Den siste chevalieren/Kapitel 46
← Kap 45: Efterforskningarna |
|
Kap 47: Präst och bödel → |
FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.
DOMEN.
Den tjugutredje dagen i månaden av det andra året av den franska republiken, en och odelbar, motsvarande den 14 oktober 1793 gamla stilen, såsom man sade då för tiden, hade en väldig massa nyfikna redan på morgonen trängt in på gallerien i den sal, där revolutionssessionerna höllos.
Palatsets korridorer, vägarna till Conciergeriet voro uppfyllda med nylikna och otåliga åskådare som vidarebefordrade till varandra ryktena och passionerna, liksom vågorna föra vidare sitt skum och sin fradga.
Trots den nyfikenhet, som varje åskådare kände och kanske just med anledning av denna nyfikenhet bibehöll varje våg i detta hav som böljade av och an, pressad mellan två barriärer — den yttre barriären som drev den framåt, den inre barriären som drev den tillbaka — nästan samma position som den först intagit.
Men de, som voro bäst placerade, hade förstått, att det var nödvändigt för dem att erhålla förlåtelse för sin goda tur, och de hade detta mål för ögonen, då de meddelade sina mindre lyckligt lottade kamrater de första ord, de hörde, och allt, de sågo.
Men nära dörren till domsalen disputerade en skara män om ett utrymme av tio linjer i bredd eller i höjd, ty tio linjer i bredd var tillräckligt för att man mellan två axlar skulle se ett hörn av salen och domarna, och tio linjer i höjd var tillräckligt för att man skulle kunna se hela salen och den anklagades ansikte.
Till all olycka var denna ingång till salen, detta trånga pass, nästan helt och hållet uppfyllt av en man med breda axlar och armar i sidorna, som på ett synnerligen effektivt sätt utestängde den böljande mängden, som var redo att strömma in i salen, om denna vall av kött skulle giva efter.
Denna orörliga man var ung och vacker, och vid varje knuff, han fick, skakade han på sitt yviga hår, tjockt som en lejonman, under vilket ett mörkt och beslutsamt ansikte lyste. När han sedan med en blick eller ett ord drivit tillbaka mängden och motstått deras häftiga anfall, försjönk har åter i sin lyssnande orörlighet.
Icke desto mindre hade denna kompakta massa hundrade gånger ansträngt sig alt driva undan honom, enär det till följd av hans längd var omöjligt för dem, som stodo bakom honom att se någonting, men såsom vi sagt, stod han kvar orubblig som en klippa.
Under tiden höll en annan man på att bana sig väg genom detta hav av människor och detta med en ihärdighet, som nära nog gränsade till ursinne. Ingenting hindrade hans outtröttliga ansträngningar, varken slagen av dem han lämnade bakom sig, de ohyggliga förbannelserna av dem, som han nära nog kvävde då han trängde sig förbi dem, eller kvinnornas kvidanden, ty det fanns många kvinnor i denna folkmassa.
Slagen besvarade han med slag, förbannelserna med en blick inför vilken den modigaste ryggade tillbaka, kvidandena med en oberördhet som gränsade till förakt.
Till sist kom han fram så långt, att han stod alldeles bakom den kraftigt byggde unge mannen, som så att säga stoppat till ingången till salen. Mitt i den allmänna uppmärksamheten, ty var och en ville se hur saken avlöpte mellan dessa två antagonister, prövade han sitt speciella tillvägagångssätt, som bestod däruti att han satte sina armbågar som kilar mellan två åskådare och på så sätt banade sig väg. Det oaktat var han en kortväxt ung man vars bleka och utmärglade ansikte förrådde sjuklighet, lika mycket som hans brinnande blick förrådde viljestyrka.
Men hans armbåge hade knappast berört den unge mannen framför honom, förrän denne, ursinnig över detta angrepp, hastigt vände sig om och samtidigt höjde sin knutna hand, som hotade att krossa inkräktarens spensliga gestalt.
De två antagonisterna befunno sig nu ansikte mot ansikte, och ett litet skri undslapp dem båda på en och samma gång. De kände igen varandra.
”Ah, medborgare Maurice”, sade den spenslige unge mannen i en ton av obeskrivlig smärta, ”låt mig komma fram, låt mig se henne, jag bönfaller er. Ni kan döda mig efteråt”.
Maurice, ty det var verkligen han, kände både medlidande och beundran för denna aldrig svikande hängivenhet, denna oböjliga viljestyrka.
”Ni!” mumlade han. ”Ni här! Så oförsiktigt!”
”Ja, jag är här, men jag är utmattad — o, min Gud, hon talar! Låt mig se henne! Låt mig höra henne!”
Maurice drog sig litet åt sidan och den unge mannen passerade förbi honom,
Alldenstund Maurice hade stått längst fram, hindrade nu honom ingenting längre att se det, som han utstått så många slag och så många knuffar för att få se.
Hela denna scen och det mummel, den framkallat, ådrogo sig domarnas nyfikenhet.
Även den anklagade vände sig om, och då igenkände hon med ens chevalieren i första ledet.
En rysning skakade drottningens gestalt, där hon satt i länstolen av järn.
Förhöret, som leddes av presidenten Harman, tolkades av Fouquier-Tinville och diskuterades av Chauveau-Lagarde, drottningens försvarsadvokat, varade så länge som domarnas och den anklagades krafter tilläto.
Under hela denna tid stod Maurice orörlig kvar på sin plats, under det att det flera gånger varit nytt tillopp av åskådare som kommo in från korridorerna.
Chevalieren stod lutad mot en pelare, och han var icke mindre blek än den stuck, mot vilken han lutade huvudet.
Dagen efterträddes av natt, några vaxljus brunno på jurymännens bord, några rykande lampor på salens väggar belyste med ett dystert och rött sken det ädla ansiktet på denna kvinna, som varit så skön under de lysande illuminationsfesterna i Versailles.
Hon satt där ensam, besvarade med korta och föraktfulla ord presidentens frågor och lutade sig emellanåt fram och viskade något i sin försvarsadvokats öra.
Hennes vita panna hade icke förlorat något av sin vanliga stolthet. Hon var iförd den svarta klänning, som hon hade burit ända sedan mannens död.
Hennes domare reste sig upp för att gå ut och rådgöra. Sessionen var avslutad.
”Har jag då visat mig alltför föraktfull mot dem, monsieur?” frågade hon Chauveau-Lagarde.
”Ah, madame”, svarade denne, ”ni gör alltid rätt, när ni är er själv”.
”Titta så stolt hon är!” ropade en kvinna bland åhörarna, liksom om en röst från folket hade besvarat den olyckliga drottningens fråga.
Drottningen vände på huvudet och såg på kvinnan.
”Ja”, upprepade kvinnan. ”Jag säger, att du är stolt, Antoinette, och att det är din stolthet, som blivit ditt fördärv”.
Drottningen rodnade.
Chevalieren vände sig om mot den kvinna, som uttalat dessa ord, och svarade milt:
”Hon var drottning”.
Maurice grep honom om handleden och sade med sänkt röst: ”Se så, ha tillräckligt mod att icke glömma er”.
”O, monsieur Maurice”, svarade chevalieren, ”ni är man och ni vet, att ni talar till en man. O, säg mig, tror ni, att de kunna döma henne?”
”Jag tror det icke”, sade Maurice, ”jag är säker på det”.
”O, en kvinna!” sade Maison Rouge med ett stönande.
”Nej, en drottning”, svarade Maurice. ”Ni sade det själv alldeles nyss”.
Chevalieren grep i sin tur Maurice om handleden och med en styrka som man icke kunnat tilltro honom, tvang han denne att luta sig ned.
Klockan var halv fyra på morgonen, och det syntes stora tomrum bland åskådarskarorna. De få ljus, som brunno här och där, bidrogo endast till att framhålla mörkret ännu mer.
På en av de mörkaste platserna stod Maurice och lyssnade till vad chevalieren hade alt säga honom.
”Varför är ni således här? Varför har ni kommit hit, ni monsieur som icke har en tigers hjärta?” frågade chevalieren.
”Ack”, svarade Maurice, ”jag är här för att uppdaga, vad det blivit av en olycklig kvinna”.
”Ja, ja”, sade Maison Rouge, ”hon som av sin man tvangs att gå in i drottningens cell, icke sant? Hon som blev häktad inför mina ögon?”
”Geneviève?”
”Ja, Geneviève”.
”Alltså är Geneviève fången, offrad av sin man, dödad av Dixmer? … O, nu förstår jag allt. Chevalier, omtala för mig vad som hänt, säg mig var hon är, säg mig, var jag kan återfinna henne. Chevalier, denna kvinna är mitt liv, hör ni”.
”Ja, jag har sett henne, jag var där, då hon blev häktad. Även jag hade kommit dit för att hjälpa drottningen att fly, men våra planer, som vi icke kunnat meddela varandra, skadade i stället för att ömsesidigt hjälpa saken”.
”Och ni räddade icke henne åtminstone, henne, er syster Geneviève?”
”Hur skulle jag ha kunnat göra det? Ett järngaller skilde mig från henne. Ah, om ni hade varit där, om ni kunnat förena era krafter med mina, skulle detta fördömda järngaller ha givit vika, och vi skulle ha räddat dem båda”.
”Geneviève, Geneviève!” mumlade Maurice.
Så såg han på Maison Rouge med ett obeskrivligt uttryck av raseri.
”Och Dixmer, vad blev det av honom?” frågade han.
”Det vet jag icke. Han räddade sig på sitt håll och jag på mitt”.
”O”, sade Maurice, gnisslande med tänderna, ”om jag någonsin återser honom! …”
”Ja, jag förstår. Men ännu är ställningen icke förtvivlad för Geneviève”, sade Maison Rouge, ”under det att för den stackars drottningen … O, Maurice ni är en man med hjärta, en inflytelserik man, ni har vänner … O, jag ber er, liksom man ber till Gud … Maurice, hjälp mig att rädda drottningen”.
”Vad tänker ni på?”
”Maurice, Geneviève bönfaller er genom mig”.
”O, uttala icke detta namn, monsieur! Vem vet om icke ni, liksom Dixmer offrat denna stackars kvinna?”
”Monsieur”, svarade chevalieren stolt, ”när jag ägnar mig åt en sak, vet jag bättre än att offra någon annan än mig själv”.
I samma ögonblick som Maurice skulle svara, öppnades dörren till rådplägningsrummet.
”Tyst, monsieur”, sade chevalieren. ”Tyst! Se, domarna komma tillbaka”.
Och Maurice kände, hur Maison Rouges hand darrade, där den låg på hans arm.
”O”, mumlade chevalieren, ”o, mitt hjärta sviker mig”.
”Mod! Och behärska er, eljest är ni förlorad”, sade Maurice.
Juryn kom tillbaka in, och underrättelsen därom spred sig hastigt genom korridorer och gallerier. Människorna strömmade åter in i salen, och till och med ljusen tycktes brinna klarare i detta högtidliga och avgörande ögonblick.
Man gick för att hämta drottningen. Hon höll sig rak, orörlig, högdragen, med stel blick och hoppressade läppar.
Man uppläste för henne domstolsbeslutet, som dömde henne till döden.
Hon åhörde det, utan att sucka, utan att en muskel i hennes ansikte utvisade den minsta sinnesrörelse.
Så vände hon sig om mot chevalieren och såg på honom med en lång och vältalig blick, liksom för att tacka denne man, som hon alltid hade betraktat som en levande bild av tillgivenhet. Stödd på en gendarmofficers arm, lämnade hon salen lugn och värdig.
Maurice drog en djup suck.
”Gud vare tackad och lovad”, sade han, ”ingenting i hennes förklaring har komprometterat Geneviève, och det gives ännu hopp”.
”Gud vare tackad och lovad”, mumlade å sin sida chevalier de Maison Rouge, ”allt är över och striden är avslutad. Jag har icke styrka att gå längre”.
”Mod, monsieur”, sade Maurice med sänkt röst.
”Det har jag, monsieur”, svarade chevalieren.
Och efter att ha tryckt varandras händer avlägsnade de sig genom skilda utgångar.
Drottningen blev förd tillbaka till Conciergeriet. Den stora klockan slog fyra, då hon trädde in där.
Vid slutet av Pont Neuf blev Maurice hejdad av Lorins två armar.
”Halt!” sade han. ”Här får man icke passera”.
”Varför icke det?”
”Först och främst, vart skall du?”
”Jag skall gå hem till mig. Nu kan jag återvända hem, eftersom jag vet vad det blivit av henne”.
”Så mycket bättre. Men du får icke gå hem”.
”Av vilken anledning?”
”Av den anledningen att för två timmar sedan gendarmerna kommo hem för att häkta dig”.
”Ah”, utbrast Maurice. ”Nåväl, en anledning till!”
”Är du galen? Och Geneviève?”
”Det är sant. Vart gå vi således?”
”Hem till mig, för tusan”.
”Men det blir din undergång”.
”En anledning till! Alltså gå vi”. Och han släpade Maurice med sig.