Den siste chevalieren/Kapitel 47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 46: Domen
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 47: Präst och bödel
Kap 48: Bödelskärran  →


[ 330 ]

FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
PRÄST OCH BÖDEL.

Då drottningen lämnade domsalen, blev hon förd tillbaka till Conciergeriet.

Anländ till sitt rum, tog hon en sax och klippte av sig sitt långa, vackra hår, som blivit vackrare till följd av frånvaron av puder som hon icke använt på ett år. Hon lade in håret i ett papper på vilket hon skrivit: ”Att delas mellan min son och min dotter”.

Sedan hade hon satt sig eller, rättare sagt, fallit ned på en stol, och som hon var förbi av trötthet — förhöret hade varat i aderton timmar — hade hon somnat.

Klockan sju väcktes hon av bullret då skärmen drogs åt sidan, och när hon vände sig om, såg hon en man som var henne absolut obekant.

”Vad önskar ni?” sade hon.

Mannen trädde fram till henne och sade, i det han hälsade så artigt som om hon icke hade varit en drottning: ”Jag heter Sanson”.

Med en lätt rysning reste drottningen sig upp. Enbart detta namn sade henne mer än ett långt samtal.

”Ni kommer bra tidigt, monsieur”, sade hon. ”Kunde ni icke ha kommit litet senare?”

"Nej, madame”, svarade Sanson, ”jag har fått tillsägelse att komma”.

Efter dessa ord kom han ett steg närmare drottningen.

Allt hos denne man var uttrycksfullt och förfärligt.

”Å, jag förstår”, sade fången. ”Ni vill klippa håret av mig?”

”Det är nödvändigt, madame”, svarade skarprättaren.

”Jag visste det, monsieur”, sade drottningen, ”och jag ville bespara er detta besvär. Mitt hår ligger där på bordet”.

Sanson följde riktningen av drottningens hand.

”Men”, fortsatte hon, ”jag skulle vilja, att det i kväll bleve överlämnat till mina barn”.

”Madame”, sade Sanson, ”den saken angår icke mig”.

”Jag hade dock trott …”

”Å, jag får ingenting”, svarade skarprättaren. ”Kläderna, juvelerna o. s. v. gå till la Sâlpetrière och fördelas bland de fattiga på sjukhusen, så vida de icke formligen överlämnas åt mig. Allmänna välfärdsutskottet har bestämt det så”.

[ 331 ]”Men, monsieur”, insisterade Marie Antoinette, ”kan jag räkna på att mitt hår blir tillställt mina barn?”

”Jag skall försöka göra det”, sade Gilbert.

Fången kastade en blick av outsäglig tacksamhet på gendarmen.

”Jag kom hit för att klippa av er håret”, sade Sanson, ”men eftersom det redan är gjort, så kan jag, om ni så önskar, lämna er ensam ett ögonblick”.

”Jag ber er därom, monsieur”, sade drottningen, ”ty jag måste samla mina tankar och sända upp böner till Gud”.

Sanson bugade sig och lämnade rummet.

Då befann drottningen sig ensam, ty Gilbert hade endast stuckit in huvudet för att uttala de nyss nämnda orden.

Under det att den dömda låg på knä på en låg stol, som tjänstgjorde såsom bönpall, utspelades en annan, icke mindre förfärlig scen i den lilla församlingen Saint Landrys kyrkoherdeboställe.

Kyrkoherden i denna församling hade just stigit upp. Hans gamla hushållerska höll på att ställa i ordning hans enkla frukost, då det helt plötsligt knackade på porten.

Till och med i vår tid tillkännager ett oväntat besök hos en präst alltid en händelse av vikt, det kan vara fråga om ett dop, om ett giftermål in extremis eller en sista bikt, men vid denna tid kunde besöket av en främling tillkännage något ännu allvarligare. Vid denna tid var prästen icke längre Guds ställföreträdare, utan måste stå till svars inför människorna. Abbé Girard var emellertid en av dem, som hade minst anledning alt känna fruktan, enär han besvurit konstitutionen. Hos honom hade samvete och redbarhet talat högre än egenkärlek och religiös känsla. Abbé Girard medgav otvivelaktigt möjligheten, att regeringen kunde vara bättre, sörjde djupt de missgrepp, som begåtts i den gudomliga viljans namn, och hade, under det att han höll fast vid sin Gud, accepterat den republikanska regimens broderskap.

”Dame Jacinte, gå och se efter”, sade han, ”vem som knackar på vår port vid denna tidiga timme och om det händelsevis skulle vara någon angelägen tjänst, man kommer för att begära av mig, säg då, att man skickat efter mig från Conciergeriet och att jag måste gå dit med ens”.

Dame Jacinte hade förr i tiden helat Madeleine, men hon hade lagt sig till med sitt nuvarande blomsternamn, samtidigt med att abbé Girard hade hållit tillgodo med titeln medborgare i stället för titeln kyrkoherde.

[ 332 ]På sin husbondes tillsägelse skyndade dame Jacinte ned för trappan i den lilla trädgården, till vilken ingångsporten ledde. Hon drog ifrån reglarna och såg framför sig en ung man, mycket blek, mycket upprörd, men med en mild och hederlig uppsyn.

”Monsieur l'abbé Girard?” sade han.

Jacinte betraktade nykomlingens oordnade klädsel, långa skägg och såg hur han darrade av nervositet, och allt detta tycktes icke tala till hans förmån.

”Medborgare”, sade hon, ”det finns icke längre vare sig någon monsieur eller någon abbé”.

”Förlåt mig, madame”, svarade den unge mannen, ”jag menade gudstjänaren i Saint Landry”.

Trots sin fosterlandskärlek kände Jacinte sig slagen av detta madame, som man icke längre använde ens gentemot en kejsarinna. Hon svarade emellertid:

”Ni kan inte träffa honom nu, han läser sitt breviarium”.

”I så fall skall jag vänta”, svarade den unge mannen.

”Men”, sade dame Jacinte, hos vilken denna ihärdighet åter väckte till liv hennes första ogynnsamma intryck, ”det tjänar ingenting till att ni väntar, medborgare, ty han är kallad till Conciergeriet och beger sig omedelbart dit”.

Den unge mannen blev ohyggligt blek.

”Det är således sant!” mumlade han.

Så tillade han högt: ”Madame, jag har just kommit hit för att tala med medborgaren Girard om den saken”.

Och medan han ännu talade, sköt han milt men bestämt för reglarna och gick, trots dame Jacintes invändningar, ja, till och med hotelser, in i huset och trängde sedan in i prästens rum,

Då denne blev honom varse, uppgav han ett utrop av överraskning.

”Förlåt mig, monsieur le curé”, sade genast den unge mannen, ”men jag önskar tala med er om en mycket allvarlig angelägenhet. Tillåt, att vi få vara ensamma”.

Den gamle prästen hade själv upplevat stora sorger och visste, vad det ville säga att lida. Han läste en djup, allt förtärande lidelse i den unge mannens förvridna ansikte, en ytterlig sinnesrörelse i hans röst.

”Lämna oss, dame Jacinte”, sade han.

Den unge mannen följde otåligt med blicken hushållerskan, som, enär hon var van att bli delaktig av husbondens hemligheter, tvekade att avlägsna sig. Men till sist stängdes dock dörren efter henne.

[ 333 ]”Monsieur le curé”, sade den okände, ”ni önskar naturligtvis först veta, vem jag är. Jag skall omtala det för er. Jag är en proskriberad man, en man, som är dömd till döden och som endast lever tack vare sin djärvhet — jag är chevalier de Maison Rouge”.

Abbén reste sig i förfäran från sin stora länstol.

”O, hys ingen fruktan!” återtog chevaliern. ”Ingen har sett mig komma in här, och även om man skulle ha sett mig, skulle ingen kunna känna igen mig, ty jag har förändrats så på två månader”.

”Men vad vill ni egentligen, medborgare?” frågade prästen.

”Ni skall ju nu på morgonen bege er till Conciergeriet, icke sant?”

”Jo. Jag har blivit kallad dit”.

”Vet ni varför?”

”Till någon sjuk eller döende, kanske till någon dödsdömd”.

”Ni har sagt det — en dödsdömd person väntar er”.

Den gamle prästen såg på chevaliern med förvåning.

”Men vet ni vem den personen är?” fortsatte Maison Rouge.

”Nej, det vet jag icke”.

”Nåväl, denna person är drottningen”.

”Drottningen! O, min Gud!”

”Ja, monsieur, drottningen! Jag har inhämtat upplysningar om vilken präst, som skulle hämtas till henne, och jag har fått veta, att det är ni. Och då skyndade jag hit”.

”Vad vill ni mig?” frågade prästen, skrämd av den andras upprörda ton.

”Jag vill … jag vill ingenting, monsieur. Jag har kommit hit för att be, för att bönfalla er”.

”Om vad?”

”Att tillsammans med er skaffa mig tillträde till hennes majestät”.

”O, ni är galen!” utbrast abbén. ”Ni skulle icke blott bereda min undergång, utan även er egen”.

”Hys ingen fruktan”.

”Den stackars kvinnan är dömd, och därmed är saken avslutad”.

”Jag vet det, och det är icke för att försöka rädda henne, som jag vill se henne … Men hör på mig, fader … Ni hör icke på …”

”Jag hör icke på er, därför att det, ni begär av mig, är [ 334 ]något omöjligt. Jag hör icke på er, därför att ni uppför er som en människa, som icke är vid sina fulla sinnen”, sade gubben. ”Jag hör icke på er, därför att ni gör mig förfärad”.

”Min far, lugna er”, sade den unge mannen. ”Min far, tro mig, jag är vid mina fulla sinnen. Drottningen är förlorad, det vet jag, men om jag endast för en sekund kunde kasta mig för hennes fötter, skulle det rädda mitt liv. Om jag icke får se henne, dödar jag mig, och alldenstund ni förorsakat min förtvivlan, har ni dödat mig till kropp och själ”.

”Min son, min son”, sade prästen, ”ni begär, att jag skall offra mitt liv för er, betänk det. Hur gammal jag än är, så är dock mitt liv nödvändigt för många olyckliga. Gammal som jag är, vore det ett självmord av mig att störta mig i en förtidig död”.

”Avslå icke min begäran, min far”, svarade chevaliern. ”Hör på — ni behöver en medhjälpare, en kyrkotjänare … Tag mig med er, tag mig med er!”

Prästen försökte återvinna sin fasthet, som, det kände han, började svika honom.

”Nej”, sade han, ”det skulle vara liktydigt med att svika min plikt. Jag har besvurit konstitutionen, jag har besvurit den av hela mitt hjärta, av hela min själ, av hela mitt samvete. Den dömda kvinnan är en brottsling. Jag skulle gå in på att dö, om min död kunde vara mina medmänniskor till nytta, men jag vill icke svika min plikt”.

”Men”, utbrast chevalieren, ”når jag säger er, när jag upprepar för er, när jag svär, att jag icke vill rädda drottningen. Se, jag svär det till och med vid evangeliet, vid krucifixet, jag svär, att jag icke går till Conciergeriet för att förhindra hennes död”.

”Vad vill ni således?” frågade gubben, rörd av denna förtvivlan.

”Hör på”, sade chevalieren, vars själ tycktes tala från hans läppar. ”Hon var min välgörarinna, hon hyser en viss tillgivenhet för mig. Att se mig under hennes sista timme skall, det är jag säker på, vara henne en tröst”.

”Är det allt ni vill?” frågade prästen som började giva efter för denna oemotståndliga ton.

”Absolut allt”.

”Ni har icke uppgjort någon komplott att försöka befria den dömda?”

”Nej! Jag är kristen, min fader, och om det i mitt hjärta [ 335 ]finns ens skuggan av en lögn, om jag hyser minsta hopp om att hon skall få leva, om jag på något sätt försöker rädda henne, måtte Gud då straffa mig med evig fördömelse!”

”Nej, nej! Jag kan ingenting lova”, sade prästen, som insåg vilka stora och otaliga faror en sådan oförsiktighet skulle utsätta honom för.

”Hör på, min fader”, sade chevalieren i en ton av djupaste smärta. ”Jag har talat som en undergiven son, jag har icke uttalat annat än kristliga och människovänliga ord, icke ett enda bittert ord, icke en enda hotelse har gått över mina läppar, och dock brinner mitt blod av feber, förtvivlan genomborrar mitt hjärta, och jag är beväpnad. Se, jag har en dolk”.

Och den unge mannen drog från sitt bröst ett blänkande vapen, som kastade en vit reflex på hans darrande hand.

Prästen tog hastigt bort den.

”Hys ingen fruktan”, sade chevalieren med ett sorgset leende. ”Andra som veta, hur troget ni håller fast vid ert givna ord, hade försökt skrämma er till en ed. Nej, jag har bönfallit er, och jag bönfaller er alltjämt med hopknäppta händer och pannan mot marken: Laga att jag får se henne ett enda ögonblick, och se här vad som kommer att skydda er”.

Och han tog upp ur fickan en biljett som han räckte abbén. Denne tog den och läste följande ord:


”Jag, René, chevalier de Maison Rouge, förklarar vid Gud och min heder, att jag genom att hota honom med döden tvungit den värde kyrkoherden i Saint Landry att taga mig med till Conciergeriet, trots hans vägran och stora motvilja. Till bevis därpå har jag tecknat

Maison Rouge”.


”Det är bra”, sade prästen. ”Men svär ännu en gång, att ni icke skall göra något oförståndigt. Det är icke tillräckligt, att mitt liv blir räddat, jag ansvarar även för ert”.

”O, låt icke den saken oroa er. Samtycker ni?”

”Jag måste väl det, eftersom ni prompt vill det. Ni kan vänta där nere, och då hon passerar genom registratorsrummet, kan ni se henne …”

Chevalieren grep den gamle mannens hand och kysste den med samma vördnad, som han skulle ha kysst krucifixet.

”O”, mumlade han, ”hon skall åtminstone dö som en drottning och bödelns hand skall icke vidröra henne”.