med alla älskande var en egoist, endast ägnat Morands handling denna ytliga uppmärksamhet, som en förälskad man ägnar allt med undantag av kvinnan, han älskar.
Till sitt glas med vin lade Morand en brödbit som han hastigt svalde.
”Nu, käre medborgare Maurice”, sade han, ”är jag fullt redo. Vi kunna bege oss av när ni vill”.
Maurice som höll på att plocka blombladen av en av de döda nejlikorna, som han plockat då han gått förbi dem, bjöd nu Geneviève armen och sade:
”Låt oss bege oss av”.
Under vägen kände Maurice sig så lycklig, att han knappast kunde lägga band på sig. Han hade kunnat skrika högt av förtjusning, om han icke lagt band på sin sinnesrörelse. Vad kunde han önska sig mer? Han hade icke blott fått visshet om att Geneviève icke älskade Morand, utan även hoppet att han ägde hennes tillgivenhet. Den härliga solen sken över världen, Genevièves arm vilade i hans, under det att de allmänna utroparna skreko med sina lungors hela styrka om jakobinernas triumf och Brissots och hans partis nederlag, tillkännagivande att fäderneslandet var räddat.
Det gives sannerligen ögonblick här i livet, då ett människohjärta tyckes vara alltför litet för att ha plats för den glädje eller den sorg, som koncentrerar sig där.
”O, en sådan härlig dag”, utbrast Morand.
Maurice vände sig om i förvåning. Detta var det första känsloutbrott, som han någonsin hört utgå från denne sällsamt reserverade och förströdde mans läppar.
”O, ja den är verkligen härlig”, sade Geneviève i det hon kramade Maurices arm. ”Jag önskar, att den ville fortsätta att vara lika ren och molnfri, som den är nu, ända till kvällen!”
Maurice tog åt sig dessa ord, och hans lycka fördubblades för vart ögonblick som gick.
Samtidigt betraktade Morand genom sina gröna glasögon Geneviève med ett sällsamt, tacksamt uttryck. Han tog kanske åt sig hennes önskan.
Sålunda passerade de Lilla Bron, rue de la Juiverie och Notre Damebron. Sedan gingo de vidare till Place de l'Hôtel de Ville, rue Barre du Bec och rue Sainte Avoie. Allteftersom de gingo vidare, blevo Maurices steg alltmera spänstiga, under det att tvärtom hans följeslagares blevo allt långsammare och långsammare.
De voro framme vid hörnet av rue des Vielles-Audriettes, då helt plötsligt en blomsterflicka hejdade dem genom att sträcka fram sin korg, fylld med blommor.
”O, sådana härliga nejlikor!” utbrast Maurice.
”Ja, de äro mycket vackra”, sade Geneviève. ”Det ser ut som om den, som odlat dem, icke hade någonting, som gjorde honom förtvivlad, ty de äro icke vissna och döda”.
Dessa ord sjönko djupt ned i den unge mannens hjärta.
”Ah, vackre municipal”, sade blomsterflickan, ”köp en bukett åt den vackra medborgarinnan. Hon är klädd i vitt — titta på dessa härliga, karminröda nejlikor. Vitt och purpurrött gå så bra ihop. Hon kommer att fästa buketten vid sitt hjärta, och alldenstund hennes hjärta är helt nära din blåa rock, komma ni att bära nationalfärgerna”.
Blomsterflickan var ung och söt, hennes komplimang var välsvarvad och välvald, ty om den hade gjorts särskilt för detta tillfälle, kunde den icke ha lämpat sig bättre efter omständigheterna. För övrigt voro blommorna nästan symboliska, ty de liknade dem, som nu voro döda.
”Jag skall köpa några”, sade Maurice, ”eftersom det är nejlikor. Jag avskyr alla andra blommor”.
”Ah, Maurice”, sade Geneviève, ”det är överflödigt, ty vi ha så gott om dem i trädgården”.
Men ehuru hennes läppar uttalade denna vägran, uttryckte hennes ögon en önskan att äga dem.
Maurice utvalde den vackraste buketten. Det var för övrigt den som den söta blomsterflickan hade sträckt fram åt honom.
Den utgjordes av ett tjogtal djupröda nejlikor, som utsände en både ljuv och genomträngande doft. I mitten höjde sig en magnifik nejlika över de andra.
”Se här”, sade Maurice till blomsterflickan, i det han kastade en femfrancssedel i hennes korg, ”den är åt dig”.
"Tack, min vackre municipal! Tusen tack!” Och hon gick fram mot ett annat par, i förhoppning att dagen som börjat så gynnsamt, skulle fortsätta på samma sätt till sitt slut.
Under denna till synes så alldagliga scen, som allra högst tagit några få sekunder, tycktes Morand knappast i stånd att stå upprätt och torkade svetten ur sin bleka panna, under det att Geneviève bleknade och darrade.
Hon tog buketten, som Maurice räckte henne, slöt sin vackra hand om den, och förde den till sitt ansikte, mindre för att insupa dess doft, än för att dölja sin sinnesrörelse.
Återstoden av färden var angenäm, åtminstone såvitt det angick Maurice. Vad Geneviève beträffar, så föreföll hennes munterhet forcerad, och Morand lade i dagen sitt nöje på ett för honom betecknande sätt — d. v. s. med halvkvävda suckar eller små utbrott av skratt, och emellanåt sade han någon kvickhet, som slog ned som gnistor bland de förbigående.
Klockan nio voro de framme vid Temple.
Santerre ropade upp municipalerna.
”Jag är här”, sade Maurice, i det han lämnade Geneviève kvar under Morands beskydd.
”Välkommen”, sade Santerre, i det han räckte den unge mannen sin hand.
Maurice tog sig väl i akt för att vägra fatta den sålunda erbjudna handen. Vid denna tidpunkt var Santerres vänskap av allra största värde.
Vid åsynen av denne man, som kommenderat de beryktade trumvirvlarna, ryste Geneviève och Morand bleknade.
”Vem är denna älskliga medborgarinna?” frågade Santerre Maurice. ”Och vad gör hon här?”
”Hon är den präktige medborgaren Dixmers hustru. Du har nog hört talas om denne utmärkte patriot, medborgare general?”
”Ja, ja”, svarade Santerre. ”Han är garvarmästare och kapten vid legion Victors jägare”.
”Densamme”.
”Gott! Gott! På min ära, hon är söt! Och den där fula karlen, som har bjudit henne armen?”
”Det är medborgare Morand, hennes mans kompanjon och jägare i Dixmers kompani”.
Santerre gick fram till Geneviève.
”Goddag, medborgarinna”, sade han.
Geneviève samlade sig.
”Goddag, medborgare general”, svarade hon småleende.
Santerre kände sig smickrad både av titeln och av småleendet.
”Och vad för dig hit, vackra patriot?” frågade han.
”Medborgarinnan”, svarade Maurice, ”har aldrig sett änkan Capet och skulle gärna vilja se henne”.
”Ja”, sade Santerre, ”innan —”, och han gjorde en hemskt betecknande åtbörd.
”Alldeles”, svarade Maurice kallt.
”Gott”, sade Santerre. ”Kom dock endast ihåg, att de icke få bli sedda, när de gå in i tornet. Det skulle vara ett dåligt exempel. I andra hänseenden får du göra, som du anser bäst”.
Santerre skakade åter hand med Maurice, böjde vänligt och beskyddande på huvudet för Geneviève och gick för att ägna sig åt sina andra plikter.
Efter en del evolutioner av nationalgardister och jägare och efter manövreringar med kanoner bjöd Maurice Geneviève armen och gick, åtföljd av Morand, fram mot posten vid porten, där Lorin med högan röst kommenderade sin bataljon.
”Bra”, utbrast han. ”Åh, där är ju Maurice. För katten! I sällskap med en kvinna som förefaller mig ganska söt. Tänker den sluge skojaren ta henne med sig för att hon skall tävla med min gudinna Förnuft? I så fall — stackars Arthémise!”
"Hallå, medborgare adjutant”, sade kaptenen.
”Ah! Det är rätt! Giv akt!” sade Lorin. ”Vänster om marsch — goddag, Maurice — inte så fort”.
Trummorna skallade, kompanien bröto upp för att intaga sina respektive platser, och när varje man befann sig på sin post, skyndade Lorin fram till sin vän. Maurice presenterade Lorin för Geneviève och Morand. Och sedan vidtog förklaringen av ändamålet med deras besök.
”Ja, jag förstår”, sade Lorin. ”Du vill, att dina vänner skola komma in i tornet. Den saken är lätt ordnad. Jag skall genast gå och ställa ut vaktposterna, och då ger jag dem tillsägelse att släppa in dig och dina vänner”.
Tio minuter senare följde Geneviève och Morand efter de tre municipalerna och togo plats bakom glasväggen.