Den siste chevalieren/Kapitel 33
| ← Kap 32: Eldsvådan |
|
Kap 34: Conciergeriet → |
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
MORGONDAGEN.
En vacker sol strålade över de gröna persiennerna och förgyllde bladen på tre stora rosenbuskar, som stodo på ett blomsterbord framför Maurices fönster.
Dessa blommor, som voro så mycket mer dyrbara därför att den rätta årstiden för dem var i avtagande, uppfyllde den propra lilla matsalen med en härlig doft. Ett enkelt men inbjudande litet bord stod dukat, och vid det sutto Maurice och Geneviève.
Dörren var stängd, ty på bordet fanns allt det, som de frukosterande kunde behöva. Det var underförstått, att de serverade sig själva.
I det angränsande rummet hördes tjänaren syssla med någonting. Dessa sista vackra dagars värme och liv trängde in genom den halvöppna persiennen och kom rosenbladen, som smektes av solens strålar, att glittra som smaragder och rubiner.
Geneviève lade ned på tallriken den gyllene frukt som hon höll i handen. Hon tycktes försänkt i tankar och smålog endast med sina läppar, under det att hennes stora ögon hade ett smäktande och melankoliskt uttryck. Sålunda satt hon tyst, förströdd och lycklig i sin kärleks solsken, liksom de vackra blommorna i solskenet från himmelen.
Snart sökte hennes blick Maurices och mötte den riktad på henne. Även han såg på henne och drömde vaken.
Då lade hon sin arm, så mjäll och så vit, på den unge mannens axel som darrade; så lutade hon sig mot hans bröst med denna tillit som är mer än kärlek.
Geneviève såg på honom utan att tala och rodnade, medan hon såg på honom.
Maurice behövde endast böja helt lätt på huvudet för att trycka sin mun mot älskarinnans halvt åtskilda läppar.
Han böjde på huvudet. Geneviève bleknade, och hennes ögon slöto sig liksom blombladen på en blomma, som sluter sin kalk för ljusstrålarna.
Sålunda sutto de och drömde i denna ovana lycka, då en häftig ringning kom dem att spritta till.
De flyttade sig ifrån varandra.
Tjänaren kom in och stängde med hemlighetsfull min dörren efter sig.
”Det är medborgaren Lorin”, sade han.
”Ah, den käre Lorin”, sade Maurice. ”Jag skall gå ut och skicka i väg honom. Ursäkta mig ett ögonblick, Geneviève”.
Geneviève hejdade honom.
”Skicka i väg er vän, Maurice!” sade hon. ”En vän, som tröstat er, hjälpt er, upprätthållit er? Nej, jag vill icke fördriva en sådan vän vare sig från ert hem eller från ert hjärta. Låt honom stiga in, Maurice”.
”Vad för slag, ni tillåter?” sade Maurice.
”Jag vill det”, sade Geneviève.
”O, ni tycker således, att jag icke älskar er tillräckligt”, utbrast Maurice, hänförd av denna finkänslighet. ”Är det således nödvändigt att dyrka er?”
Geneviève bjöd den unge mannen sitt rodnande ansikte att kyssa. Maurice öppnade dörren och Lorin kom in, vacker som dagen i sin halvmuscadintoalett. När han fick se Geneviève, lade han i dagen en överraskning som genast efterträddes av en vördnadsfull bugning.
”Kom in, Lorin, kom in, Lorin!”, sade Maurice, ”och titta på madame. Du är detroniserad, Lorin, ty nu finns det någon annan som jag föredrager framför dig. Jag hade kunnat giva mitt liv för dig — för henne har jag offrat min heder — jag omtalar ingen nyhet för dig”.
”Madame”, sade Lorin med ett allvar, som förrådde den djupaste sinnesrörelse, ”jag skall försöka att älska Maurice ännu högre, därför att han icke helt och hållet upphört att älska mig”.
”Tag plats, monsieur”, sade Geneviève leende.
”Ja, slå dig ned”, sade Maurice som efter att med sin högra hand ha tryckt vännens och med den vänstra sin älskarinnas, framställde bilden av en man, som nått höjdpunkten av jordisk lycka.
”Nu vill du således icke dö längre? Du vill således icke taga livet av dig?”
”Vad menar ni?” frågade Geneviève.
”Ah, min Gud”, sade Lorin, ”endast att människan är ett ombytligt djur och att filosoferna ha alldeles rätt uti att förakta hennes lättfärdighet. Tro mig, madame, ni ser där en man, som i går kväll ville kasta sig i floden, som förklarade att det icke längre fanns någon lycka för honom här i världen! Och nu på morgonen återfinner jag honom glad, med ett leende på läpparna, strålande av lycka, med liv i hjärtat, sittande vid ett välförsett bord. Det är visserligen sant, att han icke äter, men det bevisar icke, att han nu är olycklig”.
”Ville han göra allt detta?” frågade Geneviève.
”Ja, allt detta och ännu en hel del därtill. Jag skall sedermera omtala allt för er, men för ögonblicket är jag hungrig. Det är Maurices fel, ty han lät mig i går kväll ränna omkring i kvarteret Saint Jacques. Tillåt mig göra ett anfall på er frukost, som ingendera av er rört”.
”Han har rätt!” utbrast Maurice med ett barns glädje.
”Jag har icke ätit något och icke ni heller, Geneviève”.
Då han uttalade detta namn gav han akt på Lorin, men Lorin förändrade icke en min.
”Ah! Du gissade således att det var hon!” sade Maurice till honom.
”Ja, för katten”, svarade Lorin, i det han skar sig en vit och rosig skinkskiva.
”Jag är också hungrig”, sade Geneviève och höll fram sin tallrik.
”Lorin”, sade Maurice, ”jag var sjuk i går kväll”.
”Du var mer än sjuk, du var galen”.
”Ja, men jag tror, att det är du, som är sjuk nu på morgonen”.
”Hur så?”
”Du har ännu icke gjort en enda vers”.
”Jag skall göra en på ögonblicket”, sade Lorin.
Och han lät handling följa på orden.
”Bra”, sade Maurice skrattande. ”Alltid redo med en vers”.
”Och du måste nöja dig med den, eftersom vi ha allvarligare saker att tala om”.
”Vad är det nu då?” frågade Maurice oroligt.
”Endast det att jag fått order att tjänstgöra i Conciergeriet”.
”I Conciergeriet!” sade Geneviève. ”I drottningens närhet?”
”Ja, jag tror det, madame”.
Geneviève bleknade, Maurice rynkade pannan och gjorde ett tecken åt Lorin.
Denne skar sig en ny skiva skinka, dubbelt så stor som den första.
Drottningen hade verkligen blivit förd till Conciergeriet, dit vi nu skola följa efter henne.