Den siste chevalieren/Kapitel 45
| ← Kap 44: Chevalier de Maison Rouges förberedelser |
|
Kap 46: Domen → |
FYRTIOFEMTE KAPITLET.
EFTERFORSKNINGARNA.
Nu kunna vi icke längre överlämna åt glömskan en av huvudpersonerna i denna historia, den som medan de i föregående kapitel skildrade händelserna utspelats, har lidit mest av alla och vars lidanden förtjäna våra läsares djupaste deltagande.
Solen sken härligt över rue de la Monnaie, och grannfruarna stodo i dörrarna och pratade helt glatt, som om icke under de senaste tio månaderna en dimma av blod varit lägrad över staden, då Maurice återvände hem med vagnen, som han lovat att skaffa.
Han lämnade tömmarna åt en skoputsare och sprang hastigt uppför trappan med hjärtat uppfyllt av glädje.
Kärleken är en upplyftande känsla. Den upplivar hjärtan, som äro döda för alla andra känslor, den befolkar öknar, den kommer den röst, som sjunger i älskarens själ att exponera hela världen, upplyst av kärlekens och lyckans strålglans, men samtidigt är den även en egoistisk känsla, som gör den älskande blind för allt utom det älskade föremålet.
Maurice såg icke dessa kvinnor, han hörde icke deras ord. Han såg endast Geneviève, upptagen av sina förberedelser till resan, som skulle skänka dem en varaktig lycka. Han hörde endast Geneviève sjunga sin vanliga sång, och denna lilla visa klingade så ljuvt för hans öra, att han hade kunnat svära på att han hörde de olika modulationerna av hennes röst, uppblandade med ljudet av lås, som stängdes.
Maurice hejdade sig i trappan. Dörren stod halvöppen Den var vanligtvis stängd, och denna omständighet gjorde Maurice förvånad. Han såg sig omkring, i tanke, att Geneviève befann sig ute i korridoren. Men Geneviève var icke där. Han steg in, gick igenom förrummet, matsalen och salongen. Han tittade till och med in i sängkammaren. Förrum, matsal, salong och sängkammare lågo övergivna. Han ropade. Ingen svarade.
Han visste, att tjänaren var ute. Maurice tänkte, att Geneviève kanske i hans frånvaro behövt några rep att slå om kofferten eller några matvaror att taga med i vagnen och att hon gått ut för att köpa dessa saker. Det föreföll honom mycket oförståndigt, men fastän hans ängslan tilltog för var minut, kände han ännu ingen allvarlig fruktan.
Maurice väntade således, i det han med långa steg promenerade av och an och då och då lutade sig ut genom det halvöppna fönstret, genom vilket vindfläktar, laddade med regn, trängde in.
Maurice tyckte sig om en stund urskilja steg i trappan. Det var icke Genevièves steg, men icke desto mindre sprang han ut i förstugan, lutade sig ut över balustraden och såg sin tjänare, som kom uppför trappan med den lojbet, som är kännetecknande för tjänare.
”Scevola!” ropade han.
Tjänaren tittade upp.
”Ah, är det ni, medborgare?”
”Ja, det är jag, men var är medborgarinnan?”
”Medborgarinnan?” upprepade den förvånade Scevola, i det han fortsatte uppför trappan.
”Ja visst! Har du icke sett henne där nere?”
”Nej!”.
”Gå då ned igen och fråga portvakten och hör dig för hos grannarna”.
”Ögonblickligen”.
Och Scevola gick nedför trappan.
”Fortare, fortare!” ropade Maurice. ”Ser du icke, att jag står som på glödande kol?”
Maurice väntade fem, sex minuter ute i trappan, men när han icke såg Scevola komma tillbaka, gick han in i våningen igen och lutade sig åter ut genom fönstret. Han såg Scevola gå in i några butiker och komma ut igen, utan att ha uppdagat något.
Då blev han otålig och ropade åter på honom. Tjänaren tittade upp och såg sin husbonde stå vid fönstret.
Maurice gjorde ett tecken, att han skulle komma upp.
”Det är omöjligt, att hon gått ut”, tänkte Maurice.
Och han ropade åter:
”Geneviève! Geneviève!”
Alltjämt dödstystnad. De ödsliga rummen tycktes icke ha något eko längre.
Scevola kom upp.
”Portvakten är den enda, som sett henne”.
”Har portvakten sett henne?”
”Ja. Grannarna känna icke till något om saken”.
”Du säger, att portvakten sett henne. Hur gick det till?”
”Han såg henne gå ut”.
”Hon har således gått ut?”
”Det tycks så”.
”Ensam? Det är omöjligt, att Geneviève gått ut ensam”.
”Hon var icke ensam, medborgare. Hon hade en man i sällskap?”
”Vad för något? Hade hon en man i sällskap?”
”Åtminstone säger medborgaren portvakten det”.
”Gå ned efter honom, så att jag får veta, vem den där mannen var”.
Scevola tog några steg mot dörren; så vände han sig om.
”Vänta litet”, sade han och tycktes fundera.
”Vad är det? Vad vill du? Tala, ty annars blir du min död”.
”Det var kanske i sällskap med mannen, som sprang efter mig”.
”Mannen, som sprang efter dig?”
”Ja”.
”Varför gjorde han det?”
”För att säga mig, att ni ville ha nyckeln”.
”Vilken nyckel, olycklige? Tala då, tala då!”
”Nyckeln till våningen”.
”Gav du en främling nyckeln till våningen?” utbrast Maurice, i det han med båda händerna grep tjänaren i kragen.
”Men det var inte alls någon främling, monsieur, eftersom det var en av era vänner”.
”Åh, ja visst! En av mina vänner! Bra, det var otvivelaktigt Lorin. Då har hon alltså följt med Lorin ut”.
Och med ett blekt småleende torkade Maurice svetten ur pannan.
”Nej, nej, monsieur, det var inte han”, sade Scevola. ”För katten, jag måtte väl känna igen monsieur Lorin”.
”Men vem var det då?”
”Ni vet, den där mannen, som kom hit en dag …”
”Vilken dag?”
”Den dagen, då ni var så bedrövad och han tog er med sig och ni kom hem så glad …”
Scevola hade lagt märke till allt detta.
Maurice såg på honom med förfärad min. Han darrade i hela kroppen. Till sist sade han: ”Dixmer?”
”För katten, jag tror, att det var han, medborgare”, sade tjänaren.
Maurice vacklade och sjönk ned i en länstol.
”O, min Gud!” mumlade han.
När han åter slog upp ögonen, föll hans blick på violbuketten, som Geneviève glömt eller, rättare sagt, lämnat kvar.
Han sprang fram, grep den och kysste den. När han så observerade, var den placerats, sade han:
”Det gives intet tvivel längre … Det här är hennes sista avskedshälsning!”
Så vände Maurice sig om, och då först observerade han, att kofferten var packad till hälften och att återstoden av underkläderna låg på golvet eller i det halvöppna skåpet.
De underkläder, som lågo på golvet, hade otvivelaktigt Geneviève tappat då hon fått se sin man.
I detta ögonblick förstod han allt. Hela scenen framträdde levande och förfärande för hans ögon, den scen som utspelats mellan dessa fyra väggar, vilka strax förut bevittnat så mycken lycka.
Hittills hade Maurice varit alldeles förkrossad. Uppvaknandet var ohyggligt, den unge mannens vrede förfärande.
Han reste sig upp, stängde fönstret, som stod halvöppet, tog fram ur översta skrivbordslådan två pistoler, som voro laddade i och för resan, granskade fängkrutet och såg, att det befann sig i gott tillstånd, varpå han stoppade pistolerna i fickan.
Sedan stoppade han ned i sin börs två rullar louisdorer, som han, trots sin patriotism, ansett bäst att gömma på bottnen av en byrålåda, och tog sin sabel i handen.
”Scevola”, sade han, ”du är mig tillgiven. Du har ju tjänat hos min far och mig i femton år”.
”Ja, medborgare”, svarade tjänaren, som greps av förfäran, då han såg, hur blek och upprörd husbonden var. ”Ja, vad befaller ni?”
”Hör på! Om damen, som bott här …”
Han hejdade sig. Hans röst skälvde så, när han uttalade dessa ord, att han icke kunde fortsätta.
”Om hon kommer tillbaka”, återtog han om ett ögonblick, ”tar du emot henne, låser dörren, tar den här karbinen och släpper, vid ditt huvud, vid ditt liv, vid din själ, icke in någon. Om man spränger dörren, måste du försvara dig, skjuta, döda, skjuta, döda! Rygga icke tillbaka för något, Scevola, ty jag tar hela ansvaret på mig”.
Den unge mannens impulsiva utbrott elektriserade Scevola.
”Jag skall icke blott döda, utan jag skall även dö för medborgarinnan Geneviève!” sade han.
”Tack! … Och hör nu på! Denna bostad har blivit mig förhatlig, och jag vill icke återvända hit, förrän jag återfunnit henne. Om hon lyckats fly, om hon ej kommit tillbaka, ställer du i ditt fönster den stora japanska vasen med prästkragarna, som hon tyckte så mycket om. Det vill säga, på dagen. Nattetid sätter du en lykta där. För var gång jag går förbi vid slutet av gatan, får jag då veta, och om jag ser varken lykta eller vas, kommer jag att fortsätta mina efterspaningar”.
”O, monsieur, var försiktig”, utbrast Scevola.
Maurice svarade ingenting, utan rusade ut ur rummet och nedför trappan och skyndade hem till Lorin.
Det skulle vara svårt att beskriva den värde poetens häpnad, vrede och raseri, då han fick höra denna nyhet. Lika gärna skulle vi kunna börja med de rörande elegier varmed Orestes inspirerade Pylades.
”Du vet således icke var hon är?” upprepade han gång på gång.
”Förlorad, försvunnen!” skrek Maurice i en paroxysm av förtvivlan. ”Han har dödat henne, han har dödat henne!”
”Visst inte, min käre vän! Nej, min gode Maurice, han har icke dödat henne. Det är icke efter så många dagars betänketid, som man mördar en sådan kvinna som Geneviève. Nej, om han velat döda henne, skulle han ha dödat henne på platsen och ha lämnat hennes döda kropp kvar hos dig såsom ett bevis på hans rättvisa hämnd. Nej, förstår du, han har flytt med henne, alltför lycklig att ha- återfunnit sin skatt”.
”Du känner honom icke, Lorin, du känner honom icke”, sade Maurice. ”Den mannen hade någonting ödesdigert i sin blick”.
”Nej, du misstager dig. På mig gjorde han alltid intryck av att vara en modig man. Han har tagit henne med sig för att offra henne. Han kommer att laga, att han blir häktad tillsammans med henne, och man kommer att döda dem tillsammans. Ah, det är just faran det”, sade Lorin, och dessa ord fördubblade Maurices raseri.
”Jag skall återfinna henne! Jag skall återfinna henne, eller skall jag dö på kuppen?” utbrast han.
”Å, vad den saken beträffar, så skola vi säkert återfinna henne”, sade Lorin. ”Men lugna dig. Förstår du, min gode Maurice, man letar dåligt, när man icke tänker sig för, och man tänker illa, när man är så upprörd, som du nu är”.
”Adjö, Lorin, adjö!”
”Vad tänker du göra?”
”Jag går min väg”.
”Lämnar du mig? Varför det?”
”Därför att den här saken angår endast mig, därför att endast jag bör riskera mitt liv för att rädda Genevièves”.
”Du vill dö?”
”Jag vill riskera allt, jag skall uppsöka presidenten i övervakningskommittén, jag skall tala med Hébert, med Danton, med Robespierre. Jag skall erkänna allt, men man måste återge mig henne”.
”Det är bra”, sade Lorin.
Och utan att tillägga ett enda ord, reste han sig upp, satte på sig sitt bälte och sin militärmössa och tog, liksom Maurice hade gjort, två laddade pistoler, som han stoppade i sina fickor.
”Låt oss gå”, tillade han endast.
”Men du komprometterar dig!” utbrast Maurice.
”Nå än sedan då?
Då pjäsen är slut, min vän,
I bättre sällskap man går igen”.
”Var skola vi först leta?” frågade Maurice,
”Vi leta först i det gamla kvarteret, du vet, vid gamla rue Saint Jacques. Sedan hålla vi utkik efter Maison Rouge, ty där han är, där är otvivelaktigt även Dixmer. Sedan skola vi slå våra lovar i trakten av husen vid rue de la Corderie, ty du vet ju, att det talas om att Marie Antoinette skall föras tillbaka till Temple. Tro mig, sådana män som dessa två förlora icke hoppet att kunna rädda henne förrän i sista ögonblicket”.
”Ja”, svarade Maurice, ”det har du rätt i … tror du således att Maison Rouge finns i Paris?”
”Dixmer är där”.
”Det är sant, det är sant. De äro återförenade”, sade Maurice, vars hjärna tycktes klarna litet vid dessa svaga ljusstrålar.
Och från och med detta ögonblick grepo sig de två vännerna an med att leta, men det var gagnlöst. Paris är stort och lämpar sig väl för den som vill gömma sig. Aldrig har en grav kunnat bättre dölja ett brott eller en olycka som anförtrotts den.
Hundrade gånger gingo Lorin och Maurice över place de Grève, hundrade gånger passerade de förbi det lilla hus, i vilket Geneviève bodde, utan uppehåll vaktad av Dixmer, liksom prästerna förr i tiden vaktade det offer, som var utsett att offras.
Då Geneviève å sin sida såg, att hon var utsedd att dö, accepterade hon, liksom alla ädelmodiga själar, detta offer och ville dö obemärkt. Och för övrigt kände hon mindre fruktan för Dixmer än för drottningens sak och ett offentliggörande, som Maurice icke skulle ha underlåtit att förläna sin hämnd.
Hon iakttog således en lika djup tystnad som om döden redan hade förseglat hennes läppar.
Under tiden hade Maurice, utan att säga något till Lorin, vänt sig till det förfärliga välfärdsutskottets medlemmar, och Lorin hade å sin sida, utan att omtala det för Maurice, gjort likadant.
Redan samma dag satte Fouquier-Tinville ett rött kors bredvid deras namn, och ordet MISSTÄNKTA förenade dem i en blodröd omfamning.