Den siste chevalieren/Kapitel 34
| ← Kap 33: Morgondagen |
|
Kap 35: La Salle de Pas-Perdus → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
CONCIERGERIET.
I hörnet av pont au Change och quai aux Fleurs höjer sig återstoden av Ludvig den heliges gamla palats, som vanligtvis kallas Palatset, liksom Rom kallas Staden och som alltjämt behåller sitt kungliga namn, ehuru de enda kungar, som bebo det, äro skrivarna, domarna och advokaterna.
Detta rättvisans hemvist är en stor och dyster byggnad, som framkallar mera fruktan för än kärlek till rättvisans stränga gudinna. Man ser där förenade inom detta trånga område alla den mänskliga rättvisans verktyg och attribut. Se där de salar, där man förvarar de häktade, längre in dem, där man dömer dem; längre ned de fängelsehålor, där man stänger in de dömda. Vid porten fanns en liten plats, där de rödglödgade järnen inristade vanärans märke. Ungefär hundra och femtio steg från den första platsen finnes en annan, vidsträcktare, där den sista akten av den fruktansvärda tragedien utspelades, d. v. s. la Grève, där man avslutade det verk, som beslutats i palatset. — Såsom man ser, härskade rättvisan med envåldsmakt överallt.
Alla dessa delar av byggnaden, som voro förenade med varandra, dystra, mörka och gråa, späckade med förgallrade fönster sträckte sig efter quai des Lunettes. Detta är Conciergeriet.
Detta fängelse innehåller fängelsehålor, som sköljas av Seinens svarta och gyttjiga vatten. Det har ävenledes hemliga utlopp, genom vilka förr i tiden fördes ned till floden de stackars offer som det ansågs nödvändigt att avlägsna. År 1793 var Conciergeriet, denna outtröttliga leverantör till schavotten, fullproppat med fångar som inom en timme blevo giljotinens offer. Vid denna tid var den helige Ludvigs gamla fängelse ett sannskyldigt dödens härbärge.
Under valven sutto några järngaller, och nattetid placerades där en röd lykta, ett lämpligt emblem för detta hemvist för olycka och förtvivlan.
Kvällen före den dag, då Lorin, Maurice och Geneviève frukosterade tillsammans, skakades kajens stenläggning av ett dovt mullrande, som kom fängelsets fönsterrutor att skallra och sedan upphörde framför valvporten. Gendarmerna knackade på med sina sabelfästen, porten öppnades och en vagn rullade in på gården. Då dörren svängt upp på sina gångjärn och de rostiga reglarna hade gnisslat, steg en kvinna ur vagnen.
Gallergrinden öppnades med ens för att taga emot henne och stängdes åter efter henne. Tre eller fyra nyfikna huvuden sträcktes fram för att titta på fången vid skenet av facklorna. Så försvunno de åter i mörkret, under det att simpla skämt och rått skratt växlades mellan de sig avlägsnande männen, som kunde höras men icke ses.
Den kvinna, som sålunda förts dit, stannade tillsammans med sina gendarmer innanför den första gallergrinden. Hon såg, att det skulle bli nödvändigt för henne att passera genom ännu en, men glömde att höja foten och sänka huvudet, alldenstund där var ett trappsteg som gick uppåt och en järnbalk som gick nedåt.
Fången, som ännu icke var fullt van vid fängelsearkitektur, trots sin långa vistelse där, underlät att bocka sig ned och stötte häftigt pannan mot järnbalken.
”Gjorde ni er mycket illa, medborgarinna?” frågade en av gendarmerna.
”Ingenting gör mig illa numera”, svarade hon lugnt.
Och hon gick vidare utan minsta klagan, ehuru hennes panna hade att uppvisa blodiga märken efter sammanstötningen med järnbalken.
Inom kort blev dörrvaktens länstol synlig, en länstol, som var mera vördad i fångarnas ögon än en konungs tron i hans hovmäns, ty portvakten i ett fängelse kan utdela ynnestbevis och varje ynnestbevis är av vikt för en fånge. Emellanåt kan den allra minsta lilla vänlighet förvandla det svartaste mörker till ett himmelrike av ljus.
Richard, portvakten, som satt i sin länstol, kände sig vederbörligen medveten om sin egen vikt och betydenhet. Han hade icke rört sig ens, då vagnsbullret tillkännagav, att en ny gäst anlänt. Richard tog sig en pris snus, slog upp ett tjockt register, letade rätt på en penna i det lilla bläckhornet av svart trä, där bläcket som torkat in på sidorna, låg kvar i mitten, liksom det i en vulkan alltid finns kvar litet smält massa.
"Medborgare portvakt”, sade anföraren för eskorten, ”skriv och skriv fort ty man väntar oss otåligt vid kommunen”.
”Ah, det tar inte lång tid”, sade portvakten, i det han samtidigt tömde i bläckhornet några droppar vin, som funnos kvar i hans glas. ”Jag är hemma i den här konsten, gudilov! Förnamn och tillnamn, medborgarinna?”
Och efter att ha doppat pennan i detta improviserade bläck började han föra in nykomlingen längst ned på en sida, under det att bakom hans stol madame Richard, en kvinna med välvilligt utseende, med en blandning av förvåning och aktning betraktade denna kvinna, så sorgsen, så ädel och så stolt, som hennes man gjorde frågor.
”Marie Antoinette Jeanne Joséphe av Lothringen”, svarade fången, ”ärkehertiginna av Österrike, drottning av Frankrike”.
”Drottning av Frankrike?” upprepade portvakten, i det han förvånad höjde sig på armstödet till sin länstol.
”Drottning av Frankrike”, upprepade fången i samma ton.
”Eljest kallad änkan Capet”, sade anföraren för eskorten.
”Under vilket av dessa två namn bör jag skriva in henne?” frågade portvakten.
”Under vilket du vill, om du endast gör det fort”, svarade anföraren för eskorten.
Portvakten sjönk åter ned i sin fåtölj och med en lätt darrning på handen skrev han in i sitt register det namn och den titel, som fången uppgivit — och dessa namn äro ännu synliga i det register, vars dyrbaraste del revolutionsråttorna i Conciergeriet ha knaprat på.
Richards hustru bibehöll alltjämt sin ställning bakom mannens stol och förblev stående med händerna hopknäppta i djupaste medlidande med den stackars varelsen, som stod framför henne.
”Er ålder?” fortsatte portvakten.
”Trettiosju år och nio månader”, svarade drottningen.
Richard antecknade detta jämte signalement och avslutade det hela med de vanliga anteckningarna.
”Så där ja”, sade han, ”nu är det gjort”.
”Vart skola vi föra fången?” frågade anföraren för eskorten.
Richard tog sig ännu en pris snus och såg på sin hustru.
”Ja”, sade denna, ”vi äro icke förberedda på något dylikt, så vi veta knappast …”
”Ni måste ta reda på det”, sade anföraren för eskorten.
”Där är konseljsalen”, svarade kvinnan.
”Hm! Den är mycket stor”, mumlade Richard.
”Så mycket bättre, om den är stor, då kan man så mycket lättare ställa ut vakter där”.
”Kör för rådskammaren”, sade Richard, ”men den är obeboelig för ögonblicket, ty där finns ej någon säng”.
”Det är sant”, sade hans hustru, ”det tänkte jag icke på”.
”Ba!” sade en av gendarmerna. ”Man sätter in en säng i morgon, och morgondagen är snart inne”.
”För övrigt kan medborgarinnan tillbringa natten i vårt rum, icke sant, min gubbe?” sade hustru Richard.
”Nå, men vi då?” sade portvakten.
”Vi sova icke alls. Såsom medborgaren gendarmen sagt, är natten snart över”.
”För då medborgarinnan till mitt rum”, sade Richard.
”Och under tiden skriver ni ut vårt kvitto, icke sant?”
”Ni skola få det, då ni komma tillbaka”.
Hustru Richard tog ett tänt ljus, som stod på bordet, och gick före.
Marie Antoinette följde efter henne, utan att säga ett ord, lugn och blek som alltid. Två fångvaktare, som hustru Richard gav ett tecken, avslutade processionen. Man visade drottningen en säng, på vilken hustru Richard lade rena lakan. Fångvaktarne installerade sig utanför dörren. Så stängdes denna med dubbla lås, och Marie Antoinette befann sig ensam.
Hur hon tillbringade natten, vet ingen, eftersom hon tillbringade natten ensam med Gud.
Följande dag blev drottningen förd till konseljsalen, ett avlångt, fyrsidigt rum, vars gallerdörr ledde till en korridor och som i hela sin längd blivit delat mitt itu av en mellanvägg, som icke nådde upp till taket.
Den ena av dessa avbalkningar upptogs av männen, som vaktade henne. Den andra var drottningens cell. Ett fönster, försett med ett galleri av små järnstänger, upplyste dessa båda avbalkningar. En skärm, som tjänstgjorde såsom dörr, avskilde drottningen från vakterna och stängde till öppningen i mitten. Hela detta rum var försett med ett tegelgolv. Väggarna hade förr i tiden varit beklädda med förgyllda träboaseringar och från dem hängde nu ned tapetfragment.
En säng var placerad mitt emot fönstret och en enda stol i närheten av dagsljuset. Det var den kungliga fångens hela möblemang.
När drottningen kom in där, begärde hon att man skulle hämta hennes böcker och arbete.
Man lämnade henne ”Revolutionen i England”, som hon börjat läsa i Temple, ”Unge Anarcharsis’ resa” och hennes broderi.
Gendarmerna å sin sida slogo sig ned i den angränsande cellen. Historien har bevarat deras namn, liksom den gjort med andra, mera illa beryktade, som av ödet satts i samband med dessa stora händelser.
De hette Duchesne och Gilbert.
Kommunen hade utvalt dessa två, som voro kända såsom goda patrioter, och de måste stanna kvar på sin post inne i sin cell ända till Marie Antoineltes dom. Man hoppades att på detta sätt undvika de oregelbundenheter, som måste medfölja ett ombyte av vakter flera gånger om dagen, och hade därför lagt ett fruktansvärt ansvar på dessa fångvaktare.
Drottningen hade först denna dag blivit underrättad om detta försiktighetsmått genom de två männens samtal, av vilket varje ord nådde henne, enär de icke hade någon anledning att sänka rösterna. Hon erfor samtidigt både glädje och oro, ty om hon å ena sidan kände, att dessa män måste vara pålitliga, eftersom de blivit utvalda ur en mångfald, tänkte hon å andra sidan, att hennes vänner med större lätthet skulle kunna korrumpera två kända män än ett hundratal okända individer, som utvaldes av slumpen, endast tillfälligtvis kommo i hennes närhet och då blott för en enda dag.
Första natten, innan hon gick till sängs, hade en av gendarmerna enligt sin vana rökt, tobaksröken hade trängt in genom öppningarna i mellan väggen och pinade den stackars drottningen, vars olyckor hade irriterat i stället för att döva hennes nerver.
Hon kände sig snart illamående och yr i huvudet, men fasthållande vid sitt system av oböjlig fasthet, uppgav hon icke den minsta klagan.
Under denna melankoliska vaka, då ingenting bröt nattens tystnad, tyckte hon sig höra stönanden och kvidanden utifrån. De läto hemska och genomträngande som vindens tjut i en mörk och ödslig korridor, då stormen lånar människorösten för att förläna liv åt elementens passioner.
Hon blev snart medveten om att de ljud, som först kommit henne att rycka till, var det dystra och utdragna tjutet av en hund på kajen. Hon kom med ens att tänka på sin stackars Black, som hon icke hade tänkt på från det ögonblick, då hon blivit bortförd från Temple, men vars röst hon nu tyckte sig känna igen.
Faktum var, att det stackars lilla djuret, som genom sin missledda vaksamhet berett sin matmoders undergång, oförmärkt hade sprungit med efter henne och följt efter vagnen till Conciergeriets ingång, där han så när kluvits mitt itu av det dubbla fällgaller av järn, som stängdes efter henne.
Men det trofasta djuret hade snart kommit tillbaka, och som om det förstått, att matmodern befann sig i denna stora stenbyggnad, gnällde och tjöt det, väntande ett smeksamt svar.
Drottningen svarade med en hjärtslitande suck, som nådde hennes fångvaktares öron, men alldenstund denna suck icke upprepades och intet annat ljud trängde ut från drottningens cell, försjönko de åter i sitt första tillstånd av dåsighet.
Vid dagens inbrott steg drottningen upp och klädde sig. Så slog hon sig ned vid fönstret, där dagsljuset, som bröts av gallrets järnstänger, föll med en blåaktig färgskiftning på hennes utmärglade händer, i vilka hon höll en bok. Hon tycktes läsa, men hennes tankar voro långt borta.
Gendarmen Gilbert sköt till hälften upp skärmen och betraktade henne under tystnad. Drottningen hörde bullret, men vände icke på huvudet. Hon satt så, att gendarmen kunde se hennes huvud, över vilket morgonljuset strömmade.
Gilbert gav sin kamrat ett tecken att komma fram och tillsammans med honom titta genom öppningen. Duchesne kom fram.
”Titta”, sade Gilbert med sänkt röst, ”så blek hon är, det är förskräckligt! Hennes rödkantade ögon utvisa, att hon lider. Man skulle kunna tro, att hon har gråtit”.
”Du vet mycket väl”, sade Duchesne, ”att änkan Capet aldrig gråter. Därtill är hon alldeles för stolt”.
”I så fall är hon sjuk”, sade Gilbert. Så höjde han rösten och frågade:
”Säg, medborgarinna Capet, är du sjuk?”
Drottningen slog långsamt upp ögonen och riktade sin blick, klar och forskande, på de båda männen.
”Är det till mig ni tala, messieurs?” frågade hon med mild röst, ty hon hade tyckt sig märka ett visst intresse i den röst som talat till henne.
”Ja, medborgarinna, det är till dig”, svarade Gilbert, ”och vi fråga om du är sjuk”.
”Varför det?”
”Därför att dina ögon äro så röda”.
”Och samtidigt är du mycket blek”, tillade Duchesne.
”Tack, messieurs. Nej, jag är icke sjuk, men jag har lidit mycket i natt”.
”Å, ja visst! Dina sorger”.
”Nej, messieurs, mina sorger äro alltid desamma, och eftersom min religion lärt mig att föra dem till korsets fot, lider jag i dag icke mer av dem än eljest. Nej, jag är sjuk, därför att jag icke kunnat sova i natt”.
”Ah, din nya bostad och ombyte av säng”, sade Duchesne.
”Och så är bostaden icke vacker”, tillade Gilbert.
”Nej, det beror icke på det heller, messieurs”, sade drottningen och ruskade på huvudet. ”Det är mig likgiltigt, om min bostad är ful eller vacker”.
”Vad är det således?”
”Vad det är?”
”Ja”.
”Jag ber om ursäkt för att jag säger det, men jag har varit mycket besvärad av tobaksröken, som monsieur utsänder till och med i detta ögonblick”.
Gilbert rökte faktiskt, vilket för övrigt var hans vanliga sysselsättning.
”Ah, min Gud”, utbrast han helt bestört över den vänlighet, varmed drottningen talade till honom. ”Varför sade du icke det, medborgarinna?”
»Därför att jag icke anser mig ha rättighet att störa er i era vanor, monsieur” .
”Gott! Du skall icke bli besvärad mera av mig åtminstone”, sade Gilbert, i det han slängde ifrån sig sin pipa, som gick i bitar. ”Ty jag kommer icke att röka mera”. Han drog sig tillbaka med sin kamrat och sköt för skärmen.
”Det är möjligt att man hugger huvudet av henne. Det är nationens angelägenhet, men vad tjänar det till att pina denna kvinna? Vi äro soldater och inga bödlar, liksom Simon”.
”Det, som du nu säger, smakar litet av aristokrat”, sade Duchesne och ruskade på huvudet.
”Vem kallar du för aristokrat? Se så, förklara dig närmare”.
”Jag kallar för aristokrat var och en som förargar nationen och bereder dess fiender nöje”.
”Enligt din åsikt”, sade Gilbert, ”förargar jag således nationen, därför att jag icke fortsätter alt genera änkan Capet genom att röka? Förstår du”, fortsatte den präktige mannen, ”jag kommer ihåg min ed till mitt fädernesland och min brigadiärs order, det är allt. Vad mina förhållningsorder beträffar, så kan jag dem utantill: ”Att icke låta fången undkomma, att icke låta någon tränga in till henne, att motsätta mig varje korrespondens, som hon måhända försöker inleda, och att dö på min post. Det är allt, som jag lovat, och det skall jag hålla. Leve nationen!”
”Det är vad jag säger dig”, svarade Duchesne, ”jag ogillar icke ditt uppförande, men det skulle göra mig ont, om du komprometterade dig”.
”Hysj! Det kommer någon”.
Drottningen hade icke förlorat ett ord av detta samtal, ehuru det hade förts med sänkta röster. Fångenskap skärper varje sinne.
Det buller, som de båda fångvaktarna hört, framkallades därav att flera personer närmade sig dörren.
Två municipaler kommo in, åtföljda av portvakten och några fångvaktare.
”Nå, var är fången?” frågade de.
”Hon är där inne”, svarade de två gendarmerna.
”Hur har hon det?”
”Se själva”.
Och Gilbert gick fram och drog skärmen åt sidan.
”Vad vill ni?” frågade drottningen.
”Det är kommunen, som avlägger ett besök, medborgarinna Capet”.
”Denne man är god”, tänkte Antoinette, ”och om mina vänner —”
”Det är bra, det är bra”, sade municipalerna i det de sköto Gilbert åt sidan och trädde in till drottningen. ”Inte så mycket ceremonier”.
Drottningen höjde icke ens på huvudet, utan satt så orörlig, som om hon varken sett eller hört dem, utan trodde sig vara ensam.
Kommunens utskickade lade noga märke till alla detaljer av rummet, knackade på boaseringen, på sängen, kände på järngallret för fönstret som vette mot kvinnornas gård, och efter att ha anbefallt gendarmerna att iakttaga den allra största vaksamhet, avlägsnade de sig utan att ha sagt ett enda ord till Marie Antoinette och utan att hon tycktes ha märkt deras närvaro.